(Spoiler: Roll upp i era soffor med te och filt, eller praliner och rödtjut till ert snortjut, för detta EPISKA inlägg råkade bli fyra A4 långt! 0_o)
Det är många förkortningar i ivf-land, det vet vi alla om eller hur? Er favoritfru står ju alltid på er sida redo att reda ut saker och ting, och har därför AGES AGO rett ut allt i Fru Infertils Oumbärliga Ordlista för Ofröbara. Det är bara att raskt bege dig till den om du tycker alla förkortningar är svåra. Vad du däremot INTE finner i den är massa preggoförkortningar, men se, de finns ju också! Bm, bf, kub, rul, sfmått, to mention a few. Vi tar dem vad det lider, tycker jag, men just idag ska fokus riktas mot en väldigt speciell tid i Fru Infertils liv. Tiden mellan VUL och KUB. Närmare bestämt, tiden mellan vecka 8 och vecka 13, eller i mitt fall vecka 7+0 och vecka 12+2 för att vara graviditetstidsmässigt korrekt och mellan Advent-Lucia-FUCKINGJULAFTONOCHNYÅR med alla dess jävla sorger och längtan och minnen och laddningar, och för första gången någonsin gå under denna period och vara helt preggo, men liksom också helt NYPREGGO.
Och detta då, att vara just nypreggo, det beskriver ju även helt vanliga preggos som jätteomtumlande och de är jättenervösa för missfall och allt möjligt. Så omsätt de vanliga nojorna till ungefär gånger tvåhundratusen, som en ivf-are har det, som redan varit igenom sju svåra år och sjutton sorger och redan är helt förkrossad, känslomässigt utmattad, emotionellt dränerad och socialt och mentalt och professionellt nedsatt.. Och så kan du fundera på hur det är att vara nypreggo. Uppnått den där drömmen, som inte bara är en fantastisk dröm i sig, utan vad jävla viktigare och vackrare var för mig åtminstone den där första tiden var; SLIPPA FUCKING IVF-HELL. Det i sig var liksom mycket mer omtumlande och livsomvälvande att ta in än det faktum att jag var gravid och skulle bli mamma, kanske. Det senare var och är för abstrakt. Men det första, jag ivf:ar inte längre. HEEEELL YAAAAASSSS!!!!!!! DET kunde och har jag tagit in, hurrahurrahurraHURRA!
Så, jag var alltså nypreggo, i vecka 8, och mådde toppen. Helt utmärkt. Jag var så uppe i varv så jag gick ner i vikt, jag vaknade 04.25 varje dag och jobbade som en tok, hade hur mycket energi som helst. Så symptomen då, symptomen? Kände jag att jag var gravid? Well. Mina bröst var ömma varje dag, det hade de ju varit sen jag körde upp en jävla massa äggtillväxtstimulerande hormon i kroppen, men det som var annorlunda här då var kanske att det inte gick över. Sen fick jag som ett lätt lätt tryck i halsen, som jag beskrev det. Över brösten. Värre när jag åkte buss och bil. Lite lättare när jag ätit. Såhär i efterhand förstår jag förstås att det ju var graviditetsillamående, som vissa dagar faktiskt var rätt ILLA kan jag tillstå nu i backspegeln, men men, det fattade jag liksom inte då. Det var som att jag inte kunde ta in att jag var gravid och kände av det. Jag förnekade dessa känslor och var skiträdd varje dag för att jag "inte kände nåt". JAG HAR JU INGA SYMPTOM vrålade jag varje dag till min man, medan jag klämde hysteriskt på brösten och la till "förutom att bopparna gör lite ont, eller kanske gör de ont, är de större tycker du, tycker du det??" frågade jag och slet av tröja och bh och mannen, som brast ut i ett stort nöjt flin, fick sig en rejäl avhyvling "SÅ JÄVLA OMOGEN DU ÄR SKIT I ATT DET ÄR MINA BRÖST DU KAN VÄL HJÄLPA MIG!!!"
Proud moments in ivf and preggolife as always...
Två dagar efter vårt första VUL då vi såg hjärtat ticka hade vi tid hos en helt vanlig barnmorska på vårt lokala MVC. Sahlgrenska vinkade oss farväl efter det där ultraljudet, vi skrevs ut for ever, en tisdagsförmiddag i tidig december, då solen stod lågt och ljus och vi förvirrat åkte och åt lunch på pastahak tillsammans, fast jag tog fisk för fisk är nyttigt när man är gravid, konstaterade vi, sen åkte vi åt varsitt håll och jobbade resten av dagen. Jag minns den inte.
Men jag minns två dagar senare, vårt första besök hos en barnmorska, och mitt huvud snurrade vilt och nervöst runt i väntrummet, där det bara satt en massa stora svullna magar, det var allt jag såg, överallt, och de var ensamma där, kvinnorna, medan jag och min man var där, tillsammans. Bleka. Vi kallades in till min barnmorska Christina som ser ut ungefär som teskedsgumman. En liten snäll vithårig tant, eller ja, hon är säkert inte en tant, hon är säkert typ 60, men i mitt huvud är hon en välvillig liten tant med mjuka händer. Hon var SÅ varsam med oss. Jag tog ett djupt andetag och berättade allt. Alla jävla ivf:er och all sorg och rädsla och att jag inte fattar detta, varför jag är här, är det inte för tidigt, vad vill ni mig???
Hon ville mig lite olika saker. Mest prata om alkoholvanor, så jag antar att de tidiga besöken helt enkelt är ett screeningssätt för att man upptäckt i forskning, säkert gissar jag, att ju tidigare man fångar in missbrukare, desto bättre prognos. För det var ingen annan info där på det besöket som var akut eller viktigt eller vad jag ska säga. Hon skrev in en massa saker i datorn och bokade massa nya datum med mig, och gav mig tiotusen fula kopierade papper, på bäckenbottenövningar, mellanmålsförslag (gurka med böndipp) och kostrekommendationer. Jag fick en bok också "Vänta barn" hette den, och hade en bebis på omslaget. "Den är bra" sa hon "läs den". Den, och alla papper jag fick, ligger fortfarande i ett skåp. Så fick jag ytterligare nåt papper, ja jag vet till denna dag inte vad det där, som jag ska ta med till FÖRLOSSNINGEN PÅ ÖSTRA när jag föder barn. Alltså hallå, vadå, föder barn, vem jag??? Mitt huvud snurrade runt i rummet, undrade om tantan blitt rent tokig.
Mötet var för tidigt för mig. Och jag blev så ledsen inombords för att jag inte bara kunde ta till mig att jag var gravid. Hej, nu får jag vara med i den här världen, här vi lyckliga blivande mammor sitter i väntrum och träffar rara barnmorskor med mjuka händer... Den världen. Den kändes främmande för mig. Som att jag inte förtjänat att vara där. Som att den var för andra, inte för mig, som tvingat fram min egen graviditet, fått den som i smyg, nån kanske tittade bort, jag skulle ju egentligen inte få bli gravid, men jag ramlade genom maskorna och snart skulle nån komma på mig. Så kände jag då, och känner ofta fortfarande. Nån kommer upptäcka att ett embryojävel fäste sig, knacka på min dörr och säga "Nähe du Fru Infertil, det har tyvärr skett ett misstag. Det där embryot skulle egentligen i soporna, det får du allt lämna tillbaka".
Barnmorskan såg hur nervös jag var, och bokade in ett vaginalt ultraljud till (man får inte titta utanpå magen förrän senare i graviditeten, typ framåt vecka 12) hos dem, och deras läkare var inne på tisdagar och jag fick ett om två veckor, då jag skulle vara i vecka 10. Det tackade jag för, en sådan lättnad, även om jag visste med mig att jag skulle boka privat privat privat privat vid första minsta lilla orospust. No shame. Fy fan vad jag väntat och oroat mig och stått ut. No more. Finns det ett svar, finns det ett bot på min oro, så tar jag den. Jag har levt så länge utan.
Så vi åkte därifrån åt varsitt håll och på bussen fällde jag nån tår, för jag tänkte på alla mina vänner, eller numera före detta vänner, som fått barn sista åren, som inte berättat om sina graviditeter för mig förrän vecka 13-14, dolt dem, mitt i all min sårbarhet och varje detalj om mina frysförsök och svarat nej på raka frågor, så har de ändå varit gravida. Lallat fram i sina graviditeter, utan att säga nåt till mig, och jag insåg att de ju måste varit på ett sådant MVC-möte. Fått sitta där. Entitled. Värdiga. Och jag, så grå och ful och bortvald och ovärdig. Det gjorde mig ännu mer besviken på dem. Hela den här upplevelsen har faktiskt gjort det, paradoxalt nog. En skulle kanske tro det är omvänt, right. Att när Fru Infertil själv blir gravid kommer hon förstå, varför vi betett oss på detta vis, hur svårt det varit att tro på graviditeten, att berätta för andra, och särskilt berätta för andra barnlösa... Well TOO BAD det blev tvärtom hörrni, jag har ÄNNU mindre förståelse nu.
Jag vet precis hur det är att vara rädd. Jag har varit där ni är, gånger tusen. Och jag har berättat för mina vänner, inklusive en av mina bästa vänner som just gjorde ivf 4 bara tre veckor före mig, och som fick sitt blödande jävla fruktansvärda missfall någon vecka efter jag plussat, och åkte in och ut på sjukhus med misstänkt utomkveds i flera veckor. Henne ringde jag till samma dag jag plussade. Innan jag ringde mamma faktiskt. Först av alla. Varför? FÖR ATT JAG INTE ÄR ETT JÄVLA SVIN, that's why. I allt har vi berättat för varandra vad vi står i. Vad vi står inför. Inte en dag tänker jag gå runt i ett yrt preggobliss, och keep her in the dark. Hon förtjänar verkligheten. I allt som är så svårt att hantera blir det omäktigt att bära, när det som är runt en visar sig vara på ett annat sätt än jag trott, är min erfarenhet. En måste ha förutsägbarhet, i det mest centrala av allt: ärligheten i de närmsta relationerna. Dem vi står på. Utan dem, rämnar allt. (Naturligtvis frågade jag henne innan hur hon ville göra. Om hon ville veta eller inte. Hur hon ville veta. Så "enkelt" är det att hantera såna här situationer. Den som är i överläge frågar den som är i underläge hur den personen vill ha det, och den personens önskningar styr, i den mån det går att uppfylla. Vilket det ju rimligen typ alltid gör.)
(OK, paus. Ja, jag ser att jag är bitter och besviken på en del av mina vänner. Jag vet det. Ni vet det. Jag har skrivit om det så många gånger så jag väl inte bör behöva denna brasklapp egentligen, men jag tar den ändå: Jag fattar att det finns två sidor. Jag fattar att det inte är lätt. Jag fattar att alla gjort vad de kan utifrån sina förutsättningar. Jag fattar att jag inte är felfri. God knows, I get it. I mitt huvud är jag som en schweizisk hålost. Läcker ur mina fel och brister och håligheter som ett såll.)
Efter barnmorskebesöket kom så ett par tysta veckor, när jag bara skulle vara tidigt preggo. Under denna period var det advent, lucia, middagar med ledningen och julfester. Det var, som jag beskrivit innan, ingen lätt period. Jag strök runt barerna och viskade fram att jag ville ha alkoholfritt, smusslade med egna flaskor i handväskan och gjorde mig till ett jävla åbäke. Onödigt kan jag ju se nu, fast jag minns med ett leende. Men värst av allt, episkt värst alla kategorier, var en händelse bara fyra dagar efter mitt första hjärtslagsultraljud. Det är lördagkväll. Jag säger till mannen att jag känner lite molvärk och det är väl bra, det ska man ju känna, när livmodern växer. "Ja oooj va molvärk ikväll, verkligen" säger jag nöjt och vaggar ut på toa som en sjumånaderspreggo i all min preggighet. Och vad möter mig väl där?
Ja. Ni vet vad som möter mig där.
Blod.
Det är blod på toapappret. Och jag tror att det värsta av allt, som jag än idag sörjer så och blir tårögd av, är att min absolut första tanke var "JAG VISSTE VÄL DET".
Första känslan var som ett inre "lugn" nästan, som en inre visshet, det kom som en magkänsla. Ja, såklart ska jag blöda. Såklart är jag inte gravid. Såklart är detta över. Så jävla ivfskadad är jag, så låg är min tilltro till min kropp, till livet, ödet, slumpen, till att jag ska få vara i denna värld och möta motgångar visst, men en del framgång också, så skadat är det. Det var brunt på pappret. Inte rött, tack och lov. Men för sent för nidblödning, den är innan förväntad mens, och vid detta laget var jag i vecka 8, remember? Snart i vecka 9. Jag bläddrade i kalendern. Om jag inte hade ivf:at så hade detta varit ganska prick min tid för förväntad mens (ivf skjuter ju fram det). Och jag visste att småblödningar är vanliga i graviditeter. Särskilt i början när allt växer och slemhinnorna är sköra. Och jag pillade ju fortfarande upp min bästa hatkompis Lutinus, vid det här laget bara två gånger om dagen på grund av att man ska trappa ner och lägga av, vilket jag veheeerkligen inte ville. Fy fan. Jag ville ta lutinus till förlossning. Så det kunde va min vän Lutinus som fick det att blöda. Men hur veta. Och hur hantera. Allt frös. Jag frös. Min man, frös litegrann. Sin vana trogen riddaren, näje, lite brunt blod, äsch, är väl inget, är ingen fara.
