Mmmm, nu skallrar det i våra maraccas här, mumsfillibabba, inte sant, nu när vi firar högtiden där en jättelik penis körs ner i marken för att markera fruktsamhet och be till gudarna om en riklig skörd till hösten? Jojo, jag tackar jag, jag skulle också önska mig en riklig skörd till hösten, vore det inte så att vi haft sex typ TRE GÅNGER MAX i år. Eller något i den häraden. Fyfan banan vad barnlöshet totalt fuckar upp ens sexlust. I allafall min. Stendöd. Jag har helt givit upp hoppet att vi ska bli gravida spontant så det har iofs ingen betydelse så sett att vi slutat ha sex i princip. Sex känns för mig numera som ett misslyckande. En bekräftelse på det vi kämpar för och inte kan få. Så, sex kan dra nåt gammalt över sig. Förslagsvis mina gamla oknullade lakan. Det kommer gå över. Och är helt normalt. Säger psykologen. Men känns ju sådär halvparty, för vad fan blir det kvar av ens relation liksom? Vi som kan korka upp champagne och knulla vilt på köksgolvet vilken tisdag som helst liksom, delar nu främst vår sorg och besvikelse och längtan och rädsla, håller varandra krampaktigt i händerna och försöker då och då gaska upp något som liknar en romantisk kärleksrelation. Min man mycket mycket mer än mig. Han kommer fortfarande med blommorna, lämnar de romantiska lappar, köper vackra gåvor, skickar gulliga sms och markerar dagar i kalendern där det står HÅLL FRI - ÄLSKLINGSSÖVERRASKNING! Och så kommer den där dagen och så tas jag ut på överraskning. Men knullar, det gör vi inte.
Ärligt talat har jag gått från bad to worse det sista. Så om mitt sista inlägg inte var lågbottenmärke nog, så kommer här ett till. Jag är just hemkommen från ett dygns konferens ute i skärgården och det första som hände när jag stuckit nyckeln i dörren här hemma var att jag brast ut i en hysterisk gråt. Jag gick in med skorna på, satte mig i soffan, och bara grät rakt ut. Sen satte jag igång en tvätt och packade upp.
Så funderade jag på, varför jag blev så satans ledsen. Liksom, varför just nu? För ärligt talat, ja visst har jag mått skit, men antalet gånger jag suttit och rakt upp och ner liksom GRÅTIT i år kan man nog räkna på samma hand som antalet gånger jag knullat i år. (Hm.... kan här finnas samband?! Låt oss explorera denna intressanta gråt/sex-hypotes i ett kommande inlägg!) Jag gråter helt enkelt väldigt sällan. Inget jag försökt undvika eller så, utan det har bara blivit så.
Men, jag började i allafall nu analysera varifrån störtgråten kom, och insåg att med på konferensresan var bland andra min väldigt gravida kollega. Hon är tre år yngre än mig, blev gravid på första försöket, förstås. Hon vet om vad jag gått igenom, och hon är verkligen sällsynt shysst i sin graviditet. Hon pratar aldrig om den direkt, håller inte på och smeker och klappar på magen i tid och otid som en del andra preggo gör, och är generellt väldigt "som vanligt". Men, idag sa vi hejdå för sommaren, och jag inser, att nästa gång vi ses har hennes bebis kommit. Hon, min juniora kollega som började försöka få barn tre år efter mig och är yngre än mig, springer om mig. "Jag vill ha barn" sa hon, och 9 månader senare, så får hon det. Medan jag sitter där på mitt satans kontor på min fina tjänst, infertil och dammigt torr som en ökenkaktus. Vinkar hej, vinkar hejdå, vinkar hej igen och där kom du med en bebis.
Och så slog det mig att min så kallade "bästa vän" föder sitt första barn vilken dag som helst. Jag säger "bästa vän" för jag kan inte riktigt se hur en bästa vän tycker att den stöttar och visar hänsyn, när den totalt lusar ner alla sociala medier på det sätt hon gjort under sin graviditet. Samma sekund hon lagt ut en bild på sin mage i motljus tillsammans med en smetig kommentar om sitt MIRAKEL, kan hon ha skrivit ett mess till mig "gumman hur måååår du, jag är så ledsen vi inte är på samma reeeeesa du och jag". Nä, jag pallar inte med, sorry, jag inser hur detta dryper av avundsjuka och bitterhet men jag måste erkänna det rakt av. Jag är så ledsen på henne och ja, jag tycker hon svikit mig och nej, jag tycker inte hon visat hänsyn eller varit nån bästa vän till mig. Längre.
