lördag 26 november 2016

Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

fredag 11 november 2016

To test, or not to test?

Jag gör det. Jag kör på. Jag kastar mig rakt ut. Fru Infertils IVF-skola tar sig nu an TESTANDET.

Ja, herregud... Vart ska jag börja?? Testandet är det enda -  och absolut viktigaste såklart  - som återstår i min ivf nu. Testandet är liksom kronjuvelen i varje ivf:ares behandling, eller barnlösas cykler överlag, förstås. Det finns en VÄÄÄÄLDANS massa åsikter och tyckandet och spekulationer i testvärlden också, precis som på alla andra områden i ivf-världen, så detta område är rakt inte förskonat. Låt mig först reda ut lite formalia, så vi alla är på samma ruta to begin with.

Såhärva, efter äggplock (alternativt ägglossning, det är ju samma sak, remember) görs i den bästa av världar en återföring av ett befruktat embryo (det sker i ett labb istället för i äggledaren) och på dag 2 alternativt dag 5 ska embryot återföras till ivf:aren och det sätts då smack på plats i livmodern. (Alltså på den plats där vårt parallella äggledarembryo är på väg.) Bägge skola de och måsta de implanteras, all on their own. Gör de inte det, mensas hela härligheten ut ca 10 dagar senare. Om de implanteras, dvs bäddar sig in i slemhinnan, kommer det inom väldigt kort utsöndra hcg, vilket kan uppmätas i urinen som tidigast ett par dagar efter.

Så, när ska man då ta det där förbannade graviditetstestet? Ja, om det tvistar de lärde, det går lätt att konstatera. När tar helt vanliga preggoförsökande sina graviditetstest? När tog du, om du är preggo? Höll du på att dividera med dig själv om att du skulle "härda ut" innan du fick testa? För så hålls det  på en hel del i ivf-världen. 

Kliniken sätter nämligen en så kallad "testdag" (eller som vi ivfare kallar det "officiell testdag" eftersom vi inte alltid efterföljer den). Det är dagen de tycker det gått tillräckligt länge för att undvika eventuella falska negativa/falska positiva (kemiska - mer om detta nedan) och det är dagen de vill att man ringer in och säger resultatet, så de antingen kan planera in ett VUL eller planera in nästa behandling. Eller i mitt fall, kiss (no pun intended) and byeeeee.... Testdagen ligger nästan alltid som allra minst 18 dagar efter äggplocket, dvs bim +4 där bim = två veckor efter äggplock. Så räknar ju de flesta, eller hur, två veckor efter ägglossning kommer mensen och gör den inte det är jag kanske preggo så då testar jag. Är jag asnyfiken kanske jag rentav testar en eller ett par dagar innan för de flesta graviditetstest på marknaden kan ju detektera väldigt låga nivåer av hcg. Från 4 dagar innan förväntad mens hittar ClearBlue Digital fler graviditeter än den missar. 3 dagar innan hittar den hela 90 procent!

Men, i stora delar av ttc-communityt finns en norm om att man ska "hålla ut". ÅH NEJ HELA 16 DAGAR KVAR TILL TESTDAG HUR SKA JAG HÅLLA UT????" Men... du måste inte hålla ut. Du väljer helt själv om du vill hålla ut eller inte. Jag lägger inga värderingar i vad man vill göra, folk är så olika, en del föredrar att få veta via mens att försöket inte gått, de vill leva i tron att de är gravida tills mensen överbevisar dem. (Under en stimulerad ivf kan det bli en jobbig historia eftersom Lutinus ofta försenar mensen). En del andra, som jag, kan inte tänka mig nåt värre än att plötsligt få mens, jag vill "kontrollera" min besvikelse och sorg och vara i mitt eget hem. Jag planerar så gott det går. Oavsett vad man föredrar så tycker jag iaf det är onödigt att betrakta testdagen som ett tvång, att tvinga sig själv att vänta om man inte vill. Det är en dag kliniken satt för sina rullar och kan vara en trygghet för den som testar, att veta att OK det som visas den dagen, det gäller. Det är alltså en rekommendation, men det är lika ok att följa den rekommendationen som att inte göra det. Vi är vuxna, vi får göra som vi vill :)

Som idag, är det för mig 10 dagar sedan ägglossning. Clearblue hittar strax över hälften av graviditeterna idag, så om jag inte får ett utslag är det ingen panik. Imorgon, på bim -3, blir det dock mycket mer av en rysare... Men, det funkar bra för mig, jag vill ha det såhär, jag har förberett mig, jag jobbar hemifrån, jag har utrymme för både sorg och hopp i helgen. Och så fort det kan anas hcg i min kropp, vill jag veta det. Jag har till och med införskaffat ännu känsligare stickor än normalt.

