En vän för varje väder

Alltså, backning, bättring, skärpning, uppstramning på Fru Infertil! Inser nu när jag läser igenom mina senaste inlägg att det sannerligen låter som att er kära fruga är strandad, lämnad och avdumpad på en öde ö mitt ute i ingenstans, långt bort från all civilisation, för att inte tala om nära relationer.

Det är ju verkligen väldigt orättvist beskrivet av mig, och ett typexempel på att bara se det där som inte funkar, snarare än att fokusera på det som faktiskt funkar. Inte bara funkar. Briljerar.  Bättring!

Helt klart är att en del av mina sociala relationer blivit knäppa sen vi gick in i barnlöshetens förlovade land, men då vill jag verkligen BETONA att Fru Infertil är en poppis höna med ett mycket stort nätverk. Jag känner mycket folk, träffar mycket folk, är i kontakt med mycket folk, håller kontakt med mycket folk, etc. Det är vänner och bekanta från alla möjliga delar av mitt liv, och jag är en mångsysslare av rang, så jag har verkligen samlat på mig en härlig brokig skara människor från såväl professionella som ideella som rena skära fyllesammanhang. Det är dessa relationer jag hänvisar till i första hand när jag berättar om konstiga reaktioner, kommentarer och frågor jag får (eller inte får) apropå barnlösheten. Och det har ju också förändrats över tid.

Men jag hade alltså som uttalad strategi redan från början, eller strategi och strategi, det är bara sån jag ÄR, can´t help it, jag öppnar upp och delar med mig. Inte helt vettlöst och till random folk på stan, och nog har jag känsla för vad som passar sig och i vilket sammanhang, men jag tycker att jag är en rätt bra people person liksom, folk brukar rätt generellt... ja men digga mig liksom. Många beskriver iofs att de blir lite rädda för mig initialt men hey, som feminist tar jag det bara som en ren och skär komplimang ;)

Hursomhelst, denna min strategi har gått ut på att jag på ett rätt okomplicerat sätt redan från början kunnat säga "o ja så vill vi ju gärna ha familj också" i sammanhang där den kommentaren varit lämplig, och så har det inte varit mer med det. (Plus att typ 90 % gissningsvis av alla personer i runt 30-40-årsåldern vill ju faktiskt på någon nivå bilda familj eller kan iaf tänka sig det, så det är inte en long shot eller ett dramatiskt avslöjande, har jag resonerat.)

Men så med tiden, så har den kommentaren mer dragit åt "jo men min man och jag har försökt få barn en tid, vi får väl se här hur det går" till "vi står faktiskt i en utredning just nu, vi får väl se hur det går..." till... nja här började det bli lite mer knepigt, säg att jag skalat av den allra yttersta kretsen men för resterande har jag ändå kunnat, om samtalet kommit på tal och vi ändå är hyfsat nära varandra, kunnat säga att det kan komma bli tal om en IVF-behandling här framöver, vi vet faktiskt inte riktigt, det känns lite jobbigt för oss just nu, men men, etc etc, hej hej.

Nå, med detta sagt, är det alltså en hel drös med människor som finns i våra liv som vet vad vi håller på med, så ska ju inte djungeltrumman underskattas heller. Och det är i dessa sammanhang som det blivit askonstigt, framför allt.

Men, och det är här jag erinrar mig att detta har jag inte varit helt ordentligt på det klara med, så finns ju också de där nära relationerna, som antingen är nära på mer daglig basis eller är nära av typen "vi hörs inte på fyra månader men när vi hörs så bara köttar vi ur oss allt!!"-  och i många av dessa relationer har jag funnit ett stort stöd, precis på det sätt jag behöver. Det har inte varit helt utan komplikationer förstås, heck, livet är svårt, och det ÄR svårt att prata om, såväl för mig som dem jag pratar med, och mina behov har ju också förändrats över tid, precis som de i sina egna liv möter egna kriser och förälskelser och allt vad som hör livet till liksom. (Och jag har ju då inte alltid varit typexemplet på hur man lyfter en annan människa i kris, då jag varit fullt upptagen med min egen. Jag har varit som de flesta normal empatiskt begåvade människor är, stöttat upp just så mycket som jag själv orkar vid tillfället, ibland lite mer än jag orkar för let´s face it - det kan man kräva av en vän. Och ibland lite mindre än jag borde. Och let's face it - också det kan man förlåta en vän. Vänskap är givande och tagande och förståelse för olika faser. Tänker jag. Tyvärr har min egen fas dock blivit en långroman a la Knausgård dränkte sig just i närmsta å av avundsjuka...)

