lördag 18 mars 2017

Berätta-listan (och andra listor för att dämpa ångest och överleva IVF)

Mina högt ärade och älskade läsare, som fortfarande hänger här efter all denna tid (har vi någon här som hängt med riktigt länge?) - nu har det blivit dags för Fru Infertils högt skattade BERÄTTA-LISTA!

Alltså jag vet att det är sjukt, jag är lite sjuk, IVF:andet har gjort mig a little bit crazy, och jag har i perioder behövt spalta upp och skriva upp allt möjligt, som en coping strategy. Psykologen har också givit mig det rådet, när det blivit riktigt tungt, till exempel "skriv upp en plan för semestern" när jag var skitnervös över den, eller "bestäm hur julen ska vara" när hela julhärket seglade upp som en stor våt ångestfilt framför mig. Det handlar egentligen om att reglera sina egna förväntningar, eftersom det oftast är dem som ställer till det. Så inför en viss Malta-semester hade vi regeln att jag fick jobba/surfa ostört fram till kl 12, t ex, och vi bestämde också andra saker, som hur många steg om dagen vi skulle gå och hur vi skulle reda ut om vi tyckte olika om saker (frugan har veto ;)). I de flesta fall låter mannen mig bara bestämma och skriva ned vad jag vill och hur jag vill ha det. Vi bestämde till och med vad vi skulle äta på julafton och vilken dag vi skulle handla vad och laga vad och vilken film vi skulle se. Jag hade så mycket ångest, men när det blev bestämt och nedskrivet fick jag kontroll på det. Så, jag vill ge er detta råd också. Det har verkligen hjälpt. Låt inte saker vara outtalade svävande moln, få ned dem på papper, säg dem rakt ut, kom överens, vädra. De blir mindre på ett papper framför er. Hanterbara.

Första tiden efter ivf:en var jag så hysterisk så jag gjorde en egen månadstabell där jag skrev upp mina besök på VUL, bm, viktiga fester och möten jag skulle klara av samt då julplanerna. Det var ett sätt att ta mig igenom första månaden, och jag ser på den där tabellen nu med tårar i ögonen. Jag hade också en HCG-tabell över hur snabbt HCG i snitt ska stegra, och antecknade när mina egna Clearblue slog över till 2+ etc, i relation till snittlistan (Do not do it. Seriously.)

Så, varför inte en berätta-lista? Det var så mycket tankar och känslor, så jag ville veta vem som visste att vi var gravida, och när vi sa det till hen. Jag ville också ha en totallista över alla som SKULLE få veta. Eller RÅKADE få veta (i min mans fall, som i vecka 14 turned in to a true blabber mouth och började berätta för ALLA HAN TRÄFFADE att han skulle bli pappa :D:D:D - bless him!)

Ett skäl till berätta-listan var förstås för att jag ville ha koll på vilka vi var tvungna att berätta för att det skitit sig. Ja, hemskt jag vet, men för er, full disclosure. Jag trodde inte det skulle gå vägen, och vill ha full koll på de närmst sörjande. OK, så listan goes as follow (namnen utbytta)

  • Nära IVF-vän irl, Bästa bästis genom storm, Mamma o pappa, svärmor o svärfar: v 5
  • Mannens bästa vän (min paris-vän) och bästa bögbästisen: v 6
  • Nära jobbvän, en av bröderna: v 7
  • Mannens bror: v 8
  • Min bästa bror med fru, Mannens chef, min chef: v 10
  • Min lillebror, min storasyster, mer bekanta vänner vi var ute åt middag med: v 11
  • Min chef nr 2, nära vän i annan stad: v 12
  • Bloggen: v 16
  • Bredare bland nära vänner, brett på mannnes jobb: efter KUB (v 13) och ca v 18
  • Brett på mitt jobb (utöver chef och de tre kollegor jag berättat för): v 19-20
  • Fd bästis nära vän (en av dem som gick, men har hört av sig igen!): v 20