Jag fick kämpa emot allt jag orkade att åka till gynakuten. Måste våga tro. Måste hålla lugnet. Måste vara sansad. Inte göra värre. Rabblade i de nästan två dygn det tog till jag fick tag i Sahlgrenska. Jo jag ringde dit, till reproduktion kan ni tänka, fast jag var utskriven och egentligen i den vanliga mödravårdens ömma barm. Såhär i efterhand, lite rart, inte sant? Och tragiskt. Jag ringde den enda plats jag känner, som behandlat mig i flera år, jag var hos er för en vecka sen och fick se ett litet pickpickpick, men nu blöder jag, snälla kan ni hjälpa mig, vad ska jag göra? "Ja... egentligen ska du ringa din MVC... och det finns inget vi kan göra här, du kan komma in och allt ser okej ut, men så kanske du får missfall imorgon, vi kan inte veta". Jag ville slå henne genom telefonlinjen, riva ur hennes tunga ur luren. Hatade henne intensivt, men älskade henne sen intensivt när hon efter en "vänta ett tag" kom tillbaka i luren och sa, du vet du vad, vi har någon lucka idag, kan du komma halv tio? Så slipper du oroa dig.
Jag kunde kyssa henne. Jag fick träffa Dr Ali, min gamla kompis, och så varsam, så varsam, så vänlig, så respektfull och öm. Det blöder inte längre. Allt ser bra ut. GLÖM. BLÖDNINGEN. spände han ögonen i mig. GLÖM. DEN.
Jag glömde den inte, men livet gick vidare och nu hade jag ju bara en vecka fram till mitt redan inbokade VUL på MVC i vecka 10. Så jag hankade mig fram den där veckan, räknade nätter varje kväll "nu har jag bara fem sov kvar, sen får jag titta igen, nu har jag bara fyra sov kvar, sen när jag vaknar är det.."
På MVC fick jag så träffa en läkare, som hade en student med sig, det händer faktiskt rätt ofta, och jag brukar involvera studenterna och prata med dem och låta dem känna och göra vad de vill, men denna stackare ignorerade jag totalt. Klamrade mig fast vid läkaren, som var överläkare och el bosso över MVC och verkade erfaren as hell. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och gav mig massa extrainfo, förutom millimetrar och annat så berättade hon om hur min graviditet satt, att jag hade en spänd fosterhinna vilket tydde på rätt mängd vatten, att det såg proportionerligt ut, att allt jag ser just nu, som jag kan se just nu på NÅGON, är perfekt. Så var hennes lugnande ord. Och jag grät. Och nu var det nästan jul, om bara ett par dagar. "Ska jag få vara gravid över jul, är det sant? Det kommer bli den bästa julen någonsin" hulkade jag fram.
Så sa hon orden jag aldrig kommer att glömma. Hon log varmt, såg mig rakt i ögonen och sa lugnt, men bestämt, som en vis gammal spåkvinna:
Nej. NÄSTA jul blir den bästa julen någonsin.
Jag firade jul. Gravid. Jag somnade till Kalle Anka. True story. Lyckligt. Och jag firade nyår, med min bästa storebror vars 40-årsfest jag berättade om i föregående inlägg, gravid. Däremellan gjorde jag ytterligare ett ultraljud privat, en vecka senare, i vecka 11, för jag stod inte ut med tanken på att tro att jag är gravid på nyår, sen inte vara det. Men det var jag.
Ultraljudet i vecka 11 fick jag göra på magen, för första gången. Helt otrolig känsla. I en mjuk skön säng, med en fin tvskärm framför mig, på mjuka bolstriga kuddar, låg jag på en privat klinik och fick behålla min värdighet, drog ner byxorna lite. Åååååh, jag säger ju det, SOM ALLA ANDRA MÅSTE HA HAFT DET?! Vet det, ni som gör ultraljud och är spontangravida, vilken oändlig lyx det är att få ligga på rygg och slippa bresa ovärdigt, att ligga på en säng och få titta på en skärm, på sitt eget lilla liv. Vilken sagolik upplevelse. Magiskt. Bara en sån sak, som kanske många tar för givet, uppskattar jag något oändligt. Jag är besatt av den känslan. Men detta ultraljud hände något jag var HELT oförberedd på. På den svarta skärmen syntes den välbekanta halvmånen, som väl är moderkaka eller livmoderkant eller vad det kan vara, det vita stora runda, sen kommer den lilla svarta cirkeln, som är själva livmodern med fostervattnet, och så däri, är den lilla blobben, den lilla Knorten, jag kallade den i början, för den var bara en liten knort... Men vet ni, nu var det ingen Knort. Det FÖRSTA jag såg, var en liten figur som såg ut att böja ryggen uppåt i en spänd båge, ta spjärn med sina ben, och sprattla sig uppåt, som barn gör i vatten när de ligger på rygg, kanske. Hen sprattlade. Mitt barn rörde sig. Jag stortjöt. Helt oförberedd. Jag förstår nu att de gör det, små foster. Övar sig i spattiga totalt okontrollerbara rörelser. Och det var nog inga perfekta ben och perfekta bågar eller spjärn heller, det är bara min hjärna som pusslat ihop den bilden, men så minns jag det, och i den sekunden fick Knorten ett nytt arbetsnamn: Sprattel. (Utöver Satans Jävla Skitunge, som är hens artistnamn for ever.)
Sprattel bodde nu alltså mig och sprattlade, kunde jag konstatera. Eller snarare, bodde hen i tv-skärmen på de kliniker jag gick till. Inte i mig. Jag mådde fortfarande utmärkt. Inga cravings, inget att kaffe smakade illa, inget illamående (trodde jag som sagt), ingen värk, inget puststånkstön. NADA. Jag mådde bättre än nånsin och var gravid, strax i vecka 12. Den ödesdigra missfallsveckan, när den var över skulle missfallsrisken sjunka drastiskt.... har vi just lärt oss i mitt föregående inlägg inte alls stämmer... Men så kändes det ändå. Vecka 12 blev så laddad för mig: Var laddad även för de vänner jag berättat för, som trots de visste detsamma som jag blev lättade när vecka 12 var över.
I vecka 12-13 skulle jag så göra KUB. Det står för Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Blodprovet tog jag på MVC i vecka 10, så det var inskickat i rullarna på förhand. När jag tog blodprov fick jag åxå veta mina värden. Jag har nojat jättemkt eftersom jag är rund och inte lever särskilt hälsosamt, men voila; vikt HAR inte det samband med hälsa det utmålas, mitt järnvärde, socker och HB var helt episkt bra. Barnmorskan såg lite chockad ut rentav. Och jag tar inga andra tillskott än folsyra, så det så! Hursomhelst, KUB var det ja. Så blodprov taget, och det andra är då ultraljud, där de ska räkna ut sannolikheten för att barnet föds med en av tre kromosomfel, varav Downs syndrom är det mest kända. Detta kallas att göra fosterdiagnostik, och är helt valfritt. Jag ger mig inte in i en etisk diskussion nu - jag vill bara konstatera att vi valde att göra KUB. Så ultraljudet gick till "som vanligt" vid det här laget, fast hon mätte mycket mer. Och detta var förstås på ett nytt ställe ja, inte på MVC och inte på privatklinik, så många britsar jag legat på i Göteborg och stirrat fånlyckligt på Sprattel, ni anar inte!!! Jag berättade också allt för denna läkare om min historia, men det hade jag inte behövt, det hade min underbara barnmorska skickat med i min journalanteckning så det visste läkaren redan. Sååå ömsint och förstående.
Hon tittade och berättade och mätte ALLT och redan på ultraljudet kunde hon säga att nackspalten, som är det som mäts i denna vecka på fostret och tillsammans med andra faktorer (moderns ålder t ex) räknas ut till en sannolikhetssiffra för vissa sjukdomar, och på en gång konstaterade hon att DEN ligger normalt, så den kommer inte ge utslag åt något negativt håll. Hon såg också att min moderkaka låg i framvägg, det vill säga framtill på magen, vilket jag blev besviken över, det betyder att jag förmodligen kommer känna sparkar och rörelser senare :(. Men stor och fin var den, allt var perfekt. Och vad skönare var, inne på kontoret kunde hon säga vår siffra nästan direkt, och jag andades ut i en lååååång suck. Och nej, för mig är inte Downs syndrom en katastrof på något sätt, även om det förstås finns variationer på den och andra kromosomsjukdomar som kan vara väldigt allvarliga, så finns det för mig inget som skulle rendera ett avbrytande av graviditeten. Det skulle isf vara sjukdomar i termer av där livsdugligheten är noll. Och ett sådant besked fick vi inte. Vi fick ett bra besked, och min vana trogen grät jag. Och fick två bilder i handen. Den mest sötaste lilla ultraljudsbilden.
Och det var här jag fattade, tror jag. Eller liksom, det är ju dessa bilder på KUB en del lägger ut på facebook & instagram. Det gjorde jag INTE kan jag tala om. Och kommer inte göra heller. Men det är ju efter det skedet, folk börjar berätta för andra att de är gravida. Goes public. En del väntar till RUL i vecka 18-20 men min erfarenhet är att i mina kretsar säger folk det i vecka 13-14. Som mina bästisar har gjort. Två nästan identiska sms har jag från dem, ett år isär- De berättar att de gjort sitt ultraljud, just har eller ska gå in i vecka 14 och allt ser bra ut och då och då kommer en bebis. Utan ett ljud om deras graviditeter innan, har jag fått dessa som liksom TVÄRSÄKRA sms efter KUB. Det kommer bebis, fuck you go to hell, typ. Har det känts som.
Och nu hade jag ett eget sådant besked. Inte bara ett sådant besked, jag hade ju dessutom både av slump och vilja tittat till Sprattel VARJE VECKA sen vecka 8. Perfekt tillväxt. Allt klippar och klappar och växer och ser ut som det ska. Världens mest kontrollerade bebbe.
Men jag, jag skrek inte budskapet över taktopparna. Jag ringde ingen. Ingen utom mamma. Och jag berättade inte för någon. De jag ville berätta för, mina NÄRA vänner, min familj, mina trupper, (min chef, haha, efter vårt meltdown förra våren har hon ju snäppt till sig totalt, så hon fick veta i vecka 9 redan :)) hade alla fått veta vid lite olika tillfällen mellan vecka 4 och 10. Oftast på tisdagar, för tisdagar var dagen jag bytte vecka och gjorde ultraljud. Så föll det sig. Och var det fredag hade jag redan börjat noja för näst veckas ultraljud, tänk om Sprattel dött. Så då väntade jag några dagar till, sen tog jag nästa person på listan. (Oh yes, there is a list!! Den heter "Berätta-lista"!!)
Efter mitt KUB, gick jag in i vecka 14 och insåg att nu är jag som "alla andra". Nu ska jag egentligen känna mig säker på att det kommer en bebis. Det kommer. En bebis..? Kommer? Kommer det... en bebis? Till... till mig? Eller, till vem? Till mig? Jag? JAG är gravid? Du menar alltså att JAG - är GRAVID... och inte bara gravid utan gravid i vecka... FJORTON?! Är jag i vecka... FJORTON nu säger du? Och har gjort ultraljud och allt ser bra ut och det kommer bebbe?
Så höll jag på. Håller jag på. Fortfarande. Fast nu säger jag "I vecka nitton nu... NITTON nu? Och det kommer bebis... säger du?"
Och DET, mina vänner, var berättelsen om Fru Infertils tid mellan VUL och KUB.
Stay tuned för nästa rafflande inlägg som kommer handla om... *drumroll*----
Fru Infertils BERÄTTA-LISTA! Hur var det att berätta? Vilka berättade jag för? Och när? Och hur?
Stay tuned i Sveriges mesta fd-ivf-blogg!
torsdag 23 februari 2017
fredag 17 februari 2017
Har du någonsin väntat på att få se ett hjärta slå?
Ja... Jag hade ju nu tänkt berätta om tiden fram till vårt första VUL (Vaginala ultraljud) jag skrev om i förra inlägget. Eller, första och första. Jag har ju gjort typ 48 VUL under mitt ivf:ande. VUL-staven ser ut ganska exakt som en minimum sized dildo/massagestav, och den för läkaren alltså upp i murran där du ligger i din gynstol och bresar värdigt.
Men gravid-VUL-et, det är nåt HELT annat det. Det kan knappt nämnas på samma dag. Det går ju till på samma sätt, men här letar du inte efter äggblåsor eller kollar slemhinnor. Här söker du liv. Förstår du? LIV. (Nej, inte i existensiell mening och nej jag har inte blivit abortmotståndare. För MIG är det naturligtvis ett LIV vi talar om, redan i embryoform. Rent medicinskt finns andra definitioner och förstår är det inte ett liv i den meningen för en person som inte eftersökt det skedda vid tillfället, eller har andra skäl till att inte betrakta det som liv. I get it. Men orkar inte prata om aborter nu, utan nu vill jag prata om det LIV jag skulle få se på en skärm i vecka åtta.)
