torsdag 23 februari 2017

Mellan VUL och KUB

(Spoiler: Roll upp i era soffor med te och filt, eller praliner och rödtjut till ert snortjut, för detta EPISKA inlägg råkade bli fyra A4 långt! 0_o)


Det är många förkortningar i ivf-land, det vet vi alla om eller hur? Er favoritfru står ju alltid på er sida redo att reda ut saker och ting, och har därför AGES AGO rett ut allt i Fru Infertils Oumbärliga Ordlista för Ofröbara.   Det är bara att raskt bege dig till den om du tycker alla förkortningar är svåra. Vad du däremot INTE finner i den är massa preggoförkortningar, men se, de finns ju också! Bm, bf, kub, rul, sfmått, to mention a few. Vi tar dem vad det lider, tycker jag, men just idag ska fokus riktas mot en väldigt speciell tid i Fru Infertils liv. Tiden mellan VUL och KUB. Närmare bestämt, tiden mellan vecka 8 och vecka 13, eller i mitt fall vecka 7+0 och vecka 12+2 för att vara graviditetstidsmässigt korrekt och mellan Advent-Lucia-FUCKINGJULAFTONOCHNYÅR med alla dess jävla sorger och längtan och minnen och laddningar, och för första gången någonsin gå under denna period och vara helt preggo, men liksom också helt NYPREGGO.

Och detta då, att vara just nypreggo, det beskriver ju även helt vanliga preggos som jätteomtumlande och de är jättenervösa för missfall och allt möjligt. Så omsätt de vanliga nojorna till ungefär gånger tvåhundratusen, som en ivf-are har det, som redan varit igenom sju svåra år och sjutton sorger och redan är helt förkrossad, känslomässigt utmattad, emotionellt dränerad och socialt och mentalt och professionellt nedsatt.. Och så kan du fundera på hur det är att vara nypreggo. Uppnått den där drömmen, som inte bara är en fantastisk dröm i sig, utan vad jävla viktigare och vackrare var för mig åtminstone den där första tiden var; SLIPPA FUCKING IVF-HELL. Det i sig var liksom mycket mer omtumlande och livsomvälvande att ta in än det faktum att jag var gravid och skulle bli mamma, kanske. Det senare var och är för abstrakt. Men det första, jag ivf:ar inte längre. HEEEELL YAAAAASSSS!!!!!!! DET kunde och har jag tagit in, hurrahurrahurraHURRA!

Så, jag var alltså nypreggo, i vecka 8, och mådde toppen. Helt utmärkt. Jag var så uppe i varv så jag gick ner i vikt, jag vaknade 04.25 varje dag och jobbade som en tok, hade hur mycket energi som helst. Så symptomen då, symptomen? Kände jag att jag var gravid? Well. Mina bröst var ömma varje dag, det hade de ju varit sen jag körde upp en jävla massa äggtillväxtstimulerande hormon i kroppen, men det som var annorlunda här då var kanske att det inte gick över. Sen fick jag som ett lätt lätt tryck i halsen, som jag beskrev det. Över brösten. Värre när jag åkte buss och bil. Lite lättare när jag ätit. Såhär i efterhand förstår jag förstås att det ju var graviditetsillamående, som vissa dagar faktiskt var rätt ILLA kan jag tillstå nu i backspegeln, men men, det fattade jag liksom inte då. Det var som att jag inte kunde ta in att jag var gravid och kände av det. Jag förnekade dessa känslor och var skiträdd varje dag för att jag "inte kände nåt". JAG HAR JU INGA SYMPTOM vrålade jag varje dag till min man, medan jag klämde hysteriskt på brösten och la till "förutom att bopparna gör lite ont, eller kanske gör de ont, är de större tycker du, tycker du det??" frågade jag och slet av tröja och bh och mannen, som brast ut i ett stort nöjt flin, fick sig en rejäl avhyvling "SÅ JÄVLA OMOGEN DU ÄR SKIT I ATT DET ÄR MINA BRÖST DU KAN VÄL HJÄLPA MIG!!!"

Proud moments in ivf and preggolife as always...

Två dagar efter vårt första VUL då vi såg hjärtat ticka hade vi tid hos en helt vanlig barnmorska på vårt lokala MVC. Sahlgrenska vinkade oss farväl efter det där ultraljudet, vi skrevs ut for ever, en tisdagsförmiddag i tidig december, då solen stod lågt och ljus och vi förvirrat åkte och åt lunch på pastahak tillsammans, fast jag tog fisk för fisk är nyttigt när man är gravid, konstaterade vi, sen åkte vi åt varsitt håll och jobbade resten av dagen. Jag minns den inte.