Det finns vänner till mig som inte riktigt klarat varken alla toppar eller dalar under den här perioden, men som någon slags BASLINJE har de alltid funnits där. Jag har kompisar som haft svårt att festa med mig och ha riktigt roligt, och som gått in i en bekymrad Hur mååååår du???-min varje gång vi setts, vilket ibland funkat utmärkt för mig och ibland gjort mig inte så lite frustrerad. Och så har jag de där vännerna som inte kunnat få ur sig ett enda känslosamt ord, mer än Herregud. Herregud!!!! och sen i tystnad sträckt sig efter champagneflaskan och sen bokat in en långweekend i London med mig. Och det har ibland varit exakt just det jag behöver, och ibland har det varit i osynk. Men som baslinke, oh my god vilket stöd.

Sen har vi långkörarna, de riktiga slitvargarna, som med samtal efter mess efter vinkväll efter lunch efter promenad efter veckor av tystnad efter kris efter glädje efter PANIKDESPERATION efter ångestältande.... genom allt har de stått där, i ösregn som i sol, alltid redo att erbjuda ett paraply eller en solstol, alltid redo att ta mina tårar eller min tystnad eller min schlagerstass. Det är de där personerna som faktiskt BURIT mig, och de har antingen redan funnits där nära från början, eller funnits i periferin och makat sig närmare. Bara stått där och skinit i all sin självklarhet, och varit redo att backa upp.

Min egen mor är ett praktexempel på en relation som visserligen var rätt nära, men verkligen också komplicerad, (som så många föräldra-barn-relation ju är) och under många perioder i såväl mitt som mina syskons liv har hon lämnat en del i övrigt att önska, support wise. Men inte i detta fall. Alltså min mamma får ALLA RÄTT av mig. Hon har dundrat fram som en jävla ångvält, inte stannat vid något, inte tvekat vid något, sagt fel och sagt förlåt och sagt rätt och sagt förlåt och tassat på tå men ändå stått där som en jäkla hoppborg av comfort, och där har jag kunnat bounza runt som en liten tott när jag så önskat. Och så har jag kunnat tokbacka ut när jag så behövt. Hon reste hit femtio mil för att vara med mig under min första ruvning, stod på standby, och jag begrep först i efterhand (så jävla självupptagen blir man ju när man ruvar) att hon varit här bara för min skull, och att också hon grät när det inte gick vägen. Det såg jag inte då, när jag tvingade henne att stå i ljuset av min köksfläkt och tillsammans med mig stirra på de sju graviditetstester jag hade, som uppvisade Fifty shades of spökstreck allihop. Gardinerna var nerdragna, det var disk och skit överallt, jag var crazy test lady och kunde inte gå till jobbet, och mamma stod bredvid och vände och vred på tester i ljuset av fläkten.... Så grät hon, när jag inte såg. Eller förstod.

Det är egentligen bara två nära relationer som gått helt i kras. Eller kras och kras. Gått in i en total stand still, helt utan kontakt. Jag sörjer dem intensivt. Men jag räknar också mina skatter, trär upp dem en efter en som smultron på sommarens mest dyrbara strå, och så vill jag verkligen intyga......:

Det finns dem som bär när åskan går. 
Det finns dem som lyssnar fast de inte förstår.


(Och här ska många i vårt ttc-community på instagram liksom här i kommentarerna känna er VÄLDIGT träffade. Ni kan skriva ut det här inlägget och sätta upp på kylen som ett diplom. Certified Infertility Friend. Det är vad ni är. PUSS!)

