söndag 25 december 2016

Julstädning och guilt trips för barnlösa

Många är vi, som "firar" en barnlös jul, som får ont i magen av att tömma brevlådan vid blotta tanken på artiga hälsningar från "och så lilla Elsa och Herman och katterna förstås", de ljusblonda lintottar som bara blir gulligare och fler för vart år som går, och så facebook och instagram med pepparkaksbarn och lucior med kransarna på sned och förstås alla julklappar och jullov och Selmas jävla kalender. Det är så obarmhärtigt, dubbelt och grymt, denna högtid som innebär så mycket både smärta och hopp för oss, vi som står utanför. Och så dubbelheten i, att det är ju inte bara jävla vi som står utanför, eller som lider. VÄRLDEN lider. "Where does it hurt? Everywhere, everywhere, everywhere." (Warsan Shire) Och då ska man själv gå där i sin jävla skenheliga rättfärdiga själssmärta samtidigt som barnen i Aleppo ser sina mammor sprängas till döds, och äter gräs. Det går ju bara inte för sig, förstås, dessa livets kontraster, i våra trygga privilegierade soffor. Går det att sörja barnet som inte kommit, och gå upp i sin egen smärta, samtidigt som vi sörjer för barnen i Aleppo?

"Vi får lov att känna två känslor samtidigt" är en fras som upprepats i det Infertilska hemmet nu i flera år, ett löfte min man och jag gav varandra första julen, när allt gjorde sådär jävla ont fast ingen riktigt ville låtsas om det. Det var julen 2013 och vi hade försökt i åtta månader. Inte så där jävla panikartat, visst nej, men nog fan hade det känts mer comforting med en liten lussebulle i ugnen vid det laget. Så vi log och fejkade och kämpade och bet oss krampaktigt fast i det vi trodde oss veta var sant, men gav oss också i tillåtelse att både vara ledsna och lite oroliga. Man kan känna två motsatta känslor samtidigt. Nästa år, sa vi. Då, helt säkert, har vi en liten bebis.  Och vi packade upp julkulorna och vi packade ned julkulorna och nästa år när de skulle upp igen såg jag på dem med hat i blicken. Då, fanns inte vett eller skäl att låtsas längre. Då var katastrofen ett faktum. Då hade år 2014 bjudit på infertilitetsutredning på Sahlgrenska, och en lapp i IVF-kön. Då firades julen med lika tom livmoder som blick, skräckslagna inför år 2015, det gick inte att begripa, att vi, var en av dem, som...

Men det var vi, och the rest is history, för er som hängt med här. Denna jul är jag ensammare än jag någonsin varit. Infertiliteten har krävt ett högt pris, bland annat i sociala relationer, en del med så förvånande utkomster så jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig det. Jag och min man har t ex blockats (i all tystnad) från en vän på instagram, en babyshower jag fick följa på facebook utan att bli bjuden på, en annan dolde sin graviditet trots raka frågor och trots att vi diskuterat det flera gånger och trots att jag själv var öppen med precis allt, hon bara skickade ett mess att hon var (långt gången) gravid mitt i min tredje ivf och vår pågående (uppenbarligen falska) dialog, och hörde sen aldrig mer av sig. Med mera. Med mera.  0_o Såna här liksom URKNEPIGA grejer har hänt i mina relationer, och jag har bara stått med gapande mun inför dem.

Förstås är inte jag utan skuld, det begriper jag ju att mitt agerande har fingrar med i det här spelet, men jag kan inte komma ifrån det faktum, att det jag gjorde, det som liksom hände mig, var en sjukdom, som jag kämpat med allt jag kan emot, och jag har varit tvärrak och ärlig hela vägen, berättat om precis allt som hänt, och allt jag känt, och allt jag kämpat emot. Den som vänder sig ifrån mig, har vetat om att jag varit i mitt livs största kris, och att allt jag gjort, det som orsakat detta är det enkla faktum att jag varit LEDSEN. Alltså, for real. Har jag ljugit? Har jag varit otrogen med någons man? Har jag stulit?  Har jag ringt och skällt ut, har jag riktat elaka hårda ord?