Men jag minns två dagar senare, vårt första besök hos en barnmorska, och mitt huvud snurrade vilt och nervöst runt i väntrummet, där det bara satt en massa stora svullna magar, det var allt jag såg, överallt, och de var ensamma där, kvinnorna, medan jag och min man var där, tillsammans. Bleka. Vi kallades in till min barnmorska Christina som ser ut ungefär som teskedsgumman. En liten snäll vithårig tant, eller ja, hon är säkert inte en tant, hon är säkert typ 60, men i mitt huvud är hon en välvillig liten tant med mjuka händer. Hon var SÅ varsam med oss.  Jag tog ett djupt andetag och berättade allt. Alla jävla ivf:er och all sorg och rädsla och att jag inte fattar detta, varför jag är här, är det inte för tidigt, vad vill ni mig???

Hon ville mig lite olika saker. Mest prata om alkoholvanor, så jag antar att de tidiga besöken helt enkelt är ett screeningssätt för att man upptäckt i forskning, säkert gissar jag, att ju tidigare man fångar in missbrukare, desto bättre prognos. För det var ingen annan info där på det besöket som var akut eller viktigt eller vad jag ska säga. Hon skrev in en massa saker i datorn och bokade massa nya datum med mig, och gav mig tiotusen fula kopierade papper, på bäckenbottenövningar, mellanmålsförslag (gurka med böndipp) och kostrekommendationer. Jag fick en bok också "Vänta barn" hette den, och hade en bebis på omslaget. "Den är bra" sa hon "läs den". Den, och alla papper jag fick, ligger fortfarande i ett skåp. Så fick jag ytterligare nåt papper, ja jag vet till denna dag inte vad det där, som jag ska ta med till FÖRLOSSNINGEN PÅ ÖSTRA när jag föder barn. Alltså hallå, vadå, föder barn, vem jag??? Mitt huvud snurrade runt i rummet, undrade om tantan blitt rent tokig.

Mötet var för tidigt för mig. Och jag blev så ledsen inombords för att jag inte bara kunde ta till mig att jag var gravid. Hej, nu får jag vara med i den här världen, här vi lyckliga blivande mammor sitter i väntrum och träffar rara barnmorskor med mjuka händer... Den världen. Den kändes främmande för mig. Som att jag inte förtjänat att vara där. Som att den var för andra, inte för mig, som tvingat fram min egen graviditet, fått den som i smyg, nån kanske tittade bort, jag skulle ju egentligen inte få bli gravid, men jag ramlade genom maskorna och snart skulle nån komma på mig. Så kände jag då, och känner ofta fortfarande. Nån kommer upptäcka att ett embryojävel fäste sig, knacka på min dörr och säga "Nähe du Fru Infertil, det har tyvärr skett ett misstag. Det där embryot skulle egentligen i soporna, det får du allt lämna tillbaka".

 Barnmorskan såg hur nervös jag var, och bokade in ett vaginalt ultraljud till (man får inte titta utanpå magen förrän senare i graviditeten, typ framåt vecka 12) hos dem, och deras läkare var inne på tisdagar och jag fick ett om två veckor, då jag skulle vara i vecka 10. Det tackade jag för, en sådan lättnad, även om jag visste med mig att jag skulle boka privat privat privat privat vid första minsta lilla orospust. No shame. Fy fan vad jag väntat och oroat mig och stått ut. No more. Finns det ett svar, finns det ett bot på min oro, så tar jag den. Jag har levt så länge utan.

Så vi åkte därifrån åt varsitt håll och på bussen fällde jag nån tår, för jag tänkte på alla mina vänner, eller numera före detta vänner, som fått barn sista åren, som inte berättat om sina graviditeter för mig förrän vecka 13-14, dolt dem, mitt i all min sårbarhet och varje detalj om mina frysförsök och svarat nej på raka frågor, så har de ändå varit gravida. Lallat fram i sina graviditeter, utan att säga nåt till mig, och jag insåg att de ju måste varit på ett sådant MVC-möte. Fått sitta där. Entitled. Värdiga. Och jag, så grå och ful och bortvald och ovärdig. Det gjorde mig ännu mer besviken på dem. Hela den här upplevelsen har faktiskt gjort det, paradoxalt nog. En skulle kanske tro det är omvänt, right. Att när Fru Infertil själv blir gravid kommer hon förstå, varför vi betett oss på detta vis, hur svårt det varit att tro på graviditeten, att berätta för andra, och särskilt berätta för andra barnlösa... Well TOO BAD det blev tvärtom hörrni, jag har ÄNNU mindre förståelse nu.

