lördag 15 juli 2017

Ten days to touchdown

.... jo, nu börjar det faktiskt kännas nära. Som att det snart är dags. 10 dagar. 10 dagar är ganska prick vad jag haft framför mig under mina färska ruvningsperioder, då jag alltid dragit igång ett headspaceprogram på 10 dagar (meditationsapp) samma dag som transfer. Det betyder att programmet är klart på bim-2, vilket också betyder att jag då har mitt i princip korrekta svar. Så är det ju inte i detta fallet. Han kan bli ytterligare max 14 dagar sen, då sätts jag igång. Så, estimated time of arrival 0-24 dagar idag. Jag är inte sådär jätteotålig ännu, men klart att själva bf-datumet känns oerhört betydelsefullt. Alla andra datum efter det känns rent hypotetiska. Va, ska det komma en 26:e juli? Ska det bli augusti? Ska det bli jul i år? Allt kokar ner till detta enda datum. detta enda tillfälle då min son kommer, som jag väntat så på.

Nu såhär i slutet på graviditeten, när jag dessutom har semester, tar jag mig tid att reflektera. Den joyridegraviditet jag haft går nu upp för mig lite mer konkret. Den är ju snart slut, jag ska snart bjuda den farväl, och hur tacksam och storögt fascinerad jag än har varit, undrar jag om jag inte tagit mitt goda mående för givet. Det är som att jag litegranna vägrat må dåligt. Som att det är ovärdigt en graviditet jag längtat så efter. Och så fattar jag ju förstås att det går inte att styra alls och absolut inte ÄR på det viset. Och i början förbannade jag ju bristen på symptom nåt innerligt. Nu är jag tacksam. Jag mår bättre nu än i vecka 25 faktiskt. Då hade jag rätt ont av foglossningar ett tag, ont i höfterna, blygdfogden gjorde också riktigt ont. Jag har inte ont alls nu. Kanske ett resultat av att jag gått på gravidyoga en gång i veckan? Och tillsammans med 17 andra sjökor smekt mig på magen och andats i grupp? Eller bara ren röta? Jag vet inte, men jag vet att jag, mina hundra pannor till trots, är oerhört RÖRLIG. Jag tränar fortfarande yoga och vattengympa, och jag cyklar gärna. Swishar runt här i hamnen på min stålhingst och ser hur grannarna vänder på huvudena, inte varje dag i veckan man ser en höggravid kvinna på cykel? Jag känner mig mjuk och go i lederna och har för det mesta inte ont. Kanske något i ryggslutet om jag ligger platt fall och ska ta mig upp. Särskilt från golvet på yogan. Då kan ryggen protestera. Men oftast är det inget och ingen som protesterar. Jag går runt och är mjuk och rund och vacker och jag ler och skrattar mycket, skrattar mycket och ofta, numera så jag gråter, sådär tonårskiknar, jag kan inte minnas sist jag skrattade så jag grät (och ja, KISSAR PÅ MIG ja, bäckenbottenträning vad är det?!)

Jag sammanfattar också det jag åstadkommit professionellt denna vår och då jante inte är en vän till mig så kan jag konstatera, att jävlar vad jag är stolt över mig själv. Eller ja. Lite dumstolt sådär, för det var rätt crazymalayzi att steppa upp till chefsjobb mitt i pågående askrånglig organisationsförändring, ta mig an nytt stort projekt samt rekrytera tre personer under våren. Det var för mycket, priset jag fick betala var högt, stressnivåerna skyhöga och med ett ångestpåslag som fick mig att vakna kl 04.25 varje morgon. Men jag tog beslutet nyktert och medvetet att tacka ja till alla de här grejerna, med min mans och psykologs stöd, och vi alla visste vad det skulle kräva av mig att tacka ja, och vad viktigare är, vad det skulle kräva av mig att tacka nej. Ingen av oss har en kristallkula och det är ju omöjligt att sia kring vad som egentligen var bäst eller värt, men nu är det som det är, och jag har aldrig jobbat så hårt som denna vår, och nog märkte jag hur graviditetshormonerna gav mig en sämre kapacitet att hantera den press jag stod inför, och det var obra, ja. Men det var också bra. Och nu är det över. Och jag kan räkna hem mina bedrifter denna vår. Och jag är stolt.