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 3

Det är som en damm som brustit, nu när jag börjat öppna upp om hur det egentligen känns att vara mig, Fru Infertil, i detta barnlösa bara liv. 

En sak jag inte berättat om, är de rent fysiska symptomen som kommer sig av ofrivillig barnlöshet. Eller alltså, jo, jag har ju berättat nogsamt om hur det känns att genomgå behandlingarna, hur det spänner och drar och sväller i magen, om näsblod och huvudvärk och kåtheten (hehe, inser nu jag inte berättat om den förresten? The big PIRR när man går på gonal-f och Kåta Gun som inträder lagom till Ovitrellen? Eller? Hahahah det får jag ta en annan gång :)).

Men jag har inte berättat om the everyday life och hur just min sorg och smärta kanske inte kommit ut genom munnen, men ändå gjort sig smärtsamt påmind, i munnen.

Det började sommaren 2014, jag var på Mallorca med min mamma och en av mina bröder. Eftersom jag har tio tusen syskon har min mamma på äldre dar börjat ta med sig en eller två av oss i olika konstellationer på resor (på hennes arma pensionärsinkomst, bless her!) och särskilt oss ungar som ännu inte har egna kiddos. Eftersom hon är barnvakt och typ dedikerat sitt liv åt mina syskons barn, antar jag hon vill make up for sin frånvaro då och då gentemot oss "ungdomar" som ännu inte har barn. Så, hon tog med mig och lillbrorsan till Mallis. Och vi solade och drinkade. Och jag fick en besvärlig hangover. Som satt i. Och satt i. Och aldrig gick över. Jag hade DÖDENS HUVUDVÄRK i en vecka. Det var den sommaren vi inlett en utredning men hamnade i sommarskarven, dvs vi gjorde en del tester före sommaren, men fick vackert vänta på nästa tid till efter sommaren, och jag hade fortfarande inte gjort själva spolningen (vet ni vad det är? De kör igenom nåt medel i äggledarna för att kolla så de inte kloggat igen. Och nej, det är inte..... skönt.....) och därmed var vår utredning inte avslutad ännu.

Men jag satte inte ihop huvudvärken med min utredning, eller barnlösheten för den delen. Jag bokade istället tid på vårdcentralen akut när jag kom hem. Hjärnblödning? Cancer?

Klart en liten del av mig anade att huvudvärken kom sig av stress och jag googlade mig blå om fingrarna. Och så stötte jag på vad jag trodde var svaret. Spända käkar. Kan komma sig av återhållna känslor, sorg, stress, smärta. Och när käkarna varit spända för länge sätter det sig i huvudet. Vilket sätter sig i käkarna. Etc.

Jag sjukskrev mig i en vecka, ringde jobbets sjukgymnast och fick övningar att göra - för jag skulle på en VIKTIG TJÄNSTERESA (kul att jag idag inte ens minns vilken det var, så viktig var den i efterhand) och så satt jag där på flygplanet och gjorde övningar.

-Sträck ut tungan, sa sjukgymnasten via telefon. Är tungan räfflad på sidorna? Liksom gropig?

Heck yeah, det var som en tandsåg!

Så därav diagnosen som ställdes. Spända käkar. Jag gjorde mina övningar och det gick över efter ytterligare bara tre till fyra dar. Men totalt hade jag migrän och så spända käkar så jag inte kunde tugga i nästan två veckor. Det skrämde mig.

Hösten gick, men så till jul kom det tillbaka. Käkarna började spänna och dra. Juletid, usch ja, alla barnlösa vet ju hur det känns då, även om jag själv inte satt ihop ett och ett riktigt då. Trodde det var jobbstress, men jag fattar ju nu vad det var. En jobbig jävla jul med alla drömmar och tankar och rädslor som ackumuleras då. Men tack vare mina övningar kunde jag motverka det hyfsat.