Jag vet precis hur det är att vara rädd. Jag har varit där ni är, gånger tusen. Och jag har berättat för mina vänner, inklusive en av mina bästa vänner som just gjorde ivf 4 bara tre veckor före mig, och som fick sitt blödande jävla fruktansvärda missfall någon vecka efter jag plussat, och åkte in och ut på sjukhus med misstänkt utomkveds i flera veckor. Henne ringde jag till samma dag jag plussade. Innan jag ringde mamma faktiskt. Först av alla. Varför? FÖR ATT JAG INTE ÄR ETT JÄVLA SVIN, that's why. I allt har vi berättat för varandra vad vi står i. Vad vi står inför. Inte en dag tänker jag gå runt i ett yrt preggobliss, och keep her in the dark. Hon förtjänar verkligheten. I allt som är så svårt att hantera blir det omäktigt att bära, när det som är runt en visar sig vara på ett annat sätt än jag trott, är min erfarenhet. En måste ha förutsägbarhet, i det mest centrala av allt: ärligheten i de närmsta relationerna. Dem vi står på. Utan dem, rämnar allt. (Naturligtvis frågade jag henne innan hur hon ville göra. Om hon ville veta eller inte. Hur hon ville veta. Så "enkelt" är det att hantera såna här situationer. Den som är i överläge frågar den som är i underläge hur den personen vill ha det, och den personens önskningar styr, i den mån det går att uppfylla. Vilket det ju rimligen typ alltid gör.)

(OK, paus. Ja, jag ser att jag är bitter och besviken på en del av mina vänner. Jag vet det. Ni vet det. Jag har skrivit om det så många gånger så jag väl inte bör behöva denna brasklapp egentligen, men jag tar den ändå: Jag fattar att det finns två sidor. Jag fattar att det inte är lätt. Jag fattar att alla gjort vad de kan utifrån sina förutsättningar. Jag fattar att jag inte är felfri. God knows, I get it. I mitt huvud är jag som en schweizisk hålost. Läcker ur mina fel och brister och håligheter som ett såll.)

Efter barnmorskebesöket kom så ett par tysta veckor, när jag bara skulle vara tidigt preggo. Under denna period var det advent, lucia, middagar med ledningen och julfester. Det var, som jag beskrivit innan, ingen lätt period. Jag strök runt barerna och viskade fram att jag ville ha alkoholfritt, smusslade med egna flaskor i handväskan och gjorde mig till ett jävla åbäke. Onödigt kan jag ju se nu, fast jag minns med ett leende.  Men värst av allt, episkt värst alla kategorier, var en händelse bara fyra dagar efter mitt första hjärtslagsultraljud. Det är lördagkväll. Jag säger till mannen att jag känner lite molvärk och det är väl bra, det ska man ju känna, när livmodern växer. "Ja oooj va molvärk ikväll, verkligen" säger jag nöjt och vaggar ut på toa som en sjumånaderspreggo i all min preggighet. Och vad möter mig väl där?

Ja. Ni vet vad som möter mig där.

Blod. 




Det är blod på toapappret. Och jag tror att det värsta av allt, som jag än idag sörjer så och blir tårögd av, är att min absolut första tanke var "JAG VISSTE VÄL DET".