Och så nummer tre på listan, imorgon är det midsommar. Och alla rundkindade barn i Svedala avlånga rike kommer utsmyckas med blomsterband och spetstossor och dansa runt den jättelika penisen som körts ner i marken, och jag är så satans utanför. Så jävla utan. FORTFARANDE!
För vet ni, det här är inte min första midsommar som barnlös. Inte min andra heller. Det här är den tredje sen vi började försöka intensivt, fjärde sen vi sa "nästa vår börjar vi" och sjunde sen vi sa "du och jag ska ha barn ihop, men vi gifter oss först" och cirka femtonde sen jag själv på allvar insåg i 20-årsålder, dvs tog ett riktigt inläst vuxet inre beslut, att jag vill bli mamma en dag. Så länge har jag väntat, och nu är mitt tålamod slut.
Förr om åren ordnade min man och jag stora fester på hans lantställe, komplett med egen stång och fest ute i ladan. Jag gjorde sånghäfte, kvinnorna band kransar och männen rev björk, ja hujedamig så passligt könsligt vi ordnat det. Sista midsommarfesten vi ordnade var samma år vi gifte oss. Nästa sommar hade vi redan hunnit bli ledsna, och varit på vårt första läkarbesök för infertilitetsutredning. Ingen bjöd oss på midsommarfest. Inte året därpå heller. Och i år, lika tyst som i den där tomma dammiga öknen jag nämnde ovan.
De är med sina familjer. Eller med sina vänner med familjer. Och min man och jag, vi är ensamma, här i vår flådiga tvårummare i hamnen, med alla våra flaskor champagne och oknullade säng.
Det är okej, jag orkar inget annat heller och har inte tagit några initiativ för att det ska vara annorlunda. Men, jag bara konstaterar, att den där störtgråten nog kom någonstans ifrån. Och jag vet, det är inte att jag inte fattar, hur satans självupptaget cyniskt bittert och jävla ohärligt detta inlägg är. Det är tamefan OVÄRDIGT att må så här och att ha den här outlooken on life. Men jag orkar inte sätta emot något just nu. Jag tror att jag ramlat ner i ett hål där jag kanske behöver få vara en liten tid. Uppskjuten sorg, uppskjuten ilska, ord jag aldrig formulerat, varken i mitt huvud eller för andra.
Min mamma var här i tre dagar nyss. Och det räckte att hon kom och vi satte oss i min soffa, och plötsligt grät jag. Tårarna bara rann och vi pratade och pratade och hon grät. "Lilla gumman så otroligt svår sits du är i... Lilla hjärtat vad ni går igenom" sa hon om och om igen. Tack och lov att jag har en mamma, tack och lov att hon vill och kan trösta mig. Det var fint, men också väldigt hemskt, att gråta tillsammans och framför henne, av samma skäl som jag inte vill gråta tillsammans med eller framför min man. Eller framför NÅGON egentligen. Och så var det så himla skumt, min mamma vet ju vad jag gråter för, hon har sex barn. Sex barn, som hon försöker föreställa sig, att hon aldrig någonsin skulle ha fått. Och där sitter jag, hennes yngsta dotter, och får inte uppleva det hon älskade att uppleva så mycket så hon gjorde det om och om igen, MED FLIT nota bene...
Så jag gråter mig in i den här midsommaren och jag gråter mig ur den här förbannade inledningen på det här skitåret och jag önskar er alla en värdig midsommarafton. Och hörrni, krydda brännvinet med lite knull, for me, won't u? Nån måste ju få ligga i det här jävla landet.
Ps #RIVLAGEN jävla förbannade tomtar. Man kan fan bli förbannad för mindre. Ds
torsdag 23 juni 2016
lördag 18 juni 2016
Som en tung grå regnvåt filt
Ja, mina kära hjältinnor. Säg den lycka som varar. I ett par veckor fick jag segla omkring på små lätta moln. För att sedan kraschlanda. Känns ungefär som att jag gått ut i svinstian, rullat mig tre varv i leran och kaskadkräkts på mina egna skor, för att därefter gå till jobbet och hålla en föreläsning för 300 personer om vikten av att hålla sig själv fräsch. Ungefär så, känns det att vara Fru Infertil just nu.