Det är lite olika när man får gå på sitt VUL, det sägs att hjärtat börjar slå vecka 6-7. Om det inte gör det, om det inte finns ett litet flimmer på skärmen i vecka 8, men det kan finnas ett foster som börjat utvecklas men avstannat i något skede. Det kallas MA, missed abortion, graviditeten har avstannat men kroppen har inte fattat att den har det. Det är ett grymt grymt spratt. Så det finns alltså en massa nygravida överlyckliga ivf:are som fått sina plus och gått vidare i sina graviditeter och mått illa och inget blod hurra hurra, som får åka in på sina VUL bara för att höra att det inte finns något hjärta, och så får de ta tabletter för att blöda ut det liv de trodde de bar. SÅ hemskt. Det händer tack och lov bara en minoritet, men det kan hända vem som helst....Därför är första VUL:et så jädra viktiga för ivf:are, det är då vi får veta om vi är gravida "på riktigt". De flesta spontangravida gör ju ultraljud först i vecka 12-13 om ens då, om de gör KUB, eller väljer att gå privat ändå, eller erbjuds av en snäll MVC att få titta. Det är därför man talar om missfallsrisken som sjunker efter vecka 13. Egentligen handlar det främst om att eftersom så många går på UL då, så har man tillförlitlig statistik först då. Missfallen kan egentligen ha skett som MA redan i vecka 6, men upptäcks alltså först vecka 13. Det är alltså inte så att det sker en magisk utvecklingsgräns vecka 13 och att missfallsrisken sjunker exakt då, men det är då vi har ett statistiskt underlag. Så detta med att stimma med att inte berätta för nån förrän vecka 13 pga då ska magiskt missfallsrisken vara borta stämmer eg inte. Har du sett ett hjärta slå tidigare så har du redan klått den högsta missfallsrisken. Sen kan allt hända ändå, förstås.... Hur som helst... Det är alltså bland annat därför detta VUL är så laddat för ivf:are, och vi erbjuds detta för att våra läkare behöver veta om en graviditet pågår, eller om allt avstannat och vi måste börja om med en ny behandling. Grymt och tidsmässigt onödigt låta oss gå och vänta och tro på nåt som inte är, right? Efter detta ultraljud skrivs man ut från reproduktionsmedicin. Då säger de kissie byebye, lycka till, och vi hänvisas till MVC som alla andra. Det är alltså inga övriga kontroller eller special treatment för ivf:are, våra graviditeter är precis som era. Det är bara denna första koll som görs. Och den kan förstås vem som helst göra, privat.
För att vara på säkra sidan släpper Sahlgrenska inte in någon förrän 7+0, dvs när sju fullbordade veckor gått. Kommer man tidigare finns (en liten) risk att hjärtat inte börjat slå ÄN; men man går hem helt förtvivlad och tror all is lost. Så det är ju av barmhärtighet man måste vänta... But then again... detta jävla väntande... SOM jag har väntat..... Slå upp TÅLAMOD i en ordbok och du ser en bild på de tappra själarna som sitter i reproduktionsmedicins väntrum.
Så, jag väntade på VUL, i tre veckor. Och vad gjorde jag då dessa tre veckor? Hur mådde jag? Vet ni, jag letade just i Fru Infertils gigantiska elefantminne och fann en enda sak: TV:s testbild.
Jag minns inte!! Blankt!
Men, tack och lov finns ju mitt instagramkonto och där kan jag nysta mig fram till vad jag gjorde, och vad jag tänkte på, eller vad jag låtsades tänka på medan jag gick upp i bitar.
Jag vet att jag var helt LYRISK första veckorna. Manisk liksom, nästan hyper. Jag gick ner 2-3 kilo i vikt utan att ens tänka på det, åt nästan inget, sov nästan inget, jobbade som fan, hade HUR mycket energi som helst. Det var inte så mycket närvaro av plus som gjorde mig så infernaliskt glad, det var frånvaron av minus. Jag vet hur det känns att bearbeta minus. Jag var så jävlajävla glad att slippa det. Nog gladare för det än att jag typ var gravid. För det där med att vara gravid, det var alldeles för abstrakt. Så jag firade att jag typ inte ville poke a rusty spoon in my eyes var tredje minut.
Men sen hände ett par andra grejer, ser jag nu i min kalender och insta. Egentligen ingår asmycket roliga resor i mitt jobb, som jag får välja rätt fritt bland. Ja, jag har ett helt störigt bra jobb. Och dessutom får jag lönepåslag precis hela tiden i takt med mer ansvar. Usch det är nästan löjligt, nu pratar vi om nåt annat. Jo just ja, att jag slutat resa senaste åren. (Så lyxigt har jag det åxå, så jag bara kan säga, näe, skicka Ester istället. Och Ester blir döglad för hon får åka till Budapest. Och jag har stannat hemma, med mina jävla stickor och kisserior. Men va-faaaan, vi skulle ju prata om nåt annat än mitt skryt. Sorry.) Men just i denna jävla gråa novembermånad 2016 hade jag faktiskt två tjänsteresor. Inget extravagant på något sätt, men bägge var med kollegor och bägge var 2-3 nätter. Och när en reser på det sättet är det väldigt svårt att komma undan fördrinken i hotell-lobbyn, mingelglaset vin som ingår på the conference reception när någon lokal kör sjunger Lucia, etc. Och detta med MATEN, alltså jag smäller av, jag har fortfarande inte koll på vad jag får och inte får äta så jag äter typ inte nåt, jag ringde helt HYSTERISKT till min man där i vecka, tog kort på menyer och vrålade på facebook att VAD FAN KAN JAG VÄLJA?!? Och han stackarn hade ju nåt helt annat för sig, ja jesus. Jag fattar att det ju var totalt överdrivet och vrickat men denna sköna värld var så ny för mig, förstår ni väl, så rädslan att få ett gram mögelost innanför läpparna tog över allt. Jag är i vanliga fall en samlad, påläst och liksom sansad person. Men det fick jag totalt överge. Jag minns en flygplats jag stod på med en lyxig räksmörgås på tallriken som jag just betalat 225 kronor för, och så fick jag totalt hjärnsläpp; ÄR RÄKOR TILLAGADE eller RÅA?!?!?!? Så fick jag googla och till slut hittade jag att råa räkor är gråa. De rosa som vi äter är kokta.
JAMENVAFAN GIVEMEABREAK, jag VISSTE inte det!?!? Och prova själv tänka snabbt och rationellt med kollegan i ena flåsörat och räkmackebiträdet i andra flåsörat och så ÄRJAGGRAVIDSKAJAGBLIMAMMATOGDETFUNKADEDET som en fucking gospelkör som tar över alla andra försök till tankar. :D ;) Men men, nu vet vi alla, att räkor går utmärkt att käka som gravid. Rosa. Varför nån nu skulle äta råa....... Vi går vidare va? (Ja, jag ska ta mig fram till själva VUL:et, eller kanske ska jag det, jag hoppas det, vi får se!)
Jag var alltså på dessa tjänsteresor och kämpade med mitt att dölja mitt ickedrickande - jag är annars en rätt flitig drickare. Låter lite sjukt när jag skriver ut det så men vaffan, jag älskar att ta ett glas champagne och att välja goda viner till maten och jag är inte above att stanna till på en vacker uteservering på vägen hem från konferensen för att chilla i eftermiddagssolen med en kollega och gå igenom dagens händelser. Jag gillar mina kollegor, de gillar mig, och jag är gärna hela sällskapets ursäkt till lite extra guldkant när vi är iväg tillsammans. Och nu skulle jag plötsligt ducka allt sånt. Inklusive vara konstig med maten. En annan, i efterhand, rolig händelse jag minns är när vi skulle beställa pizza och jag fick panik på att försöka reda ut huruvida den konstiga osten som var på verkligen BUBBLAT i pizzaugnen eller inte. Vissa mögelostar är ju ok att käka, så länge de varit upphettade TILLS DE BUBBLAR. Åh.. fuck off will ya?!
Så de där veckorna fram till VUL minns jag, om jag minns nåt, som en dimma av hjärtat i halsgropen så fort jag var bland folk och skulle äta/dricka, och totalt crazy rofyllt bliss när jag var hemma med min man. Det där pågick i kanske två veckor. Sen kom den sista veckan. Då kom den. SKRÄCKEN.
Jag visste att den skulle komma, jag har sett den komma för andra gravida. Även spontangravida som inte ens kämpat för att bli gravida går ju igenom detta, så att vi som redan är totalt pajade mentalt av all vår kamp och alla våra sorger blir upphöjt till tusen rädda för att mista det vi nyss kanske fått, är inte konstigt. Inte desto mindre har jag tyckt det varit ASJOBBIGT att se andra ivf:are bli skiträdda för att förlora barnet. Som att de plötsligt mår SÄMRE än innan. En del har skrivit att "oron sen jag blev gravid är VÄRRE än det jag upplevde innan." Well to each its own, jag tänker inte ta ifrån någon dess upplevelse, men för egen del och mark Fru Infertils ord här: Det finns INGEN oro eller rädsla som är VÄRRE än jävla barnlöshetshelvetet. Kanske skillnad på hur länge man är i skiten och hur många försök man måste göra, visst gör man "bara" en ivf och lyckas på första försöket så kanske jämförelsen när med att oron efteråt är värre än innan, vad vet jag, men för min del är detta så TOTALT olika livssituationer. En ska inte jämföra smärta jag vet, men jag vill göra det en liten stund när det gäller mig själv och verkligen betona; ja, jag blev scared as fuck att förlora barnet. Nej, det var inte värre än att vara ogravid. Jag var ju gravid. Jag var på andra sidan. Att förlora något jag har, med alla odds i ryggen att faktiskt få ha kvar det, var mycket mycket lättare att hantera än rädslan, den totalt lamslående vanmakten i, att kanske aldrig någonsin få.... och med alla de oddsen i ryggen åxå, tyvärr, efter flera ivf:er pekade det ju i den riktningen.... Fy fan.
Nä, moving on. Det jag vill säga är, att klart jag blev jätterädd sista veckan fram till VUL. Min maniska lycka vändes till ett maniskt ältande. Lever det? Lever det? Lever det?
Vi hade en liten krissituation faktiskt när vi skulle boka ultraljudstiden. När en plussat får en ju ringa en sköterska och berätta det, remember att jag nämnde det i förra inlägget? Min man och jag ringde tillsammans och hade sköterskan på högtalare och kalendrarna redo. Hon föreslog tid och min man och jag undersökte och bekräftade. Jättebra. Redan 7+0 och första tiden, 8.30. Hurra! Att vakna och bara få åka in, så skönt. Vi la på. Men appappapp - var det NOVEMBER, sa min man, jag skrev in tiden i December?! Meeeeen. Alltså skilsmässan var nära. HUR I HELVETE KAN DU INTE HA RÄTT MÅNAD UPPE DITT JÄVLA ÄGGSKALSHUVUD?!?!?! VI SKA BOKA DEN VIKTIGASTE TIDEN I VÅRA LIV!!!!
Men så var det, karln hade haft fel månad uppe och den aktuella dagen för vår tid hade hans jobb deras månatliga avdelningsfrukostmöte inbokat. Min man är gruppchef och brukar väl ibland hålla nån dragning där, alltså jag vet inte, jag var ett veritabelt frågetecken, HALLÅ PRIO!?!??! Han brukar normalt inte vara så särskilt karriärhungrig så vad fan spelar att missa ett jävla frullebullemöte för roll? "Har du nån roll på mötet?" "Näe inte vad jag vet." "Ska du presentera nåt? Säga nåt? Reda ut nåt? Händer det nåt om du inte är där..?" "Nä... men det är väl bra om jag är där...." "Eh jo men... det är alltså vårt ultraljud vi just bokat. Se vår bebis hjärta slå för första gången nånsin. Vill du flytta på den tiden för ett frukostmöte?" "Ja men de hade ju fler tider lediga samma förmiddag sa hon ju, vi kan väl bara ta det senare" "JO men ta det senare, då menar du alltså att du ska gå upp på morron, klä på dig kostymen och liksom ÅKA TILL JOBBET klockan halv åtta för att dricka kaffe och käka fralla på jobbet, och SEN ska du och jag åka på ultraljud för att se om vår bebis lever? Är det så du menar?" "... Ja.....?"
Alltså jag pallar inte. Jag var nära att utföra harakiri på karln. Och det vet jag knappt hur man stavar. Jag insåg förstås att jag kunnat säga blankt nej. Too bad, denna tid har vi nu. Men jag orkade inte vara den sortens fru, det var vår lyckligaste morgon hittills när vi fick ringa in vårt plus och ett gigantisk gräl var på ingång, jag backade ur och bara sa till honom att ring du och boka om tiden då. Var så ledsen inombords, besviken för att han inte ens kunde ha rätt månad uppe när vi bokade in ett så viktigt möte, och sen besviken för att han hade helt fel jävla prioriteringar.