Plötsligt nästa sommar kom det tillbaka, det sa totalstopp i käkarna.  Jag spenderade en hel helg på en jävla tränings/spaweekend i Torekov tillsammans med min man och hade sån satans huvudvärk så jag nästan tuppade av. Och då ska man veta att jag är en bastant lady, alltså stark, alltså together, jag orkar alltid. Men man måste inte vara Dr Phil för att fatta att jag var spänd inför en sommar där jag skulle börja med min första IVF.

Sedan dess har jag haft återkommande besvär med käkarna och huvudvärk. Jag märker när det är på gång direkt, och genast släpper jag loss käken som sjukgymnasten lärde mig, och jag låter den svänga fritt och pendla fram och tillbaka och räcker ut tungan och gör alla möjliga sorters övningar (mmm very sexy.... ;)) så det har aldrig igen blivit så illa som det var den sommaren på Mallorca eller på träningshelgen. Det har flyttat på sig istället, nu är min nacke och rygg spänd som en jävla fiolsträng, och jag förstår ju, Fru Infertil är många saker men dum är hon baske mig inte, jag fattar ju att det är spändheten som flyttat på sig bara. Jag har inte gjort ett enda dugg åt grundproblematiken. Så det sätter sig bara nån annanstans...

Men ibland tänker jag på dessa mina spända käkar och tackar dem. De tvingade mig att göra ett tvärstopp och de hjälper mig ibland att se att jag mår dåligt när jag själv inte ens vet om det. Mitt i ett samtal med en människa, eller i en situation i fikarummet på jobbet, eller när jag kommer hem från jobbet och tror att allt är OK, kan jag känna hur de det drar i käkarna, hur jag låst dem. Och jag fattar då, att något är på gång. Nu är det jobbigt. Backa ut. Ta skydd. Vila.

Så kan det också kännas att vara ofrivilligt barnlös. Väldigt fysiskt och konkret i vardagen.

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 2

Jag kan inte tillåta mig själv att njuta, det var vad jag insåg efter förra soulsearching-inlägget i Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös del 1. Nu kommer del två.

Så, varför kan jag inte tillåta mig att njuta? Det funderade jag på länge och väl och kom sedan till en insikt. Lite som personer som förlorat en närstående beskriver sorgbearbetningen... Att de inte vill släppa taget, inte vill sluta pilla på det där såret, de får dåligt samvete första gången de inte tänkt på sin närstående på tjugo minuter, eller första gången de skrattat hjärtligt, för de tror att de betyder att de har glömt personen. Sorgen är ett sätt att hålla kvar i längtan, i ilskan över det orättvisa som skett sorgen är ett sätt att hålla kvar i kärleken och att hedra minnet.

 Så är det för mig också, tror jag. Jag kan inte tillåta mig själv att njuta av någonting alls, för det är som att jag på något plan sviker den jag väntar på, kanske. Sviker min man, mig själv, våra drömmar. Jag har försatt mig själv i ett undantagstillstånd. Det ser ut som att jag lever, och nog både skrattar och njuter jag, av en väldig massa olika saker. Av mat och av vin och av resor och av vänner och av mitt roliga jobb.  Men det når inte ända in, och det är varken helt ärligt eller helt på riktigt.

Min man störtgrät när vi pratade om detta. Han grät de tårar jag inte kunde gråta, och sa, att du måste ju få njuta av livet älskling, du måste få ha alla färger, om du inte kan sörja kan du ju inte njuta heller.

Han har rätt, och jag lovade bättring. Ergo detta inlägg. Det är ett sätt för mig att närma mig, och försöka förstå, och känna efter - inte bara tänka efter - hur det är för mig att vara ofrivilligt barnlös. Många har ställt den frågan till mig. Hur känns det? Hur är det? Jag brukar bara fnysa till, rycka på axlarna, kasta med håret och utbrista: Men allvarligt talat, tror du att jag känner efter?