Så, vad är nackdelen med att testa tidigt då, whats to loose? Ptja, förutom att det kan visa negativt fast det egentligen är positivt och man kan ta ut en förlust i förskott (det är ju inte fool proof - jag vet att det finns dem som får utslag först typ dagen innan bebisen kommer ut etc, ni behöver inte skälla på mig i kommentarsfältet, klart det finns dem  som får hcg-utslag senare eller, om väldigt ovanligt - inte alls!) så kan man tyvärr också vara med om en så kallad kemisk graviditet. Det innebär att embryot påbörjar implantation och hcg i små mängder börjar sippra ut i systemet, men så avstannar det plötsligt innan implantationen är färdigställd och det blir alltså inte en graviditet. Däremot har urinen hunnit plocka upp den låga halten, och du kan få svaga streck i ett par dagar, kanske rentav ökar strecket i någon dag, för att sedan försvinna. Det hände mig i februari, efter min andra ivf-behandling. Jag fick utslag fyra dagar innan förväntad mens. Väldigt väldigt svaga, knappt synliga streck. Dagen innan förväntad mens hände det underbara slutligen. Clearblue Digital utropade GRAVID 1-2 veckor!

Dagen efter the bastard didnt wanna tell me shit m-f*cker. Så, jag hade alltså en så kallad kemisk graviditet. Jag hann förstås ringa mamma och gråta och surfa vagga. Så starkt är längtan. Jag utropade segern direkt. För fan efter allt denna skit kan jag väl för fan inte gå och räkna med missfall. Som ett mantra upprepade jag det där dygnet "majoriteten av alla streck blir bebis. Majoriteten av alla streck blir bebis".

Jag känner många vid det här laget som försöker bli gravida (vinkvink alla instavänner!! KYSS!) och den vägen har jag sett alla möjliga varianter av testande. Allt från poas addicts such as my self (Pee On A Stick-addicts) till dem som testar tidigast på testdag, hellre ännu senare, om inte mensen har kommit före dess. Och jag vill bara säga till er alla att ni är okej precis varenda en av er och slutligen:

May the lines be ever in your favor. <3

Med detta tar också Fru Infertils IVF-skola slut. Jag har inget mer att lära er när det gäller ivf:ande. Det kommer att komma ett samlingsinlägg där jag raddar upp alla inlägg ur skolan på raken så ni enklare kan läsa från början till slut, eftersom vi här börjar i slutet så att säga, och nytillkomna läsare måste bli jätteförvirrade.


Och så en annan sak. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag kommer att berätta om mitt testresultat här i denna blogg. Kanske på testdag. Kanske förr. Kanske - om det gått vägen - först efter någon milstolpe lyckats. Kanske skriver jag aldrig mer. Kanske misslyckas vi och jag köper ett trepack ivf:er och vi börjar om från början och jag bloggar som aldrig förr. Jag vet inte, just nu. Men så vet ni iaf <3

tisdag 8 november 2016

IVF-skola: Frysbeskedet

På den femte dagen sade Gud: Varde frysbesked. Och Gud såg, att det var....


Ser ni nu, ni tvivlare, att IVF sannerligen är en jävla skit-bergochdal-bana? Man väntar och väntar och väntar och väntar och inget händer och sen POFF; en asdramatisk actionrulle. Nu är vi inne i halvlek, kan man väl säga på ett ungefär,  i ruvningen that is, och då kommer ett mycket spännande meddelande på storskärmen. FRYSBESKEDET. Frysbeskedet får man veta efter eller på dag 5, då de befruktade äggen har stått i ett värmeskåp tills nu. Detta kallas att "odla" eller "odla vidare", vilket får det att låta som en plantskola, vilket jag tycker är helt sjukt onödigt dehumaniserande, men kanske är det vad som krävs, jag menar, hur skulle jag annars hantera mina 19 förlorade embryon, som först delat sig, och sen slutat, eller "avstannat" som det heter på IVF-språk och "dött" som det heter på känslomässigt språk. "Livet uppstår när spermie möter ägg"-förespråkare eller fundamentalistiska "pro life"-are ska nog inte delta i sådana här aktiviteter, det låter onödigt blodtryckshöjande.

