Få bloggar slutar så abrupt som barnlöshetsbloggar har en klok kvinna en gång sagt till mig, och jag lägger i hennes mun att det också handlar om att de som äntligen slipper barnlöshetsträsket gärna ganska snart distanserar sig från det. De slutar att blogga, slutar att kommentera andra barnlöshetsbloggar, och kastar sig huvudstupa in i föräldraskapet med allt vad det innebär. Med all rätt. Att äntligen få vara en av alla andra. Få vara med. Att livet får fortgå. Det gör ont att ens skriva dessa ord, för det är just precis så det är. Mitt liv stod på paus, och nu har det satt igång igen. Med graviditeten som en slags väldigt skum och annorlunda och helt magisk mellanperiod, som idag känns som en dröm jag drömde en gång. Men så livet, som jag får lov att leva igen, med min man och min son och med allt framför oss.
"Jag längtar så efter..." säger vi och fyller i. När han ska sträcka ut armarna åt oss för att bli upplyft. När han kan prata. När han vill leka. Och samtidigt att vara i detta nu, och att njuta av det, ja herregud, hur GÖR man det, till fullo? Det stressar mig ibland.
Jag vill i alla fall återvända hit till bloggen och skriva några ord till. Jag vill inte bara leave you all hanging, om det är några kvar här, som fortfarande undrar hur det gick för mig. Och dessutom vet vi ju alla hur oerhört förtjust Fru Infertil är i sina egna ord :) Jag har inte lämnat barnlöshetsvärlden. Jag är kvar på instagram, och jag filar på mitt bokmanus, och jag har vänner irl som ivf:ar, och jag VILL inte glömma. Upplevelsen har för mig varit så livsomvälvande, så karaktärsomdanande, så den måste få leva kvar i någon form. Den är så stor del av mig, min man och vår son. Men nu är han här.
Så hur kom han hit? =) Hehe, jag hade tänkt skriva en förlossningsberättelse... Den blev FEM A4-SIDOR LÅNG! Alltså det går ju inte. Men jag får köra en shortis här på nåt vis tänkte jag. En slags summering, och så kan ju ni som undrar mer, om ni gör det, fråga, så utvecklar jag. OK?
- Förlossningen tog ca 14-16 h, sen värkarbetet etablerades, och ett dygn ganska exakt från första värken till bebis kom.
- Förlossningen startade spontant med värkar var tredje minut på bf+10 (AJ KNOW! I went crazy!!!) men vattnet gick inte. Barnmorskan tog vattnet cirka 23 på kvällen (5 h innan födsel)
- Jag använde lustgas och epidural. Epiduralen fick fyllas på då den slutade verka i slutet på min aktiva fas som åxå var en tuff fas. Han tog tid på sig tränga ned i bäckenet - jag fick arbeta mig fram till utdrivningsfas i flera timmar från fullt vidgad.
- Jag upplevde ingen värkvila sista timmarna pga extremt ont i ryggen även mellan värkarna.
- Jag var mycket rörlig tyckte barnmorskorna, varierade positioner, stod på knä flera ggr, orkade själv dra upp mina ben mm i krystarbete. Jag tackar gravidyogan för detta.
- Varken jag eller min son var i någon fara någon gång.
- Det var inget kräk, bajs eller kiss. Ej heller tång, klipp, klocka eller snitt. Jag skadades inte. Endast fåtal ytliga stygn i yttre slemhinnor. Hela moderkakan kom ut utan problem och jag "återställdes" helt utan komplikationer.
- Barnmorskan kallade min förlossning "en riktig drömförlossning". Jag hade en uska hos mig hela tiden. Vi bondande enormt. När hon gick hem kl 22 grät hon, hon kom rusande 10 nästa morgon när skiftet började. Jag minns hennes ögon, fasta blick, masserande händer. Blott 22 år.
- Mannen riggade upp en ljusslinga i rummet o stämningen var lugn, kärleksfull o mysig. Jag pratade m all personal mkt, berömde, bekräftade. Vi har varit tillbaka med tackkort och choklad.
- Allt i mitt förlossningsbrev efterlevdes!