Tidigare har jag nämnt hur jag har förhållit mig till vänner i den här processen. Öppenheten vi tidigare haft, hur jag öppet pratat och uppdaterat och berättat och uppmanat folk att fråga. Jag kommer nu att ändra strategi. Jag kommer att stänga dörren mot omvärlden, för att kunna öppna dörren inåt. Inte mot alla, men mot en del. (Och inte i den här bloggen, don´t u worry!!)

Igår ringde min bror. I´ve got plentz of them och så fort någon av dem ringer, så händer något inom mig. Det tog fem minuter, sen grät jag. Det förvånade rentav mig själv, för det var i en mening om nåt helt annat, och jag hade redan försökt beskriva hur jag mår och hur jag känner en stund, och apropå samtalet med min man kämpade jag verkligen med att öppna upp, och att inte bara säga orden.

Det händer något mycket kraftfullt när människor som står mig riktigt nära talar med mig. Jag tror att det beror på, att de är solidariska i min sorg. De bara är där, och de är ledsna med mig. För mig. De är med mig i känslan, låter mig släppa fram den, bara genom sin närvaro. Till skillnad från många andra relationer jag har, som mest bara är ord nuförtiden. Orden som rinner ur mig, när jag gång på gång öppnar upp till mitt mest privata, utan att varken känna efter själv, eller att vederbörande gör det heller, jag bara uppdaterar dem på läget. Som om det vore en såpopera. Smaskigt. Hur många behandlingar har ni gjort nu? En eller två? Hur många finns det? Hur många ska ni göra? När är nästa???  Deras svar och reaktioner, helt utan känslor. Det har sakta gröpt ur mig, som vore jag en radiostation man kan tune in på då och då när det passar en själv, när man vill ha senaste nytt på Fru Infertil-fronten utan att behöva stanna kvar efteråt för att ta hand om kraschen. Jag har flera personer som hör av sig med nåt mess eller på facebook ungefär var tredje månad. Hur går det nu, hur är det nu? Hur gick förra behandlingen? Smask smask. Sen tyst, tills de ber om nästa uppdatering.

Nej, jag lägger ner den stationen nu. Och öppnar en helt annan kanal. Med och för mig själv. Och ja, jag fattar att de inte bara vill smaska i sig mitt elände, utan att de är mina vänner och vill mig väl, självklart! Men det finns en stor och tydlig skillnad i den nära relationen som varit med mig i mina känslor och stormar, som till exempel mina bröder, och de mer bekanta vännerna, som är vana vid glättiga glada Fru Infertil. Det är inte deras fel, de vet nog inte bättre, och vet heller inte att jag önskar eller behöver något annat, men oavsett vad ska jag nu ge mig själv det jag önskar. Följetongen är slut. Hädanefter kommer jag vänligt säga, att jag inte vill prata om det.


Fast det vill jag, egentligen. Och dem som också vill det, på riktigt, kommer att utmärka sig själva då, tänker jag mig. 

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 1

Att bara skriva rubriken får mig att ta flera djupa andetag. Jag stirrar på rubriken, känner efter, backar ut, och undrar hur i helsicke det här inlägget någonsin ska bli skrivet.

Fru Infertil hade nämligen ett mycket allvarligt och djupt samtal med min man häromdagen. I tre timmar typ. Och då insåg jag ett par saker, jag nog egentligen länge vetat, men kanske inte satt ord på.

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Well YOU TELL ME, how the heck should I know, jag har inte känt efter sen typ 2013?!?

Jag har stängt av. Stängt in. Tonat ner. Låst dörren. Det där vill jag inte närma mig. Jag gråter typ aldrig. Sitter aldrig och funderar på hur det känns eller hur det är. Don´t get me wrong, jag pratar ASMYCKET om att vara barnlös. Min man och jag diskuterat det obehindrat, fritt och mycket här hemma. Men nu gick det upp för mig att vi pratar aldrig OM att vara barnlösa i sig. Vi pratar om administrationen kring att vara barnlös. När göra nästa försök, hur många ägg blev det, undrar hur mina hormonnivåer ligger, hinner vi göra detta innan sommaren, hur många ivf:er orkar vi, om vi blir gravida i april när föds bebisen då skulle vi inte till Hawaii sa vi om det sket sig, om vi flyttar det läkarbesöket till tisdagen så kan jag dricka vin på lördagen och sen kan vi göra fryset på.... etc etc etc.