Den stora långa bleka gråa sommaren (ja, deprimerade personer upplever inte färger lika starkt som andra, visste ni det? Och runtomkring mig är det just så... grått) sträcker ut sig framför mig. Jag har tagit långledigt. Nästan sex veckor kommer det bli. Och jag har bokat in massa resor till Europa. Både storstad och landsbygd och shopping och bad och rulla runt bland de italienska vingårdarna i Valpolicella och dricka ohemula mängder Amarone. För att jag kan. Satt just och klickade hem en resa till Paris i september med en vän. För att jag kan. Vi ska på Moulin Rouge. För att vi kan. Och inom mig, dött dött dött.
Jag orkar inte vara på instagram längre. Med ungefär tre månaders intervall förnyas mitt följarflöde. Nya ofrivilligt barnlösa tillkommer, och först väntar de på sina första ivf:er, beskriver besöken och proverna och blodproven och spolningarna och väntetiden, och jag känner igen mig och har peppat och förklarat och hejat och skrivit kommentarer så mina fingrar har blött. Som en annat orakel. Och så gör de sina ivf:er och för en del misslyckas det, och de kraschar och gråter och sörjer, och jag försöker trösta, vilket blir så futtigt och tomt och tunt med det lilla brustna hjärta-symbolen jag lämna. Och så har vi dem som lyckas direkt, och jag stämmer in i hurra-kören, och så lyckas ännu fler på sina frysförsök, och plötsligt är alla i mitt flöde gravida. För en del har bebisarna redan kommit, så länge har jag varit med i den här leken så mina fd ofrivilligt barnlösa instakompisar nu blivit helt "normala" bebisbildsspottande instagrammare. Och det är som att sitta i väntrummet hos barnmorskan varje gång jag går in på instagram. Och så känner jag mig som den största och värsta skurken i världen, när jag finner mig själv fingra på "unfollow"-knappen och slutligen trycker. Bort, bort, bort, bort. Jag orkar inte. Det betyder inte att jag överger de här personerna, eller är arg på dem, eller vill straffa dem. Det är ren självbevarelsedrift. Jag använder instagram för att få tröst. Inte för att störtdyka ner i ultraljud och bebisgosbilder. Jag orkar inte. Så nu har jag gjort en bebis&gravid-rensning på mitt instakonto för Fru Infertil. Och vet ni hur lyckad och hjärtlig och generös och välvillig och mysig man känner sig då som människa?! Inte särskilt.
Och så mysigheten i att skriva hela ovan stycke och fortfarande stå för sig själv som människa. Bitterheten som bara pyr och river och osar i mig och om mig. Tomheten. Så tomt är det, utanför IVFbubblan, så jag längtar in igen. I någon mening. Och så skönt att vara utanför. I en annan mening.
Min ålder har aldrig bekymrat mig innan, men nu slår det mig med all kraft. Jag fyller 35 i höst. Jag har 5 fertila år kvar. BARA FEM?! Och ett halvt av dem kommer jag slösa bort nu med min jävla satans förbannade paus. Jag har dock en stor jävla rövfördel jämfört med så många andra. Ja, dels globalt förstås, men jag orkar inte gå in i den stora jämförelsen med hela jordens fattigdom etc för isf kan jag ju lägga ner mitt pipande i detta nu, utan jag menar specifikt jämfört med många andra ivf:are. Min man och jag har inga förmögenheter, ärvda pengar eller vinster, men vi har båda fina goda löner och har levt tillsammans i åtta år. Vi har alltså gott om pengar att röra oss med. För oss är det inte ett problem att köpa ett trepack ivf:er. Det skulle vi kunna göra imorgon, utan att det skulle påverka vår ekonomi det minsta. Och det är förstås en stor jävla trygghet. Jag kan alltså ivf:a mig till månen om jag vill. Tre om året, smackpangbang. Eller ja, hur länge nu läkarna vill ha mig.