- Min krystfas pågick i en timme. Eftersom jag då redan haft värkar minst var tredje minut i snart ett dygn var orken typ slut. Jag minns "ring of fire" och jag minns de två sista värkarna som min son kom ut på. Jag minns mina första ord till honom. Jag minns hur jag kastade mig framåt, tryckte neråt framåt, höll andan, höll andan, höll andan, höll andan och aldrig ville andas igen. Så kändes krystvärken för mig, som att det var SKÖNT att hålla andan. Skönt och fasansfullt smärtsamt.
- För ja, med allt detta UNDERBARA minns jag ändå smärtan som obeskrivlig. Jag vill inte skrämmas, och jag fattar jag är bortskämd med tanke på hur sjukt bra allt gick, men att inte få värkvila i princip alls på slutet var hemskt. Och ja det gjorde ont på sätt som inte går att beskriva riktigt, och kanske är det inte meningsfullt att så göra heller. En förlossning är en smärtsam grej för de allra flesta. Smärtsam, görbar, underbar.
- Jag är omåttligt stolt över mig, så tacksam för mannen och personalen, o så sjukt glad jag fått uppleva att bära och föda fram ett barn. Blessed beyond words.
Så hur har det gått sen dess nu när det är cirka tre månader sen han föddes, och jag har varit mamma lika länge? Alltså. Ett par saker vill jag säga helt kort liksom. (OK ni känner mig, blir nog inte så kort ;))
Den första tiden var ju helt klart kaotisk. Hade jag fått göra om det igen hade jag gjort en del annorlunda. Alla härjar om att man ska ta det så jävla piano INNAN förlossning. Ptja, kan man väl. Jag dog tråkdöden som dessutom gick över tiden så mycket. Men snarare säger jag ta det lugnt EFTER förlossning. I mean it. Vi hade kalendern full och massa besök och en del folk som inte hade en aning om hur hantera en nyförlöst kvinna och problemet var att det hade ju inte jag heller, så jag tog en del emotionell stryk där inledningsvis som var helt omenat från vederbörande och helt onödigt för egen del. I efterhand hade jag markerat gränser tydligare. Av typen eh nej håll inte på o KRAMA och KLÄM PÅ en nyförlöst kvinna utan att be om lov. Låter självklart men....
Så var ju detta med amning om en har lust/möjlighet att börja med det, också SJUKT SVÅRT i början men SJUKT LÄTT nu när allt funkar och med det jag vet nu hade ju första veckan kunnat bli så mycket enklare men hur veta det på förhand? Men med det jag vet nu, och detta hänger ihop med punkten ovan: Ta det chill, sitt i soffan, ät choklad, smörj bopparna och amma på. Typ så är mitt råd.
Och nu till ett känsligt ämne indeed, som har varit ett RÖTT JÄVLA SKYNKE för mig i alla år. Sömnen. Alla dessa kommentarer som vi ju hatar som barnlösa, om att vi ska PASSA PÅ att sova, njuuuut av sovmornarna etc och det har man ju bara avskytt att höra eftersom man skulle byta in den där goa nattsömnen vilken dag i veckan som helst stående på ett ben sjungades Fader Abraham om man bara fick, mot en bebis. Så är man ju rätt sleep deprived som det är som ofrivilligt barnlös, efter några års behandlingar och depression och ångest sover man inte så bra längre. Man. Jag menar JAG. Men en och annan av er kanske känner igen er. Hursomhelst, nu har jag testat på det där med att inte kunna sova i tre månader. Jag vet att det är en liten lusfjärt tidsmässigt i mitt föräldraskap, så kanske är detta too soon att uttala mig, men jag gör det ändå. Här från andra sidan vill jag poängtera att den sömnlöshet jag upplevt nu är INGENTING mot hur utmattande det var att vara ofrivilligt barnlös. Nada. Sinch. Zilch. Det går inte att jämföra, och bör egentligen inte jämföras. Jag förstår inte varför en del småbarnsföräldrar envisas med att göra just detta, tala om sömnen hela tiden. Jag tänker det är lite som att vara hästmänniska. Som jag iofs aldrig varit så jag vet inte riktigt vad jag uttalar mig om men min bild av hur det är att ha hästar är att man måste gå upp satans tidigt, även mitt i vintern, och gå ut i ett kallt jävla stall, eller vänta, nej helst CYKLAR man till ett kallt jävla stall som ligger mitt i obygden, det gör man tidig kall vintermorgon i mörkret, när duggregn gör snön blöt och näshåret fryser till is, typ så är vädret, och så in i stallet och mocka skiten ur stallet och sen ska man väl rykta hästarna eller vad man gör och så ska det bilas in hö och spridas ut. Och allt detta gör man, för man får allt det där underbara OCKSÅ. Man får rida på sin häst, närheten till sin häst, ömt stryka dess mule, right? Och hur ofta hör vi hästfolket klaga och gnälla på sina tidiga mornar? Eller det kanske de gör haha, vad vet jag, men de hästtjejer jag känner (för ja, det är oftast tjejer, asgrymma coola kickassbrudar som gör detta tunga svåra hästjobb (pun intended)) har iaf aldrig "klagat" eller ens tagit upp de här tunga bitarna. För det hör till.
