måndag 26 september 2016

Kommande: Fru Infertils man talar ut (och så gör även Fru Infertil i detta inlägg!)

Vill kicka igång denna måndag och vecka med en fantastisk nyhet: Min MAN har skrivit ett inlägg till bloggen!! Jag kommer att lägga ut det på ONSDAG så surfa in då!

Tills dess, imorgon ska jag göra det däringa ingreppet: endometrial scratching. Jag är både förväntansfull och nervös. Så satans mycket står på spel såhär inför behandling nummer 3. Insatserna höjs ju, och så gör även hoppet, nu när jag får testa denna metod som i vissa studier talar om upp till FÖRDUBBLAD CHANS till bebis. Det finns siffror på ca 45 % success rate. Och det är ju helt galet! Ännu mer galet, om det INTE blir nåt. Jag kommer att vara ett så sjukt vrak nästa ruvning. Fasar redan. Igår började jag gråta av ren och skär rädsla. Tanken på att vara i vecka 9 på julafton, som jag kommer vara om försöket lyckas, får det att liksom stocka sig i halsen på mig. Och så den motsatta tanken, att INTE vara i någon jävla vecka alls till jul, utan vara i läget tre misslyckade färskförsök, trots scratching + två misslyckade frysförsök och ev inget i frysen - för det där vet man ju aldrig....

Fan, jag orkar inte. Får panik bara jag tänker på det. Och jag vet att jag kommer att göra det. Julafton kommer att komma, och då har vi facit mina vänner. Då är jag antingen i solen, eller i mörkret. Så svart eller vitt är det, denna barnverkstad...

Nu måste jag åka till jobbet och prestera, tack för att jag fick kräkas ut lite oro här på morgonen, och på tal om att använda bloggen för att kräkas ur grejer... Ja, jag inser hur svart, bittert och cyniskt mitt inlägg om småbarnsföräldrar som klagar på att de är trötta är. Jag ser själv hur det OSAR av äcklig gyttjig bitterhet och svartsjuka. Jag vet det. Jag ser det. Jag är inne i en mörk period och jag låter det pysa ut. Jag räknar med att alla ni som läser här är tillräckligt emotionellt begåvade för att begripa att det inte är hela sanningen, eller en rättvisande bild av mig, eller av andra ofrivilligt barnlösa för den delen. Vi är inte självupptagna kräk som tycker att hela omvärlden ska tassa på äggskal runt oss och inte andas ett pip om att de kanske någon gång inte tycker att livet är en dans på rosor. Vi fattar. Men detta är en blogg OM just barnlöshet, om de tankar och känslor som vanmakten, desperationen, depressionen, utanförskapet och sorgen kan framkalla. Jag vill visa dem för er, i all sin unkenhet och litenhet, för så ser det ut för oss. Vi är inte rationella. Och vi är inte helt oss själva. Vi har satt oss själva i ett tillfälligt undantagstillstånd, ett tillstånd som framkallas av att vi inte kan åtnjuta den vanliga sorg- och krishanteringens olika stadier. Vi fastnar mellan chock- och reaktionsfasen, studsar där emellan som en satans pingpong-boll på crack, vi kommer aldrig någonsin vidare till bearbetning eller målet: nyorientering. Utan vi är här; chock-reaktion, chock-reaktion. Ibland låtsas vi/tror vi att vi är i bearbetning o inte sällan fejkar vi nyorientering. HalleDUDA nu känns det så braaaaaaa vi ska adopteeeeraaaa!! utbrister vi plötsligt, och låtsas/tror att vi har kommit dit och att allt är över. Medan vi smyger runt hörnet och sätter en gonal-f i magfettet. Så är det att vara ofrivilligt barnlös. Mer om detta framöver, jag ville bara få detta sagt i all sin enkelhet.

Nu ska jag cykla till jobbet och PRESTERA! Tjoho!

4 kommentarer:

  1. Så klockrent idag alltså!! Ibland tror man att man är stark igen, att man bearbetat och accepterat livet som barnlös men egentligen är det som filmen måndag hela veckan eller vad den hette, man försöker ändra på tillvägagångssättet men i slutändan vaknar man upp med måndadsångesten varje gång! Lycka till imorgon <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måndag hela veckan/Groundhog day. Bra liknelse! Det är ju typ så det är. Klättra upp. Ramla ner, klättra upp. Inte konstigt att man blir trött.

      Radera
    2. Hur är det möjligt att du gör det om och om igen? Mitt i fucking prick! Håller alls tummar som finns att det går bra imorgon✊✊ och att det är er tur att ta er över till plussidan denna gång✊✊😘😘

      Radera
  2. Känner igen mycket av det du skrev, och då är jag ändå bara en rookie i sammanhanget. Det må vara bittra och ynkliga tankar och känslor, men de finns lika mycket för det och tar en hel massa plats inom en så nånstans ska de väl ut. Varför inte i ett bittert och svart (men fint) inlägg så andra kan läsa. Känns ju ändå så bra i allt obra att veta att man inte är ensam i sörjan.

    F.ö samlar jag mod att joina instaflödet, inför egen stundande IVF-behandling, så snart har du nog en till följare där.

    SvaraRadera