onsdag 8 februari 2017

Fru Infertils IVF-skola: Att plussa!

Ja jisses... att det skulle bli ett inlägg till min IVF-skola. Och detta inlägg också?! Jag var ju helt säker på att detta inlägg skulle bli skrivet när jag startade denna blogg, för prick två år sen. Två år! Två år är lång tid att identifiera sig med barnlösheten såpass mycket så det bloggas och instas flera gånger i månaden om saken, i perioder flera gånger i veckan. Men inledningsvis trodde jag faktiskt det. Att plusset skulle komma. Och det ganska snart. De hittade ju ingen orsak. Och efter jag gått ner 15 kg i vikt var jag HELT säker, att vi skulle slippa ivf:en. Kirra det själva. Ändå komma ur den där skiten med "värdigheten i behåll" (hur stört det nu än låter så här i efterhand, men jag minns den känslan så väl och vet att det är många av er som har den, att ivf  - som många tror att vi ser som den stora RÄDDNINGEN som vi lyckligt skuttar fram till som harar på morotsjakt - i själva verket är både jävligt scary och liksom nästan lite förnedrande att behöva göra... "Näe, vi behövde aldrig göra ivf...Vi nosade lite på det, men sen hihi kom lilla mumman här *smeksmek* och vill plötsligt vara med ja tihiii tohooo lilla mumsen kom du till lilla mamsen till slut?" 

Det var obegripligt att inte bli gravid min "smala sommar" sommaren innan IVF1 (2015). Och låg gjorde vi ju fan... ;) Men gravida blev vi INTE. Sen drog ivf igång, och sen är det som att... jag satte mig på ett jävla obarmhärtigt vrålande tåg. Som det inne i Gringotts bank i Harry-Potterfilmen, ni vet? När de åker runt som jävla galningar på nån gnisslig jävla shitass-bana. Så kändes det att börja ivfa...

Men oops, jag skulle ju berätta om att plussa, ja, sorry, det är så lätt att hamna i memory lane varje gång jag sätter mig vid datorn numera. Och, så jag trodde alltså att detta inlägg skulle skrivas för cirka 1,5 år sedan, men det gjorde de inte, det skrivs nu, och dem av er som är nytillkomna och känner er asnyfikna på varför inte det då? kan ju ta och läsa den här bloggen från början.. Det tar en  mulen helg ungefär, har en inbiten läsare som just genomfört konststycket informerat mig om :)

Men NU kommer alltså till slut Berättelsen om Fru Infertils PLUS!

Jag gjorde ju ett så kallat färskt besök denna gång, det var min tredje behandling så den var komplett med klimakterie (tredje gången på ett år, WHO'S your superwoman?!?!?), äggstimulans, äggplock och därefter kompletterande hormoner under ruvningsperioden. Jag var alltså totalt hormonknarkad, till skillnad från ett frysförsök då man ju kan rulla fram lite mer obehindrat.

Hormonknarkningen innebär bland annat att man inte kan tolka symptom. Eller kan och kan, det kan man ju och gör man ju, men de "betyder" ju egentligen inget. Det spänner i magen (no shit sherlock efter det ingreppet?!), det spänner i brösten (no wonder, hormon overdose), det spänner i huvud, axlar, knä och tå, knä och tå GADDAM och allt och inget kan betyda allt och inget. Detta försök gjorde vi faktiskt en grej jag var helt hemlig med, men som säkert inbitna ivf:are kunde räkna ut. Vi fick lov att sätta in två embryon. Det är en myt att ivfare sätter in två som standard, det får läkare bara göra vid undantagstillstånd, och efter så många försök med så många fina embryon blev er favoritfru ett sådant undantag. Att sätta in två embryon är som att göra två färskförsök i ett, det är tidssparande kan man säga, och det höjer chansen något men endast marginellt vad jag förstått. Så vi satte in två stå fina embryon på dag två, och de andra två odlades vidare till dag 5, då de tvärdog och kastades ut (till vetenskapen antar jag, vi har skrivit på papper att man får forska på våra grejer, bara en sån sak förresten, vet de flesta inte om att man måste ta ställning till när man ivf:ar - får vi forska på era förlorade embryon? fundera på den kakan en stund om du inte har nåt annat för dig.....)