Så fram till KUB visste 24 enskilda personer om vår nyhet. Efter det och fram till RUL hann vi involvera ca 30 personer till och då räknar jag med kollegor och släkt och sånt. Efter RUL har vi messat såna som inte bor i samma stad som vi främst och som det känns konstigt inte vet. Även om jag hade en tanke om att folk som hör av sig kan ju få veta att vi är gravida - alla vet ju vi ivf:ar så enligt logiken "jasså du visste inte? Vi sa vi berättade direkt för såna som hörde av sig o frågade hur vi mådde o hur det gick i ivfandet under dessa månader så jag får anta du helt enkelt inte hört av dig till oss för att fråga det på 9 mån då?" Men så där tänkte jag främst i början. Sen började tack och lov bitterheten få stiga åt sidan och vi har kunnat förlåta dem som inte hört av sig. Folk gör så gott de kan.Detta är skitsvårt. I get it. Eller, jag börjar get it. Ge mig tid.
Men  så apropå berätta-listan ovan så var det alltså så att den allra allra första vi berättade för, var min nära ivf-vän irl som jag nämnt här innan. Vi har ivf:at exakt samtidigt två gånger och det var inte bra, att vara så nära i datum och få så olika resultat. Hon gravid, jag inte. Sen fick hon missfall TYVÄRR samtidigt som jag misslyckades med ivf2. O så har vi hållt på, varvat varandra. Gjort försök. Så min tredje ivf skulle vi gjort EXAKT samtidigt igen, så den sköt jag fram en cykel.  Det slutade med att jag plussade mitt i hennes pågående smärtsamma missfall. Hela grejen var så jävla sjuk och hemsk. Men jag berättade för henne, först. 

Sen förstås föräldrarna och några vänner jag är supernära och träffar liksom dagligen eller hörs ofta med. Bögbästisbeskedet blev lite annorlunda än vad jag tänkt mig. Jag förstår att han är dubbel gentemot detta, vi har kunnat prata om det, att han önskar mig lycka men heck, klart han helst har kvar mig som rolig skumpavän man kan åka på spa och resa med, inte som snorig småbarnsmorsa. Also this, I get. Men klart han ändå önskat oss att lyckas, och han gratulerade med en lugn och tveksam ton. Så upplevde jag att de flesta reagerat faktiskt, iaf dem vi berättat för innan ödesdigra vecka 13. Lite tveksamma. Glada, men liksom, som att de behövt fundera på vad vi just sagt. Kanske lite chockade, vilket ju är intressant för såna som vet hur jävla hårt vi försöker impregnera oss, normalt vet man ju inte det om sina vänner, men i detta fall borde det ju inte komma som en överraskning. Men det har det verkat göra. En del har jag känt att de nästan avskrivit oss. Det skulle aldrig gå. De tittar på mig med nya ögon. Jag blir en annan. Särskilt med kvinnor som själva fått barn har jag sett denna blick. Jag är nu en av dem. Får vara med. Relaterbar. Det har nästan gjort lite ont. Jag är samma person. Eller inbillar jag mig bara?