Första känslan var som ett inre "lugn" nästan, som en inre visshet, det kom som en magkänsla. Ja, såklart ska jag blöda. Såklart är jag inte gravid. Såklart är detta över. Så jävla ivfskadad är jag, så låg är min tilltro till min kropp, till livet, ödet, slumpen, till att jag ska få vara i denna värld och möta motgångar visst, men en del framgång också, så skadat är det. Det var brunt på pappret. Inte rött, tack och lov. Men för sent för nidblödning, den är innan förväntad mens, och vid detta laget var jag i vecka 8, remember? Snart i vecka 9. Jag bläddrade i kalendern. Om jag inte hade ivf:at så hade detta varit ganska prick min tid för förväntad mens (ivf skjuter ju fram det). Och jag visste att småblödningar är vanliga i graviditeter. Särskilt i början när allt växer och slemhinnorna är sköra. Och jag pillade ju fortfarande upp min  bästa hatkompis Lutinus, vid det här laget bara två gånger om dagen på grund av att man ska trappa ner och lägga av, vilket jag veheeerkligen inte ville. Fy fan. Jag ville ta lutinus till förlossning. Så det kunde va min vän Lutinus som fick det att blöda. Men hur veta. Och hur hantera. Allt frös. Jag frös. Min man, frös litegrann. Sin vana trogen riddaren, näje, lite brunt blod, äsch, är väl inget, är ingen fara.

Jag fick kämpa emot allt jag orkade att åka till gynakuten. Måste våga tro. Måste hålla lugnet. Måste vara sansad. Inte göra värre. Rabblade i de nästan två dygn det tog till jag fick tag i Sahlgrenska. Jo jag ringde dit, till reproduktion kan ni tänka, fast jag var utskriven och egentligen  i den vanliga mödravårdens ömma barm. Såhär i efterhand, lite rart, inte sant? Och tragiskt. Jag ringde den enda plats jag känner, som behandlat mig i flera år, jag var hos er för en vecka sen och fick se ett litet pickpickpick, men nu blöder jag, snälla kan ni hjälpa mig, vad ska jag göra? "Ja... egentligen ska du ringa din MVC... och det finns inget vi kan göra här, du kan komma in och allt ser okej ut, men så kanske du får missfall imorgon, vi kan inte veta". Jag ville slå henne genom telefonlinjen, riva ur hennes tunga ur luren. Hatade henne intensivt, men älskade henne sen intensivt när hon efter en "vänta ett tag" kom tillbaka i luren och sa, du vet du vad, vi har någon lucka idag, kan du komma halv tio? Så slipper du oroa dig.

Jag kunde kyssa henne. Jag fick träffa Dr Ali, min gamla kompis, och så varsam, så varsam, så vänlig, så respektfull och öm. Det blöder inte längre. Allt ser bra ut. GLÖM. BLÖDNINGEN. spände han ögonen i mig. GLÖM. DEN.


Jag glömde den inte, men livet gick vidare och nu hade jag ju bara en vecka fram till mitt redan inbokade VUL på MVC i vecka 10. Så jag hankade mig fram den där veckan, räknade nätter varje kväll "nu har jag bara fem sov kvar, sen får jag titta igen, nu har jag bara fyra sov kvar, sen när jag vaknar är det.."

På MVC fick jag så träffa en läkare, som hade en student med sig, det händer faktiskt rätt ofta, och jag brukar involvera studenterna och prata med dem och låta dem känna och göra vad de vill, men denna stackare ignorerade jag totalt. Klamrade mig fast vid läkaren, som var överläkare och el bosso över MVC och verkade erfaren as hell. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och gav mig massa extrainfo, förutom millimetrar och annat så berättade hon om hur min graviditet satt, att jag hade en spänd fosterhinna vilket tydde på rätt mängd vatten, att det såg proportionerligt ut, att allt jag ser just nu, som jag kan se just nu på NÅGON, är perfekt. Så var hennes lugnande ord. Och jag grät. Och nu var det nästan jul, om bara ett par dagar. "Ska jag få vara gravid över jul, är det sant? Det kommer bli den bästa julen någonsin" hulkade jag fram.

Så sa hon orden jag aldrig kommer att glömma. Hon log varmt, såg mig rakt i ögonen och sa lugnt, men bestämt, som en vis gammal spåkvinna:

Nej. NÄSTA jul blir den bästa julen någonsin.

Jag firade jul. Gravid. Jag somnade till Kalle Anka. True story. Lyckligt. Och jag firade nyår, med min bästa storebror vars 40-årsfest jag berättade om i föregående inlägg, gravid. Däremellan gjorde jag ytterligare ett ultraljud privat, en vecka senare, i vecka 11, för jag stod inte ut med tanken på att tro att jag är gravid på nyår, sen inte vara det. Men det var jag.