Men detta faktum fyller mig både med tröst och förtvivlan. Läste en artikel som beskrev hur det i någon mån var "lättare" för ofrivilligt barnlösa innan ivf-tekniken fanns, eller åtm blev så bra som den är idag. På den tid man bara fick/kunde göra ett försök. Och gick inte det, så var det över. Chansen att få eller köpa fler, fanns inte. Och då kunde man börja sörja. Men mitt sorgearbete kommer aldrig igång. Vi får ut ägg. De befruktas och de överlever och de blir blastosar. Och jag är "bara" 35. Och inte alltför fet (även om jag gått upp nu igen sen de misslyckades + jag har slutat snusa. Är det inte det ena så är det fanimig det andra...) Säger vår läkare till oss. Och lägger till, att prognosen är god.
Men hur i helvete ska man orka lita på en god prognos, när det bara misslyckas och misslyckas och misslyckas? Hur många ivf:er ska jag orka göra? De två långa hormonbehandlingar jag redan gjort har haft en ENORM inverkan på mitt hälsotillstånd, fysiskt och mentalt. Det är en känslomässig och fysiologisk bergochdalbana utan dess like. Upp i vikt, ner i vikt. Upp i humör, ner i humör. Nästanvaragravid - stå på tröskeln till att allt ska vara över, att kanske få vakna upp ur den här jävla mardrömmen, det är så nära så vi känner doften, det sex dagar gamla friska stora fina hundracelliga embryot som överlevt allt och trotsat alla odds växer i min livmoder och jag tror, jag vågar tro, jag orkar hoppas, jag reser mig över allt. Och så. Pang. Blod. Jag blöder och krampar och värker ur mig det som kanske en gång skulle kunna varit. Och allt runtomkring är som vanligt. Och jag kan inte bryta ihop. Det går inte att falla, för det finns inget att sörja. Inget har hänt. Annat än att jag satsat allt jag hade och lite till, och ändå behövt möta ett misslyckande. Hur ofta möter vi det i våra liv? Att vi ger något allt vi har, jag menar varje tum av vårt mod, ork, hopp, och inte lyckas?
Well, consider me a failure. Jag bugar mig ödmjukt. Kryper undan in i kulisserna. Jag har givit upp. Helt släppt de vänner som inte höll måttet utan så mycket som ett hejdå, eller en förklaring, eller ett enda försök till att försonas. Jag skäms och känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag känner mig osäker nästan hela tiden och har så svårt att höra min inre röst. Vem är jag? Vem är den här personen som intagit mig nu? Är detta jag, nu? Psykologen säger att det är en livskris och en person på besök, som kommer lämna mig när detta är över. Att denna ledsna, bittra, kraftlösa, missunnsamma person inte kommer att vara jag för alltid. Jag försöker verkligen vara som vanligt. Igår gick jag ut och tog två glas champagne på en dyrig innergård med min chef. Där satt jag i mina guldglittriga pumps och powerjacket och diskuterade högtravande ämnen. Inom mig hörde jag bara orden "fejkfejkfejkfejkfejkfejk". Med ett eko av "meningslöst, vad spelar det för jävla roll egentligen, vad sa du nu, varför sa du så, tänk om du sa fel, varför tycker hon om dig, hon kanske inte vill sitta här med dig, ingen vill sitta här med dig, du kommer förlora alla vänner du har, de är bara kvar av artighet, du bidrar inte med någonting längre."
Jag inser att detta inlägg tangera någon slags gräns för vilka tankar och känslor jag borde dela med mig av. Det är ovanligt att människor gör det, in this day and age. Sorg är skam och får inte luftas eller visas i vårt samhälle. Men jag vet också, alltså helt jävla förlorad är jag ju inte, att det jag nu genomgår och upplever, är en HELT FUCKING NORMAAAAL SORGEREAKTION och det finns därför ingen egentligen anledning att hetsa upp sig över det. Ingen behöver alltså skriva "men herregud, du ska inte sjukskriva dig?!?!?!" i en kommentar eller i ett mejl. Så här är det också att vara ofrivilligt barnlös och genomgå flera misslyckade ivf-behandlingar. En helt normal reaktion. Och ja, jag vill visa också den sidan. Mitt i all min styrka, mod, och from time to time galna glättighet och skarpa syrliga humor och cynism, i all min kärlek och omtanke och välvilja mot mig själv och andra, i all överlevnadsinstinkt finns också detta.
Svärtan.
