måndag 17 april 2017

Gravid efter IVF

Nu var det ett tag sen vi hördes, även om ni som följer mig på instagram förstås hör av mig mycket oftare. Det är svårt för mig att skriva. Som att jag kommer in och petar på era sår. Hej hej, här var det jag med nagelfilen igen, tänkte bara komma här och *pet pet, rafs rafs*. Så känns det, litegrann. Någon skrev till mig "det finns inga bloggar som upphör så plötsligt som ivfbloggar" och det har jag haft i åtanke. Är min slut nu, nu när bebis sprattlar i magen? Det känns inte så. Det känns som att jag har mer att säga, men jag behöver tid för att formulera det. Förstå det. Och boken sen då, boken. Som ligger så ofärdigt färdigt på mitt skrivbord. Vi tar den sen. För nu tar vi det jag ville berätta idag. Jag vill berätta ett och annat om hur det är att vara gravid efter IVF. För mig.

Om utanförskapet, som kvarstår, men - nota jävla bene - det är ett numera självvalt utanförskap. För nu får jag ju vara med. Och OJ vad jag får vara med. Och vill, förstås, orkar. Det ska ju också sägas, att jag inte haft den minsta lilla energi över tidigare för att ens höra talas om andras bebisar. Oställda frågor och undvikna samtal. Nu orkar jag ju. Men vill? Nja.

Jag ska försöka ta några olika exempel så ni förstår hur jag menar, för det är subtila grejer liksom. Och det hänger nog ihop lika mycket med att jag är förändrad, jag är inte som andra gravida, som det hänger ihop med min vilja att skydda min omgivning. Livrädd att göra en ofrivilligt barnlös i min närhet illa. För jag vet hur den bomben slår ned och trasar sönder, en sekunds obetänksamhet.

Till exempel, jag kom aldrig ut riktigt sådär pang på jobbet som gravid. Berättade för några, men till slut fick chefen berätta för resten, när mitt föräldravikariat gick ut offentligt för andra att söka och kollegorna började undra. Och jag har aldrig någonsin, och kommer aldrig, stått i fikarum och diskuterat min graviditet. Ibland börjar någon fråga hur jag mår, och jag hör hur det liksom är ett gravid-hur-mår-du? till skillnad från ett vanligt hur-mår-du? Det är ett sånt där hur-mår-du där jag förväntas dra igång med hela halsbränna, sparkarna, sömnen, foglossningen.... som jag inte vill dra igång med. Jag vill inte diskutera graviditet, inte ens min egen hårt efterlängtade, bland andra random folk i ett fikarum. "Bra" svarar jag kort,  "läget själv då?"

När jag berättade detta för en vän, tvåbarnsmor, som själv aldrig behövt kämpa blev hon nästan lite provocerad av detta. Men herregud du har ju all RÄTT att prata om din GRAVIDITET utbrast hon bestört. Men det handlar inte om det. Om jag har rätt eller inte. Jag vill inte. Varken för egen eller andras del. Jag vill inte sitta och prata om det med människor som inte vet vad jag gått igenom. Kan inte obehindrat vältra mig i det med dem. Uppfylla barnnormen som om det var nåt jag bara fick och alla bara får. Det går inte. Och jag ser det inte som en uppoffring eller nåt jag berövar mig själv, som min vän tycktes tro "Nu är det ändå din tur att njuta". Öh ja. Men sen när måste det där njutandet isf ske på andras jävla bekostnad? Och varför måste jag prata om nåt så privat som hur jag mår i min graviditet vitt och brett i ett fikarum, när ingen låtsades om eller ställde frågor om hur det var när jag ivf:ade, eh? Fast de visste om det? No thanx.

Eller det där konstiga grattis:et till graviditeten, som jag heller aldrig begripit. Hört från en kollega häromdagen (efter sedvanligt grattis): Jahaaa du... Då börjar åren i gruvan nu då.

Hrm. Vad tror ni er favoritfru svarade? Näe, jag kunde förstås inte svälja den där. Reptilsnabbt kom det ut, tack och lov vänligt och med ett leende, att du, de där åren i gruvan har jag gjort. Och sen förklarade jag kort, utan att bli för privat, att det var jobbigt att uppnå graviditeten, och att för mig börjar det goa nu, och att uttalanden om gruvor nog är relativa sett mot vart man befunnit sig innan.

Det tog en bra stund innan hen fattade, hen stirrade på mig en lång stund och svamlade lite, och sen skämdes hen resten av dagen, och då jag är jävla chef på jobbet inser jag att jag egentligen inte ska hålla på och göra mina medarbetare skamsna, jag får ju vara varsam, men jag är en människa som alla andra, och ska man säga nåt till en människa man inte känner att nu börjar typ ett jävla helvete för dig, så får man kanske vänta sig ett svar. Av Fru Infertil iaf.