Aaaanywho, på femte dagen kollar embrylogen till dem och hur de mår och om någon har klarat nästa väldigt dramatiska utvecklingssprång, att bli en blastocyst. Det är först efter cellerna har blivit en blastocyst som implantationen kan starta, så redan där finns ett väldigt tydligt utrensningssystem. Kommer inte embisen hit, så hade den med STÖRSTA sannolikhet (veta kan man ju förstås aldrig) inte gått vidare inne i livmodern heller. Så på något vis är det ju också ett sätt att vara realistisk/skonsam mot dem som ska ha dem tillbaka, och inte utsätta dem för en massa försök i onödan, utan faktiskt bara återföra de embryon som redan visat att they got what it takes.

Well, för oss lite äldre damer som inte har hela äggstockarna sprängfyllda med glada ägg är den här leken inte så himla skoj (finns ju fler som leken inte är så skoj för, förstås). Vi hormonerar ihjäl oss, får ut typ 5-8 ägg, varav 1 sätts tillbaka och 0 går till frysen. Typ. Det är vanligare att man INTE får till frysen än att man får det, om man kollar hela statistiken. Frysförsöken gör ju också att hela behandlingen känns mer worthwile, på samma insats kan du få allt från liksom 0 försök (för ja, det händer att man inte kan återföra ett enda embryo, inte får ut ett enda ägg, inte har en enda bra spermia) till typ.. well sky is the limit, jag har sett amerikanska unga IVF:are på insta med 14 blastocyster i frysen. Hade jag haft 14 extrachanser i frysen så hade jag kanske varit mer inclined att ge mig ut på den här resan.

Men nu har jag ju inte det.

Det blev inget till frysen. Jag ringde igår, och fick beskedet. Egentligen kommer det hem ett brev från Sahlgrenska med beskedet, men jag vill inte ha ett jävla julkort med "DU HAR NOLL ÄGG I FRYSEN HA EN BRA DAG". Jag ville prata med en människa. Som i det här fallet var en totalt ointresserad cynisk jävla person där som svarade i telefonen som kallt gav mig beskedet och sa att jag fick ringa detta nummer om jag har frågor och sen sa hon "ja nu vet du det i alla fall". Jag hade ringt fel nummer tydligen, till ordinationen istället för rådgivningen. Eller om det var tvärtom. Jag vet inte. Men det var fasansfullt. Det var som att hon underrättade mig om att mitt paket inte kommit. Så. Tjoff. Försök imorgon igen.

Så vart lämnar nu detta mig? Jag har genomfört tre behandlingar, och i denna min sista fick jag inget till frysen.

 Tre behandlingar långa protokollet är en enorm mental, fysisk och själslig investering.  Ja, ni vet ju, ni har ju följt mig här, eller har ni inte? Har vi någon gammal räv här som tårögt blinkande minns Fru Infertils första IVF?
 

Men nu har ja alltså facit. Hur gick det med mina tre behandlingar? Det blev alltå fem insättningar totalt av det. Femman ruvar jag på nu. Om inte detta tar, så betyder det att allt Sahlgrenska kunde kasta på mig med hela sin f-ing samlade expertis, inte bet på mig. Scratching und alles. Det betyder att jag skrivs ut från Sahlgrenska. Det betyder att jag måste hitta ett sätt att hantera det. Det betyder inga potentiella syskonförsök i framtiden.

 IVF3 och denna ruvning har INGA likheter med min första IVF inser jag nu. Eller ens andra. Jag tittar nu avundsjukt på ni som bara gör första eller andra behandlingen, ni som har alla chanser framför er. Tänk, när jag var i den sitsen, så underbart fylld av hopp, även om jag inte såg det så då. Well, man saknar kossan när båset är TOMT på riktigt, kan jag tala om. Jag trodde jag var förtvivlad, tom, håglös, modlös, rädd. Och det var jag ju också. Jag visste bara inte att det fanns en källare, där under botten av brunnen. Och jag fattar ju nu, att det finns ännu fler våningsplan av skit under där jag står nu. Det har jag ju alltid vetat, i teorin. Nu ser jag dem framför mig. Hissen har plötsligt fler knappar, under entreplan kom en källare, så en parkering och så -4, -5, -6..... I evighet?