Och i den, ljuset. Om en timme kommer min vän. Vi ska färdigställa Paris-bokningen, välja vilken kväll vi ska på Moulin Rouge och boka hotell. Och jag har köpt hem champagne. Jag sa att allt är grått. Grått, grått, grått. Men vet ni vad grått består av?
Svart.
Och vitt.
Mörker. Blandat med ljus.
Den stora långa bleka gråa sommaren (ja, deprimerade personer upplever inte färger lika starkt som andra, visste ni det? Och runtomkring mig är det just så... grått) sträcker ut sig framför mig. Jag har tagit långledigt. Nästan sex veckor kommer det bli. Och jag har bokat in massa resor till Europa. Både storstad och landsbygd och shopping och bad och rulla runt bland de italienska vingårdarna i Valpolicella och dricka ohemula mängder Amarone. För att jag kan. Satt just och klickade hem en resa till Paris i september med en vän. För att jag kan. Vi ska på Moulin Rouge. För att vi kan. Och inom mig, dött dött dött.
Jag orkar inte vara på instagram längre. Med ungefär tre månaders intervall förnyas mitt följarflöde. Nya ofrivilligt barnlösa tillkommer, och först väntar de på sina första ivf:er, beskriver besöken och proverna och blodproven och spolningarna och väntetiden, och jag känner igen mig och har peppat och förklarat och hejat och skrivit kommentarer så mina fingrar har blött. Som en annat orakel. Och så gör de sina ivf:er och för en del misslyckas det, och de kraschar och gråter och sörjer, och jag försöker trösta, vilket blir så futtigt och tomt och tunt med det lilla brustna hjärta-symbolen jag lämna. Och så har vi dem som lyckas direkt, och jag stämmer in i hurra-kören, och så lyckas ännu fler på sina frysförsök, och plötsligt är alla i mitt flöde gravida. För en del har bebisarna redan kommit, så länge har jag varit med i den här leken så mina fd ofrivilligt barnlösa instakompisar nu blivit helt "normala" bebisbildsspottande instagrammare. Och det är som att sitta i väntrummet hos barnmorskan varje gång jag går in på instagram. Och så känner jag mig som den största och värsta skurken i världen, när jag finner mig själv fingra på "unfollow"-knappen och slutligen trycker. Bort, bort, bort, bort. Jag orkar inte. Det betyder inte att jag överger de här personerna, eller är arg på dem, eller vill straffa dem. Det är ren självbevarelsedrift. Jag använder instagram för att få tröst. Inte för att störtdyka ner i ultraljud och bebisgosbilder. Jag orkar inte. Så nu har jag gjort en bebis&gravid-rensning på mitt instakonto för Fru Infertil. Och vet ni hur lyckad och hjärtlig och generös och välvillig och mysig man känner sig då som människa?! Inte särskilt.
Och så mysigheten i att skriva hela ovan stycke och fortfarande stå för sig själv som människa. Bitterheten som bara pyr och river och osar i mig och om mig. Tomheten. Så tomt är det, utanför IVFbubblan, så jag längtar in igen. I någon mening. Och så skönt att vara utanför. I en annan mening.
Min ålder har aldrig bekymrat mig innan, men nu slår det mig med all kraft. Jag fyller 35 i höst. Jag har 5 fertila år kvar. BARA FEM?! Och ett halvt av dem kommer jag slösa bort nu med min jävla satans förbannade paus. Jag har dock en stor jävla rövfördel jämfört med så många andra. Ja, dels globalt förstås, men jag orkar inte gå in i den stora jämförelsen med hela jordens fattigdom etc för isf kan jag ju lägga ner mitt pipande i detta nu, utan jag menar specifikt jämfört med många andra ivf:are. Min man och jag har inga förmögenheter, ärvda pengar eller vinster, men vi har båda fina goda löner och har levt tillsammans i åtta år. Vi har alltså gott om pengar att röra oss med. För oss är det inte ett problem att köpa ett trepack ivf:er. Det skulle vi kunna göra imorgon, utan att det skulle påverka vår ekonomi det minsta. Och det är förstås en stor jävla trygghet. Jag kan alltså ivf:a mig till månen om jag vill. Tre om året, smackpangbang. Eller ja, hur länge nu läkarna vill ha mig.
