fredag 17 februari 2017

Har du någonsin väntat på att få se ett hjärta slå?

Ja... Jag hade ju nu tänkt berätta om tiden fram till vårt första VUL (Vaginala ultraljud) jag skrev om i förra inlägget. Eller, första och första. Jag har ju gjort typ 48 VUL under mitt ivf:ande. VUL-staven ser ut ganska exakt som en minimum sized dildo/massagestav, och den för läkaren alltså upp i murran där du ligger i din gynstol och bresar värdigt.

Men gravid-VUL-et, det är nåt HELT annat det. Det kan knappt nämnas på samma dag. Det går ju till på samma sätt, men här letar du inte efter äggblåsor eller kollar slemhinnor. Här söker du liv. Förstår du? LIV. (Nej, inte i existensiell mening och nej jag har inte blivit abortmotståndare. För MIG är det naturligtvis ett LIV vi talar om, redan i embryoform. Rent medicinskt finns andra definitioner och förstår är det inte ett liv i den meningen för en person som inte eftersökt det skedda vid tillfället, eller har andra skäl till att inte betrakta det som liv. I get it. Men orkar inte prata om aborter nu, utan nu vill jag prata om det LIV jag skulle få se på en skärm i vecka åtta.)

Det är lite olika när man får gå på sitt VUL, det sägs att hjärtat börjar slå vecka 6-7. Om det inte gör det, om det inte finns ett litet flimmer på skärmen i vecka 8, men det kan finnas ett foster som börjat utvecklas men avstannat i något skede. Det kallas MA, missed abortion, graviditeten har avstannat men kroppen har inte fattat att den har det. Det är ett grymt grymt spratt. Så det finns alltså en massa nygravida överlyckliga ivf:are som fått sina plus och gått vidare i sina graviditeter och mått illa och inget blod hurra hurra, som får åka in på sina VUL bara för att höra att det inte finns något hjärta, och så får de ta tabletter för att blöda ut det liv de trodde de bar. SÅ hemskt. Det händer tack och lov bara en minoritet, men det kan hända vem som helst....Därför är första VUL:et så jädra viktiga för ivf:are, det är då vi får veta om vi är gravida "på riktigt". De flesta spontangravida gör ju ultraljud först i vecka 12-13 om ens då, om de gör KUB, eller väljer att gå privat ändå, eller erbjuds av en snäll MVC att få titta. Det är därför man talar om missfallsrisken som sjunker efter vecka 13. Egentligen handlar det främst om att eftersom så många går på UL då, så har man tillförlitlig statistik först då. Missfallen kan egentligen ha skett som MA redan i vecka 6, men upptäcks alltså först vecka 13. Det är alltså inte så att det sker en magisk utvecklingsgräns vecka 13 och att missfallsrisken sjunker exakt då, men det är då vi har ett statistiskt underlag. Så detta med att stimma med att inte berätta för nån förrän vecka 13 pga då ska magiskt missfallsrisken vara borta stämmer eg inte. Har du sett ett hjärta slå tidigare så har du redan klått den högsta missfallsrisken. Sen kan allt hända ändå, förstås.... Hur som helst... Det är alltså bland annat därför detta VUL är så laddat för ivf:are, och vi erbjuds detta för att våra läkare behöver veta om en graviditet pågår, eller om allt avstannat och vi måste börja om med en ny behandling. Grymt  och tidsmässigt onödigt låta oss gå och vänta och tro på nåt som inte är, right? Efter detta ultraljud skrivs man ut från reproduktionsmedicin. Då säger de kissie byebye, lycka till, och vi hänvisas till MVC som alla andra. Det är alltså inga övriga kontroller eller special treatment för ivf:are, våra graviditeter är precis som era. Det är bara denna första koll som görs. Och den kan förstås vem som helst göra, privat.

För att vara på säkra sidan släpper Sahlgrenska inte in någon förrän 7+0, dvs när sju fullbordade veckor gått. Kommer man tidigare finns (en liten) risk att hjärtat inte börjat slå ÄN; men man går hem helt förtvivlad och tror all is lost. Så det är ju av barmhärtighet man måste vänta... But then again... detta jävla väntande... SOM jag har väntat..... Slå upp TÅLAMOD i en ordbok och du ser en bild på de tappra själarna som sitter i reproduktionsmedicins väntrum.