Så tog jag upp detta med psykologen senare tillfälle, varpå hon sa att hans reaktion egentligen var en helt vanlig stressreaktion. Att när man blir stressad och förvirrad flyter allt som snurrar i ens huvud upp till samma viktighetsnivå. Det var därför han inte kunde skilja på ett jävla avdelningsmöte och vårt VUL.
Vår tid blev först 10.45. Jag är i hemlighet fortfarande arg på honom för detta, för att han tvingade mig gå och vänta hemma en hel jävla förmiddag extra för sitt jävla meningslösa frukostmötes skull. Han åkte 7.15 och kom tillbaka typ 8.40 redan. Men där och då kunde jag ju inte vara arg. Jag var i upplösningstillstånd. Jag minns inte morgonen direkt. Jag tror att jag satt i köket och facebookade med en vän om nåt helt annat, ingen visste om vår tid, inte ens mamma. Eller om jag jobbade. Eller surfade kläder. Jag vet inte. Mannen satt i vardagsrummet i soffan, och jag vet att jag gick ut dit vid nåt tillfälle på morgonen, och då såg jag att han grät. Han var så rädd.
Jag hade redan gråtit av rädsla flera gånger tidigare den veckan, så denna morgon var jag mer känslomässigt redo. Utmattad, blank. Han bearbetar på andra sätt än jag. Han hade mått helt okej hela veckan "KLART HEN LEVER", men så när det verkligen var dags blev han skräckslagen och grät, medan jag blinkade och stirrade torrt på honom, där jag stod och borstade naggarna och gjorde mig klar att åka. Det är precis som när vi skulle på vårt allra första utredningsmöte på Sahlgrenska, april 2014. Jag hade gråtit i veckor innan. Han började gråta på bussresan in.
Men så blev klockan 10, och vi beslöt att åka in. Det tar bara 10 minuter, men så ska vi ju ha parkering, och så skulle vi checka in i receptionen och sen sitta där och vänta. Så vi satte oss i bilen och for in. När vi kom till väntrummet började min puls skena, och vi båda grät. De var försenade dessutom, så vår 10.45-tid kom och gick. 11.15 blev vi inropade till slut, och den extra halvtimmen var mer än vad jag kunde bära. Jag ville bara rusa därifrån. Jag var fortfarande arg på min man i den stunden förresten, då jag visste att vi ju redan hade kunnat ha detta klart. Varit där 8.30 och ute 8.45. En konstig känslomässig tankebana att älta för mig just den stunden, men så var det.
..... Nu börjar orden ta slut... Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har inte riktigt ord för vad som kom sen. Låt mig illustrera med att beskriva en bild, den säger som bekant mer än tusen ord.
Vi tog kort på oss utanför entrén innan vi gick in i huset.
Den bleka förmiddagssolen skiner på oss. Man ser varje linje och fåra i min mans ansikte, hans ögon svullna och röda. Han håller om mig. Jag har snörpt ihop munnen till en liten arg ring, och hytter med pekfingret åt kameran, och säger "NU SKÄRPER DU DIG DIN SATANS JÄVLA SKITUNGE".
Inom timmen efter att den bilden togs, tog vi en helt annan bild. Rödgråtna och blanka med tusen och åter tusen gnistrande stjärnor i våra ögon, pekar vi bägge på en fryst bild på en skärm. Läkaren och sköterskan lämnade oss och drog för skynket, där vi först grät tysta stora varma tårar i varandras famn, och jag sen yrt snubblade upp för att ta på mig byxorna. En sån sak bara. Att klä på sig efter att man fått se, det helt otänkbara, ogreppbara. Det där flimret på skärmen. Så litet, omöjligt för våra otränade ögon att uppfatta utan läkarens vana pekande finger. Så ska man göra en så rudimentär sak som att klä på sig trosor och byxor och ställa sig upp och titta på sin man, och den där skärmen, och vadå, är det så, är det vi, hur...? Så vi tog ett par bilder och snurrade runt lite, yra, vilsna, förvirrade.
Och jag kan knappt titta på de två bilderna idag ens. En före-bild, en efter-bild. Jag tänker att jag kanske publicerar dem i min bok. Eller håller jag dem för evigt för mig själv.
Men nu har ni fått vara med en stund, och jag har fått sätta ord på, hur det var för mig och min man, att vänta på att få se ett hjärta slå... Tack för att ni ville dela detta med mig. Det kändes fint. <3
Och jättejättejättejättejobbigt att berätta.... För det är klart att det var en underljuvlig helt fantastisk lättnad att få uppleva detta, men nu när jag återupplever det så känner jag så starkt, att det är egentligen inte så särskilt rosenskimrande som det lätt kan beskrivas eller framstå som. Det är rått, naket, grått, svårt, tungt. Det är trasiga sorgsna personer som längtar och längtar och älskar och vill så innerligt gärna.... Sen att det gick vägen, herregud, alltså HERREGUD, men vägen dit, så lång, så svår. Jag vill inte bidra till något jävla "ivf-sen snippsnappsnut-så var sagan slut"-myt. Det var och kommer nog alltid att vara det absolut svåraste jag någonsin genomgått. Så bortom skämten och de råa räkorna och lyckorusen vill jag nog ändå betona det.
Det var en tung tung tid. Jag har så många sår i mitt hjärta. Men vet ni. De håller på att läka. Och det kommer att bli bra.
Men gravid-VUL-et, det är nåt HELT annat det. Det kan knappt nämnas på samma dag. Det går ju till på samma sätt, men här letar du inte efter äggblåsor eller kollar slemhinnor. Här söker du liv. Förstår du? LIV. (Nej, inte i existensiell mening och nej jag har inte blivit abortmotståndare. För MIG är det naturligtvis ett LIV vi talar om, redan i embryoform. Rent medicinskt finns andra definitioner och förstår är det inte ett liv i den meningen för en person som inte eftersökt det skedda vid tillfället, eller har andra skäl till att inte betrakta det som liv. I get it. Men orkar inte prata om aborter nu, utan nu vill jag prata om det LIV jag skulle få se på en skärm i vecka åtta.)
Det är lite olika när man får gå på sitt VUL, det sägs att hjärtat börjar slå vecka 6-7. Om det inte gör det, om det inte finns ett litet flimmer på skärmen i vecka 8, men det kan finnas ett foster som börjat utvecklas men avstannat i något skede. Det kallas MA, missed abortion, graviditeten har avstannat men kroppen har inte fattat att den har det. Det är ett grymt grymt spratt. Så det finns alltså en massa nygravida överlyckliga ivf:are som fått sina plus och gått vidare i sina graviditeter och mått illa och inget blod hurra hurra, som får åka in på sina VUL bara för att höra att det inte finns något hjärta, och så får de ta tabletter för att blöda ut det liv de trodde de bar. SÅ hemskt. Det händer tack och lov bara en minoritet, men det kan hända vem som helst....Därför är första VUL:et så jädra viktiga för ivf:are, det är då vi får veta om vi är gravida "på riktigt". De flesta spontangravida gör ju ultraljud först i vecka 12-13 om ens då, om de gör KUB, eller väljer att gå privat ändå, eller erbjuds av en snäll MVC att få titta. Det är därför man talar om missfallsrisken som sjunker efter vecka 13. Egentligen handlar det främst om att eftersom så många går på UL då, så har man tillförlitlig statistik först då. Missfallen kan egentligen ha skett som MA redan i vecka 6, men upptäcks alltså först vecka 13. Det är alltså inte så att det sker en magisk utvecklingsgräns vecka 13 och att missfallsrisken sjunker exakt då, men det är då vi har ett statistiskt underlag. Så detta med att stimma med att inte berätta för nån förrän vecka 13 pga då ska magiskt missfallsrisken vara borta stämmer eg inte. Har du sett ett hjärta slå tidigare så har du redan klått den högsta missfallsrisken. Sen kan allt hända ändå, förstås.... Hur som helst... Det är alltså bland annat därför detta VUL är så laddat för ivf:are, och vi erbjuds detta för att våra läkare behöver veta om en graviditet pågår, eller om allt avstannat och vi måste börja om med en ny behandling. Grymt och tidsmässigt onödigt låta oss gå och vänta och tro på nåt som inte är, right? Efter detta ultraljud skrivs man ut från reproduktionsmedicin. Då säger de kissie byebye, lycka till, och vi hänvisas till MVC som alla andra. Det är alltså inga övriga kontroller eller special treatment för ivf:are, våra graviditeter är precis som era. Det är bara denna första koll som görs. Och den kan förstås vem som helst göra, privat.
För att vara på säkra sidan släpper Sahlgrenska inte in någon förrän 7+0, dvs när sju fullbordade veckor gått. Kommer man tidigare finns (en liten) risk att hjärtat inte börjat slå ÄN; men man går hem helt förtvivlad och tror all is lost. Så det är ju av barmhärtighet man måste vänta... But then again... detta jävla väntande... SOM jag har väntat..... Slå upp TÅLAMOD i en ordbok och du ser en bild på de tappra själarna som sitter i reproduktionsmedicins väntrum.
Så, jag väntade på VUL, i tre veckor. Och vad gjorde jag då dessa tre veckor? Hur mådde jag? Vet ni, jag letade just i Fru Infertils gigantiska elefantminne och fann en enda sak: TV:s testbild.
Jag minns inte!! Blankt!
Men, tack och lov finns ju mitt instagramkonto och där kan jag nysta mig fram till vad jag gjorde, och vad jag tänkte på, eller vad jag låtsades tänka på medan jag gick upp i bitar.
Jag vet att jag var helt LYRISK första veckorna. Manisk liksom, nästan hyper. Jag gick ner 2-3 kilo i vikt utan att ens tänka på det, åt nästan inget, sov nästan inget, jobbade som fan, hade HUR mycket energi som helst. Det var inte så mycket närvaro av plus som gjorde mig så infernaliskt glad, det var frånvaron av minus. Jag vet hur det känns att bearbeta minus. Jag var så jävlajävla glad att slippa det. Nog gladare för det än att jag typ var gravid. För det där med att vara gravid, det var alldeles för abstrakt. Så jag firade att jag typ inte ville poke a rusty spoon in my eyes var tredje minut.
Men sen hände ett par andra grejer, ser jag nu i min kalender och insta. Egentligen ingår asmycket roliga resor i mitt jobb, som jag får välja rätt fritt bland. Ja, jag har ett helt störigt bra jobb. Och dessutom får jag lönepåslag precis hela tiden i takt med mer ansvar. Usch det är nästan löjligt, nu pratar vi om nåt annat. Jo just ja, att jag slutat resa senaste åren. (Så lyxigt har jag det åxå, så jag bara kan säga, näe, skicka Ester istället. Och Ester blir döglad för hon får åka till Budapest. Och jag har stannat hemma, med mina jävla stickor och kisserior. Men va-faaaan, vi skulle ju prata om nåt annat än mitt skryt. Sorry.) Men just i denna jävla gråa novembermånad 2016 hade jag faktiskt två tjänsteresor. Inget extravagant på något sätt, men bägge var med kollegor och bägge var 2-3 nätter. Och när en reser på det sättet är det väldigt svårt att komma undan fördrinken i hotell-lobbyn, mingelglaset vin som ingår på the conference reception när någon lokal kör sjunger Lucia, etc. Och detta med MATEN, alltså jag smäller av, jag har fortfarande inte koll på vad jag får och inte får äta så jag äter typ inte nåt, jag ringde helt HYSTERISKT till min man där i vecka, tog kort på menyer och vrålade på facebook att VAD FAN KAN JAG VÄLJA?!? Och han stackarn hade ju nåt helt annat för sig, ja jesus. Jag fattar att det ju var totalt överdrivet och vrickat men denna sköna värld var så ny för mig, förstår ni väl, så rädslan att få ett gram mögelost innanför läpparna tog över allt. Jag är i vanliga fall en samlad, påläst och liksom sansad person. Men det fick jag totalt överge. Jag minns en flygplats jag stod på med en lyxig räksmörgås på tallriken som jag just betalat 225 kronor för, och så fick jag totalt hjärnsläpp; ÄR RÄKOR TILLAGADE eller RÅA?!?!?!? Så fick jag googla och till slut hittade jag att råa räkor är gråa. De rosa som vi äter är kokta.
JAMENVAFAN GIVEMEABREAK, jag VISSTE inte det!?!? Och prova själv tänka snabbt och rationellt med kollegan i ena flåsörat och räkmackebiträdet i andra flåsörat och så ÄRJAGGRAVIDSKAJAGBLIMAMMATOGDETFUNKADEDET som en fucking gospelkör som tar över alla andra försök till tankar. :D ;) Men men, nu vet vi alla, att räkor går utmärkt att käka som gravid. Rosa. Varför nån nu skulle äta råa....... Vi går vidare va? (Ja, jag ska ta mig fram till själva VUL:et, eller kanske ska jag det, jag hoppas det, vi får se!)