Jag ser också vad som skett i mina relationer. Närheten till min man, framför allt. Herregud. Nyförälskelsen. Att inse varför vi valt varandra, på riktigt, och varför vi vill bli föräldrar. Jag vet hur det är att tappa siktet på det i ivf-tragglet. Fy fan. Där ska man försöka åstadkomma det andra bara ligger sig till efter en flarra rödtjut och en fnissig lördag, trots att fnisset för länge sedan lagt sig, storhulkande kan man sitta där en jävla mulen ägglossningstisdag i november, och veta, att man måste ligga, med en man som man just nu inte vill ta i med tång. Hur depressionen nöter ner en. Får en att tvivla, ska vi verkligen bli föräldrar, vi två, tillsammans? Ens va ihop? Fy fan vad det fröet av tvivel, som ju alla förstås har i varje sund relation nån gång, men som en ivf:are måste ta i på allvar om och om igen, kan riva sönder. För vi måste ju ta det livsomvälvande beslutet om och om igen. JA; vi vill ha barn och JA vi vill ha det tillsammans. Fast kroppen och sinnet och orken skriker nej. Att vara i den skiten så jävla länge, tre år för mig och min man, och sen få upp ögonen inför den man som jag nu ska ha barn tillsammans med. Herregud, vilken omställning. I höstas var vi faktiskt riktigt illa ute ett tag, den sista ivf:en tog så hårt på oss... Det tog några månader att vända. Men nu har det vänt, och det med besked, och bekräftelsen i att titta på min man och vara så jävla säker, och så jävla lycklig över att det är vi, och att just vi ska bli föräldrar till just vår son. Det går inte att beskriva i ord. Jag önskar er som kämpar i par denna upplevelse.

Och så närheten till min mamma. Jag är så lycklig och tacksam för detta. Mamma fyller 70 nu. Jag vet att jag inte kommer ha henne för evigt, och vår relation har i perioder varit urkass, men ungefär ett år in i barnlöshetsskiten hände nåt. Jag tragglade och förklarade och tragglade och skällde så nog har vi jobbat för saken. I början var det mycket "Det kommer, oroa dig inte" och "alla måste inte ha barn" och "det blir nog bra ska du se". Och jag skällde och grät. Sägifanhelvetesinteså!! Och tänk, det går att lära gamla mammor ivf! Mamma gjorde nån slags kovändning, jag vet inte när eller hur, men jag vet, att plötsligt var hon här. Tog tåget hit (fyra timmar) vid lite random tillfällen, som jag i efterhand vet inte var random. Hon var här under alla mina ruvningar. Bodde hos en släkting, fanns i stan, i närheten, tog en lunch med mig om jag ville, väntade på samtal och när det kom POFF dök hon upp. Stod här i mitt mörklagda septemberkök med nedrullade persienner och vände och vred på tester i skenet av köksfläkten. "Näe... det är nog grått...." sa hon om det spökstreck som framträdde och som fick mig att hoppas, men blått, det skulle vara blått och inte grått. Hon hade rätt. Det var grått. Om och om igen. Och hon fanns här, om och om igen.

Det är min mamma, och EN, ja, EN ENDA bästa vän som har fått höra alla mina sorgnojor. Som jag varit totalt ocensurerad inför. Som jag släppt ut det svartaste svarta inför. Hatet. Missunsamheten. Bitterheten. Rädslan. Nej, det räcker inte. Skräck. Barnlöshet sätter skräck i en. Så svårt att förstå utifrån, för vad är det egentligen som är så farligt? Inget har ju hänt, visst ledsamt att inte få barn, men inte FARLIGT?! Jo. Det är farligt. Livsfarligt. Det är en existensiell evig ensamhet, ett personligt fysiskt emotionellt sexuellt misslyckande, en totalkrasch ända in i de innersta skrymslena med diagnosen "FÖR EVIGT" stämplat. Vi orkar sörja i ett år, två, tre, åtta, men vi orkar inte med tanken för evigt. Och det är därför den gråa sörjan blir så omöjlig att kliva ur. Kombinerat med behandlingar och hopp och besvikelser, när till och med det som ska rädda oss, misslyckas, vilka blir vi då? Små lortar. Och den lilla lorten jag blev har jag bara vågat visa för min man, min mamma och en bästa vän.

Så finns det andra bästa och nära vänner, som fått se och höra mycket men inte allt, och som jag varit totalt beroende av, men där jag ändå satt upp ett slags skydd. Att inte utelämna mig totalt. Jag har skapat en ring av ensamhet runt mig, och den ringen har jag också märkt av under min graviditet. Jag ser den nu, när jag sammanfattar. De jag haft mest kontakt med, utöver ovan nämnde tre, under hela min efterlängtade graviditet, är andra i barnlöshetsträsket. Oftast sådana som varken orkat eller velat lyssna på mig och min glädje, självklart, vilket inneburit att jag inte delat med mig av den. Jag har varit nära ett mycket sent missfall, tröstat och lyssnat, trots att min egen skräck åt upp mig inifrån. Jag har peppat och följt med i otaliga ivf-försök hos såväl irl-vänner som instagramvänner. Skrivit oändligt antal kommentarer och mess mitt i nätterna, om förståelse, kram, jag vet, jag hoppas.... 