Och just så känner jag inför de tunga bitarna i föräldraskapet. Smärtan i ryggen, i vänster sida av nacken av för mycket snett bärande, att vara uppe mitt i natten, en ständig malande huvudvärk av för lite sömn, att oroa mig för hur han mår, att ha hans skrik i örat timmevis - ja det är klart jag upplever detta. MEN DET HÖR JU TILL! Och som jag suttit på den där pilatesbollen mitt i natten, gungat och vaggat och hört honom gråta och själv brustit ut i storgråt, av lycka. Jag får sitta här och gunga min gråtande son. Jag är så tacksam. Det är så oändligt vackert.
(Sen vill jag poängtera att det finns olika grader av sömnlöshet, de som har bebisar har olika bebisar, och vi är olika som människor och hanterar sömnbrist på olika sätt, och vi har olika möjlighet till avlastning etc, så ta nu inte ovan som en regel för alla människor eller att just din eventuella sömnbrist är fel och ful eller borde kännas "lättare" än vad den gör. Jag ville bara ta upp den här punkten för jag tycker att den i barnlöshetskretsar är återkommande, just hur det känns att alltid få höra om småbarnsföräldrars sömnbrist, och detta ÄR en barnlöshetsblogg, skriven av en fd barnlös mamma, så jag skriver fortfarande ur det perspektivet. Brasklapp slut.)
En sista sak. Under alla mina år som ivf:are har jag hört en del ivf:are på andra sidan säga "kämpa på, det är värt det när barnet väl kommer". Den kommentaren har alltid fyllt mig med en viss tveksamhet. Det är nåt som har skavt. Som om min kamp bara blir värd det OM den lyckas? Jag menar, nu fick jag ju min son till slut, och det är ju då såklart att det är VÄRT DET. Herregud, vad är alternativet? "Det var inte värt det?!"
Men så tänker jag, om det inte gått vägen. Om vi inte fått vår son. Att vi kämpat "förgäves". Hade jag då sagt i efterhand "det var inte värt det"? Det har jag svårt att se. Det är värt det, oavsett hur det går, för det måste göras. Och varför måste det göras? För att hjärtat längtar och skriker. Men det är klart, nu spekulerar jag, i ett område jag inte har tolkningsföreträde i. Jag vet inte hur det känns att få ge upp drömmen om att bära och föda ett barn. Jag fick uppleva den till slut. Och det var just så underbart och fantastiskt som jag drömt. Ja herregud, almost provoking right, detta fairytale ending i denna blogg? Den ultimata lyckan. Men det är faktiskt så det är, och det känns viktigt att också uttrycka det. Att hedra det. Att stå rakt upp och ner och säga just det, att jag njuter så vansinnigt av att vara mamma. Kärleken spränger i mitt bröst och det är som att jag läker ihop. Det som gjorde så ont förr, gör inte ont nu. Bitterheten som släppt. Att se klart. Men med ett litet öga i backspegeln, då och då, för att veta varifrån jag kom. Varifrån han kom.
(Ps: Shout out till dig Carolin. Fika nån dag? :) (Carolin = mamma i mammagruppen som visade sig, av tusen olika slumper och sannolikhetsgrader, är en läsare av denna blogg, och satte skillat ihop en cyklande kvinna i vecka 41 med kvinnan bakom denna blogg!)