Jag var alltså på dessa tjänsteresor och kämpade med mitt att dölja mitt ickedrickande - jag är annars en rätt flitig drickare. Låter lite sjukt när jag skriver ut det så men vaffan, jag älskar att ta ett glas champagne och att välja goda viner till maten och jag är inte above att stanna till på en vacker uteservering på vägen hem från konferensen för att chilla i eftermiddagssolen med en kollega och gå igenom dagens händelser. Jag gillar mina kollegor, de gillar mig, och jag är gärna hela sällskapets ursäkt till lite extra guldkant när vi är iväg tillsammans. Och nu skulle jag plötsligt ducka allt sånt. Inklusive vara konstig med maten. En annan, i efterhand, rolig händelse jag minns är när vi skulle beställa pizza och jag fick panik på att försöka reda ut huruvida den konstiga osten som var på verkligen BUBBLAT i pizzaugnen eller inte. Vissa mögelostar är ju ok att käka, så länge de varit upphettade TILLS DE BUBBLAR. Åh.. fuck off will ya?!
Så de där veckorna fram till VUL minns jag, om jag minns nåt, som en dimma av hjärtat i halsgropen så fort jag var bland folk och skulle äta/dricka, och totalt crazy rofyllt bliss när jag var hemma med min man. Det där pågick i kanske två veckor. Sen kom den sista veckan. Då kom den. SKRÄCKEN.
Jag visste att den skulle komma, jag har sett den komma för andra gravida. Även spontangravida som inte ens kämpat för att bli gravida går ju igenom detta, så att vi som redan är totalt pajade mentalt av all vår kamp och alla våra sorger blir upphöjt till tusen rädda för att mista det vi nyss kanske fått, är inte konstigt. Inte desto mindre har jag tyckt det varit ASJOBBIGT att se andra ivf:are bli skiträdda för att förlora barnet. Som att de plötsligt mår SÄMRE än innan. En del har skrivit att "oron sen jag blev gravid är VÄRRE än det jag upplevde innan." Well to each its own, jag tänker inte ta ifrån någon dess upplevelse, men för egen del och mark Fru Infertils ord här: Det finns INGEN oro eller rädsla som är VÄRRE än jävla barnlöshetshelvetet. Kanske skillnad på hur länge man är i skiten och hur många försök man måste göra, visst gör man "bara" en ivf och lyckas på första försöket så kanske jämförelsen när med att oron efteråt är värre än innan, vad vet jag, men för min del är detta så TOTALT olika livssituationer. En ska inte jämföra smärta jag vet, men jag vill göra det en liten stund när det gäller mig själv och verkligen betona; ja, jag blev scared as fuck att förlora barnet. Nej, det var inte värre än att vara ogravid. Jag var ju gravid. Jag var på andra sidan. Att förlora något jag har, med alla odds i ryggen att faktiskt få ha kvar det, var mycket mycket lättare att hantera än rädslan, den totalt lamslående vanmakten i, att kanske aldrig någonsin få.... och med alla de oddsen i ryggen åxå, tyvärr, efter flera ivf:er pekade det ju i den riktningen.... Fy fan.
Nä, moving on. Det jag vill säga är, att klart jag blev jätterädd sista veckan fram till VUL. Min maniska lycka vändes till ett maniskt ältande. Lever det? Lever det? Lever det?
Vi hade en liten krissituation faktiskt när vi skulle boka ultraljudstiden. När en plussat får en ju ringa en sköterska och berätta det, remember att jag nämnde det i förra inlägget? Min man och jag ringde tillsammans och hade sköterskan på högtalare och kalendrarna redo. Hon föreslog tid och min man och jag undersökte och bekräftade. Jättebra. Redan 7+0 och första tiden, 8.30. Hurra! Att vakna och bara få åka in, så skönt. Vi la på. Men appappapp - var det NOVEMBER, sa min man, jag skrev in tiden i December?! Meeeeen. Alltså skilsmässan var nära. HUR I HELVETE KAN DU INTE HA RÄTT MÅNAD UPPE DITT JÄVLA ÄGGSKALSHUVUD?!?!?! VI SKA BOKA DEN VIKTIGASTE TIDEN I VÅRA LIV!!!!
Men så var det, karln hade haft fel månad uppe och den aktuella dagen för vår tid hade hans jobb deras månatliga avdelningsfrukostmöte inbokat. Min man är gruppchef och brukar väl ibland hålla nån dragning där, alltså jag vet inte, jag var ett veritabelt frågetecken, HALLÅ PRIO!?!??! Han brukar normalt inte vara så särskilt karriärhungrig så vad fan spelar att missa ett jävla frullebullemöte för roll? "Har du nån roll på mötet?" "Näe inte vad jag vet." "Ska du presentera nåt? Säga nåt? Reda ut nåt? Händer det nåt om du inte är där..?" "Nä... men det är väl bra om jag är där...." "Eh jo men... det är alltså vårt ultraljud vi just bokat. Se vår bebis hjärta slå för första gången nånsin. Vill du flytta på den tiden för ett frukostmöte?" "Ja men de hade ju fler tider lediga samma förmiddag sa hon ju, vi kan väl bara ta det senare" "JO men ta det senare, då menar du alltså att du ska gå upp på morron, klä på dig kostymen och liksom ÅKA TILL JOBBET klockan halv åtta för att dricka kaffe och käka fralla på jobbet, och SEN ska du och jag åka på ultraljud för att se om vår bebis lever? Är det så du menar?" "... Ja.....?"
Alltså jag pallar inte. Jag var nära att utföra harakiri på karln. Och det vet jag knappt hur man stavar. Jag insåg förstås att jag kunnat säga blankt nej. Too bad, denna tid har vi nu. Men jag orkade inte vara den sortens fru, det var vår lyckligaste morgon hittills när vi fick ringa in vårt plus och ett gigantisk gräl var på ingång, jag backade ur och bara sa till honom att ring du och boka om tiden då. Var så ledsen inombords, besviken för att han inte ens kunde ha rätt månad uppe när vi bokade in ett så viktigt möte, och sen besviken för att han hade helt fel jävla prioriteringar.
Så tog jag upp detta med psykologen senare tillfälle, varpå hon sa att hans reaktion egentligen var en helt vanlig stressreaktion. Att när man blir stressad och förvirrad flyter allt som snurrar i ens huvud upp till samma viktighetsnivå. Det var därför han inte kunde skilja på ett jävla avdelningsmöte och vårt VUL.
Vår tid blev först 10.45. Jag är i hemlighet fortfarande arg på honom för detta, för att han tvingade mig gå och vänta hemma en hel jävla förmiddag extra för sitt jävla meningslösa frukostmötes skull. Han åkte 7.15 och kom tillbaka typ 8.40 redan. Men där och då kunde jag ju inte vara arg. Jag var i upplösningstillstånd. Jag minns inte morgonen direkt. Jag tror att jag satt i köket och facebookade med en vän om nåt helt annat, ingen visste om vår tid, inte ens mamma. Eller om jag jobbade. Eller surfade kläder. Jag vet inte. Mannen satt i vardagsrummet i soffan, och jag vet att jag gick ut dit vid nåt tillfälle på morgonen, och då såg jag att han grät. Han var så rädd.
Jag hade redan gråtit av rädsla flera gånger tidigare den veckan, så denna morgon var jag mer känslomässigt redo. Utmattad, blank. Han bearbetar på andra sätt än jag. Han hade mått helt okej hela veckan "KLART HEN LEVER", men så när det verkligen var dags blev han skräckslagen och grät, medan jag blinkade och stirrade torrt på honom, där jag stod och borstade naggarna och gjorde mig klar att åka. Det är precis som när vi skulle på vårt allra första utredningsmöte på Sahlgrenska, april 2014. Jag hade gråtit i veckor innan. Han började gråta på bussresan in.
Men så blev klockan 10, och vi beslöt att åka in. Det tar bara 10 minuter, men så ska vi ju ha parkering, och så skulle vi checka in i receptionen och sen sitta där och vänta. Så vi satte oss i bilen och for in. När vi kom till väntrummet började min puls skena, och vi båda grät. De var försenade dessutom, så vår 10.45-tid kom och gick. 11.15 blev vi inropade till slut, och den extra halvtimmen var mer än vad jag kunde bära. Jag ville bara rusa därifrån. Jag var fortfarande arg på min man i den stunden förresten, då jag visste att vi ju redan hade kunnat ha detta klart. Varit där 8.30 och ute 8.45. En konstig känslomässig tankebana att älta för mig just den stunden, men så var det.
..... Nu börjar orden ta slut... Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har inte riktigt ord för vad som kom sen. Låt mig illustrera med att beskriva en bild, den säger som bekant mer än tusen ord.
Vi tog kort på oss utanför entrén innan vi gick in i huset.
Den bleka förmiddagssolen skiner på oss. Man ser varje linje och fåra i min mans ansikte, hans ögon svullna och röda. Han håller om mig. Jag har snörpt ihop munnen till en liten arg ring, och hytter med pekfingret åt kameran, och säger "NU SKÄRPER DU DIG DIN SATANS JÄVLA SKITUNGE".
Inom timmen efter att den bilden togs, tog vi en helt annan bild. Rödgråtna och blanka med tusen och åter tusen gnistrande stjärnor i våra ögon, pekar vi bägge på en fryst bild på en skärm. Läkaren och sköterskan lämnade oss och drog för skynket, där vi först grät tysta stora varma tårar i varandras famn, och jag sen yrt snubblade upp för att ta på mig byxorna. En sån sak bara. Att klä på sig efter att man fått se, det helt otänkbara, ogreppbara. Det där flimret på skärmen. Så litet, omöjligt för våra otränade ögon att uppfatta utan läkarens vana pekande finger. Så ska man göra en så rudimentär sak som att klä på sig trosor och byxor och ställa sig upp och titta på sin man, och den där skärmen, och vadå, är det så, är det vi, hur...? Så vi tog ett par bilder och snurrade runt lite, yra, vilsna, förvirrade.
Och jag kan knappt titta på de två bilderna idag ens. En före-bild, en efter-bild. Jag tänker att jag kanske publicerar dem i min bok. Eller håller jag dem för evigt för mig själv.
Men nu har ni fått vara med en stund, och jag har fått sätta ord på, hur det var för mig och min man, att vänta på att få se ett hjärta slå... Tack för att ni ville dela detta med mig. Det kändes fint. <3
Och jättejättejättejättejobbigt att berätta.... För det är klart att det var en underljuvlig helt fantastisk lättnad att få uppleva detta, men nu när jag återupplever det så känner jag så starkt, att det är egentligen inte så särskilt rosenskimrande som det lätt kan beskrivas eller framstå som. Det är rått, naket, grått, svårt, tungt. Det är trasiga sorgsna personer som längtar och längtar och älskar och vill så innerligt gärna.... Sen att det gick vägen, herregud, alltså HERREGUD, men vägen dit, så lång, så svår. Jag vill inte bidra till något jävla "ivf-sen snippsnappsnut-så var sagan slut"-myt. Det var och kommer nog alltid att vara det absolut svåraste jag någonsin genomgått. Så bortom skämten och de råa räkorna och lyckorusen vill jag nog ändå betona det.
Det var en tung tung tid. Jag har så många sår i mitt hjärta. Men vet ni. De håller på att läka. Och det kommer att bli bra.
onsdag 8 februari 2017
Fru Infertils IVF-skola: Att plussa!
Ja jisses... att det skulle bli ett inlägg till min IVF-skola. Och detta inlägg också?! Jag var ju helt säker på att detta inlägg skulle bli skrivet när jag startade denna blogg, för prick två år sen. Två år! Två år är lång tid att identifiera sig med barnlösheten såpass mycket så det bloggas och instas flera gånger i månaden om saken, i perioder flera gånger i veckan. Men inledningsvis trodde jag faktiskt det. Att plusset skulle komma. Och det ganska snart. De hittade ju ingen orsak. Och efter jag gått ner 15 kg i vikt var jag HELT säker, att vi skulle slippa ivf:en. Kirra det själva. Ändå komma ur den där skiten med "värdigheten i behåll" (hur stört det nu än låter så här i efterhand, men jag minns den känslan så väl och vet att det är många av er som har den, att ivf - som många tror att vi ser som den stora RÄDDNINGEN som vi lyckligt skuttar fram till som harar på morotsjakt - i själva verket är både jävligt scary och liksom nästan lite förnedrande att behöva göra... "Näe, vi behövde aldrig göra ivf...Vi nosade lite på det, men sen hihi kom lilla mumman här *smeksmek* och vill plötsligt vara med ja tihiii tohooo lilla mumsen kom du till lilla mamsen till slut?"
Det var obegripligt att inte bli gravid min "smala sommar" sommaren innan IVF1 (2015). Och låg gjorde vi ju fan... ;) Men gravida blev vi INTE. Sen drog ivf igång, och sen är det som att... jag satte mig på ett jävla obarmhärtigt vrålande tåg. Som det inne i Gringotts bank i Harry-Potterfilmen, ni vet? När de åker runt som jävla galningar på nån gnisslig jävla shitass-bana. Så kändes det att börja ivfa...