Jag har träffat andra gravida på gravidyoga och profylaxkurser, men inte kunnat relatera. Inte vetat vad jag ska säga när de tycker att graviditeten är så lååååång, så tung, så svår, eller när de talat om hur "svårt det är att fatta, har du fattat?!" frågar de mig med stora runda blå och NEJ JAG HAR FÖR I HELVETE INTE FATTAT vill jag vråla men jag har svarat vänligt undvikande, klätt på mig, gått hem.

Psykologen så. Ja. Alltså får jag ge er ett enda råd. Psykolog. Ge inte upp. Be om en redan innan ni börjar behandling medan ni ännu orkar, så ni har kontakten. Hon har varit helt ovärderlig för mig. Alla steg jag tagit, alla beslut jag tagit, alla tårar jag gråtit, alla frågor jag haft. I allt har hon varit där i över två år. Det är länge att gå i terapi, och det är länge att vara i en akut livskris, och med hennes hjälp har jag klarat den bättre än utan hennes hjälp. Hon har lugnat mig. Jag behöver inte hetsa upp mig för detta. Jag är normal. Normal i en gravt onormal situation. Jag behöver inte agera på något av det jag tänker eller känner under denna graviditet. Den är nämligen ett övergående tillstånd. Jag behöver inte ha en rosettpåmagengraviditet. Jag behöver inte göra någonting alls. Bara förlåta mig själv. Acceptera mig själv. Skydda mig själv.

Så, det har jag gjort. Jag har skyddat mig själv och kanske har muren blivit något för hög, men jag vet vem som ska få bo bakom den, vem jag skyddar, tillsammans med mig, och beslutet om vilka som får komma in framöver, fattar vi då. Tillsammans. Som familj.

4 kommentarer:

  1. Åå, vad jag behövde läsa det här just nu. Det här du beskriver om oss som par, att det sliter. Vi är där nu, eller kanske mest jag. Jag känner ingenting för honom (inte för någon eller något annat heller för den delen) och jag vill bara att det ska vända. Jag vill inte bryta upp från honom, ändå slår mig tanken nästan varje dag. Är det såhär det ska vara? Vill jag vara med honom, älskar jag honom?
    Jag vill tillbaka till att känna. Kunna känna pirret när jag ser honom. Inte gå runt och vara irriterad jämt. Jag vet att vi måste fortsätta kämpa, jag vet det. Men jag önskar att jag åtminstone kunde få känna lite kärlek just nu.

    Tack för världens bästa blogg och tack för att du är du! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i relation till Anderson i åratal, bröt han upp med mig, gjorde jag allt för att få tillbaka honom, men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har för honom, Jag bad honom med allt, jag gjorde löften men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en stavningskastare som kunde hjälpa mig att ställa en stavning för att få tillbaka honom men jag är den typ som aldrig trodde att jag hade stavat, jag hade inget annat val än att prova det, jag Mailade stavningskanalen och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara bra innan tre dagar, att min ex kommer tillbaka till mig innan tre dagar, kastade han stavningen och förvånansvärt den andra dagen, det var runt 4 pm. Min ex ringde mig, jag var så förvånad, jag svarade samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom som var hur vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att någon jag vet som har ett förhållande problem, skulle jag vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda verkliga och kraftfulla stavningsgivaren som hjälpt mig med mitt eget problem. Email: drogunduspellcaster@gmail.com du kan maila honom om du behöver hjälp i ditt förhållande eller något annat fall.

      1) Kärleksspell
      2) Lost Love Spells
      3) Skilsmässa Spells
      4) Äktenskapsstavar
      5) bindande stavning
      6) Breakup Spells
      7) Förvisa en tidigare älskare
      8.) Du vill vara befordrad på ditt kontor / Lotteri stavning
      9) vill tillfredsställa din älskare
      Kontakta den här stora mannen om du har något problem för en bestående lösning
      Genom drogunduspellcaster@gmail.com

      Radera
  2. Hoppas du får njuta nu både före, under och efter förlossningen! Kram!

    SvaraRadera
  3. Tänker på dig lite nu, håller tummarna så hårt att knogarna vitnar och hoppas så innerligt att allt går vägen för er nu ❤ jag längtar så efter att få läsa inlägget efter förlossningen, er kamp visar att man faktiskt kan bli gravid och få träffa sin bäbis trots att behandlingarna strulat som satan.
    Vi startar upp igen i oktober och er resa har gett mig hopp inför vår sista behandling. All värme och kärlek till er som nu förhoppningsvis är tre nu ❤

    SvaraRadera