Så, jag väntade på VUL, i tre veckor. Och vad gjorde jag då dessa tre veckor? Hur mådde jag? Vet ni, jag letade just i Fru Infertils gigantiska elefantminne och fann en enda sak: TV:s testbild.

Jag minns inte!! Blankt!

Men, tack och lov finns ju mitt instagramkonto och där kan jag nysta mig fram till vad jag gjorde, och vad jag tänkte på, eller vad jag låtsades tänka på medan jag gick upp i bitar.

Jag vet att jag var helt LYRISK första veckorna. Manisk liksom, nästan hyper. Jag gick ner 2-3 kilo i vikt utan att ens tänka på det, åt nästan inget, sov nästan inget, jobbade som fan, hade HUR mycket energi som helst. Det var inte så mycket närvaro av plus som gjorde mig så infernaliskt glad, det var frånvaron av minus. Jag vet hur det känns att bearbeta minus. Jag var så jävlajävla glad att slippa det. Nog gladare för det än att jag typ var gravid. För det där med att vara gravid, det var alldeles för abstrakt. Så jag firade att jag typ inte ville poke a rusty spoon in my eyes var tredje minut.

Men sen hände ett par andra grejer, ser jag nu i min kalender och insta. Egentligen ingår asmycket roliga resor i mitt jobb, som jag får välja rätt fritt bland. Ja, jag har ett helt störigt bra jobb. Och dessutom får jag lönepåslag precis hela tiden i takt med mer ansvar. Usch det är nästan löjligt, nu pratar vi om nåt annat. Jo just ja, att jag slutat resa senaste åren. (Så lyxigt har jag det åxå, så jag bara kan säga, näe, skicka Ester istället. Och Ester blir döglad för hon får åka till Budapest. Och jag har stannat hemma, med mina jävla stickor och kisserior. Men va-faaaan, vi skulle ju prata om nåt annat än mitt skryt. Sorry.) Men just i denna jävla gråa novembermånad 2016 hade jag faktiskt två tjänsteresor. Inget extravagant på något sätt, men bägge var med kollegor och bägge var 2-3 nätter. Och när en reser på det sättet är det väldigt svårt att komma undan fördrinken i hotell-lobbyn, mingelglaset vin som ingår på the conference reception när någon lokal kör sjunger Lucia, etc. Och detta med MATEN, alltså jag smäller av, jag har fortfarande inte koll på vad jag får och inte får äta så jag äter typ inte nåt, jag ringde helt HYSTERISKT till min man där i vecka, tog kort på menyer och vrålade på facebook att VAD FAN KAN JAG VÄLJA?!? Och han stackarn hade ju nåt helt annat för sig, ja jesus. Jag fattar att det ju var totalt överdrivet och vrickat men denna sköna värld var så ny för mig, förstår ni väl, så rädslan att få ett gram mögelost innanför läpparna tog över allt. Jag är i vanliga fall en samlad, påläst och liksom sansad person. Men det fick jag totalt överge. Jag minns en flygplats jag stod på med en lyxig räksmörgås på tallriken som jag just betalat 225 kronor för, och så fick jag totalt hjärnsläpp; ÄR RÄKOR TILLAGADE eller RÅA?!?!?!? Så fick jag googla och till slut hittade jag att råa räkor är gråa. De rosa som vi äter är kokta.


JAMENVAFAN GIVEMEABREAK, jag VISSTE inte det!?!? Och prova själv tänka snabbt och rationellt med kollegan i ena flåsörat och räkmackebiträdet i andra flåsörat och så ÄRJAGGRAVIDSKAJAGBLIMAMMATOGDETFUNKADEDET som en fucking gospelkör som tar över alla andra försök till tankar. :D ;) Men men, nu vet vi alla, att räkor går utmärkt att käka som gravid. Rosa. Varför nån nu skulle äta råa....... Vi går vidare va? (Ja, jag ska ta mig fram till själva VUL:et, eller kanske ska jag det, jag hoppas det, vi får se!)