Att stirra trean i vitögat, och att göra klart henne utan frysförsök, är så emotionellt krävande så jag har stängt av. Jag grät inte igår. Jag gick tillbaka till kontoret och avslutade arbetsdagen. Det går inte att börja hantera, så som jag förklarat innan, förrän man har hela beskedet klart. Och jag är fortfarande med i matchen. Detta darrande lilla sista embryo på plats i min livmoder. Det har jag kvar. 

Vi får ta vad jag gör sen, om jag kommer dit. Det scenariot vågar jag inte ens tänka på. Vem blir jag då?

söndag 6 november 2016

IVF-skola: Läskiga Lutinus!

Så har turen kommit till ett av de sista inläggen i denna min IVF-skola! Sorgsamt, va? Nu är sannerligen tiden att börja be om önskeinlägg om ni har några teman ni saknar eller inte tycker att jag utrett tillräckligt tydligt, för tiden börjar ta slut! 

På min egen lista står att jag ska skriva
  • detta inlägg om Lutinus (som jag ju gör nu, as we speak, så att säga :)), 
  • ett inlägg om alla remedys och tips om hur man ska leva, äta, göra, träna/inte träna etc och hur batshitcrazy man blir när man ivf:ar/ruvar, 
  • ett inlägg om att tolka tecken under ruvning 
  • och så finalen, ett inlägg om graviditetstest/"tjuvtesta"(HATE that phrase!!!)

... och sen är det tänkt att snippsnappsnut, sen är IVF-skole-sagan slut.

Det känns på något vis som att jag samtidigt håller på att göra ett bokslut i den här bloggen... Jag har ju en idé om att skriva en bok och har gjort min innehållsförteckning och skriver också dessa inlägg med planen att de ska bli beståndsdelar till boken, samt har sparat ner ALLA inlägg jag skrivit i denna blogg till en gigantisk wordfil. Det ni. Men jag vet inte, kanske är det för att jag snart har bloggat mig rakt igenom tre hela ivf-behandlingar långa protokollet, frysförsök und alles. Kanske är det för att jag snart inte har mer att säga om detta. Kanske är det för att jag inte vågar tänka tanken om vilka slags inlägg det blir, om graviditetstestet visar minus. Kanske är det för att jag liksom inte ser någon framtid ens, efter testet. Det är som att tiden tar slut därefter. Det måste bli plus, något annat finns inte. Prognosen för frysta embryon ser dålig ut, så det är inget jag räknar med, jag får besked imorgon... Vilket jag eventuellt skippar, vet inte om det gör mig gott att ta det beskedet mitt under ruvning...

Hursomhelst, nu ska vi inte dröja oss längre i Fru Infertils navel, även om jag vet att det är ett ställe vi alla ÄLSKAR att vara i, utan nu ska vi istället kasta oss RAKT UT i Läskiga Lutinus-landet!


Läskiga Lutinus är alltså en liten rackare som består av 100 PROCENT PROGESTERON och som förs in vaginalt i kroppen tre gånger om dagen. Mjaja, men vad är det för jobbigt med progesteron då?? (näsvis röst) piper en och annan oinsatt. Näe, inget särskilt speciellt jobbigt alls.. Det är bara en DUNDERKUR AV PMS-HORMON THANK YOUR  NARROW ASS VERY MUCH!

Såhär säger Fass om VANLIGA biverkningar från Lutinus:
  • Huvudvärk
  • Spänd buk (svullen buk)
  • Buksmärta
  • Illamående
  • Livmoderkramper

"Vi har bara kul nästan jämt, nästan jämt!" (*sjunger studentvisa*) Jag har strukit under de biverkningar jag själv känner av ovan. Skojsigt nog så är ju just illamående, förutom att vara jobbigt, också preggsymtom numero uno vilket ju gör det hela extra skojsigt. Spänd buk/svullen buk och buksmärta har jag tyvärr episka proportioner av, dagen efter äggplocket (dvs dagen efter jag börjat med hästkuren av Lutinus) svällde magen upp till en tunna, som jag sagt innan, och gjorde hemskt ont. Jag var helt återställd igår, på lördagen, dvs jag hade ont i tre dagar/nätter i streck.  Jag blev löjligt glad igår när jag mådde bra, helt sjukt hur mycket smärta tar över hela psyket... Och jag behöver ju liksom den lilla lilla energi jag har över till att överleva dagen efter fem veckor intensiv hormonkur inklusive två mycket smärtsamma ingrepp (scratching också, remember?) Så, magont kan dra nåt gammalt av sig. Exempelvis mina gamla oknullade lakan.