Men detta faktum fyller mig både med tröst och förtvivlan. Läste en artikel som beskrev hur det i någon mån var "lättare" för ofrivilligt barnlösa innan ivf-tekniken fanns, eller åtm blev så bra som den är idag. På den tid man bara fick/kunde göra ett försök. Och gick inte det, så var det över. Chansen att få eller köpa fler, fanns inte. Och då kunde man börja sörja. Men mitt sorgearbete kommer aldrig igång. Vi får ut ägg. De befruktas och de överlever och de blir blastosar. Och jag är "bara" 35. Och inte alltför fet (även om jag gått upp nu igen sen de misslyckades + jag har slutat snusa. Är det inte det ena så är det fanimig det andra...) Säger vår läkare till oss. Och lägger till, att prognosen är god.
Men hur i helvete ska man orka lita på en god prognos, när det bara misslyckas och misslyckas och misslyckas? Hur många ivf:er ska jag orka göra? De två långa hormonbehandlingar jag redan gjort har haft en ENORM inverkan på mitt hälsotillstånd, fysiskt och mentalt. Det är en känslomässig och fysiologisk bergochdalbana utan dess like. Upp i vikt, ner i vikt. Upp i humör, ner i humör. Nästanvaragravid - stå på tröskeln till att allt ska vara över, att kanske få vakna upp ur den här jävla mardrömmen, det är så nära så vi känner doften, det sex dagar gamla friska stora fina hundracelliga embryot som överlevt allt och trotsat alla odds växer i min livmoder och jag tror, jag vågar tro, jag orkar hoppas, jag reser mig över allt. Och så. Pang. Blod. Jag blöder och krampar och värker ur mig det som kanske en gång skulle kunna varit. Och allt runtomkring är som vanligt. Och jag kan inte bryta ihop. Det går inte att falla, för det finns inget att sörja. Inget har hänt. Annat än att jag satsat allt jag hade och lite till, och ändå behövt möta ett misslyckande. Hur ofta möter vi det i våra liv? Att vi ger något allt vi har, jag menar varje tum av vårt mod, ork, hopp, och inte lyckas?
Well, consider me a failure. Jag bugar mig ödmjukt. Kryper undan in i kulisserna. Jag har givit upp. Helt släppt de vänner som inte höll måttet utan så mycket som ett hejdå, eller en förklaring, eller ett enda försök till att försonas. Jag skäms och känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag känner mig osäker nästan hela tiden och har så svårt att höra min inre röst. Vem är jag? Vem är den här personen som intagit mig nu? Är detta jag, nu? Psykologen säger att det är en livskris och en person på besök, som kommer lämna mig när detta är över. Att denna ledsna, bittra, kraftlösa, missunnsamma person inte kommer att vara jag för alltid. Jag försöker verkligen vara som vanligt. Igår gick jag ut och tog två glas champagne på en dyrig innergård med min chef. Där satt jag i mina guldglittriga pumps och powerjacket och diskuterade högtravande ämnen. Inom mig hörde jag bara orden "fejkfejkfejkfejkfejkfejk". Med ett eko av "meningslöst, vad spelar det för jävla roll egentligen, vad sa du nu, varför sa du så, tänk om du sa fel, varför tycker hon om dig, hon kanske inte vill sitta här med dig, ingen vill sitta här med dig, du kommer förlora alla vänner du har, de är bara kvar av artighet, du bidrar inte med någonting längre."
Jag inser att detta inlägg tangera någon slags gräns för vilka tankar och känslor jag borde dela med mig av. Det är ovanligt att människor gör det, in this day and age. Sorg är skam och får inte luftas eller visas i vårt samhälle. Men jag vet också, alltså helt jävla förlorad är jag ju inte, att det jag nu genomgår och upplever, är en HELT FUCKING NORMAAAAL SORGEREAKTION och det finns därför ingen egentligen anledning att hetsa upp sig över det. Ingen behöver alltså skriva "men herregud, du ska inte sjukskriva dig?!?!?!" i en kommentar eller i ett mejl. Så här är det också att vara ofrivilligt barnlös och genomgå flera misslyckade ivf-behandlingar. En helt normal reaktion. Och ja, jag vill visa också den sidan. Mitt i all min styrka, mod, och from time to time galna glättighet och skarpa syrliga humor och cynism, i all min kärlek och omtanke och välvilja mot mig själv och andra, i all överlevnadsinstinkt finns också detta.