Men så efter återinförandet började då ruvningen. Ruvningen på färskförsök är så jävla jobbig. Jag hatar den. Den är så LÅNG, den är bara tre dar längre än vid fryst försök men den är ändå horribel på något vis. Och alla hormoner och alla känslor och särskilt när vi fick veta att vi inte fick något till frysen och att det var sista chansen. Det var som att... det var så mycket att ta in så jag faktiskt stängde av, tack och lov. Det var så mycket på spel så jag inte ens orkade noja över det, jag fick ta dag för dag helt enkelt. Min vana trogen drog jag igång ett 10-dagars meditationsprogram på Headspace. Inte för att meditation i sig kanske är så himla bra, men det hjälper mig med tidsuppfattningen när jag ivf:ar. Jag ser hur det tickar ner dag för dig och får en stund att meditera över det, att jag klarat en dag, att tiden går. Och när programmet är slut, har jag ett resultat, eller ska precis få. För 10 dagar efter att ägget sätts tillbaka är jag på dag 12 efter ägglossning och två dagar innan BIM,  de flesta graviditetstest har vid det laget givit mig mitt svar. 

Men först måste Ovitrelle gå ur kroppen. Ovitrelle går ut på 10 dagar, för mig var det en onsdag. (Se, nu kommer kroppsminnet tillbaka på något vis, jag minns inga datum eller detaljer, men jag minns den där ONSDAGEN och sen den där TORSDAGEN....)

Onsdagen var testet blankt och jag visste att dagen därpå, på äl+9, skulle det högst troligen också vara blankt, då det är för tidigt för att ge utslag även om man är gravid. Jag var alltså ganska lugn även på TORSDAGEN. Men på torsdagen dök det upp en liten strimma på testet. Vi stirrade. Och stirrade. Jo. Det var där. En strimma. Nästan inte synlig alls, men där. Vi har sett en strimma förut. Då vi fick en kemisk graviditet. Men där och då, denna torsdag, var vi inte så oroliga över just det. Vi var väldigt här och nu. Konstaterade liksom, en strimma. Sen var det FREDAG, äl +10. På äl+10 är dagen då gravtest hittar cirka 60% av graviditeterna. Och jag vaknade mitt i natten och var tvungen att kissa. Det gick inte att hålla inne. Jag kissade vid 02.30 och stirrade. Och vaknade fyra timmar senare och kissade och stirrade igen. Och denna fredag kom det en lite mer rosa strimma. Den var där. Vi behövde inte leta. Där är den, pekade vi, vände vi, konstaterade. Jag klistrade upp stickorna på ett papper, och kunde se, att där var något. Helt klart. Vi hade använt babyplans extra känsliga stickor, och nervös över att det var nåt fel på dem, tog jag min gamla vapendragare Testlagret, dubbelt så okänsligt (Babyplan börjar mäta på nivå 10, Testlagret på 20, Clearblue på 25 - så vet ni!)  Och jävlar i det, Testlagret gav mig en strimma!

