lördag 15 oktober 2016

Över halva tiden på Suprecur and I don't wanna poke my self with a rusty spoon in the eye any longer

Sådärja! Det gick ju snabbt och smidigt! *NOT*
Det tog alltså ungefär över halva tiden på Suprecurperioden innan min kropp justerade in sig till dessa nivåer. Idag är dag 9 på kuren. Den värsta depressionsmattan har nu blåst över. Missförstå mig rätt, det är fortfarande mörkt och trött och sömnstörningar och lågt på energi, men det är inte det där stora svarta meningslösa längre. Jag har inte haft några svettningar heller, snarare får jag stora "frysningar", börjar plötsligt huttra och får gåshud över hela kroppen. Vet inte om det är en biverkning eller bara oktober... :P

Nu är det de sista skälvande dagarna innan mens, och jag kissar på graviditetsstickor som en besatt, och förnedrar mig där jag vänder på prover i dagsljus i fönstret, tar kort med mobilen, lyser med ficklampa.

Åh, IVF, Förnedring äro ditt namn!

Det bara är så, det går inte att stå emot. Och förstås ser jag alla nyanser av spökstreck på mina stickor. Det hör till. Den förestående mensen bultar i bröst och livmoder och bör anlända imorgon, om den inte blir ett par dagar försenad av Suprecuren. Det ska bli skönt när den kommer, för först då kan jag på allvar ställa mig in på nästa fas i behandlingen. Det är detta som är så himla svårt att förklara för en utomstående, även om jag många gånger försökt förklara för IVF-first-timers att det där "nä men jag tycker faktiskt inte det är så jobbigt" troligen snart kommer att vändas till ett hysteriskt utbrott när första sprutan sätts, eller när första VUL:et är gjort. Det bara är så, först när man kommit till nästa steg eller nästa nivå, inser man hur man har hållt andan, och hur rädd man har varit, och då kommer det. Så jag har haft många förvånade damer på Instagram som inte förstått varifrån känsloutbrottet på sprutdag1 kommer ifrån. Jag vet :) Jag gör detta för tredje gången nu, så jag är fan som en gammal bitter ivf-hagga vid det här laget.

Just nu är jag alltså fortfarande in denial mentalt. Min kropp tror att den är gravid, ända tills mensen kommer. Då kommer min kropp och därmed min hjärna fatta att jag faktiskt gör IVF och ska ta en massa sprutor, och inom kort göra ett satans äggplock och sen göra den överjävliga ruvningen.

Men det om det, först då. Just nu njuter jag av att den värsta depressionen har gått över, att det är lördag och att jag idag ska orka träffa en vän på stan. Tänker dricka ohemula mängder Chablis och beställa in en redig räkmacka, och försöka mitt bästa att låtsas att allt är som det ska. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar