Att överleva (ännu) en sommar som ofrivilligt barnlös

Ja, jäsiken Petter, det hade jag väl aldrig kunnat anat. Att det skulle bli en sommar till. Jag har slutat säga "sista sommaren, sista julen, sista födelsedagen" etc, för det har jag insett inte tjänar någonting till. Men en sommar till ska det bli, denna jag står i nu. Det enda jag med säkerhet vet, är att det inte blir en sommar med exakt samma förutsättningar. Så är det ju. Vi tror att saker och ting inte förändras ett dugg, men ett litet ministeg i taget gör de ju faktiskt det. Inte alltid till det bättre. Tyvärr ofta till det sämre.

 Jag har till exempel tre stycken färre bästa vänner denna sommaren, än jag hade förra. Ja, så är det, jag har tappat tre mycket nära vänner detta år. Från att jag gjorde IVF nummer 1 började det knaka besynnerligt i dessa relationer, och i sekunden jag själv inte tog lika stort ansvar för vår relation/hanteringen av mitt eget mående (jag är fan som en SJÄLVRENGÖRANDE UGN!) så led relationen av en pyspunka. Och det en pyspunka av en så illasinnat slag så ingen av dem gjorde en ansats för att rädda den. Tog inte tag i pumpen, utan backade istället baklänges ut.

Och jag, jag är så evinnerligt trött på att älta den skiten. Vet ni hur många gånger jag tänkt på detta i år? Som en fucking broken record, går det på repeat. Hur kunde hon, varför gjorde hon, jag sa ju, hon visste ju, etc etc etc...

Nä, nu är det såhär, att med hjälp av min psykolog och mig själv har jag upprättat en SEMESTERPLAN 2016 och där står som första punkt, att de här tre personerna ska flytta ut ur mitt huvud. De är förbjudna som samtalsämne mig och min man emellan. Det går inte att jag ska drälla så totalt oproportionerligt mycket energi på att sörja/vara bitter/bitcha över detta. Jag har annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet, och min psykologs bästa tips (hon är expert på barnlöshet btw!) är att:

1.  sätta upp regler och rutiner,
2. fatta beslut på kort sikt (för att jag ska slippa "meta-samtalet" som hela tiden pågår i mitt huvud, mitt eviga ältande om olika alternativ, för och emot etc - jag ska bara deala med det faktum att inget av valen blir riktigt bra för mitt liv är skit och det var inte såhär jag ville ha det. Så säger hon inte förstås. Men TYP, så har jag iaf översatt det)
3. vara jävligt jävligt JÄVLIGT snäll emot mig själv.


Så, här kommer special only for you,
Fru Infertils Semesterplan 2016: How to survive the fucking barnlöshetsfuckingTRÄSK!

1. Regler och rutiner
Det är inte superlätt att skapa regler och rutiner för en semester som är så hattig och resig som min, men jag gör ett försök. Många av mina regler denna sommar går ut på hälsobefrämjande aktiviteter, för att hjälpa mig själv motverka den depression som slagit klorna i mig, samt för att gå ner i vikt och därmed dämpa det otroligt destruktiva samtal som pågår i min hjärna hela tiden (buhu, varför har jag gått upp i vikt igen, varför är jag så värdelös, jag borde åtminstone vara smal, varför gick jag ner 15 kilo och gick upp tio, jävla galna kossa etc). Det samtalet kan jag inte lyssna på längre, därav är planen som följer:

• Dagligen upp innan frukost och ta en promenad. Det funkar oavsett land jag är i. Begränsa kolhydratsintaget samt ät mindre kött. Det senare är lika mycket en miljöfråga som en hälsofråga, men då den paniken stigit eftersom jag flyger som en galning denna sommar, så why not dämpa min miljöångest med ett litet lätt slutaätakött-beslut?  

• Dagligen meditera med appen Headspace. Jag har gjort hela basprogrammet 30 dagar och är nu inne på 30 dagar på programmet som handlar om att motverka depression. Jag ska göra det 15 minuter om dagen. Somnar jag; BONUS!! 

• Det är nu förbjudet för mig att älta the Unmentionable Three previous friends. Jag är också förbjuden att gå in och kolla på deras facebooksidor och plåga mig med deras statusar och gillanden av varandras aktiviteter etc. 

• Tidvis sätta mobilen på Flight Mode, särskilt vid extra speciella tillfällen då jag verkligen vill ha en ostörd kväll, alternativt extra känsliga tillfällen när jag mår dåligt. "Du kan inte regissera vad andra gör, du måste sluta försöka med det" sa min psykolog, med hänvisning till att jag försöker räkna ut/styra, vad folk ska skriva till mig och när och vad jag måste svara. Jag måste flytta ut ur den sociala medie-bubblan där meddelanden ramlar in till mig i tid och otid som jag måste svara på, på olika sätt. Går jag i Flightmode (bokstavligt och symboliskt) så kan jag skydda mig själv. 