Så kom LÖRDAGEN. Det var en svår dag, för nu skulle vi packa in oss själva och hela jävla kisseriet och åka på långresa till min uppväxtort där min bästa storebror skulle ha storslagen 40årsfest. De visste vi ivf:ade, men inte exakta datum, och jag ville inte berätta. Jag kunde ju inte komma där dragande med ett äl+11-plus, på hans 40årsfest, det kändes orimligt. Och min mamma och alla syskon skulle vara på festen och alla vet ju att jag är värsta party animal och jag både ville och ville inte dela med mig av det vi just fått veta nog höll på att hända kanske, för även på LÖRDAGEN fick vi en starkare strimma. Men det var ju fortfarande tre dagar kvar till ens förväntad mens, och sist fick vi ju ett minus dagen för mens och plus dagen innan, så hålla på att stimma upp hela familjen med ett jättetidigt konstigt streck på ett test vår sista ivf... Näe.... Jag kunde inte med. Så vi mörkade. Jag gick på festen, och min storebror satte MIG på honnören med honom, och SKÅLSKÅLSKÅL tamefan och där satt jag med nån slags larvig alkoholfri öl och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Min mamma stimmade i kulisserna och bar fram potatisgratäng och lillebror strök runt mig och ville tjittjatta och alla brorsans vänner som tycker lillasyrran är så jävla rolig kom fram och undrade vad jag skulle göra för JIPPO på hans fest (jag är känd för mina framträdanden) men något jippo blev det inte, det blev ett finstämt känslosamt kort tal där både jag och bror och alla gäster började gråta och så satte jag mig ned igen på min plats och visste inte... Näe... Jag kan knappt berätta om denna fest, så mycket kärlek runt mig och min man och ändå visste ingen, att vi både så innerligt bara hoppades och tänkte, på det som kanske börjat gro inom mig. Jag längtade bara hem till hotellrummet, till kisseriet, till stickorna.

Jag åkte hem 23.30 och skyllde på migrän.  "Det är behandlingen", mumlade jag, och gick.

Så kom SÖNDAGEN. Och vi var på ett hotellrum. SÅ många hotellrum jag tagit med mitt jävla ivf:ande och testande till. Så många toalettljus jag vridit och vänt på stickor i. Och nu ännu ett hotellrum och ännu en sticka och tror ni inte det var fars JÄVLA dag också, denna söndag i november, och vi var på äl+12 och hade bestämt oss för att ta ett första digitalt test. Att på Fars dag ändå få säga till min man, du ska bli pappa, en sån sanlöst vettlös dröm, tårarna strömmar nerför mina kinder nu när jag skriver detta, en del av mig kan fan inte fatta att vi VÅGADE, att vi vågade sitta där på hotellrummet och ta fram en sticka och vänta på domen, på självaste jävla fars dag. Det var ett digitalt som sa GRAVID till oss i februari, och dagen efter sa INTE GRAVID, och jag både älskade och avskydde det är testet, så obarmhärtigt sant.

Men det sa gravid, gravid 1-2 veckor, precis som det skulle och vi.. ja jag minns inte vad vi gjorde... vi åkte förbi min mamma och pappa och sa godmorgon och tog en kopp kaffe gjorde vi, innan vi satte oss i bilen för den fyra timmars bilresan hem. Jag fejkade att jag var bakis hos mamma. Kunde knappt möta hennes blick. Jag visste inte, jag var så förvirrad, allt var upp och ner, var vi gravida, var vi överlyckliga, vi var så rädda, det gällde nog inte oss... Kanske är detta svårt att begripa för er, varför jag inte kastade mig i min underbara mammas famn och berättade beskedet nu när jag ändå hade henne på plats där, vi som bor så långt isär, men jag kunde inte med, min själ hade stängt av, hjärtat hade stängt ned, hoppet för starkt.