Men oops, jag skulle ju berätta om att plussa, ja, sorry, det är så lätt att hamna i memory lane varje gång jag sätter mig vid datorn numera. Och, så jag trodde alltså att detta inlägg skulle skrivas för cirka 1,5 år sedan, men det gjorde de inte, det skrivs nu, och dem av er som är nytillkomna och känner er asnyfikna på varför inte det då? kan ju ta och läsa den här bloggen från början.. Det tar en mulen helg ungefär, har en inbiten läsare som just genomfört konststycket informerat mig om :)
Men NU kommer alltså till slut Berättelsen om Fru Infertils PLUS!
Jag gjorde ju ett så kallat färskt besök denna gång, det var min tredje behandling så den var komplett med klimakterie (tredje gången på ett år, WHO'S your superwoman?!?!?), äggstimulans, äggplock och därefter kompletterande hormoner under ruvningsperioden. Jag var alltså totalt hormonknarkad, till skillnad från ett frysförsök då man ju kan rulla fram lite mer obehindrat.
Hormonknarkningen innebär bland annat att man inte kan tolka symptom. Eller kan och kan, det kan man ju och gör man ju, men de "betyder" ju egentligen inget. Det spänner i magen (no shit sherlock efter det ingreppet?!), det spänner i brösten (no wonder, hormon overdose), det spänner i huvud, axlar, knä och tå, knä och tå GADDAM och allt och inget kan betyda allt och inget. Detta försök gjorde vi faktiskt en grej jag var helt hemlig med, men som säkert inbitna ivf:are kunde räkna ut. Vi fick lov att sätta in två embryon. Det är en myt att ivfare sätter in två som standard, det får läkare bara göra vid undantagstillstånd, och efter så många försök med så många fina embryon blev er favoritfru ett sådant undantag. Att sätta in två embryon är som att göra två färskförsök i ett, det är tidssparande kan man säga, och det höjer chansen något men endast marginellt vad jag förstått. Så vi satte in två stå fina embryon på dag två, och de andra två odlades vidare till dag 5, då de tvärdog och kastades ut (till vetenskapen antar jag, vi har skrivit på papper att man får forska på våra grejer, bara en sån sak förresten, vet de flesta inte om att man måste ta ställning till när man ivf:ar - får vi forska på era förlorade embryon? fundera på den kakan en stund om du inte har nåt annat för dig.....)
Men så efter återinförandet började då ruvningen. Ruvningen på färskförsök är så jävla jobbig. Jag hatar den. Den är så LÅNG, den är bara tre dar längre än vid fryst försök men den är ändå horribel på något vis. Och alla hormoner och alla känslor och särskilt när vi fick veta att vi inte fick något till frysen och att det var sista chansen. Det var som att... det var så mycket att ta in så jag faktiskt stängde av, tack och lov. Det var så mycket på spel så jag inte ens orkade noja över det, jag fick ta dag för dag helt enkelt. Min vana trogen drog jag igång ett 10-dagars meditationsprogram på Headspace. Inte för att meditation i sig kanske är så himla bra, men det hjälper mig med tidsuppfattningen när jag ivf:ar. Jag ser hur det tickar ner dag för dig och får en stund att meditera över det, att jag klarat en dag, att tiden går. Och när programmet är slut, har jag ett resultat, eller ska precis få. För 10 dagar efter att ägget sätts tillbaka är jag på dag 12 efter ägglossning och två dagar innan BIM, de flesta graviditetstest har vid det laget givit mig mitt svar.
Men först måste Ovitrelle gå ur kroppen. Ovitrelle går ut på 10 dagar, för mig var det en onsdag. (Se, nu kommer kroppsminnet tillbaka på något vis, jag minns inga datum eller detaljer, men jag minns den där ONSDAGEN och sen den där TORSDAGEN....)
Onsdagen var testet blankt och jag visste att dagen därpå, på äl+9, skulle det högst troligen också vara blankt, då det är för tidigt för att ge utslag även om man är gravid. Jag var alltså ganska lugn även på TORSDAGEN. Men på torsdagen dök det upp en liten strimma på testet. Vi stirrade. Och stirrade. Jo. Det var där. En strimma. Nästan inte synlig alls, men där. Vi har sett en strimma förut. Då vi fick en kemisk graviditet. Men där och då, denna torsdag, var vi inte så oroliga över just det. Vi var väldigt här och nu. Konstaterade liksom, en strimma. Sen var det FREDAG, äl +10. På äl+10 är dagen då gravtest hittar cirka 60% av graviditeterna. Och jag vaknade mitt i natten och var tvungen att kissa. Det gick inte att hålla inne. Jag kissade vid 02.30 och stirrade. Och vaknade fyra timmar senare och kissade och stirrade igen. Och denna fredag kom det en lite mer rosa strimma. Den var där. Vi behövde inte leta. Där är den, pekade vi, vände vi, konstaterade. Jag klistrade upp stickorna på ett papper, och kunde se, att där var något. Helt klart. Vi hade använt babyplans extra känsliga stickor, och nervös över att det var nåt fel på dem, tog jag min gamla vapendragare Testlagret, dubbelt så okänsligt (Babyplan börjar mäta på nivå 10, Testlagret på 20, Clearblue på 25 - så vet ni!) Och jävlar i det, Testlagret gav mig en strimma!
Så kom LÖRDAGEN. Det var en svår dag, för nu skulle vi packa in oss själva och hela jävla kisseriet och åka på långresa till min uppväxtort där min bästa storebror skulle ha storslagen 40årsfest. De visste vi ivf:ade, men inte exakta datum, och jag ville inte berätta. Jag kunde ju inte komma där dragande med ett äl+11-plus, på hans 40årsfest, det kändes orimligt. Och min mamma och alla syskon skulle vara på festen och alla vet ju att jag är värsta party animal och jag både ville och ville inte dela med mig av det vi just fått veta nog höll på att hända kanske, för även på LÖRDAGEN fick vi en starkare strimma. Men det var ju fortfarande tre dagar kvar till ens förväntad mens, och sist fick vi ju ett minus dagen för mens och plus dagen innan, så hålla på att stimma upp hela familjen med ett jättetidigt konstigt streck på ett test vår sista ivf... Näe.... Jag kunde inte med. Så vi mörkade. Jag gick på festen, och min storebror satte MIG på honnören med honom, och SKÅLSKÅLSKÅL tamefan och där satt jag med nån slags larvig alkoholfri öl och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Min mamma stimmade i kulisserna och bar fram potatisgratäng och lillebror strök runt mig och ville tjittjatta och alla brorsans vänner som tycker lillasyrran är så jävla rolig kom fram och undrade vad jag skulle göra för JIPPO på hans fest (jag är känd för mina framträdanden) men något jippo blev det inte, det blev ett finstämt känslosamt kort tal där både jag och bror och alla gäster började gråta och så satte jag mig ned igen på min plats och visste inte... Näe... Jag kan knappt berätta om denna fest, så mycket kärlek runt mig och min man och ändå visste ingen, att vi både så innerligt bara hoppades och tänkte, på det som kanske börjat gro inom mig. Jag längtade bara hem till hotellrummet, till kisseriet, till stickorna.
Jag åkte hem 23.30 och skyllde på migrän. "Det är behandlingen", mumlade jag, och gick.
Så kom SÖNDAGEN. Och vi var på ett hotellrum. SÅ många hotellrum jag tagit med mitt jävla ivf:ande och testande till. Så många toalettljus jag vridit och vänt på stickor i. Och nu ännu ett hotellrum och ännu en sticka och tror ni inte det var fars JÄVLA dag också, denna söndag i november, och vi var på äl+12 och hade bestämt oss för att ta ett första digitalt test. Att på Fars dag ändå få säga till min man, du ska bli pappa, en sån sanlöst vettlös dröm, tårarna strömmar nerför mina kinder nu när jag skriver detta, en del av mig kan fan inte fatta att vi VÅGADE, att vi vågade sitta där på hotellrummet och ta fram en sticka och vänta på domen, på självaste jävla fars dag. Det var ett digitalt som sa GRAVID till oss i februari, och dagen efter sa INTE GRAVID, och jag både älskade och avskydde det är testet, så obarmhärtigt sant.
Men det sa gravid, gravid 1-2 veckor, precis som det skulle och vi.. ja jag minns inte vad vi gjorde... vi åkte förbi min mamma och pappa och sa godmorgon och tog en kopp kaffe gjorde vi, innan vi satte oss i bilen för den fyra timmars bilresan hem. Jag fejkade att jag var bakis hos mamma. Kunde knappt möta hennes blick. Jag visste inte, jag var så förvirrad, allt var upp och ner, var vi gravida, var vi överlyckliga, vi var så rädda, det gällde nog inte oss... Kanske är detta svårt att begripa för er, varför jag inte kastade mig i min underbara mammas famn och berättade beskedet nu när jag ändå hade henne på plats där, vi som bor så långt isär, men jag kunde inte med, min själ hade stängt av, hjärtat hade stängt ned, hoppet för starkt.
Så vi åkte hem och så kom MÅNDAGEN. Dagen innan bim (som ju ändå inte skulle bli en mensdag för mig då Lutinus skjuter upp mensen för mig med 3-4 dar men det är ju ändå 14 dagar sen äggplock hur man än vrider och vänder på det.) Och stickorna gav oss ett tydligt JA vid det här laget och vi klistrade dem på vårt papper och jämförde och vred. Jag googlade tabeller över hcg-nivåer hysteriskt och ville veta när jag kunde ta digitalt igen, ville se det slå över till 2-3 veckor, men mindes samtidigt min psykologs ord, hon som avrått mig starkt för att hålla på med de där stickorna som en indikator på att allt var okej, att de bara stressade och hade fel oftare än rätt. Så kom TISDAGEN och det var nu dagen för förväntad mens och där var strecket. Men det var inte starkare varje dag, ibland tyckte jag mig se någon svagare nyans och blev helt hysterisk, krampaktigt stirrade jag på dem i olika ljus, skräckslagen för att det skulle ryckas ifrån mig, och varannan sekund hörde jag mig själv säga till min man att vi ÄR ju ändå GRAVIDA, eller hur, det måste vi väl vara, titta här, kommer det ett barn nu då eller är det över nu då eller eller vad händer nu då?
Och han, vad skulle han säga, vad skulle vi göra, fira? Vi fortsatte testa, vi hade aldrig förut fått vänta på min mens, min mens har liksom aldrig varit äkta "gravid-sen" om ni förstår, så på ONSDAGEN, på bimPLUS1, alltså denna ljuvliga dag då ingen mens kom och stickan sa streck, då sa vi, att nu får vi ge oss, nu har väl ändå vi rätt att som alla andra få säga "mensen är sen och stickan säger plus, vi är gravida!" Visst måste vi väl få det? Men vi vågade inte riktigt ännu, vi lät torsdagen gå och sen kom FREDAGEN och då hade vi bestämt att jag skulle få ta ett digitalt test igen för då var det KLINIKENS OFFICIELLA TESTDAG - då de alltså vill att man ringer in. Jag hade aldrig gjort ett inringningssamtal förut och berättat att vi var gravida, så jag visste inte hur jag skulle bete mig, alla mina samtal hade ju varit negativa besked, men innan jag ringde, så ringde jag min mamma. Jag kan inte berätta för en komplett främling att jag är gravid, före min underbara mamma får veta. Så jag ringde. Denna gång var mensen alltså tre dagar sen, och hcg hade stigit som det skulle och clearblue digital sa gravid 2-3. Mamma grät. Jag stirrade och blinkade torrt. Sen ringde jag kliniken. En sköterska jag känner svarade. Hon sa "Åh va roligt, nej men så roligt, vad roligt, det var verkligen roligt" helt orimligt många gånger tills jag begrep att detta tyckte hon nog var roligt.
Hon bokade in oss för ett första vaginalt ultraljud tre veckor fram, i vecka 8, dvs vecka 7+0 och framåt på sjukhusgravidspråk, får man göra ultraljudet först. Jag var vecka 4+3 när jag ringde, och det kändes helt orimligt långt fram. Så bokade hon in ännu ett ultraljud i vecka 13, vi var ju med i en studie denna vända "endometrial scratching" och i den studien skulle alla som blev gravida kontrolleras på Sahlgrenska i vecka 13. Jag bara skakade på huvudet, begrep inte inte vad hon talade om, datumen så långt fram? Skulle jag vara gravid då, trodde hon alltså, långt in i januari?! Bahahahaha! Och jag talade med andra ivf:are som också plusat som redan ringt sina MVC och bokat tider och det gick runt och runt för mig, nä någon jävla måtta fick det vara sa jag, och ringde MVC först en vecka senare, och bad då om att få komma efter mitt vaginala ultraljud på sahlgrenska, och bad om en barnmorska som var van vid ivf:are. "Det har vi alla träffat här" sa puckot till sköterska på telefon. "Ja men nu talar jag inte om att ha TRÄFFAT" väste jag "utan om någon som FÖRSTÅR vad jag varit igenom".
Ett under av charm.