Nej. Jag blev, ledsen. Vad händer när man blir ledsen? Jo, en tar inte lika stort ansvar för relationen som förr och en drar sig tillbaka och skyddar sig själv. Det är det som händer. Man blir inte lika kul, och inte lika självgående.  Det är vad jag gjort. Mycket medvetet. Och jag förstår att det ställer krav på omgivningen. Krav, jag uppriktigt trodde de skulle klara av. För jag har inte gjort det, bara. Jag har skickat chokladbud till gravida vännen när hon blev sängliggande, jag ställde till med stor fest och bjöd alla jag känner, jag har konsekvent och genomgående tackat för omtanke, förklarat varför jag blir ledsen, jag har liksom hela vägen ändå försökt att inte bli en total jävla douche bag. Det låter som ett avsnitt ur Skam, jag vet, men just symboliken i att den nyblivna mamman valt att klicka på "avfölj" och "blockera" på mig OCH min man.... Blir utanförskapet som barnlös så mycket tydligare än så? Herr och Fru Infertil. Persona Non Grata. Message received.


Just detta har jag ältat och ältat om igen med min psykolog, expert på barnlöshet. Många är de gånger jag suttit hos henne och störttjutit för det som hänt med mina vänner. Hon säger, att jag bara ska låta dem gå. Att fyra kraschade relationer INTE är mycket på fyra år, och att det tyvärr kommer med krisen. Det bara är så. Folk visar sina rätta färger. JAG visar mina rätta färger. Är jag stolt?

BAHAHHAHA. Alltså, jag hade fan ingen aning om exakt hur liten lortig larvig missunnsam avundsjuk svag och rädd jag är. Ja, jag ser vad jag själv skrivit ovan. Jag är lite för smart och har gått lite för mycket i terapi i mitt liv för att tro att jag ska komma undan med ovan. Jag vet. Jag ser precis vad som osar mellan raderna. För detta skäms jag. Ingen behöver egentligen hjälpa mig i att visa mig hur misslyckad jag är. Jag vet det redan. Jag fick vykortet. Men, där finns också något annat. Mitt i all patetisk självömkan finns något annat. Ett vrål från insidan. En ryggrad som rätar på sig. Jag. Är. Värdig.  Ändå. Jag. Duger. Ändå. Jag valde inte detta. Men, jag kan välja, vilka jag fortsätter att gå på vägen med. Vilka jag ringer upp, dagen jag orkar. Psykologen har sagt flera gånger, att släpp dem, så fort det knakar det minsta lilla ska jag bara släppa, och det har hon sagt utifrån att i de flesta relationer kommer det

A) faktiskt inte knaka - de flesta relationer klarar detta (true) men
B) OM det händer så hade det hänt ändå, det beror INTE på din barnlöshet (även om jag förstås gärna går dit och skuldbelägger mig själv, det är en del i barnlöshetsdiagnosen, att skuld- och skambelägga en själv.)

Detta hävdar hon och lägger till

C) blir det sårigt och snårigt så ska jag backa undan, det är inte min oreda att reda ut när jag själv inte har någon energi, men om jag bara milt backar undan och inte stimmar i detta, så finns alla möjligheter att återknyta senare i livet, när läget förändras, och att då göra det utan de skuldbelägganden och hårda ord som riskerar komma till ytan om vi "pratar ut".

Min instinkt i alla de här relationerna har nämligen varit att ringa upp och "prata ut" och hon har avrått mig med bestämdhet. Prata. Inte. Ut. Detta går emot allt jag nånsin lärt mig och allt jag nånsin gjort i en relation, JAG TAR ALLTID ANSVAR, vilket hon menar är själva skälet till att detta hänt i dessa relationer, eftersom mitt frånvaro av ansvar tolkas som elakhet, som ovilja eller som liksom angrepp. Vilket det förstås inte är.  Det är sorg. Bara. Så låt dem gå, tycker hon. Och ta tag i dem sen, om och när du vill, men gör det inte nu.  Hon är noga med att poängtera att vi har fått ut mycket av varandra, och att jag inte behöver tänka att de är dåliga vänner eller personer, utan bara sätta detta på kontot "shit that happens" och gå vidare. Så jag har lytt detta råd, och tänkt, jag säger inget, jag sårar ingen, jag backar stillsamt tillbaka och dealar med min skit, och så kan vi återknyta sen när vi står på mer jämlik mark och förlåta varandra då. Jag har sett det som en tyst överenskommelse, en kärleksfull handling, denna vår omsorgsfulla respektfulla ömsesidiga tystnad. (Så finns ju förstås, åtminstone inte tekniskt sett, något som hindrar DEM från att ringa upp och prata ut. Eller jo, nåt hindrar dem, helt uppenbart, och har hindrat dem länge. Jag vet bara inte vad...? Jag förväntade mig, helt uppriktigt, att de skulle komma efter mig, alla fyra. De gjorde motsatt. Gick längre bort. Det valet har jag mycket svårt att förstå.)