Jag var alltså på dessa tjänsteresor och kämpade med mitt att dölja mitt ickedrickande - jag är annars en rätt flitig drickare. Låter lite sjukt när jag skriver ut det så men vaffan, jag älskar att ta ett glas champagne och att välja goda viner till maten och jag är inte above att stanna till på en vacker uteservering på vägen hem från konferensen för att chilla i eftermiddagssolen med en kollega och gå igenom dagens händelser. Jag gillar mina kollegor, de gillar mig, och jag är gärna hela sällskapets ursäkt till lite extra guldkant när vi är iväg tillsammans. Och nu skulle jag plötsligt ducka allt sånt. Inklusive vara konstig med maten. En annan, i efterhand, rolig händelse jag minns är när vi skulle beställa pizza och jag fick panik på att försöka reda ut huruvida den konstiga osten som var på verkligen BUBBLAT i pizzaugnen eller inte. Vissa mögelostar är ju ok att käka, så länge de varit upphettade TILLS DE BUBBLAR. Åh.. fuck off will ya?!

Så de där veckorna fram till VUL minns jag, om jag minns nåt, som en dimma av hjärtat i halsgropen så fort jag var bland folk och skulle äta/dricka, och totalt crazy rofyllt bliss när jag var hemma med min man. Det där pågick i kanske två veckor. Sen kom den sista veckan. Då kom den. SKRÄCKEN.


Jag visste att den skulle komma, jag har sett den komma för andra gravida. Även spontangravida som inte ens kämpat för att bli gravida går ju igenom detta, så att vi som redan är totalt pajade mentalt av all vår kamp och alla våra sorger blir upphöjt till tusen rädda för att mista det vi nyss kanske fått, är inte konstigt. Inte desto mindre har jag tyckt det varit ASJOBBIGT att se andra ivf:are bli skiträdda för att förlora barnet. Som att de plötsligt mår SÄMRE än innan. En del har skrivit att "oron sen jag blev gravid är VÄRRE än det jag upplevde innan." Well to each its own, jag tänker inte ta ifrån någon dess upplevelse, men för egen del och mark Fru Infertils ord här: Det finns INGEN oro eller rädsla som är VÄRRE än jävla barnlöshetshelvetet. Kanske skillnad på hur länge man är i skiten och hur många försök man måste göra, visst gör man "bara" en ivf och lyckas på första försöket så kanske jämförelsen när med att oron efteråt är värre än innan, vad vet jag, men för min del är detta så TOTALT olika livssituationer. En ska inte jämföra smärta jag vet, men jag vill göra det en liten stund när det gäller mig själv och verkligen betona; ja, jag blev scared as fuck att förlora barnet. Nej, det var inte värre än att vara ogravid. Jag var ju gravid. Jag var på andra sidan. Att förlora något jag har, med alla odds i ryggen att faktiskt få ha kvar det, var mycket mycket lättare att hantera än rädslan, den totalt lamslående vanmakten i, att kanske aldrig någonsin få.... och med alla de oddsen i ryggen åxå, tyvärr, efter flera ivf:er pekade det ju i den riktningen.... Fy fan.

Nä, moving on. Det jag vill säga är, att klart jag blev jätterädd sista veckan fram till VUL. Min maniska lycka vändes till ett maniskt ältande. Lever det? Lever det? Lever det?

Vi hade en liten krissituation faktiskt när vi skulle boka ultraljudstiden. När en plussat får en ju ringa en sköterska och berätta det, remember att jag nämnde det i förra inlägget? Min man och jag ringde tillsammans och hade sköterskan på högtalare och kalendrarna redo. Hon föreslog tid och min man och jag undersökte och bekräftade. Jättebra. Redan 7+0 och första tiden, 8.30. Hurra! Att vakna och bara få åka in, så skönt. Vi la på. Men appappapp - var det NOVEMBER, sa min man, jag skrev in tiden i December?! Meeeeen. Alltså skilsmässan var nära. HUR I HELVETE KAN DU INTE HA RÄTT MÅNAD UPPE DITT JÄVLA ÄGGSKALSHUVUD?!?!?! VI SKA BOKA DEN VIKTIGASTE TIDEN I VÅRA LIV!!!!