Men, vad är då detta elände till för? Jo, i normalfallet tar man Lutinus efter äggplock eftersom kroppen inte vet om att den har ägglossat eftersom ägglossningen tvingades fram av Oemotståndliga Ovitrelle, minns ni? så måste man tillföra progesteron som annars produceras normalt i livmoderbärares cykler efter ägglossning. Progesteron förbereder kroppen för graviditet och får den att tro att den är gravid, varje månad, tills den kommer på att den inte är det, och straffar bäraren genom att dra sig samman tiotusen smärtsamma gånger och klämma ur sig slemhinnan som väntat på ett embryo. Så går det till, månad ut och månad in, minns vi från våra biologilektioner i åttan, right? (Har aldrig fattat det där fullt ut förräns nu 0_o De borde ta in en IVF:are för att förklara kvinnans månatliga cykel!) Så, vi tillför alltså progget själva, och det i en kropp som fortfarande är helt hög på Ovitrelle i cirka 10 dagar efter sprutan togs. Det är en härlig cocktail, som man går och väntar på graviditetstest i.

Så här ser kalaset ut:





Den vita pinnen används för att föra upp Lutinus på plats, man drar ut den lilla plutten längst ned, sätter fast tabletten, för in den, och så trycker man på lilla plutten, så ramlar Lutinus ur.

Lutinus är en smetig kletig liten gegga som renderar att man mitt i all annan värdighet, behöver gå med trosskydd 24/7... Jag tror vi stannar där, let's not paint you a too vivid picture... Ooops, too late.. ;)

Nu vet ni allt ni inte visste att ni inte ville veta om Lutinus.

 - Fru Infertil, alltid till er IVF-tjänst.

fredag 4 november 2016

Efter äggplocket & återföring

Allra käraste ni! Känner ni, som jag, att vi nu är så nära slutet? Oavsett vilket slut det blir, så är det skönare att ha något att förhålla sig till än att ha det osäkra framför sig. Jag är färdig. Det är.... som man säger, fullbordat. 

Efter äggplocket åker man hem och vilar. Och så väntar man i två dagar. Det är två väldigt väldigt skumma dagar att vänta och en existensiell kris. Kroppen känns tom, medan magen värker och tankarna snurrar. Hur mår de där borta i värmeskåpet, äggen? Blev de befruktade? Delar de sig? Det är väldigt ovanligt att inte få ett embryo tillbaka dag två (eller dag 5 som vissa kliniker väljer), men det händer, och då jag fick färre ägg denna gång (bara sex!) var jag jättenervös att något skulle gå fel. Plötsligt har mina ägg blivit gamla och sura och vill inte bli befruktade, tänkte jag. Så small det till i magen. Inte första dagen, då vaggade ja mest runt och ojade mig, jag blödde en hel del färskt blod (med en hel del menar jag typ en kvarts mens, dvs inte så mkt, but still, not a fun place to bleed from...) men i övrigt mådde jag bra. Värre var det sedan på onsdagen. Hela magen svällde upp som en TUNNA (bildbevis på mitt instagramkonto @fruinfertil) och vad värre var, gjorde JÄTTEONT. Jag har problem med magkatarr i perioder och detta kändes som tidernas värsta katarr. Det hände efter äggplock två också, i januari. Då hade jag 11 ägg och då var svullnaden och smärtan kvar i en vecka. Jag fick sjukskriva mig, så illa var det, och jag sjukskriver mig ALDRIG! Så kom den tillbaka i onsdag och jag blev livrädd, men var beredd denna gång så åt bara snälla saker och inte så mycket och skippade kaffet.

Att mentalt försöka förbereda sig för en återföring, vara positiv och yr och glad för att man klarat det jag klarat, samtidigt som hela kroppen värker, är inte lätt. Så när återföringsdagen kom, igår, var jag mest ledsen och lättirriterad. Jag gick till jobbet, som ligger nära sahlgrenska, eftersom jobb gör att tiden går snabbare. Om det inte blir någon återföring, dvs om alla har dött, så ringer de samma dag senast 12. TASKIGT va?