Den där första FREDAGEN berättade jag förresten också för min allra bästa vän, som stått vid min sida varje dag i detta. Vi hade bokat en lunch. Jag bad om att få träffas utanför lokalen, ville inte sitta till bords. Det var kallt, minns jag, där hon kom gående, och jag tänkte inte, jag bara sa "du, det funkade" och hon bara stirrade på mig, satte handen för munnen i en snabb inandning och stirrade, och sen sa hon "nä men jävlar. fan . helvete. nä jävlar. fan. satan" ett antal gånger. Sen tror jag att vi skrattade bägge. Och kramades gjorde vi nog.
Så så gick det till. När Fru Infertil plussade. Det var en stegvis process och ingen dag var egentligen den stora firardagen. Det var en process av ett stegvis gryende hopp. Jag vaknade 04.20 varje dag (och fortsatte med detta långt in i vecka 14, då började jag vakna 05.20 och på den nivån är jag fortfarande!). Jag kissade på stickor rätt länge men tvingade mig att fasa ut. Sista stickan tog jag en vecka efter förväntad mens, bim+7. Jag tog också ett digitalt till, över en vecka senare så jag hade god marginal, så jag fick se det underbara 3+.
Sen började i någon mening en annan resa. Gravidresan. Hur var det att vara gravid? Hur kändes det? Vad sa vi till varandra, mannen och jag? Grät vi av lycka? Firade vi? Det är ett föremål för ett annat inlägg mina vänner, nu måste jag sluta. Men jag hoppas ni tyckte om detta inlägg, känns det ok, vill ni veta sånt här? Jag vet inte vad ni vill veta, jag vet inte vad jag vill berätta, jag vet inte vad denna blogg handlar om längre? Jag vet bara att jag satte mig här vid datorn för 40 minuter sedan och klickade på "Skriv nytt inlägg" och sedan dess har fingrarna smattratsmattratsmattrat....
Det var obegripligt att inte bli gravid min "smala sommar" sommaren innan IVF1 (2015). Och låg gjorde vi ju fan... ;) Men gravida blev vi INTE. Sen drog ivf igång, och sen är det som att... jag satte mig på ett jävla obarmhärtigt vrålande tåg. Som det inne i Gringotts bank i Harry-Potterfilmen, ni vet? När de åker runt som jävla galningar på nån gnisslig jävla shitass-bana. Så kändes det att börja ivfa...
Men oops, jag skulle ju berätta om att plussa, ja, sorry, det är så lätt att hamna i memory lane varje gång jag sätter mig vid datorn numera. Och, så jag trodde alltså att detta inlägg skulle skrivas för cirka 1,5 år sedan, men det gjorde de inte, det skrivs nu, och dem av er som är nytillkomna och känner er asnyfikna på varför inte det då? kan ju ta och läsa den här bloggen från början.. Det tar en mulen helg ungefär, har en inbiten läsare som just genomfört konststycket informerat mig om :)
Men NU kommer alltså till slut Berättelsen om Fru Infertils PLUS!
Jag gjorde ju ett så kallat färskt besök denna gång, det var min tredje behandling så den var komplett med klimakterie (tredje gången på ett år, WHO'S your superwoman?!?!?), äggstimulans, äggplock och därefter kompletterande hormoner under ruvningsperioden. Jag var alltså totalt hormonknarkad, till skillnad från ett frysförsök då man ju kan rulla fram lite mer obehindrat.
Hormonknarkningen innebär bland annat att man inte kan tolka symptom. Eller kan och kan, det kan man ju och gör man ju, men de "betyder" ju egentligen inget. Det spänner i magen (no shit sherlock efter det ingreppet?!), det spänner i brösten (no wonder, hormon overdose), det spänner i huvud, axlar, knä och tå, knä och tå GADDAM och allt och inget kan betyda allt och inget. Detta försök gjorde vi faktiskt en grej jag var helt hemlig med, men som säkert inbitna ivf:are kunde räkna ut. Vi fick lov att sätta in två embryon. Det är en myt att ivfare sätter in två som standard, det får läkare bara göra vid undantagstillstånd, och efter så många försök med så många fina embryon blev er favoritfru ett sådant undantag. Att sätta in två embryon är som att göra två färskförsök i ett, det är tidssparande kan man säga, och det höjer chansen något men endast marginellt vad jag förstått. Så vi satte in två stå fina embryon på dag två, och de andra två odlades vidare till dag 5, då de tvärdog och kastades ut (till vetenskapen antar jag, vi har skrivit på papper att man får forska på våra grejer, bara en sån sak förresten, vet de flesta inte om att man måste ta ställning till när man ivf:ar - får vi forska på era förlorade embryon? fundera på den kakan en stund om du inte har nåt annat för dig.....)
Men så efter återinförandet började då ruvningen. Ruvningen på färskförsök är så jävla jobbig. Jag hatar den. Den är så LÅNG, den är bara tre dar längre än vid fryst försök men den är ändå horribel på något vis. Och alla hormoner och alla känslor och särskilt när vi fick veta att vi inte fick något till frysen och att det var sista chansen. Det var som att... det var så mycket att ta in så jag faktiskt stängde av, tack och lov. Det var så mycket på spel så jag inte ens orkade noja över det, jag fick ta dag för dag helt enkelt. Min vana trogen drog jag igång ett 10-dagars meditationsprogram på Headspace. Inte för att meditation i sig kanske är så himla bra, men det hjälper mig med tidsuppfattningen när jag ivf:ar. Jag ser hur det tickar ner dag för dig och får en stund att meditera över det, att jag klarat en dag, att tiden går. Och när programmet är slut, har jag ett resultat, eller ska precis få. För 10 dagar efter att ägget sätts tillbaka är jag på dag 12 efter ägglossning och två dagar innan BIM, de flesta graviditetstest har vid det laget givit mig mitt svar.
Men först måste Ovitrelle gå ur kroppen. Ovitrelle går ut på 10 dagar, för mig var det en onsdag. (Se, nu kommer kroppsminnet tillbaka på något vis, jag minns inga datum eller detaljer, men jag minns den där ONSDAGEN och sen den där TORSDAGEN....)
Onsdagen var testet blankt och jag visste att dagen därpå, på äl+9, skulle det högst troligen också vara blankt, då det är för tidigt för att ge utslag även om man är gravid. Jag var alltså ganska lugn även på TORSDAGEN. Men på torsdagen dök det upp en liten strimma på testet. Vi stirrade. Och stirrade. Jo. Det var där. En strimma. Nästan inte synlig alls, men där. Vi har sett en strimma förut. Då vi fick en kemisk graviditet. Men där och då, denna torsdag, var vi inte så oroliga över just det. Vi var väldigt här och nu. Konstaterade liksom, en strimma. Sen var det FREDAG, äl +10. På äl+10 är dagen då gravtest hittar cirka 60% av graviditeterna. Och jag vaknade mitt i natten och var tvungen att kissa. Det gick inte att hålla inne. Jag kissade vid 02.30 och stirrade. Och vaknade fyra timmar senare och kissade och stirrade igen. Och denna fredag kom det en lite mer rosa strimma. Den var där. Vi behövde inte leta. Där är den, pekade vi, vände vi, konstaterade. Jag klistrade upp stickorna på ett papper, och kunde se, att där var något. Helt klart. Vi hade använt babyplans extra känsliga stickor, och nervös över att det var nåt fel på dem, tog jag min gamla vapendragare Testlagret, dubbelt så okänsligt (Babyplan börjar mäta på nivå 10, Testlagret på 20, Clearblue på 25 - så vet ni!) Och jävlar i det, Testlagret gav mig en strimma!
Så kom LÖRDAGEN. Det var en svår dag, för nu skulle vi packa in oss själva och hela jävla kisseriet och åka på långresa till min uppväxtort där min bästa storebror skulle ha storslagen 40årsfest. De visste vi ivf:ade, men inte exakta datum, och jag ville inte berätta. Jag kunde ju inte komma där dragande med ett äl+11-plus, på hans 40årsfest, det kändes orimligt. Och min mamma och alla syskon skulle vara på festen och alla vet ju att jag är värsta party animal och jag både ville och ville inte dela med mig av det vi just fått veta nog höll på att hända kanske, för även på LÖRDAGEN fick vi en starkare strimma. Men det var ju fortfarande tre dagar kvar till ens förväntad mens, och sist fick vi ju ett minus dagen för mens och plus dagen innan, så hålla på att stimma upp hela familjen med ett jättetidigt konstigt streck på ett test vår sista ivf... Näe.... Jag kunde inte med. Så vi mörkade. Jag gick på festen, och min storebror satte MIG på honnören med honom, och SKÅLSKÅLSKÅL tamefan och där satt jag med nån slags larvig alkoholfri öl och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Min mamma stimmade i kulisserna och bar fram potatisgratäng och lillebror strök runt mig och ville tjittjatta och alla brorsans vänner som tycker lillasyrran är så jävla rolig kom fram och undrade vad jag skulle göra för JIPPO på hans fest (jag är känd för mina framträdanden) men något jippo blev det inte, det blev ett finstämt känslosamt kort tal där både jag och bror och alla gäster började gråta och så satte jag mig ned igen på min plats och visste inte... Näe... Jag kan knappt berätta om denna fest, så mycket kärlek runt mig och min man och ändå visste ingen, att vi både så innerligt bara hoppades och tänkte, på det som kanske börjat gro inom mig. Jag längtade bara hem till hotellrummet, till kisseriet, till stickorna.
Jag åkte hem 23.30 och skyllde på migrän. "Det är behandlingen", mumlade jag, och gick.
Så kom SÖNDAGEN. Och vi var på ett hotellrum. SÅ många hotellrum jag tagit med mitt jävla ivf:ande och testande till. Så många toalettljus jag vridit och vänt på stickor i. Och nu ännu ett hotellrum och ännu en sticka och tror ni inte det var fars JÄVLA dag också, denna söndag i november, och vi var på äl+12 och hade bestämt oss för att ta ett första digitalt test. Att på Fars dag ändå få säga till min man, du ska bli pappa, en sån sanlöst vettlös dröm, tårarna strömmar nerför mina kinder nu när jag skriver detta, en del av mig kan fan inte fatta att vi VÅGADE, att vi vågade sitta där på hotellrummet och ta fram en sticka och vänta på domen, på självaste jävla fars dag. Det var ett digitalt som sa GRAVID till oss i februari, och dagen efter sa INTE GRAVID, och jag både älskade och avskydde det är testet, så obarmhärtigt sant.
Men det sa gravid, gravid 1-2 veckor, precis som det skulle och vi.. ja jag minns inte vad vi gjorde... vi åkte förbi min mamma och pappa och sa godmorgon och tog en kopp kaffe gjorde vi, innan vi satte oss i bilen för den fyra timmars bilresan hem. Jag fejkade att jag var bakis hos mamma. Kunde knappt möta hennes blick. Jag visste inte, jag var så förvirrad, allt var upp och ner, var vi gravida, var vi överlyckliga, vi var så rädda, det gällde nog inte oss... Kanske är detta svårt att begripa för er, varför jag inte kastade mig i min underbara mammas famn och berättade beskedet nu när jag ändå hade henne på plats där, vi som bor så långt isär, men jag kunde inte med, min själ hade stängt av, hjärtat hade stängt ned, hoppet för starkt.
Så vi åkte hem och så kom MÅNDAGEN. Dagen innan bim (som ju ändå inte skulle bli en mensdag för mig då Lutinus skjuter upp mensen för mig med 3-4 dar men det är ju ändå 14 dagar sen äggplock hur man än vrider och vänder på det.) Och stickorna gav oss ett tydligt JA vid det här laget och vi klistrade dem på vårt papper och jämförde och vred. Jag googlade tabeller över hcg-nivåer hysteriskt och ville veta när jag kunde ta digitalt igen, ville se det slå över till 2-3 veckor, men mindes samtidigt min psykologs ord, hon som avrått mig starkt för att hålla på med de där stickorna som en indikator på att allt var okej, att de bara stressade och hade fel oftare än rätt. Så kom TISDAGEN och det var nu dagen för förväntad mens och där var strecket. Men det var inte starkare varje dag, ibland tyckte jag mig se någon svagare nyans och blev helt hysterisk, krampaktigt stirrade jag på dem i olika ljus, skräckslagen för att det skulle ryckas ifrån mig, och varannan sekund hörde jag mig själv säga till min man att vi ÄR ju ändå GRAVIDA, eller hur, det måste vi väl vara, titta här, kommer det ett barn nu då eller är det över nu då eller eller vad händer nu då?