Så vill jag berätta specifikt om ett annat av beskeden, som är ett minne som för evigt nästlat sig in i mitt hjärta. Jag vill skriva ut det för att aldrig glömma. 
Min "bästa bror och hans fru" som jag skriver. Ja lite konstigt uttrycka det så kanske men jag har sjutusen bröder i olika åldrar och såklart kommer man närmre vissa av sina syskon än andra. Denna har den goda smaken att ha gift sig med en fantastisk fru, och de har också klämt ur sig tusen underbara ungar. Vi är nära dem, hälsar på i deras sommarställe på somrarna, de kommer hit och får massa mat och vin, vi går på Liseberg med deras barn, vi ringer när det är nåt etc. Hans fru klev in som den storasyster jag redan hade men tydligen behövde en till när jag var 15 och har alltså varit en enormt viktig vuxen för mig, även om jag nu inser att hon var ju bara 20 då när vi träffades haha, jag tyckte hon var STOR.
Dessa två har varit nära i vår process. Gråtit med oss. För oss. Min bror var faktiskt den första familjemedlem jag på riktigt släppte fram min sorg för. Det tog emot så enormt för mig att sätta ord på detta i början, och jag minns ett telefonsamtal sommaren 2014 (försökt i lite över ett år, just gjort första utredningsbesöket och lämnat blodprov) då han frågade lite casual hur det är, och jag plötsligt grät. "Markus, vi kan inte få barn. Vi försöker och försöker men vi får inte barn. Vi har varit på Sahlgrenska." Det bara rann ur mig, Helt oplanerat och helt utan att jag visste hur ont jag hade eller hur rädd jag var. Jag insåg det, när jag talade med honom. Trygg. Sen dess har han och hans fru varit med oss, även om de inte fattat, och även om de nog inte hört av sig så ofta, så har de varit tillgängliga, visat att de finns, och inte ryggat för det svåra. Hängt kvar i luren i obekväm hulkande tystnad. När jag inte fått luft för att gråten tar över. Så har han suttit där, min bror. Tyst. Jag gråter när jag tänker på det. Min son ska få hans namn i andranamn. Det är redan bestämt sen länge. Fast han vet det inte.
Nå, dessa två skulle vi alltså berätta för. Så laddat. Hur. När? Jag ville ju förstås berätta DIREKT. Och de visste vi gjorde ivf3, dock ej på dagen för äggplock och annat men de kan ju räkna och vet att processen tar sex veckor från start till slut. Och dessutom skulle vi träffas under denna period, vi träffas sällan bor så långt isär, men denna period träffades vi av en slump två helger i rad. De var här först på nån mässa och helgen därpå åkte jag hem för att gå på brorsans jävla 40årsskiva med hela jävla familjen och alla deras vänner. Brorsan är partypeeps, liksom jag och min man, och jag brukar alltid hålla roliga tal eller sjunga upp en sång eller göra nån gimmick på såna stora fester. Denna gång orkade jag inte. Jag ruvade, och hade fått vår första lilla strimma på stickan, men vi var fyra dagar innan bim. Komma dragande med ett bim-4-plus på hans 40årsfest?! Stimma upp hela familjen i detta?! Nä. Jag gick runt som i en dimma, drack alkoholfritt, åkte hem tidigt, skyllde på ivfmigrän. Träffade mamma morgonen efter och sa inget till henne heller, detta var alltså i vecka 4.... Hon har sagt i efterhand att hon såg det i mina ögon, vem vet...  

Så jag sa inget. Och sen var det hjärtljudsVUL och jag SKULLE ju säga efter det, men kom mig inte för. Jag visste jag skulle träffa dem i nyår, vecka 11 och ville SÅ GÄRNA få berätta det live. Efter alla dessa år. Så jag knep över själva VUL-veckan (första hjärtljudet i vecka 8) men sen ändrade jag mig förstås och ville berätta, men då kom jävla blödningen och då blev jag LIVRÄDD och så höll jag på i två veckor. Tills jag en dag, detta var veckan innan jul och vi skulle alltså ses om ca 10 dagar, bara bestämde mig. Nu ringer jag. Jag vill de ska veta och jag har ingen bra plan för hur. Alla drömmar om ultraljudsbilder som skulle gömmas under kaffekoppar eller inslagna paket som visar sig vara en liten babybody med "världens bästa morbror" bara gled undan. Jag ville dela. Och ville dela nu. Detta var samma dag som läkaren sagt till mig "NÄSTA jul blir den bästa någonsin" och fylld av detta besked, ringde, jag. 
Han stod i en kassa och betalade, sa han. "Stör jag, ska jag ringa senare?" "Du stör aldrig, hur är det?" Tårarna började rinna och jag hulkade fram "Jag ringer för att säga att vi är gravida. Det funkade. Vi är i vecka 10". Han lät chockad. "Så roligt. Nej men det är ju verkligen roligt. Vad underbart. Underbart asså" på bred småländska. Hans fru var i en klädbutik sa han, jag letar efter henne, där är hon, vill du? Jag sa ja och gav henne genast beskedet i luren. Hon blev så glad och började först ställa en massa detaljfrågor. Hon lät nöjd åt vårt hjärtljud, som hon frågade om först, sen antalet millimeter, och sen började det bli tyst i luren efter ett tag och jag undrade vad som pågick... "Hall... hallå...?"