Ultraljudet i vecka 11 fick jag göra på magen, för första gången. Helt otrolig känsla. I en mjuk skön säng, med en fin tvskärm framför mig, på mjuka bolstriga kuddar, låg jag på en privat klinik och fick behålla min värdighet, drog ner byxorna lite. Åååååh, jag säger ju det, SOM ALLA ANDRA MÅSTE HA HAFT DET?! Vet det, ni som gör ultraljud och är spontangravida, vilken oändlig lyx det är att få ligga på rygg och slippa bresa ovärdigt, att ligga på en säng och få titta på en skärm, på sitt eget lilla liv. Vilken sagolik upplevelse. Magiskt. Bara en sån sak, som kanske många tar för givet, uppskattar jag något oändligt. Jag är besatt av den känslan. Men detta ultraljud hände något jag var HELT oförberedd på. På den svarta skärmen syntes den välbekanta halvmånen, som väl är moderkaka eller livmoderkant eller vad det kan vara, det vita stora runda, sen kommer den lilla svarta cirkeln, som är själva livmodern med fostervattnet, och så däri, är den lilla blobben, den lilla Knorten, jag kallade den i början, för den var bara en liten knort... Men vet ni, nu var det ingen Knort. Det FÖRSTA jag såg, var en liten figur som såg ut att böja ryggen uppåt i en spänd båge, ta spjärn med sina ben, och sprattla sig uppåt, som barn gör i vatten när de ligger på rygg, kanske. Hen sprattlade. Mitt barn rörde sig. Jag stortjöt. Helt oförberedd. Jag förstår nu att de gör det, små foster. Övar sig i spattiga totalt okontrollerbara rörelser. Och det var nog inga perfekta ben och perfekta bågar eller spjärn heller, det är bara min hjärna som pusslat ihop den bilden, men så minns jag det, och i den sekunden fick Knorten ett nytt arbetsnamn: Sprattel. (Utöver Satans Jävla Skitunge, som är hens artistnamn for ever.)

Sprattel bodde nu alltså mig och sprattlade, kunde jag konstatera. Eller snarare, bodde hen i tv-skärmen på de kliniker jag gick till. Inte i mig. Jag mådde fortfarande utmärkt. Inga cravings, inget att kaffe smakade illa, inget illamående (trodde jag som sagt), ingen värk, inget puststånkstön. NADA. Jag mådde bättre än nånsin och var gravid, strax i vecka 12. Den ödesdigra missfallsveckan, när den var över skulle missfallsrisken sjunka drastiskt.... har vi just lärt oss i mitt föregående inlägg inte alls stämmer... Men så kändes det ändå. Vecka 12 blev så laddad för mig: Var laddad även för de vänner jag berättat för, som trots de visste detsamma som jag blev lättade när vecka 12 var över.

I vecka 12-13 skulle jag så göra KUB. Det står för Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Blodprovet tog jag på MVC i vecka 10, så det var inskickat i rullarna på förhand. När jag tog blodprov fick jag åxå veta mina värden. Jag har nojat jättemkt eftersom jag är rund och inte lever särskilt hälsosamt, men voila; vikt HAR inte det samband med hälsa det utmålas, mitt järnvärde, socker och HB var helt episkt bra. Barnmorskan såg lite chockad ut rentav. Och jag tar inga andra tillskott än folsyra, så det så! Hursomhelst, KUB var det ja. Så blodprov taget, och det andra är då ultraljud, där de ska räkna ut sannolikheten för att barnet föds med en av tre kromosomfel, varav Downs syndrom är det mest kända. Detta kallas att göra fosterdiagnostik, och är helt valfritt. Jag ger mig inte in i en etisk diskussion nu - jag vill bara konstatera att vi valde att göra KUB. Så ultraljudet gick till "som vanligt" vid det här laget, fast hon mätte mycket mer. Och detta var förstås på ett nytt ställe ja, inte på MVC och inte på privatklinik, så många britsar jag legat på i Göteborg och stirrat fånlyckligt på Sprattel, ni anar inte!!! Jag berättade också allt för denna läkare om min historia, men det hade jag inte behövt, det hade min underbara barnmorska skickat med i min journalanteckning så det visste läkaren redan. Sååå ömsint och förstående.