Så vi planerar, diskuterar, och vi pratar ofta om saker vi möter i vardagen som är tunga, nu är flera på mitt jobb gravida och dessutom jobbar de i min grupp och jag arbetsleder dem, hurra hurra, och typ ALLA mina vänner är gravida, nummer ett eller nummer två och det ger ju upphov till typ tiotusen jobbiga situationer på daglig basis. Som jag sväljer. Och åker hem och rantar ut till min man. Så är livet liksom, jag kan inte gå in i eller upp i varenda jävla känsla av ledsenhet, utanförskap eller ilska eller oro eller rädsla jag känner, det går inte, jag skulle gå under.

Men nu hjälpte min man mig att inse, att det här skyddet jag har satt upp, skyddar mig egentligen inte ett dugg. Jag har redan gått under. Eller här näsan precis under ytan. Konstgjord andning. Deer in the headlight. Scared shitless, helt fryst, stängt ner allt, andning och hjärtslag går på något slags zeninspirerad meditativ varannan minut-nivå, är det som att jag vegeterar.

På ytan blomstrar jag förstås. Jag sköter precis allt som tidigare. Jag går upp helt i jobbet och har aldrig presterat bättre. Jag reser och festar och bjuder på middagar. Jag skrattar och skojar och härjar och planerar och bokar och ringer och lever om. På ytan. Inuti, pågår något annat.

Vet ni, jag kan inte ens vara ute och promenera i mitt vackra område längre. Vi bor utmed hamnkanten, breda fina trätrottoarer, milsvida hamnpromenader, massa underbara fik och bibliotek och butiker,  allt perfekt anpassat för föräldraledigheten. Min man jobbar i området, så jag kan promenera bort till hans jobb med barnvagnen varje dag för en gemensam lunch. Har jag tänkt och planerat och drömt. Så insåg jag bara häromdagen att jag hatar det här området nu. I recent it. Det har svikit mig. Och jag kan inte ens längre gå ut på en promenad i det.

Jag vill inte längre umgås med mig själv. Ensam själv. Jag tycker inte illa om mig, per se, jag tycker inte heller särskilt mycket om mig, jag tycker nog inget alls,  det är mest att jag inte vill vara ensam med mina tankar, i den situation jag är i. Jag förnekar den, kör på, förtränger, håller mitt sinne och mina fingrar ständigt upptagna. Med att skriva, messa, instagramma, surfa resor, boka, avboka, administrera, fråga den och den om vi kan ses då och då, kolla upp det ena och det tredje, surfa upp hemnet, kolla bra filmer, u name it, I do it. Bara jag slipper göra ingenting.

Jag är medlem i ett spa. Det ligger 50 meter bort här i mitt lyxiga underbara område. Jag älskar att basta. Förr gick jag dit ofta och satte mig i bastun med lite hårinpackning. Bara för att det var gött... Bara för att få en mysig stund. Nu kan jag inte tänka mig att gå dit längre. Jag vill inte sitta i den där bastun och svettas ensam med mina tankar. Jag vill inte släppa fram, släppa ut.

Jag har slutat gå på yoga av samma skäl, men gick faktiskt dit för en vecka sen för att face my fears. Det gick bra, men i slutet av meditationen när vi alla skulle sjunga nåt indiskt mantra eller vad det kan ha varit, brast jag plötsligt ut en mycket intensiv STORGRÅT. Jag fick böja mig ner och hulka rakt ner i mina händer. Sen gick det över, lika hastigt som det kom. Min vän som var där med mig, strök mig lite på låret efteråt, men jag bara ignorerade det och nämnde det inte med ett ord efteråt. Ja, så nära ligger det. Den enorma onämnbara sorgen. Just ligger ytan, där ligger den och väntar, redo för mig att släppa ut, när och om jag vill och orkar.