Jag fattar inte varför de har det systemet. Det lägger ytterligare extrem press på personer som redan mår mentalt mycket dåligt. Så jag kunde koppla av först klockan 12, och det är också då man inte får gå och kissa mer. Jag har tagit den rekommendationen lite lightly det sista eftersom jag är en sån satans TRANSFER-VETERAN numera, men ajaj, vid en av frysåterföringarna  våras fick jag begripa varför det är bra att vara kissnödig... Det puttar upp livmodern i bra läge så de kommer åt. Så nu denna gång höll jag på att SPRICKA i blåsan, och magen var som en ballong, haha jag var som en sån där barnleksak som står på en stor rund mage och bara snurrar runt. Vobble vobble.

Återföringsprotokollet ser väldigt likt ut äggplocksprotokollet. Minus all smärta. Det är samma rum man byter om i och väntar i, samma kläder man får byta om till med löjlig mössa och tossor och mannen har en konstig röntgenrock på sig, och samma rum som äggplocket gjordes i. Det vill säga the very chair jag för två dagar sen låg och SKREK i, ska jag nu bli "pupo" i (Pregnant Until Proven Otherwise som vi kallar det i ttc-communityt (Trying To Conceive).) Det är rätt så skumt att vara i rummet men under så annorlunda omständigheter. Ingen rädsla. Eller jo, men mest sådär skräckblandad förtjusning.

Det börjar med att man sätter sig på de där torra tråkiga pinnstolarna med doktorn och embryologen. På ett litet runt bord står en dator och därifrån läser embryologen upp våra resultat. Vi fick MYCKET mer info denna gång än tidigare gånger, jag vet inte om det beror på att de ändrat sina rutiner eller att vi helt enkelt varit med i matchen längre och är såpass rutinerade nu så att detta inte längre är höljt i  dunkel längre. Vi kan en hel del om celler och fragmentering. Om jag till exempel jämför med såna som gör sina första IVF:er som jag följer på instagram så kan jag se mig själv för ett år sedan, i dem. Hur man liksom bara åker med som i en enda stor flodvåg. Hur man är rädd men ändå lite förtjust för man är ändå någonstans övertygad om att det kommer funka nu. Man har ju kämpat så länge för att komma dit. Så man ber om bilder på lilla embryot och tar kort utanför återföringen och tänker att det ska in i bebisens pärm. Helt normalt, men jag tar fan inga bilder längre, kan jag tala om. En bitter gammal ivf-hagga som bara vill veta hur cellerna har delats.

Så det fick vi veta, och sen görs återföringen. Embryologen suger upp embryot i en vätska som läkaren sen sprojtlar på plats  i livmodern. Klart. Alltså bokstavligt. Precis så går the miracle of life till i IVF-sammanhang. Första återföringen grät jag för att jag var så rörd, nu var jag ju gravid. PAH! Inga tårar denna gång, men väl en känsla av avslut. Vi klarade det!

Från första nässpraysprutet den 7 oktober till att ha ett embryo på plats i min livmoder 3 november. 

Nu ska naturen göra sitt. Ödet. Om embryot inte har de rätta inneboende egenskaperna så kommer det  inte klara sig. Det är egentligen redan förutbestämt. Det ska bara hända. Om cirka två veckor vet vi hur det gick. Eller ja, två veckor efter ägglossning, vilket i IVF-sammanhang är äggplocket. Precis så "enkelt" är det.

Jag tar fortfarande medicin som jag nämnde innan. Lutinis som man för upp i fitty tre gånger om dagen. Lutinus ger gravidsymptom, så jag vet bättre än att tolka tecken denna femte vända. Det betyder inte att jag inte KOMMER tolka tecken haha, det är helt omöjligt att undvika det.


Bestämmelser efter äggplock:
  • inte bada eller sexa på 14 dagar (pga infektionsrisk) 
  • lev som vanligt 
Och sen är ju resten upp till var och en. En del lever som gravida, jag har till exempel en vän som inte äter grönmögelost eller nåt som kan ha listeria i sig efter återföringen. Det kan jag tycka är att ta i. Sen vet jag dem som fortsätter snusa/röka/dricka vin som vanligt hela vägen fram till bekräftad graviditet, och det kan jag också tycka är att ta i.  Själv landar jag mitt emellan. Jag vill inte bli crazy-ruvar-person, mer än nödvändigt, och ni ska bara veta hur lätt det är att ramla ner i den fällan. Börja tro att man kan kontrollera och styra detta, äta kosttillskott maniskt, gå på akupunktur, äta ananas (googla pineapple och ivf så är ni in for a ride :))... Så jag har tidigare gånger ätit vad fan jag vill, och jag har också druckit alkohol men aldrig mer än vid 2 tillfällen under en ruvning och aldrig mer än 2 glas per gång. Där går min gräns och var och en får bestämma själv.  Vad det egentligen handlar om är att man ska sluta med allt som man tror att man kommer noja över senare, det är det rådet jag iaf lever efter. Det vill säga, tror du att du kommer älta den där biten grönmögelost du åt dagen efter återföring under nio månaders graviditet, eh, låt osten ligga! Det kommer inte göra någon skillnad kring om du blir gravid eller inte.

