Brev från en skitmorsa

Den här texten skrev jag i oktober 2016. Det är en OTROLIGT känslosam, för att inte tala om privat, text för mig. Det är första och enda gången jag orkat formulera mig direkt till mitt ofödda barn. Jag var at my wits end och hade just börjat med nässpray ivf3. Allt var så laddat och jag hade ett behov av att "tömma" mig. Let it all out. Let it all go. Rena mig. Jag var skräckslagen när jag satte mig och skrev. Det ärligaste och jobbigaste jag någonsin skrivit. All me. Only me. Och nu måste det ut, till er. Jag hoppas att ni kan ta hand om det, om ni orkar läsa. Att vara barnlös, att försöka få barn, att längta så... .Det finns fan inga ord för att beskriva det. Eller jo, jag försökte sätta samman några, här nedan. Men inte ens de räcker till. Futtigt och fattigt. Och så stort och hjärtskärande fasansfullt på en och samma gång. Jag bearbetar grejer, och är på väg tillbaka till er, till skrivandet. Men för nu, gamla ord, som behöver få komma ut, som behöver ut ur mitt system. Läs en stark dag. Eller kanske, en svag. Eller kanske betyder dessa ord ingenting för just dig, men du behöver kanske skriva ditt eget brev, med dina egna ord. 

Brev från en skitmorsa

Vet du, för att vara någon som kämpar så förtvivlat för att du ska komma till mig, för att jag ska få träffa dig, så tänker jag på dig väldigt sällan.

Nästan aldrig.

Nästan aldrig får du bo i mina tankar. Jag vet inte vem du är, och även om mina läppar så många gånger format ditt namn, har jag ingen aning om hur du doftar, om du har glimten i vänster eller höger öga, eller bägge, en plirig pillemarisk blick, full av jävelskap, eller kanske har du inga seende ögon alls, förresten. Kanske har du ett svagt hjärta, en extra kromosom, eller ben som inte vill bära dig. Kanske bär du mina gener. Kanske någon annans. Jag vet inte vem du är, jag vet inte vem du är som kommer, om du kommer, och det har gjort mig för ont så många nätter att tänka på, vem av alla glittrande stjärnor ovan mig, som kan vara du. Om du har tänkt att falla, hela vägen ner till mig, där jag ligger i soffan, stirrar ut genom fönstret på tredje våningen, på träden som vajar på berget, och så vandrar blicken över lekparken här nedanför, de breda barnvagnsvänliga trottoarerna, och så upp igen, till den svarta himlen med de tusenfalt blinkande små. Är en du, jag vet inte, jag orkar inte. Det river, sargar och tär. 

Jag tänker på dig väldigt sällan.

Nästan aldrig. 

Nästan aldrig tänker jag på dig, för jag är så arg på dig. Arg för att jag får vänta, arg för att jag har ett hjärta så sprängfullt av allt det där jag sparat till dig, och så kanske jag aldrig får se dig. Jag svär ofta över dig. SATANS JÄVLA SKITUNGE. Så får man egentligen inte säga till sitt barn. Men du är inte mitt barn. Du har förvägrat mig dig, och jag vet inte om du någonsin kommer, men om du kommer så ska du få veta det. Att mamma tyckte att du var en satans jävla skitunge. Ända tills du kom. Då var du som vaniljglass med jordgubbar. Och så strössel. Som bara du vet vilket du skulle välja, eller hur?

Ja, sällan är det, som jag tänker på dig. Om jag tänker, så tänker jag på mig. Jag vet inte vem du är, men jag vet väldigt väl vem jag är. Jag är din mamma. Jag är din mamma, och jag längtar så tills dagen du skriker åt mig, att jag är en jävla skitkärring, som fan inte fattar jävlaskitnågontingalls. Åh, som jag vill inte fatta jävlaskitnågontingalls, om jag bara får chansen, en enda gång i mitt liv. Det här med att kanske få vara utan. Att inte få bli. Att inte få vara. Någons mamma. Din mamma. Just din jävla skitdåliga jävla skitmorsa. Det, är det allra mörkaste på min svarta himmel, min himmel utan gryning, utan dig. 

Lilla du, lilla blinkande stjärna, de säger, de säger att det är som mörkast innan det dagar. 

/Från en som längtade efter dig långt innan du fanns