• Läsa/lyssna på böcker. Det får mig att må bra, så det ska jag göra mer. 

Så det var regelfronten det, då kör vi på Beslutsfronten.

2. Fatta beslut på kort sikt

• Vi ska gå en adoptionsutbildning har vi bestämt. Det är ett steg i adoptionsförberedelseprocessen. Alltså egentligen har man inte kommit nånstans bara för att man gått utbildningen, men det är ett så kallat "hårt krav" (jag kallar det så), det vill säga, gör vi inte det kan vi inte komma vidare. Och de där utbildningarna går väldigt sällan och blir snabbt fulla, jag har redan missat flera för att de legat tvärs över en behandling (man orkar inte göra bägge samtidigt) alt jag missat anmäla mig. Så, nu har vi en paus i ivf:andet, och redan bokat en tid för utbildningen. Den kommer bli av, så är den gjord, och så kan jag sluta älta "vi borde gå en utbildning, tick tock tiden går". 

• Vi har bestämt tid för nästa ivf. Den blir... mja relativt snart faktiskt. Jag hade tänkt pausa året ut egentligen, men efter bara en månad kände jag intensivt att det funkar inte. Hjärnan tuggar. Det är min sista på Sahlgrenska, och gör jag den i höst, så kommer jag med största sannolikhet vara HELT KLAR med Sahlgrenska i höst. Antingen gravid, eller har vi bränt våra 3 behandlingar i landsting och får fatta beslut om framtiden. Och den framtiden kan då innefatta antingen adoptionsutredning och att ge upp biologiska försök, eller att vi köper oss ett litet trevligt tre-pack ivf:er i privat vård och kör på. Det beslutet fattas senare, det är för långt fram säger min psykolog, men på semi-kort sikt, dvs inom två-tre mån får jag fatta beslut. Och det har jag nu gjort. Ladies, gents and hens; WE HAVE AN APPOINTMENT!

 Så, med dessa beslut går vi över på nummer 3:

3. Vara jävligt snäll emot mig själv
Alltså det är ju märkligt egentligen, att något som borde vara så lätt, jag menar JAG ÄR JU FÖRTJUSANDE!! är så evinnerligt svårt. Det är väldigt väldigt svårt att vara snäll mot sig själv, och det ser jag ju hos fler än bara mig. De höga krav vi ställer på oss själva, och de tankar vi tänker. Usch, det är hemskt. Jag kämpar jättemycket med det. Jag vill gärna vara lycklig. Och jag vill gärna kunna njuta av allt det jag har i detta liv. Det jag fått, det jag skaffat, det jag skapat. Men jag straffar och skäller ut mig själv typ 24/7. Jag måste verkligen jobba med det. Och i det ligger också att göra vad jag kan för att leva här och nu, och inte låta snålhet, vare sig den är ekonomisk eller emotionell, hindra mig. Så, vad gör jag för att motverka? I sommar ska vi t London och se Book of Mormons, till exempel. Och så till Verona och se Turandot på utomhusoperan. Och bo på löjligt sköna hotell och äta på löjligt dyra och romantiska restauranger uppe i bergen. Och så har jag bokat en resa till Paris med en nära vän som fyller år, och kommer treata både mig och henne med en överraskning som ni kan få veta för hon vet inte om denna blogg hehe: Jag ska beställa en picknicktjänst till Eiffeltornsparken (hon är höjdrädd och vågar inte åka upp men vill "Klappa på den" som hon sa) och den tjänsten har allt, champagne, filt, anklever, jordgubbar, baguette, ostar... Värsta frieri-pick-nicken. Och efter det tar jag henne ner till vattnet och en champagneprovningstur på en flodbåt på Seine. Vad tror ni om det?! Är jag inte den bästa FEJK WIFE ever?! Två nära vänner har sagt till mig, oberoende av varandra och jag tror de menar det, att de gärna skulle vara gifta med mig. Oh well, jag säger ju det; jag är FÖRTJUSANDE!

Ett annat sätt att vara snäll emot mig själv är att sänka kraven. Jag har känslorna utanpå. Jag är svag. Jag är känslig. Jag tänker inte utsätta mig för varken personer eller situationer som ökar pulsen. Tacka nej, backa ur, är mitt nya motto  och jag tänker bara göra saker jag verkligen orkar och vill, och bara tvinga mig själv att orka och vilja dem, om det är för en person, som jag verkligen verkligen vill ge det.


Så där mina vänner  - där har ni det. Fru Infertils Semesterplan 2016 - how to survive the fucking childlessness desert. Ja, det blir lättare med champagne. Och förstås, pengar att köpa champagne med. Tur vi är DINKS :P


Hur ser era planer ut? Har ni gjort några?  Några regler och rutiner? Kanske inspireras ni av mig ovan, ni får gärna sno rakt av om nåt passar, eller upprätta era egna!