Men så var det, karln hade haft fel månad uppe och den aktuella dagen för vår tid hade hans jobb deras månatliga avdelningsfrukostmöte inbokat. Min man är gruppchef och brukar väl ibland hålla nån dragning där, alltså jag vet inte, jag var ett veritabelt frågetecken, HALLÅ PRIO!?!??! Han brukar normalt inte vara så särskilt karriärhungrig så vad fan spelar att missa ett jävla frullebullemöte för roll? "Har du nån roll på mötet?" "Näe inte vad jag vet." "Ska du presentera nåt? Säga nåt? Reda ut nåt? Händer det nåt om du inte är där..?" "Nä... men det är väl bra om jag är där...." "Eh jo men... det är alltså vårt ultraljud vi just bokat. Se vår bebis hjärta slå för första gången nånsin. Vill du flytta på den tiden för ett frukostmöte?" "Ja men de hade ju fler tider lediga samma förmiddag sa hon ju, vi kan väl bara ta det senare" "JO men ta det senare, då menar du alltså att du ska gå upp på morron, klä på dig kostymen och liksom ÅKA TILL JOBBET klockan halv åtta för att dricka kaffe och käka fralla på jobbet, och SEN ska du och jag åka på ultraljud för att se om vår bebis lever? Är det så du menar?" "... Ja.....?"


Alltså jag pallar inte. Jag var nära att utföra harakiri på karln. Och det vet jag knappt hur man stavar. Jag insåg förstås att jag kunnat säga blankt nej. Too bad, denna tid har vi nu. Men jag orkade inte vara den sortens fru, det var vår lyckligaste morgon hittills när vi fick ringa in vårt plus och ett gigantisk gräl var på ingång, jag backade ur och bara sa till honom att ring du och boka om tiden då. Var så ledsen inombords, besviken för att han inte ens kunde ha rätt månad uppe när vi bokade in ett så viktigt möte, och sen besviken för att han hade helt fel jävla prioriteringar.

Så tog jag upp detta med psykologen senare tillfälle, varpå hon sa att hans reaktion egentligen var en helt vanlig stressreaktion. Att när man blir stressad och förvirrad flyter allt som snurrar i ens huvud upp till samma viktighetsnivå. Det var därför han inte kunde skilja på ett jävla avdelningsmöte och vårt VUL.

Vår tid blev först 10.45. Jag är i hemlighet fortfarande arg på honom för detta, för att han tvingade mig gå och vänta hemma en hel jävla förmiddag extra för sitt jävla meningslösa frukostmötes skull. Han åkte 7.15 och kom tillbaka typ 8.40 redan. Men där och då kunde jag ju inte vara arg. Jag var i upplösningstillstånd. Jag minns inte morgonen direkt. Jag tror att jag satt i köket och facebookade med en vän om nåt helt annat, ingen visste om vår tid, inte ens mamma. Eller om jag jobbade. Eller surfade kläder. Jag vet inte. Mannen satt i vardagsrummet i soffan, och jag vet att jag gick ut dit vid nåt tillfälle på morgonen, och då såg jag att han grät. Han var så rädd.

Jag hade redan gråtit av rädsla flera gånger tidigare den veckan, så denna morgon var jag mer känslomässigt redo. Utmattad, blank. Han bearbetar på andra sätt än jag. Han hade mått helt okej hela veckan "KLART HEN LEVER", men så när det verkligen var dags blev han skräckslagen och grät, medan jag blinkade och stirrade torrt på honom, där jag stod och borstade naggarna och gjorde mig klar att åka. Det är precis som när vi skulle på vårt allra första utredningsmöte på Sahlgrenska, april 2014. Jag hade gråtit i veckor innan. Han började gråta på bussresan in.

Men så blev klockan 10, och vi beslöt att åka in. Det tar bara 10 minuter, men så ska vi ju ha parkering, och så skulle vi checka in i receptionen och sen sitta där och vänta. Så vi satte oss i bilen och for in. När vi kom till väntrummet började min puls skena, och vi båda grät. De var försenade dessutom, så vår 10.45-tid kom och gick. 11.15 blev vi inropade till slut, och den extra halvtimmen var mer än vad jag kunde bära. Jag ville bara rusa därifrån. Jag var fortfarande arg på min man i den stunden förresten, då jag visste att vi ju redan hade kunnat ha detta klart. Varit där 8.30 och ute 8.45. En konstig känslomässig tankebana att älta för mig just den stunden, men så var det.




..... Nu börjar orden ta slut... Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har inte riktigt ord för vad som kom sen. Låt mig illustrera med att beskriva en bild, den säger som bekant mer än tusen ord.




Vi tog kort på oss utanför entrén innan vi gick in i huset.
Den bleka förmiddagssolen skiner på oss. Man ser varje linje och fåra i min mans ansikte, hans ögon svullna och röda. Han håller om mig. Jag har snörpt ihop munnen till en liten arg ring, och hytter med pekfingret åt kameran, och säger "NU SKÄRPER DU DIG DIN SATANS JÄVLA SKITUNGE".