Hur som helst, med denna långa harang, ville jag bara ta upp det jävligt känsliga faktum som händer personer som går in i en kris, och det är vad som händer i de omgivande relationerna. De här fyra personerna tillhör vad som tidigare varit mitt absolut största och närmsta stödsystem, det är inte bekanta vi talar om, så det är klart att mitt liv har förändrats drastiskt, eftersom det uppträtt samtidigt med att jag själv dragit mig undan de flesta sociala sammanhang. Få är de personer, jag har orkat umgås med, före, under och efter IVF3. Fram till IVF3 gick det ändå hyfsat bra, men jag ser en stor skillnad i hur mycket jag orkat med under hösten jämfört med till exempel förra hösten. Jag har gått på minsta motståndets lag, ställt in allt jag inte omedelbart känner ger energi, och min nivå av "Fake it til u make it", vilket vanligen är SKY HIGH; är numera nere på noll. Nej, jag låtsas inte längre. Det finns det inget utrymme till. Men det som blivit kvar, efter jag sorterade bort allt det där fluffet på ytan jag kämpade så hårt för att upprätthålla, är urnära benstarka relationer och vänskapsband. Det är vänner som kommit närmre än närmst, som mitt skratt fortfarande klingar äkta och hjärtligt med, som jag reser på weekendresor med, som jag överraskar, som jag ringer och berättar goda nyheter, sämre nyheter, som jag skvallrar med, som jag messar fula miner, som jag shoppar med, tar långa vinluncher med, åker på spa med, tar söndagspromenader med, diskuterar deras dejter och sms-konversationer in i minsta detalj och peppar karriärdrag. Jag är fortfarande mig själv och det är så oerhört skönt att upptäcka. Jag tror att ni kommer upptäcka det med, efter att ni gjort den smärtsamma, men nödvändiga julstädningen.

Rensa bort. Jag är seriös. Det gör ont, men efteråt blir det lättare. Och våga ta i. Åk inte på de där guilt-tripsen, varken emotionella eller reella, nu över jul, till släktingar/vänner som inte tar hänsyn till er. Säg att ni blir hemma, för att ni inte orkar, för att det är jobbigt att längta efter barn. NI FÅR. Man får rasa när man krisar, man får ta utrymme, man får backa hem och skydda sig. Ni kommer tillbaka! Ni behöver faktiskt inte låtsas eller ta hela ansvaret. Så fort tanken "jo men vi borde, jo men vad ska den och den säga" dyker upp - skippa skiten!  Ja, en del i er omgivning kommer tänka att "herregud, det var värst var Siri och Fredrik verkar ha det jobbigt med den där barnlösheten, kan de inte bara njuta av jul ändå, herregud, det är ju ändå barnens högtid, ska JAG behöva skämmas för att jag har barn, LITE kan de väl ändå anstränga sig...." So what? Låt dem tänka det. De kommer tänka det ÄNDÅ. Men de allra flesta, jag lovar, kommer säga "gud så bra att ni tar hand om er, att ni är tydliga med era behov, att ni sparar på krafterna nu så ni orkar" och vara uppriktigt glada för er. Också detta lovar jag. Prova. Ta Fru Infertils ord på saken, för jag har nu utövat denna taktik i snart tre år. Det har kostat, ja. Men det har också givit mig massor, och framför allt bevarat energin där den skall vara. Hos mig, min man, vår underbara familj och nära vänner. Svagare, och starkare, än någonsin. Och jag, jo jag må vara långsint, det är jag, men jag är också en kärleksfull person. Jag vet hur man förlåter. Jag har lärt mig att förlåta mig själv, och genom det kan jag också förlåta andra. Så jag gråter, och jag förlåter, i samma stund. Vi har lov att känna två motsatta känslor samtidigt. Vi har lov.


God  Barnlös Jul mina hjärtan <3