Det är så mycket skuldbeläggelse i ivf-sammanhang, och tyvärr skuldbeläggs vi av andra kvinnor som inte har en susning om vad det innebär att leva det här jävla livet år efter år. "JAG hade i alla fall inte riskerat nåt om JAG inte kunde bli gravid" är en kommentar jag läst alltför många gånger på Familjeliv, t ex och det handlar då om allt från att inte ta en Pepsid till att inte träna till att inte flyga INNAN MAN ENS JÄVLARIDET HAR EN BEKRÄFTAD GRAVIDITET.

Det är så jobbigt för mig, som övertygad feminist, att märka att jag också själv ibland trallar in i skuldbeläggelse-kören, att jag själv sätter upp regler och bestämmelser för hur jag som kvinna "ska" bete mig för att "förtjäna" att bli mamma, jag ska "offra" tillräckligt mycket och gärna med ett LEENDE medan jag harmoniskt smeker mig över lella återföringsmaggen. ÅHHHh för den här lelle bebben gör jag VAD SOM HELST, att avstå från ett glas vin är INGENTING.



Suck. Jag vägrar. Eller, försöker vägra. Att avstå från ett glas vin är som att avstå från livet självt, det är ett grymt självplågeri att leva som gravid, när hela psyket mantrar "du är inte gravid det har inte funkat fan du måste börja om det funkade inte du har inga försök kvar fan hur ska du göra blir det privat nu eller orkar du nu eller hur blir det med julen fanfanfanfan"

Så, med det sagt, IKVÄLL TAR JAG MIG ETT GLAS VIN!

Med kärlek, er favoritfru <3

tisdag 1 november 2016

It is done! Äggplock avklarat!

Marvel must have forgot a superhero and gaddamit grrrl, it's me! Jag har nu gjort mitt tredje och sista plock på Sahlgrenska! HUR COOL ÄR INTE JAG?! Jag tror inte att jag känner någon som är så fräck som jag helt enkelt.

Ni kan ju enkelt döma av det faktum att jag redan är här och skriver, att det gick briljant. Briljant så tillvida att det inte var överjävligt jobbigt som mitt förra plock var. Plock nummer 1 gick hur bra som helst och jag tror att jag kom undan med blotta förskräckelsen, gång nummer 2 var sen tyvärr alltså jättejobbigt, och flera har de timmar varit då jag analyserat varför det blev så. Primärskälet tror jag är att de inte riktigt lyssnade och väntade in mig på plock 2. Smärta är en sak, men när folk bara gör på utan att prata med en eller kolla så man är med, och som dessutom rätt vad det är kommer med en jävla lustgasmask i nyllet på en som man bara hyperventilerar/skriker rakt in i, för man är skräckslagen, och ingen väntar in att den ska hinna värka eller man ska hinna vänja sig. Sist gång blev jag så förbannad på barnmorskan som skötte drogerna och sa till mig ANDAS! ANDAS I MASKEN sjutusen ggr sistgång, så jag slet av mig masken enkom för att kunna säga till henne att det är väl förfanimig en mänsklig reaktion att andas, jag har ju inte SLUTAT direkt?!?! Men hyperventileringen kunde jag inte göra något åt. Nej fy fan. Jag har faktiskt inte skrivit om plock två här så ingående för jag vill inte skrämma någon. Men plock 3 kan jag ju berätta om, och hejaheja så bra det gick :) Alla visste att jag var dörädd, så alla tog sig tid med mig. Och med "ta sig tid" vill jag ändå betona att hela klabbet var över på 17 min, från att jag kom in i rummet och pratade med labbteknikern till att jag gick ut på mina egna ben igen. Så det behöver INTE ta längre tid att vänta in sina patienter, hör ni det nu vårdpersonalen? Jag fattar att det är era jobb, men att typ köra in det lugnande INNAN man kör upp en grov jävla bedövningsspruta upp i underlivet på en svullen skräckslagen ivf:are - det är väl inte för mycket begärt?!