Så vi åkte hem och så kom  MÅNDAGEN. Dagen innan bim (som ju ändå inte skulle bli en mensdag för mig då Lutinus skjuter upp mensen för mig med 3-4 dar men det är ju ändå 14 dagar sen äggplock hur man än vrider och vänder på det.) Och stickorna gav oss ett tydligt JA vid det här laget och  vi klistrade dem på vårt papper och jämförde och vred. Jag googlade tabeller över hcg-nivåer hysteriskt och ville veta när jag kunde ta digitalt igen, ville se det slå över till 2-3 veckor, men mindes samtidigt min psykologs ord, hon som avrått mig starkt för att hålla på med de där stickorna som en indikator på att allt var okej, att de bara stressade och hade fel oftare än rätt. Så kom TISDAGEN och det var nu dagen för förväntad mens och där var strecket. Men det var inte starkare varje dag, ibland tyckte jag mig se någon svagare nyans och blev helt hysterisk, krampaktigt stirrade jag på dem i olika ljus, skräckslagen för att det skulle ryckas ifrån mig, och varannan sekund hörde jag mig själv säga till min man att vi ÄR ju ändå GRAVIDA, eller hur, det måste vi väl vara, titta här, kommer det ett barn nu då eller är det över nu då eller eller vad händer nu då? 

Och han, vad skulle han säga, vad skulle vi göra, fira? Vi fortsatte testa, vi hade aldrig förut fått vänta på min mens, min mens har liksom aldrig varit äkta "gravid-sen" om ni förstår, så på ONSDAGEN, på bimPLUS1, alltså denna ljuvliga dag då ingen mens kom och stickan sa streck, då sa vi, att nu får vi ge oss, nu har väl ändå vi rätt att som alla andra få säga "mensen är sen och stickan säger plus, vi är gravida!" Visst  måste vi väl få det? Men vi vågade inte riktigt ännu, vi lät torsdagen gå och sen kom FREDAGEN och då hade vi bestämt att jag skulle få ta ett digitalt test igen för då var det KLINIKENS OFFICIELLA TESTDAG - då de alltså vill att man ringer in. Jag hade aldrig gjort ett inringningssamtal förut och berättat att vi var gravida, så jag visste inte hur jag skulle bete mig, alla mina samtal hade ju varit negativa besked, men innan jag ringde, så ringde jag min mamma. Jag kan inte berätta för en komplett främling att jag är gravid, före min underbara mamma får veta. Så jag ringde. Denna gång var mensen alltså tre dagar sen, och hcg hade stigit som det skulle och clearblue digital sa gravid 2-3. Mamma grät. Jag stirrade och blinkade torrt. Sen ringde jag kliniken. En sköterska jag känner svarade. Hon sa "Åh va roligt, nej men så roligt, vad roligt, det var verkligen roligt" helt orimligt många gånger tills jag begrep att detta tyckte hon nog var roligt.


Hon bokade in oss för ett första vaginalt ultraljud tre veckor fram, i vecka 8, dvs vecka 7+0 och framåt på sjukhusgravidspråk, får man göra ultraljudet först. Jag var vecka 4+3 när jag ringde, och det kändes helt orimligt långt fram. Så bokade hon in ännu ett ultraljud i vecka 13, vi var ju med i en studie denna vända "endometrial scratching" och i den studien skulle alla som blev gravida kontrolleras på Sahlgrenska i vecka 13. Jag bara skakade på huvudet, begrep inte inte vad hon talade om, datumen så långt fram? Skulle jag vara gravid då, trodde hon alltså, långt in i januari?! Bahahahaha! Och jag talade med andra ivf:are som också plusat som redan ringt sina MVC och bokat tider och det gick runt och runt för mig, nä någon jävla måtta fick det vara sa jag, och ringde MVC först en vecka senare, och bad då om att få komma efter mitt vaginala ultraljud på sahlgrenska, och bad om en barnmorska som var van vid ivf:are. "Det har vi alla träffat här" sa puckot till sköterska på telefon. "Ja men nu talar jag inte om att ha TRÄFFAT" väste jag "utan om någon som FÖRSTÅR vad jag varit igenom".

Ett under av charm.

Den där första FREDAGEN berättade jag förresten också för min allra bästa vän, som stått vid min sida varje dag i detta. Vi hade bokat en lunch. Jag bad om att få träffas utanför lokalen, ville inte sitta till bords. Det var kallt, minns jag, där hon kom gående, och jag tänkte inte, jag bara sa "du, det funkade" och hon bara stirrade på mig, satte handen för munnen i en snabb inandning och stirrade, och sen sa hon "nä men jävlar. fan . helvete. nä jävlar. fan. satan" ett antal gånger. Sen tror jag att vi skrattade bägge. Och kramades gjorde vi nog.