Inom timmen efter att den bilden togs, tog vi en helt annan bild. Rödgråtna och blanka med tusen och åter tusen gnistrande stjärnor i våra ögon, pekar vi bägge på en fryst bild på en skärm. Läkaren och sköterskan lämnade oss och drog för skynket, där vi först grät tysta stora varma tårar i varandras famn, och jag sen yrt snubblade upp för att ta på mig byxorna. En sån sak bara. Att klä på sig efter att man fått se, det helt otänkbara, ogreppbara. Det där flimret på skärmen. Så litet, omöjligt för våra otränade ögon att uppfatta utan läkarens vana pekande finger. Så ska man göra en så rudimentär sak som att klä på sig trosor och byxor och ställa sig upp och titta på sin man, och den där skärmen, och vadå, är det så, är det vi, hur...? Så vi tog ett par bilder och snurrade runt lite, yra, vilsna, förvirrade.

Och jag kan knappt titta på de två bilderna idag ens. En före-bild, en efter-bild. Jag tänker att jag kanske publicerar dem i min bok. Eller håller jag dem för evigt för mig själv.

Men nu har ni fått vara med en stund, och jag har fått sätta ord på, hur det var för mig och min man, att vänta på att få se ett hjärta slå... Tack för att ni ville dela detta med mig. Det kändes fint. <3

Och jättejättejättejättejobbigt att berätta....  För det är klart att det var en underljuvlig helt fantastisk lättnad att få uppleva detta, men nu när jag återupplever det så känner jag så starkt, att det är egentligen inte så särskilt rosenskimrande som det lätt kan beskrivas eller framstå som. Det är rått, naket, grått, svårt, tungt. Det är trasiga sorgsna personer som längtar och längtar och älskar och vill så innerligt gärna....  Sen att det gick vägen, herregud, alltså HERREGUD, men vägen dit, så lång, så svår. Jag vill inte bidra till något jävla "ivf-sen snippsnappsnut-så var sagan slut"-myt. Det var och kommer nog alltid att vara det absolut svåraste jag någonsin genomgått. Så bortom skämten och de råa räkorna och lyckorusen vill jag nog ändå betona det.

Det var en tung tung tid. Jag har så många sår i mitt hjärta. Men vet ni. De håller på att läka. Och det kommer att bli bra.







4 kommentarer:

  1. Men alltså.... <3 Gud vad jag grinar nu. I v. 38 med bebisen sparkande i sidan. Brukar alltid försöka vänta tills jag har min kaffekopp i handen för dina blogginlägg är min njut-stund men sen kan jag inte låta bli att fuska ändå och börja läsa. Minns så tydligt vårt första ultraljud och den totala kräk-skräcken innan och chocken i att det lilla fostret levde. Igår bad mig barnmorskan att sammanfatta graviditen och jag sa "den har varit bra... men har lite overklighetskänslor fortfarande eftersom bebisen ju inte var så lätt att få till" och sedan började jag storböla. För jag vill det här så så så mycket att rädslan ibland tar över. Har haft svårt att landa mentalt, men någonstans tror jag inte att det går förrän bebisen faktiskt är fysiskt i ens armar. Tänk, att den dagen kommer för oss.

    SvaraRadera
  2. Stort grattis till graviditeten! Fantastiskt med ett pickande hjärta och du beskriver det så bra. Jag kan så sätta mig in i känslan, i min första graviditet slog inte hjärtat där på skärmen så när vi blev gravida igen kan du föreställa dig hur jag mådde inför det tidiga ultraljudet och lyckan när vi såg hjärtat slå. Och nu ligger han här och sover i min famn och jag får nypa mig i armen och påminna mig om att jag nu får kalla mig mamma ��

    SvaraRadera
  3. Välbeskrivet och ärligt som vanligt! Ser så mycket fram emot din bok! Ska se till att alla jag känner läser den så att de förstår hur det känns att gå igenom detta.

    SvaraRadera
  4. All lycka och välgång till er! Så roligt att läsa om när det går bra! Ska göra mitt VUL på fredag, sen hoppas jag att det kan bli mer verkligt och att det ska bli möjligt att glädja sig och njuta :) Tack för intressant läsning och bra texter!

    SvaraRadera