Jag hade bekanta hemma för en tid sedan. Vänners vänner, fruar till mannens ingenjörskonsultkollegor. De där som vetat genom åren vad vi genomgått, eftersom jag själv hade nån slags jävla bekännelsediarré första åren och pratade vitt och brett om mitt kämpande, jag trodde det skulle dämpa skammen och ensamheten (it didn't) och berättade därför pedagogiskt och gärna om vad jag stod inför, vilket många tackade och berömde mig för, hur "stark" jag var och "de flesta pratar inte om det här, gud så skönt med en som faktiskt berättar". Nu i efterhand fattar jag ju varför jag var den enda mänska de nånsin träffat som berättat nåt så privat för dem, då de bara lyssnade till min story, fyllde i sina nyfikenhets- och kunskapsluckor, bara för att aldrig igen gå ner för det hålet och höra efter hur det var nu. Jag trodde att det var något jag kunde berätta om, som vi kunde prata om igen, en svårighet jag stött på som folk gör ibland i livet, av typen, svårt att få jobb, längtar efter att träffa en partner, kommer inte in på utbildningen jag vill. Men detta var nåt helt annat, har jag upptäckt, och den skam jag ville omgivningen skulle hjälpa mig med, blev nu bara ett enormt sår jag bjudit in bekanta att se, ett sår jag inte kunde låtsas om att jag inte hade, någonsin igen, för varje gång vi setts, har jag ju stått där. Barnlös. Sårbar.

Dessa skulle jag nu ha hemma i mitt eget hem, på en fest min man ordnade åt en annan vän. He is a doll. I am not. Och tvåbarnsfruarna skrek i falsett av glädje för min graviditet, vilket ju verkligen var rart och vilket jag förstår, det är klart att det blir en supergrej att få vara med om, när nån efter fyra år äntligen kommer där med magen. Det är en fin story att ta hem till parmiddagskretsarna, att ni vet där paret som inte kunde få, NU ska de ha, och på det sättet blir min man och jag, helt ofrivilligt, en del i statistiken som kanske är det som får folk att säga/tro/bete sig som att ivf är nåt jävla random botemedel mot barnlöshet som ska kirra den lilla biffen och att man därför inte behöver hetsa upp sig så mycket när man inte får till det. Den bild jag mött från vissa när jag berättat om min sits, alla stories om vänner de har som "inte heller kunde få, men sen gjorde de ivf." *förnumstig nick för där var sagan slut* Men jag, och ni mina vänner, vet att den där jävla sagan tar inte slut med IVF. Iaf inte direkt och verkligen inte för alla och bara vägen TILL ivf är ju ett jävla härke bara den i sig, väntetiden, utredningarna, tårarna, skräcken, sommarstängt.

Nu är jag en pinne i den statistiken, för väldigt få följde med min man och mig ner i hålet. Stod bredvid oss. Såg vad kampen krävde. Nu är vi bara en sunshinestory för alla andra, och jag är så obekväm i det. Vill inte vara det. Inte bara det. Har så svårt att bara sitta där och stråla som en sol i all "faran är över" eftersom ingen ju visste hur alarmerande den där jävla faran var. Hur verklig den var. Hur den sargade och slet och åt allt som kom i dess väg. Och nu förväntas jag sitta och fira med bekanta, och stråla ikapp med solen, över hur snippsnappsnut min saga är slut.


Och detta har verkligen inget att göra med min förmåga att njuta av att jag är gravid. Alltså, det är som att fåglarna kvittrar inne i mitt bröst. Det är som att Harlems alla jävla gospel choirs flyttat in. Det är som att ha ett solarium innanför ögonlocken, ett aldrig slocknande ljus, en obeskrivlig energi och high on life. Jag är så jävla jävla glad. Jag njuter så oerhört av att vara gravid. Jag njuter av att längta efter honom och jag njuter av att baka honom. Att skydda honom, hålla honom varm och ge honom energi och att prata med honom som om han fanns, för det gör han, hans mamma är jag redan, ja sen länge. Förlossningen jag trodde jag skulle frukta kan jag bara se fram emot. Hahahahaha ja jag fattar att den lilla längtan kommer gå över och att jag kommer bli hit by reality real hard, men för nu känns det så. Förlossningen är en del i vår relation, det är när han är färdig och känner sig trygg och klar, då jag gjort mitt fysiska jobb klart, och det vet bara han och då ska jag välkomna honom. Det går inte att beskriva denna känsla jag bär med mig, och att dessutom få bära med mig den och slippa vara så jävla olycklig, jag har vunnit högsta vinsten två gånger om. Som lakritsglass med lakritssås. Som en rök efter ett riktigt bra shag. Som en iskall öl i solen, just när solens strålar börjar hetta igen, efter ett dopp. Fan, släng in en snusajävel på den åxå så blir bilden komplett. Så är det att vara gravid.

Att vara gravid efter IVF, det är att veta vad en har, och vad en hade kunnat förlora för alltid. Och det fyller mig med en ödmjukhet inför det liv jag bär, och en omsorg om alla er som fortfarande kämpar, som gör att jag inte kan lämna barnlöshetsvärlden. För evigt TTC.





(Idag är det 99 dagar kvar till hans beräknade födelsedatum.)