Svärtan.
Och i den, ljuset. Om en timme kommer min vän. Vi ska färdigställa Paris-bokningen, välja vilken kväll vi ska på Moulin Rouge och boka hotell. Och jag har köpt hem champagne. Jag sa att allt är grått. Grått, grått, grått. Men vet ni vad grått består av?
Svart.
Och vitt.
Mörker. Blandat med ljus.
torsdag 9 juni 2016
Att rädda sig själv
Jag har mått bra. Lite för bra, tycker jag själv. Inte gråtit. Inte skrikit. Inte deppat. Inte försmäktat.
Tvärtom. Jag har mått OK. Nästan lättad. Det där med att jag försökte och väldigt gärna ville bli gravid känns som en ond bråd död för länge sedan. Jag minns, och märker, att jag är utanför. Ensam. Det märker ju en människa, liksom. De som har gått (och säkert saknar mig ibland, jag är dökul!!) har gått, och de har lämnat stora hål efter sig och jag orkar inte fylla dem. Kalendern gapar tom. Eller OK, semitom, jämfört med de flesta människor - mitt sociala liv är rikt - men inte desto mindre, färre bokningar än jag är van vid. Jag har flera på lut men jag ringer dem inte. Jag har bokat upp hela september, men inget nu. Jag är rädd att inte orka. Då. I närtid. Men om tre månader, orkar jag. Nog.
Jag var i Malmö i helgen, och hann med att bli full på tåget ner, hämtad av party animal No 1 o satt på en beach m henne (ribban) o cava som jag fick dricka upp (nästan allt) då hon körde, sen hem t hennes våning o balcony o enorma mängder Riesling innan jag tog taxi hem t bögarna, som vid kl 23 mötte mig med middag och chablis..... Dööööööh. Dagen efter var det upp i ottan o dags för möhippa med idel främlingar, min stoneface satt som en kaka hela dagen och ingen kunde märka eller ana att jag var i tiotusen bitar. Jag gjorde SUCCÈ! Hurra!! Och ramla hem vid 04.30...
Så såg min "Missfalls-helg" ut... Ja, ni vet. Vad psykologerna säger... Att ett minus i IVF är som ett känslomässigt missfall.. .Det bearbetas och hanteras på liknande sätt, för hela kroppen och själen och psyket är SÅ REDO för graviditet. Vi har BF och allt. uträknat varje gång..
Trött, men inte nedslagen. The opposite. Jag är döglad. Eller ok, inte döglad jämfört med dig som läser, eller de flesta människor. Jag är IVF-dö-glad. Vilket typ betyder "don wanna kill ma self each an evvery minnit".
Min psykolog sa till mig, när jag blev jättenervös över att jag mådde "SÅ BRA" att det inte handlar om att må bra, utan handlar om att min "själ", mitt inre eller whatev u wanna call it (helt oreligiöst alltså, men typ mitt inre känsloliv) behövde komma upp för luft. Att jag intuitivt visste att nu är jag så nära gränsen så jag aldrig kommer upp igen, så jag MÅSTE UPP!!
När hon sa det, brast jag ut i storgråt. Gråt, över den starkaste vackraste modigaste kvinna jag känner.
Hon heter Fru Infertil och hon har räddat mig ännu en gång. Så stark är jag, så innerligt känns det, så jag inte dukar under. JAG DUKAR TILL FEST! Jag räddar mig själv och jag mår inte ens dåligt. Det är sant. Ivf nr två sket sig, försök nummer fem gick åt helvetet, jag har sprutat mig i magen, pillat upp hormontabletter i vaginan, gråtit, längtat, önskat, varit bitter, arg, ledsen, förväntansfull, livrädd... alla känslor du kan tänka dig... och nu när allt är över... är jag..."glad". Ja, typ. Glad.
Så, välkommen till det värsta jag någonsin mått, och det bästa jag någonsin verkat må. Jag har räddat mig själv. Så gärna vill jag bli mamma, säger min psykolog, så jag inte låter mig själv falla igenom golvet nu. Jag har räddat mig själv, av ett enda skäl.
Att orka. Igen.