Så så gick det till. När Fru Infertil plussade. Det var en stegvis process och ingen dag var egentligen den stora firardagen. Det var en process av ett stegvis gryende hopp. Jag vaknade 04.20 varje dag (och fortsatte med detta långt in i vecka 14, då började jag vakna 05.20 och på den nivån är jag fortfarande!). Jag kissade på stickor rätt länge men tvingade mig att fasa ut. Sista stickan tog jag en vecka efter förväntad mens, bim+7. Jag tog också ett digitalt till, över en vecka senare så jag hade god marginal, så jag fick se det underbara 3+.

Sen började i någon mening en annan resa. Gravidresan. Hur var det att vara gravid? Hur kändes det? Vad sa vi till varandra, mannen och jag? Grät vi av lycka? Firade vi? Det är ett föremål för ett annat inlägg mina vänner, nu måste jag sluta. Men jag hoppas ni tyckte om detta inlägg, känns det ok, vill ni veta sånt här? Jag vet inte vad ni vill veta, jag vet inte vad jag vill berätta, jag vet inte vad denna blogg handlar om längre? Jag vet bara att jag satte mig här vid datorn för 40 minuter sedan och klickade på "Skriv nytt inlägg" och sedan dess har fingrarna smattratsmattratsmattrat.... 



For u my loves - full disclosure. Behold: The crazyness












18 kommentarer:

  1. Är så glad för er skull! :)
    Kram Libra

    SvaraRadera
  2. JA, jag vill veta sånt här. Storgråter och hoppas att vi också får uppleva detta. Bra skriver som vanligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gulle du :* Jag hoppas dina tårar snart rinner av helt andra skäl <3

      Radera
  3. Fantastiskt, så rörande <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, glad jag blir att du tyckte om det!

      Radera
  4. Vilken obeskrivligt fantastiskt läsning!!!! Jag läser varje ord med andakt, vill läsa mer, vill höra allt allt allt! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh! Jag ska försöka berätta allt, allt, allt!!! <3

      Radera
  5. Jag finner inte ord nog. Men, grattis, och så underbart att ni nu har kommit så långt att du kan dela det i bloggen. Tänk att det faktiskt kan hända, även en del av oss som får kämpa så in i helvete för att det faktiskt ska hända. Jag har ett bevis som jag hör leka i rummet intill mig, men att hen kommit till genom en graviditet- att det faktiskt var jag som var gravid och födde hen - det är nästan overkligt. Men jag vet att det var högst verkligt för 5 år sedan, och att mina gravveckor mellan 20 och 40, efter den värsta oron för missfall, var bland det mest fridfulla jag upplevt, efter all jävla kamp. En tro på att det höll på att hända oss, på riktigt, det var så jävla jävla fint!
    All lycka till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vackert du beskriver hen som leker i rummet intill... Kan åxå tänka mig det blir obegripligt med tiden. Det vi aldrig trott skulle hända, händer till slut. Jag längtar också till de där veckorna mellan 20 och 40, även om jag inser att det säkert kommer bli tungt också, så ser jag så fram emot att få känna maggen och kickarna, veta att jag är gravid. Nu vaknar jag varje morgon och rusar ut i badrummet för att titta om magen vuxit... En liten bula är där, men jag ser ffa ut som en trafikkon ;) Varm kram

      Radera
  6. Herregud kvinna! Jag har successivt läst igenom din blogg och ville bara säga TACK!