Hon tittade och berättade och mätte ALLT och redan på ultraljudet kunde hon säga att nackspalten, som är det som mäts i denna vecka på fostret och tillsammans med andra faktorer (moderns ålder t ex) räknas ut till en sannolikhetssiffra för vissa sjukdomar, och på en gång konstaterade hon att DEN ligger normalt, så den kommer inte ge utslag åt något negativt håll. Hon såg också att min moderkaka låg i framvägg, det vill säga framtill på magen, vilket jag blev besviken över, det betyder att jag förmodligen kommer känna sparkar och rörelser senare :(. Men stor och fin var den, allt var perfekt. Och vad skönare var, inne på kontoret kunde hon säga vår siffra nästan direkt, och jag andades ut i en lååååång suck. Och nej, för mig är inte Downs syndrom en katastrof på något sätt, även om det förstås finns variationer på den och andra kromosomsjukdomar som kan vara väldigt allvarliga, så finns det för mig inget som skulle rendera ett avbrytande av graviditeten. Det skulle isf vara sjukdomar i termer av där livsdugligheten är noll. Och ett sådant besked fick vi inte. Vi fick ett bra besked, och min vana trogen grät jag. Och fick två bilder i handen. Den mest sötaste lilla ultraljudsbilden.


Och det var här jag fattade, tror jag. Eller liksom, det är ju dessa bilder på KUB en del lägger ut på facebook & instagram. Det gjorde jag INTE kan jag tala om. Och kommer inte göra heller. Men det är ju efter det skedet, folk börjar berätta för andra att de är gravida. Goes public. En del väntar till RUL i vecka 18-20 men min erfarenhet är att i mina kretsar säger folk det i vecka 13-14. Som mina bästisar har gjort. Två nästan identiska sms har jag från dem, ett år isär- De berättar att de gjort sitt ultraljud, just har eller ska gå in i vecka 14 och allt ser bra ut och då och då kommer en bebis. Utan ett ljud om deras graviditeter innan, har jag fått dessa som liksom TVÄRSÄKRA sms efter KUB. Det kommer bebis, fuck you go to hell, typ. Har det känts som.

Och nu hade jag ett eget sådant besked. Inte bara ett sådant besked, jag hade ju dessutom både av slump och vilja tittat till Sprattel VARJE VECKA sen vecka 8. Perfekt tillväxt. Allt klippar och klappar och växer och ser ut som det ska. Världens mest kontrollerade bebbe.


Men jag, jag skrek inte budskapet över taktopparna. Jag ringde ingen. Ingen utom mamma. Och jag berättade inte för någon. De jag ville berätta för, mina NÄRA vänner, min familj, mina trupper, (min chef, haha, efter vårt meltdown förra våren har hon ju snäppt till sig totalt, så hon fick veta i vecka 9 redan :)) hade alla fått veta vid lite olika tillfällen mellan vecka 4 och 10. Oftast på tisdagar, för tisdagar var dagen jag bytte vecka och gjorde ultraljud. Så föll det sig. Och var det fredag hade jag redan börjat noja för näst veckas ultraljud, tänk om Sprattel dött. Så då väntade jag några dagar till, sen tog jag nästa person på listan. (Oh yes, there is a list!! Den heter "Berätta-lista"!!)

Efter mitt KUB, gick jag in i vecka 14 och insåg att nu är jag som "alla andra". Nu ska jag egentligen känna mig säker på att det kommer en bebis. Det kommer. En bebis..? Kommer? Kommer det... en bebis? Till... till mig? Eller, till vem? Till mig? Jag? JAG är gravid? Du menar alltså att JAG - är GRAVID... och inte bara gravid utan gravid i vecka... FJORTON?! Är jag i vecka... FJORTON nu säger du? Och har gjort ultraljud och allt ser bra ut och det kommer bebbe?


Så höll jag på. Håller jag på. Fortfarande. Fast nu säger jag "I vecka nitton nu... NITTON nu? Och det kommer bebis... säger du?"

Och DET, mina vänner, var berättelsen om Fru Infertils tid mellan VUL och KUB.


Stay tuned för nästa rafflande inlägg som kommer handla om... *drumroll*----




Fru Infertils BERÄTTA-LISTA! Hur var det att berätta? Vilka berättade jag för? Och när? Och hur?


Stay tuned i Sveriges mesta fd-ivf-blogg! 