Tvärtom. Jag har mått OK. Nästan lättad. Det där med att jag försökte och väldigt gärna ville bli gravid känns som en ond bråd död för länge sedan. Jag minns, och märker, att jag är utanför. Ensam. Det märker ju en människa, liksom. De som har gått (och säkert saknar mig ibland, jag är dökul!!) har gått, och de har lämnat stora hål efter sig och jag orkar inte fylla dem. Kalendern gapar tom. Eller OK, semitom, jämfört med de flesta människor - mitt sociala liv är rikt - men inte desto mindre, färre bokningar än jag är van vid. Jag har flera på lut men jag ringer dem inte. Jag har bokat upp hela september, men inget nu. Jag är rädd att inte orka. Då. I närtid. Men om tre månader, orkar jag. Nog.
Jag var i Malmö i helgen, och hann med att bli full på tåget ner, hämtad av party animal No 1 o satt på en beach m henne (ribban) o cava som jag fick dricka upp (nästan allt) då hon körde, sen hem t hennes våning o balcony o enorma mängder Riesling innan jag tog taxi hem t bögarna, som vid kl 23 mötte mig med middag och chablis..... Dööööööh. Dagen efter var det upp i ottan o dags för möhippa med idel främlingar, min stoneface satt som en kaka hela dagen och ingen kunde märka eller ana att jag var i tiotusen bitar. Jag gjorde SUCCÈ! Hurra!! Och ramla hem vid 04.30...
Så såg min "Missfalls-helg" ut... Ja, ni vet. Vad psykologerna säger... Att ett minus i IVF är som ett känslomässigt missfall.. .Det bearbetas och hanteras på liknande sätt, för hela kroppen och själen och psyket är SÅ REDO för graviditet. Vi har BF och allt. uträknat varje gång..
Trött, men inte nedslagen. The opposite. Jag är döglad. Eller ok, inte döglad jämfört med dig som läser, eller de flesta människor. Jag är IVF-dö-glad. Vilket typ betyder "don wanna kill ma self each an evvery minnit".
Min psykolog sa till mig, när jag blev jättenervös över att jag mådde "SÅ BRA" att det inte handlar om att må bra, utan handlar om att min "själ", mitt inre eller whatev u wanna call it (helt oreligiöst alltså, men typ mitt inre känsloliv) behövde komma upp för luft. Att jag intuitivt visste att nu är jag så nära gränsen så jag aldrig kommer upp igen, så jag MÅSTE UPP!!
När hon sa det, brast jag ut i storgråt. Gråt, över den starkaste vackraste modigaste kvinna jag känner.
Hon heter Fru Infertil och hon har räddat mig ännu en gång. Så stark är jag, så innerligt känns det, så jag inte dukar under. JAG DUKAR TILL FEST! Jag räddar mig själv och jag mår inte ens dåligt. Det är sant. Ivf nr två sket sig, försök nummer fem gick åt helvetet, jag har sprutat mig i magen, pillat upp hormontabletter i vaginan, gråtit, längtat, önskat, varit bitter, arg, ledsen, förväntansfull, livrädd... alla känslor du kan tänka dig... och nu när allt är över... är jag..."glad". Ja, typ. Glad.
Så, välkommen till det värsta jag någonsin mått, och det bästa jag någonsin verkat må. Jag har räddat mig själv. Så gärna vill jag bli mamma, säger min psykolog, så jag inte låter mig själv falla igenom golvet nu. Jag har räddat mig själv, av ett enda skäl.
Att orka. Igen.
torsdag 2 juni 2016
Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän
Repost: Mitt mest lästa inlägg:
Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!
Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:
1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.
2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.
3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.
4.Har ni provat att....?
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan? If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande. "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka! If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!
5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?
6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.
7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!
8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.
Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.
9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer
Fru Infertils IVF For Dummies
1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.
2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):
3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt). IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.
Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!
10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad
Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:
Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.
Så säg det!
Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga".
Exakt just precis det och bara det. För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.
Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?
The End.
Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!
Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:
Fru Infertils speciella toppen-botten-lista på 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän!
1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.
2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.
3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.
4.Har ni provat att....?
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan? If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande. "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka! If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!
5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?
6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.
7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!
8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.
Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.
9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer
Fru Infertils IVF For Dummies
1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.
2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):
3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt). IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.
Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!
10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad
Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:
Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.
Så säg det!
Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga".
Exakt just precis det och bara det. För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.
Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?
The End.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)