Och han, vad skulle han säga, vad skulle vi göra, fira? Vi fortsatte testa, vi hade aldrig förut fått vänta på min mens, min mens har liksom aldrig varit äkta "gravid-sen" om ni förstår, så på ONSDAGEN, på bimPLUS1, alltså denna ljuvliga dag då ingen mens kom och stickan sa streck, då sa vi, att nu får vi ge oss, nu har väl ändå vi rätt att som alla andra få säga "mensen är sen och stickan säger plus, vi är gravida!" Visst måste vi väl få det? Men vi vågade inte riktigt ännu, vi lät torsdagen gå och sen kom FREDAGEN och då hade vi bestämt att jag skulle få ta ett digitalt test igen för då var det KLINIKENS OFFICIELLA TESTDAG - då de alltså vill att man ringer in. Jag hade aldrig gjort ett inringningssamtal förut och berättat att vi var gravida, så jag visste inte hur jag skulle bete mig, alla mina samtal hade ju varit negativa besked, men innan jag ringde, så ringde jag min mamma. Jag kan inte berätta för en komplett främling att jag är gravid, före min underbara mamma får veta. Så jag ringde. Denna gång var mensen alltså tre dagar sen, och hcg hade stigit som det skulle och clearblue digital sa gravid 2-3. Mamma grät. Jag stirrade och blinkade torrt. Sen ringde jag kliniken. En sköterska jag känner svarade. Hon sa "Åh va roligt, nej men så roligt, vad roligt, det var verkligen roligt" helt orimligt många gånger tills jag begrep att detta tyckte hon nog var roligt.
Hon bokade in oss för ett första vaginalt ultraljud tre veckor fram, i vecka 8, dvs vecka 7+0 och framåt på sjukhusgravidspråk, får man göra ultraljudet först. Jag var vecka 4+3 när jag ringde, och det kändes helt orimligt långt fram. Så bokade hon in ännu ett ultraljud i vecka 13, vi var ju med i en studie denna vända "endometrial scratching" och i den studien skulle alla som blev gravida kontrolleras på Sahlgrenska i vecka 13. Jag bara skakade på huvudet, begrep inte inte vad hon talade om, datumen så långt fram? Skulle jag vara gravid då, trodde hon alltså, långt in i januari?! Bahahahaha! Och jag talade med andra ivf:are som också plusat som redan ringt sina MVC och bokat tider och det gick runt och runt för mig, nä någon jävla måtta fick det vara sa jag, och ringde MVC först en vecka senare, och bad då om att få komma efter mitt vaginala ultraljud på sahlgrenska, och bad om en barnmorska som var van vid ivf:are. "Det har vi alla träffat här" sa puckot till sköterska på telefon. "Ja men nu talar jag inte om att ha TRÄFFAT" väste jag "utan om någon som FÖRSTÅR vad jag varit igenom".
Ett under av charm.
Den där första FREDAGEN berättade jag förresten också för min allra bästa vän, som stått vid min sida varje dag i detta. Vi hade bokat en lunch. Jag bad om att få träffas utanför lokalen, ville inte sitta till bords. Det var kallt, minns jag, där hon kom gående, och jag tänkte inte, jag bara sa "du, det funkade" och hon bara stirrade på mig, satte handen för munnen i en snabb inandning och stirrade, och sen sa hon "nä men jävlar. fan . helvete. nä jävlar. fan. satan" ett antal gånger. Sen tror jag att vi skrattade bägge. Och kramades gjorde vi nog.
Så så gick det till. När Fru Infertil plussade. Det var en stegvis process och ingen dag var egentligen den stora firardagen. Det var en process av ett stegvis gryende hopp. Jag vaknade 04.20 varje dag (och fortsatte med detta långt in i vecka 14, då började jag vakna 05.20 och på den nivån är jag fortfarande!). Jag kissade på stickor rätt länge men tvingade mig att fasa ut. Sista stickan tog jag en vecka efter förväntad mens, bim+7. Jag tog också ett digitalt till, över en vecka senare så jag hade god marginal, så jag fick se det underbara 3+.
Sen började i någon mening en annan resa. Gravidresan. Hur var det att vara gravid? Hur kändes det? Vad sa vi till varandra, mannen och jag? Grät vi av lycka? Firade vi? Det är ett föremål för ett annat inlägg mina vänner, nu måste jag sluta. Men jag hoppas ni tyckte om detta inlägg, känns det ok, vill ni veta sånt här? Jag vet inte vad ni vill veta, jag vet inte vad jag vill berätta, jag vet inte vad denna blogg handlar om längre? Jag vet bara att jag satte mig här vid datorn för 40 minuter sedan och klickade på "Skriv nytt inlägg" och sedan dess har fingrarna smattratsmattratsmattrat....
For u my loves - full disclosure. Behold: The crazyness
lördag 4 februari 2017
Så försiktigt, så tassande värkande nära på tå
Så känner jag på orden. Smakar. Närmar mig. Låter dem bli riktiga här i denna blogg och med det riktiga på alla sätt jag kan tänka räknas.
Det är så, mina vänner, att det rent magiska otänkbara onämnbara fantastiska har hänt. Hände. Jag är gravid. (Not: Ingen behöver läsa vidare nu, eller någonsin återvända till denna blogg igen. Jag ska säga att jag APPLÅDERAR er som tar beslutet att sluta läsa och aldrig komma hit igen - för i så fall gör ni det av självkärlek och för att ni är rädda om er själva, den bästa formen av kärlek, allt gott och varmt förtjänar ni, och inget självplågeri ska ni ägna er åt på bloggar. Jag menar det. Farväl och Lycka till och all kärlek - du förtjänar ALLT GOTT! Ingen skam eller skuld faller på dig, vare sig du klickar sluta läsa, eller inte. Vill du stanna kvar? Välkommen: -->))
I vecka 16 är jag nu. Får jag vara. Vecka efter vecka har jag varit. Det liv som aldrig tidigare velat slå rot, som jag så förtvivlat vrålande från mitt inre längtat efter, har nu slagit bo inuti mig. Så många behandlingar, så mycket tårar, all denna meningslöshet, gråhet, all VANMAKT - ja det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva hur det har varit. Som en grå dimma som sänkte sig och la sig som en våt filt över hela mig, och allt jag höll kärt.
Priset jag fått betala. Vännerna. Hälsan. Jobbet. Resorna. Förtvivlade tårar på parkbänken utanför kontoret, som överfallit mig. Tårarna på bussen nästan varje dag till jobbet. På Älvsborgsbron började de alltid rinna, stilla. De rinner fortfarande, nästan varje dag, nu av andra skäl.
Lycklig, är det rätt ord? "Du måste vara ÖVERLYCKLIG" bubblar de jag berättar för, och de är få, ska ni veta. Efter första veckans plus (ja, det kommer, ni ska få veta allt, om ni vill?, jag lovar - det kommer inlägg om hur pluset kändes, första VUL, första UL, första hubbahubba, första allt!) då jag berättade för den inre närmsta kretsen, var det som att jag plötsligt inte ville berätta för någon. Ville ha detta själv. Har levt så många år med mitt känsloliv på utsidan, med bekantskapskretsen stövlande i mitt inre, i mitt sovrum, i min självkänsla och min stolthet och integritet. Som en mussla slöt jag mig. Nej. Detta är mitt. Ingen får veta. Jag är i vecka 16 och förutom de närmsta, vet ingen. Eller jo. nu vet ni. <3 Jag har tänkt så mycket på er. 2000 besökare har jag, som kommer hit frekvent, och jag vet att de flesta av er kämpar. Jag är rädd om er, och jag har inte velat varken vråla ut min lycka, eller om osäkerhet och rädsla här. Att följa livrädda preggosar är ingen semester för en ofrivilligt barnlös. Jag vet det, och jag har undvikit det. Jag är förbi den fasen nu, den var jobbig, även om jag vill betona att INGET HAR NÅNSIN VARIT SÅ LÄTT SOM ATT VARA GRAVID. Jag tänker aldrig säga nåt annat. Den oro förtvivlan rädsla som barnlösheten innebär är milsvid värre än det en känner när en är gravid. När en är gravid, får man vara med. Där är hela skillnaden. Jag vet det, jag ser den, jag känner den. Jag vet ju nämligen alltför väl, hur det känns att få minus.
Så lycklig, är det rätt ord? Jag kan inte svara på det. Det är som att jag måste byta ut hela min vokabulär. Hela mitt känsloregister. Alla färger. Alla ord, sånger och dofter. Det är inte samma liv, och ord betyder inte vad de en gång gjorde. Räcker inte till. Lycklig? LYCKLIG?
Alltså - lycklig är inte med på samma planhalva som det jag känner nu. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att jag fått livet åter. Dimman har lättat. Jag ser klart nu. Jag älskar inte allt jag ser, jag ser vad som skövlats och bränts bakom mig, men jag ser framför allt det som pyr inom mig.
Årets ängel till mannen, vet ni vad det blev?
Det är jag. Det är så det känns. I både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det känns som att hela jag är ett klot av ljus, som att jag svävar, kanske flyter i rymden, med förundrade stora blinkande blå, på allt det nya jag ser omkring mig. Samma lilla jord, men ur ett annat perspektiv.
Det är så, mina vänner, att det rent magiska otänkbara onämnbara fantastiska har hänt. Hände. Jag är gravid. (Not: Ingen behöver läsa vidare nu, eller någonsin återvända till denna blogg igen. Jag ska säga att jag APPLÅDERAR er som tar beslutet att sluta läsa och aldrig komma hit igen - för i så fall gör ni det av självkärlek och för att ni är rädda om er själva, den bästa formen av kärlek, allt gott och varmt förtjänar ni, och inget självplågeri ska ni ägna er åt på bloggar. Jag menar det. Farväl och Lycka till och all kärlek - du förtjänar ALLT GOTT! Ingen skam eller skuld faller på dig, vare sig du klickar sluta läsa, eller inte. Vill du stanna kvar? Välkommen: -->))
I vecka 16 är jag nu. Får jag vara. Vecka efter vecka har jag varit. Det liv som aldrig tidigare velat slå rot, som jag så förtvivlat vrålande från mitt inre längtat efter, har nu slagit bo inuti mig. Så många behandlingar, så mycket tårar, all denna meningslöshet, gråhet, all VANMAKT - ja det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva hur det har varit. Som en grå dimma som sänkte sig och la sig som en våt filt över hela mig, och allt jag höll kärt.
Priset jag fått betala. Vännerna. Hälsan. Jobbet. Resorna. Förtvivlade tårar på parkbänken utanför kontoret, som överfallit mig. Tårarna på bussen nästan varje dag till jobbet. På Älvsborgsbron började de alltid rinna, stilla. De rinner fortfarande, nästan varje dag, nu av andra skäl.
Lycklig, är det rätt ord? "Du måste vara ÖVERLYCKLIG" bubblar de jag berättar för, och de är få, ska ni veta. Efter första veckans plus (ja, det kommer, ni ska få veta allt, om ni vill?, jag lovar - det kommer inlägg om hur pluset kändes, första VUL, första UL, första hubbahubba, första allt!) då jag berättade för den inre närmsta kretsen, var det som att jag plötsligt inte ville berätta för någon. Ville ha detta själv. Har levt så många år med mitt känsloliv på utsidan, med bekantskapskretsen stövlande i mitt inre, i mitt sovrum, i min självkänsla och min stolthet och integritet. Som en mussla slöt jag mig. Nej. Detta är mitt. Ingen får veta. Jag är i vecka 16 och förutom de närmsta, vet ingen. Eller jo. nu vet ni. <3 Jag har tänkt så mycket på er. 2000 besökare har jag, som kommer hit frekvent, och jag vet att de flesta av er kämpar. Jag är rädd om er, och jag har inte velat varken vråla ut min lycka, eller om osäkerhet och rädsla här. Att följa livrädda preggosar är ingen semester för en ofrivilligt barnlös. Jag vet det, och jag har undvikit det. Jag är förbi den fasen nu, den var jobbig, även om jag vill betona att INGET HAR NÅNSIN VARIT SÅ LÄTT SOM ATT VARA GRAVID. Jag tänker aldrig säga nåt annat. Den oro förtvivlan rädsla som barnlösheten innebär är milsvid värre än det en känner när en är gravid. När en är gravid, får man vara med. Där är hela skillnaden. Jag vet det, jag ser den, jag känner den. Jag vet ju nämligen alltför väl, hur det känns att få minus.
Så lycklig, är det rätt ord? Jag kan inte svara på det. Det är som att jag måste byta ut hela min vokabulär. Hela mitt känsloregister. Alla färger. Alla ord, sånger och dofter. Det är inte samma liv, och ord betyder inte vad de en gång gjorde. Räcker inte till. Lycklig? LYCKLIG?
Alltså - lycklig är inte med på samma planhalva som det jag känner nu. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att jag fått livet åter. Dimman har lättat. Jag ser klart nu. Jag älskar inte allt jag ser, jag ser vad som skövlats och bränts bakom mig, men jag ser framför allt det som pyr inom mig.
Årets ängel till mannen, vet ni vad det blev?
Text: Bright star:
Reflecting a light from within
Det är jag. Det är så det känns. I både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det känns som att hela jag är ett klot av ljus, som att jag svävar, kanske flyter i rymden, med förundrade stora blinkande blå, på allt det nya jag ser omkring mig. Samma lilla jord, men ur ett annat perspektiv.
Ja, så. Jag stannar här, idag. Allt ni vill säga, eller vill fråga, eller inte säga, går bra att uttrycka i kommentarsfältet eller på mejl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)