6 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig! Började gråta igen av "nästa jul blir den bästa någonsin". Tror du skrivit det på instagram förut, och började böla även då. Jag är så glad för er skull att det går framåt som det ska. ❤

    Ps. Jag har också placenta i framvägg, och jag har känt bebisen varje dag från vecka 20-21. Och sett magen skumpa runt nästan hela tiden. Håller tummarna att det blir samma för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, va rar du är :* Hoppas också på mer action nu! Tycker faktiskt i ärlighetens namn jag känt ett fladder sen v 18, men inte vågat riktigt tro på det. Dock, i takt med att det blir starkare så inser jag att det är ju det lilla dunket jag känt "all along"... <3

      Radera
  2. För den som väntar23 februari 2017 10:41

    Åh, vad fint du berättar som vanligt. Jag upplevde också det så otroligt skönt att KUB-barnmorskan hade all info om vår IVF. Känner mig väldigt väl omhändertagen av vården, först på Sahlgrenska, sedan på MVC.

    Kändes ju stort när barnmorskan gjorde KUB-ul på MAGEN. I vecka 14 var vi tillbaka på Sahlgrenska för ett ultraljud eftersom jag (precis som du) var med i forskningsstudien om scratching. Eftersom jag bara kort innan gjort KUB på magen, så var jag säker på att få göra även detta ultraljudet på magen. Men nej, överläkaren (min favo på Sahlis) sa käckt "du kan ta av dig byxor och trosor". Bara att lyda, gjorde som hon sa, men eftersom jag trodde det skulle ske på magen hade jag inte tagit på mig lång tröja eller klänning som jag brukar när jag ska göra VUL. Känns sådär att oförberett gå Ankeborg med kort tröja!! När jag väl låg där i gynstolen, så sa hon "vi försöker på magen först", med VUL-staven. Så där låg jag naken nedtill, med benen spretande och hon gjorde hela ultraljudet med VUL-staven på magen... alltså! Kändes så genant!! Haha, så kan det gå <3

    Ser alltid fram emot dina blogginlägg, längtar efter nästa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAHA, förlåt men jag blir så full i skratt av ditt UL-besök i v 14! Mitt var ju också helt udda då jag inte ens hade en brits att ligga på, utan låg med fötterna på en stol. De tycktes helt oförberedda inför att göra ett UL. Ditt låter hysteriskt kul :D

      Tack, va rar du är!

      Radera
  3. Det är fantastiskt att få läsa din blogg och vara på ungefär samma plats i alltihop. Jag blev också gravid tredje ivf - en och är nu i vecka 17. Det är så skönt att läsa att allt inte blir som en 'vanlig' graviditet när man kämpat så länge. Hjärnan blir liksom lite förstörd av all sorg. Känner att min familj inte alls förstår, de tänker att nu är jag gravid och nu ska allt vara som vanligt. Jag ska känna som de gjorde som blev gravida på typ första andra försöket. Men det är anorlunda. Jag är oroligare, tröttare efter att ha varit i behandling så länge. Har fortfarande svårt att prata om min graviditet och andras graviditeter. Min syster berättade under vår sista ivf i december att hon var gravid i vecka 21 och jag har fortfarande inte förlåtit henne för det. Jag som delat med mig av vårt helvete och alla minus, missfall, tårar och så bemödar hon inte berätta. Jag har noll sympati för hennes gravidkrämpor och gnäll om att det är så tufft psykiskt och i relationen att vara gravid. Trots att vi är gravida båda två så är vi på så totalt olika platser. Puh, det är skönt att få skriva av sig. Hur gör man för att följa dig på instagram förresten, är det enklast att mejla? Tack för en fantastisk blogg.

    SvaraRadera
  4. Åh så välformulerat Josefine - "hjärnan blir liksom lite förstörd av all sorg". Så känns det för mig åxå. Min nära omgivning är väldigt förstående, men jag tycker som du, överlag är det svårt prata om graviditeter och andras graviditeter på ett "okomplicerat" sätt. Folk måste tycka jag är skitkonstigt.


    Stort grattis t att ni lyckades, åååh tre ivfer shajt, ja du vet att jag vet precis!!! Tycker att detta om din syster låter helt hemskt. O jag har som du mkt svårt att höra oå när andra tycker deras graviditeter är jobbiga, el relationen blivit jobbig pga barnen. Jag FATTAR ju att alla har rätt t sina egna sorger o krämpor o att jag själv troligen kommer låta likadan en dag... Eller, ibland undrar jag iofs... Jag har himla svårt att tro att jag en dag ska beskriva mitt barn som det som skapar mig problem, när jag en gång för alla känt på vilket problem det skapade att inte få barn... Men men, vi är olika, o vi ivfare bär m oss erfarenheter som inte andra bär på, o ser saker i andra ljus. <3

    SvaraRadera