    Och efter att läst igenom den känns det ju lite som att du lite är min bästis nu. Och eftersom ingen av mina andra bästisar förstår mig alls kastar jag mig ut och berättar för dig. Inte för att jag förväntar mig något tillbaka (du kan vara lugn, jag ska inte stalka dig).. Utan för att jag bara vill spy ut min bitterhet någonstans: Igår kom, fast hon verkligen inte skulle, the red lady efter vårt första FET (efter misslyckat ET). Som grädde på moset, när jag satt rödgråten i soffan med min man bredvid mig helt tom i blicken, ringde hans kompis och ville bara berätta att de ska ha barn i maj. Precis som att han såg oss framför sig och ville trycka ner oss lite till. Vad trodde vi liksom? Så nu sitter med världens mest svullna ögon på jobbet och känner att livet är slut. Du får mig ändå att känna lite lite hopp mitt i all misär! Jag hoppas verkligen jag får uppleva just det här steget i din IVF-skola: att plussa. Just nu är jag så långt ifrån man kan komma. Hela världen har rasat samman. Igen. Det känns långt upp till ivf-bergets topp.

    Men någon gång snart hoppas jag ändå att vi får stå där med ett plus i handen. Att jag får ta det där samtalet med min mamma. Tack för hoppet! Stort fett grattis till graviditeten! Och tack för du delar med dig! You rock!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eh, stalka på my dear, this bitch is lonely as f*ck efter de här åren ;)

      SÅ ledsen för era negativa besked. Fan. Och grädden på moset med gravidbesked när man står mitt uppe i det... uuuh jag vet precis.

      O jag vet hur det känns när det känns som att livet är slut och man aldrig ska orka igen. Sen sitter man där med sin jävla gonal-f i magfettet och svär... Det finns bara en väg och den går framåt, genom försöken. För de flesta med ett fett plus i slutändan, för några utan.. Jag hoppas hoppas hoppas för dig!!

      Radera
  7. Som någon annan skrev, jag läser också varje ord med andakt! Det här blir ingen "fulläsning", på bussen eller lite i förbifarten:) Jag gör det hela till en stund, nedkrupen under en filt i soffan med en kopp teé! Precis så härligt är det att läsa dina ord:) Hoppas verkligen att du vill fortsätta skriva, genom hela graviditeten och även efteråt. Jag kommer definitivt att läsa! Man läser inte din blogg enbart p.g.a igenkänning som barnlös utan också för att du är intressant/rolig/ärlig/härlig, ja listan kan göras lång! Så fortsätt gärna att skriva, om precis det du känner för! Så hoppas jag att jag en dag också kan läsa din blogg bl.a på grund av igenkänning som mamma<3 Stor kram och grattis igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså hur mycket ÄLSKAR jag inte den här beskrivningen av hur du läser?!?!?! Det fick mig att genast vilja skriva tre långa inlägg. Och boosta på din stund med chokladmuffins!

      Radera
  8. Grattis! Vi kämpade i 8 år och på 8:e ivf:en blev jag gravid. Hon är nu 2 år snart. Gissa lyckan och glädjen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh... näe jag kan nog inte gissa. Det går inte att fatta. Alltså 8 år. Det är så jävla länge. Mina 3,5 år är jävligt långa de också, men några åtta år är de inte. Jag bugar mig inför dig. <3

      Radera
  9. Fy sjutton så jäkla UNDERBART!!!!! Förstår verkligen du tagit det lite easy med bloggen. När man plussat och lever i en ny sorts bubbla blir allt annorlunda. Precis som du fick jag tvinga mig att sluta med stickorna och precis som du köpte jag extra digitalt för att få se 3+.. Jag är så sjukt glad för din skull fru kämpe, fru fertil-enough som fick till det. Många kramar till dig <3 /Maria aka ivfknyttet

    SvaraRadera
  10. Klart man vill läsa det här. Det ger mig hopp om att vi kommer få vara med om det där igen någon dag. Är så himla glad för er skull och önskar er allt det bästa. Det är ni verkligen värda efter allt slit ❤️

    SvaraRadera