 "Vi bara gråter. Markus och jag står och störttjuter här på Lindex" hulkade hon fram till slut. Det var, trots allt, det BÄSTA sättet att berätta på för dem, där de stod mitt i julhetsen på Lindex med kassarna fulla. Jag grät. De grät. Och hon var så SÄKER på att allt skulle gå bra. Tre ultraljud där tillväxt är som det ska, och hjärtljud och vecka 10, då går det bra. Det är HUNDRA PROCENT utbrast hon. Det är det inte, det vet både hon och ni och jag, men det var skönt att få skratta i den lyckan en stund. Sitter graviditeten bra och tre läkare sagt allt ser bra ut, då kommer det en bebis. Sa hon. Och jag vågade tro, i alla fall för en kväll, och grät så stora glädjetårar så tröjan blev våt.

Så gick det alltså till när jag berättade för min bästa bror och hans fru, och det är hittills mitt viktigaste och mest laddade besked. Det blev så perfekt det bara kunde bli, utan planer eller bilder eller bodysar. För det handlar ju inte om hur. Det handlar om ATT. ATT få berätta. Äntligen. Jag önskar er alla, era egna berättahistorier, och - should you need them - ta hjälp av en berätta-lista. <3






3 kommentarer:

  1. Fy fan vad fint, blev tårögd av att läsa din berättahistoria! Du förtjänar detta så jävla väl. Jag har följt dig sedan mars 2015 när jag började få panik över att våra försök inte tagit sig. Nu är jag mitt uppe i vår första ivf. Har varit så stärkande att läsa dina inlägg, känns så skönt med någon som skriver med både humor och svärta om detta med att vara oförklarligt barnlös. Och att du skriver feministiskt gör ännu mer att jag kan relatera till dina texter. TACK Fru Infertil, för att du finns!

    SvaraRadera
  2. Jag har hängt med som läsare riktigt länge, nästan sedan start (tidig höst 2015). Har varit en bitter gammal ivf-räv i ditt kommentarsfält, men också med mycket kärlek för dig och andra medkämpande systrar. Din blogg får bli den sista ivf-bloggen jag följer. Har gjort 3,5 år för att få barn och ca 2 aktiva försöksår för syskon - allt under fertilitetsvårdens vingar. På allra allra sista sucken blev det en syskongraviditet, som nu överlevt första Vul. Oavsett hur graviditeten slutar så vet jag att det aldrig aldrig mer blir ivf för mig. Så bokslut hej då fertilitetsvården, jag kommer inte att sakna dig!
    Men, trots bokslut kommer jag hålla ögonen öppna för om/när din bok kommer så ska jag köpa den för att ge bort till de som behöver.
    Massa lycka till! Tack för litet ljus i mörkret!
    Maya

    SvaraRadera
  3. Jag heter lilian N. Detta är en mycket glad dag i mitt liv på grund av den hjälp som Dr.saguru har givit mig genom att hjälpa mig att få min ex make tillbaka med sin magiska och kärleksspell. jag var gift i 6 år och det var så hemskt eftersom min man verkligen fuskade på mig och letade efter skilsmässa men när jag kom över Dr.semu-e-post på internet om hur han har hjälpt så många människor att få sina ex tillbaka och hjälpa till att fixa relation.och få människor att vara lyckliga i sitt förhållande. jag förklarade min situation för honom och sökte sedan hans hjälp men till min största överraskning berättade han för mig att han hjälper mig med mitt fall och här firar jag nu för att min man har förändrats helt för gott. Han vill alltid vara hos mig och kan inte göra någonting utan min dag. Jag njuter verkligen av mitt äktenskap, vilken stor fest. Jag kommer att fortsätta att vittna på internet eftersom Dr.saguru verkligen är en riktig stavning. BEHÖVER DU HJÄLP KONTAKT LÄKARE SAGURU NU VIA E-POST: drsagurusolutions@gmail.com eller +2349037545183 Han är det enda svaret på ditt problem och gör att du känner dig glad i din relation.och hans också perfekt i
    1 LOVE SPELL
    2 VIN EX BACK
    3 FRUKTER AV WOMBEN
    4 PROMOTION SPELL
    5 SKYDDSPEL
    6 BUSINESS SPELL
    7 bra jobbspel
    8 LOTTERY SPELL och COURT CASE SPELL.

    SvaraRadera