Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 2

Jag kan inte tillåta mig själv att njuta, det var vad jag insåg efter förra soulsearching-inlägget i Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös del 1. Nu kommer del två.

Så, varför kan jag inte tillåta mig att njuta? Det funderade jag på länge och väl och kom sedan till en insikt. Lite som personer som förlorat en närstående beskriver sorgbearbetningen... Att de inte vill släppa taget, inte vill sluta pilla på det där såret, de får dåligt samvete första gången de inte tänkt på sin närstående på tjugo minuter, eller första gången de skrattat hjärtligt, för de tror att de betyder att de har glömt personen. Sorgen är ett sätt att hålla kvar i längtan, i ilskan över det orättvisa som skett sorgen är ett sätt att hålla kvar i kärleken och att hedra minnet.

 Så är det för mig också, tror jag. Jag kan inte tillåta mig själv att njuta av någonting alls, för det är som att jag på något plan sviker den jag väntar på, kanske. Sviker min man, mig själv, våra drömmar. Jag har försatt mig själv i ett undantagstillstånd. Det ser ut som att jag lever, och nog både skrattar och njuter jag, av en väldig massa olika saker. Av mat och av vin och av resor och av vänner och av mitt roliga jobb.  Men det når inte ända in, och det är varken helt ärligt eller helt på riktigt.

Min man störtgrät när vi pratade om detta. Han grät de tårar jag inte kunde gråta, och sa, att du måste ju få njuta av livet älskling, du måste få ha alla färger, om du inte kan sörja kan du ju inte njuta heller.

Han har rätt, och jag lovade bättring. Ergo detta inlägg. Det är ett sätt för mig att närma mig, och försöka förstå, och känna efter - inte bara tänka efter - hur det är för mig att vara ofrivilligt barnlös. Många har ställt den frågan till mig. Hur känns det? Hur är det? Jag brukar bara fnysa till, rycka på axlarna, kasta med håret och utbrista: Men allvarligt talat, tror du att jag känner efter?

Tidigare har jag nämnt hur jag har förhållit mig till vänner i den här processen. Öppenheten vi tidigare haft, hur jag öppet pratat och uppdaterat och berättat och uppmanat folk att fråga. Jag kommer nu att ändra strategi. Jag kommer att stänga dörren mot omvärlden, för att kunna öppna dörren inåt. Inte mot alla, men mot en del. (Och inte i den här bloggen, don´t u worry!!)

Igår ringde min bror. I´ve got plentz of them och så fort någon av dem ringer, så händer något inom mig. Det tog fem minuter, sen grät jag. Det förvånade rentav mig själv, för det var i en mening om nåt helt annat, och jag hade redan försökt beskriva hur jag mår och hur jag känner en stund, och apropå samtalet med min man kämpade jag verkligen med att öppna upp, och att inte bara säga orden.

Det händer något mycket kraftfullt när människor som står mig riktigt nära talar med mig. Jag tror att det beror på, att de är solidariska i min sorg. De bara är där, och de är ledsna med mig. För mig. De är med mig i känslan, låter mig släppa fram den, bara genom sin närvaro. Till skillnad från många andra relationer jag har, som mest bara är ord nuförtiden. Orden som rinner ur mig, när jag gång på gång öppnar upp till mitt mest privata, utan att varken känna efter själv, eller att vederbörande gör det heller, jag bara uppdaterar dem på läget. Som om det vore en såpopera. Smaskigt. Hur många behandlingar har ni gjort nu? En eller två? Hur många finns det? Hur många ska ni göra? När är nästa???  Deras svar och reaktioner, helt utan känslor. Det har sakta gröpt ur mig, som vore jag en radiostation man kan tune in på då och då när det passar en själv, när man vill ha senaste nytt på Fru Infertil-fronten utan att behöva stanna kvar efteråt för att ta hand om kraschen. Jag har flera personer som hör av sig med nåt mess eller på facebook ungefär var tredje månad. Hur går det nu, hur är det nu? Hur gick förra behandlingen? Smask smask. Sen tyst, tills de ber om nästa uppdatering.

Nej, jag lägger ner den stationen nu. Och öppnar en helt annan kanal. Med och för mig själv. Och ja, jag fattar att de inte bara vill smaska i sig mitt elände, utan att de är mina vänner och vill mig väl, självklart! Men det finns en stor och tydlig skillnad i den nära relationen som varit med mig i mina känslor och stormar, som till exempel mina bröder, och de mer bekanta vännerna, som är vana vid glättiga glada Fru Infertil. Det är inte deras fel, de vet nog inte bättre, och vet heller inte att jag önskar eller behöver något annat, men oavsett vad ska jag nu ge mig själv det jag önskar. Följetongen är slut. Hädanefter kommer jag vänligt säga, att jag inte vill prata om det.


Fast det vill jag, egentligen. Och dem som också vill det, på riktigt, kommer att utmärka sig själva då, tänker jag mig.