Denna gång var det inte för mycket begärt. Alla i rummet (tre stycken -fyra med min outstanding man) skötte sig EXEMPLARISKT! Till och med arga läkaren som jag egentligen inte gillar (han gjorde min förra frysåterföring och log inte mot mig en enda gång... ) tyckte jag gjorde ett utmärkt jobb. Han satt snällt nere vid mitt blottade sköte och väntade på att Linda skulle skjuta in först lugnande, sen morfin, sen lustgas så jag fick ta det innan det börjat göra ont (weee, what a ride!!!!) och SEN säger hon till läkaren, att du, NU kan du börja! Först efter hon sett i mina tokdrogade ögon att det var okej.

OK; sen är ju inte ett äggplock smärtfritt. Klart jag gapade lite. Vid bedövningssprutorna (de gör ont)  samt vid några av punkteringarna på vänster sida. På höger sida måste min äggstock sitta bra till, för där kände jag INTE ALLS när han tog blåsorna. Coolt va?


Jag är SÅ stolt över mig själv!!!

Här kommer lite bilder från dagen:


Först ut min harmoniska kaffekopp med tända ljus imorse kl 06.30. Bredvid ligger vårt behandlingsprotokoll, jag ville säkerställa så vi inte missat något. På lappen står till exempel att man inte får äta något sen midnatt dagen innan och bara får dricka klara drycker på morgonen, samt att man inte får ha några smycken på händerna under plocket.





Här nedan är den obligatoriska sängbilden till vänster, med en skymt av sexy operation outfit (jag var lite småhög på Stesolid när jag tog den) och en bild på hur sängarna ser ut på Sahlgrenskas äggplocksavdelning. Ja, man delar alltså rum och får dra små skynken mellan sig. Här ligger man innan man plockas, då de till exempel sätter en kateter i armen för att få in the good stuff under plocket, samt vilar och fikar efteråt. Den första sängen var min, för vi kom först idag :)








Och så slutligen, en supermysig brunch som min man ordnade till mig när jag kom hem!


Personalen var i chock över att jag kunde åka hem så snabbt med tanke på hur mycket drugs jag fått i mig, jag var hemma redan kl 10 i morse och plockades alltså 08.30-09.00 :) Däremellan hann jag vila, fika (man måste vänta 15 min innan man får äta), kissa (också obligatoriskt innan man får åka hem), klä på mig och ha ett möte med barnmorskan om vad som händer nu....

För ja, vad hände nu, eller sen?  Efter brunchen la jag mig tillrätta i soffan hemma och började titta på en lagom dålig äventyrs/ungdomsfilm - det hör till. Denna gång blev det Narnia och jag somnade som en stock! Det är vila hela dagen som gäller, jag småblöder lite vilket är rätt onajs men inte farligt, och jag har lite molande ont som mensvärk och vaggar fram lite som en gammal gubbe typ, men annars är jag helt ok. Jag har också redan dragit in ytterligare en hormoncocktail, det är som sagt ingen hejd på härligheterna i IVF: Lutinus, en leten geleklump typ som man kör upp i underlivet. Mmmmmm.... Dessutom består Lutinus av 100 % pms-hormon progesteron. MMMM!!! Praise the Lord!

Nu möter mina äggisar spermisarna från min man. Eftersom vi gör ICSI möts de en och en, mannens absolut bästa spermier väljs ut och möter mina ägg. Om två dagar får vi komma in igen och göra en återföring. HÖGST TROLIGAST alltså, om inte alla dör, men så får man ju inte ens tänka. Klart vi ska få tillbaka! Fram till dess ska jag fortsätta ta Lutinus, vilket jag också gör sedan hela ruvningsperioden ut.

Denna IVF börjar alltså behandlingsmässigt gå mot sitt slut. På torsdag får jag tillbaka, och på måndag får jag veta om jag fick några till frysen. Och så om cirka två veckor från nu, får jag förstås veta, det viktigaste av allt....

Vill ni veta mer hur jag har det bakom kulisserna rekommenderar jag att ni joinar de 400+ som följer mig på instagram. :)

Tack för allt ert stöd och pepp! Nu ska jag återgå till soffläge!