Jag har nog inte ens varit riktigt medveten om att jag inte släpper ut den. Jag går hos psykolog var tredje vecka och jag tycker själv att jag är  i nära kontakt med mina tankar och känslor och jag har egentligen varit rätt nöjd med hur mycket i mitt liv som faktiskt funkar, och tyckt det varit jätteskönt att jag så sällan känner mig ledsen, rädd, förtvivlad. Så vad finns det då för poäng med att ändra det?

Jo, som min man påpekade, för att leva livet fullt ut. För att motverka depressionen som tagit mig i ett så hårt grepp. Klart jag inser att jag är deprimerad på något plan, att stänga av känslorna är liksom sign numero uno, men jag är inte så bekymrad över det. Tvärtom har jag varit tacksam för denna min försvarsmekanism. Men den är inte bara min vän, för den hindrar mig också från att ha det riktigt bra. Det är nog vad det egentligen handlar om, att jag inte vill träna, basta, läsa böcker, promenera i solen här i hamnen.  Varför?

Jag kan inte tillåta mig själv att njuta. 

(Stay tuned för Del 2 - här på Fru Infertil, Sveriges mesta barnlöshetsblogg.)

Du vet att du verkligen är infertil när....

.....

att ta en Ipren får dig att känna dig som en riktig rebell. Taking a walk on the wild side, shaking things up, en obekymrad happygolucky comewhatmay-biattch - that's me! :D ;D

Låt oss prata om nålar!

Detta är ett ämne jag under en tid har undvikit, för jag vet att det, tillsammans med några andra närliggande, väcker mycket känslor i termer av skuld och skam. Så, låt mig först börja med en disclaimer; Jag vill på intet sätt skuld- eller skambelägga kvinnor (livmoderbärare) som väljer detta alternativ. Det är inte ert fel, men jag menar att ni är lurade. Blir lurade. Av kvacksalvare. Och nu har tiden kommit då jag vill och måste sjunga ut.

Såhär:

I infertilitetssvängen kommer du förr eller senare stöta på en massa välmenande råd om saker som kan öka infertiliteten (om du inte har en medicinskt påvisad orsak till barnlösheten. Då ska du förstås behandla den, eller ta hänsyn till den på olika sätt). Ett par av dem är helt korrekta och vetenskapligt belagda. Det handlar framför allt om att sluta med rökning och att inte bära på alltför mycket övervikt eller alltför mycket undervikt (då det kan störa ägglossningen bland annat). Du ska inte heller äta vissa läkemedel (det står på förpackningen vilka), varav Ipren och dess kompisar är de mest kända. Rökningsrådet gäller såväl män som kvinnor, viktråden gäller framför allt kvinnan. Sen ska du inte knarka eller hålla på med andra extrema grejer åt olika håll. But that is pretty much it. Jag menar allvar. Du borde bli gravid om du inte håller på med ovan grejer för mycket, eller andra farliga saker. Många andra blir dessutom gravida TROTS dessa barriärer. NÄSTAN ALLA blir gravida. Så är det. Det är SJUKT ovanligt att vara infertil. Jag tycker att hela infertlitetsstatistikgänget har gått lite bananas. Det finns en kampanj som sprids i sociala medier som talar om "1 out of 8", ååååh det är såååå många som är ofrivilligt barnlösa..... Och ja, det stämmer ju. Delvis. 1 av 8 blir inte gravida... På ett år!  Men de som inte har blivit gravida spontant på två år och därefter är jättefå. Jag fattar att år ett är tufft, hey, jag har varit där, men att som oförklarligt ofrivilligt barnlös träffa tvåårsstrecket och sen treårsstrecket... Det är ovanligt!  Fru Infertil kan inte den exakta procenten och har inget intresse av att bli nästa Dr Fertil heller, men min huvudpoäng är såhär:

Nej, det är inte så himla vanligt att inte bli gravid!! Tvärtom. Det är sjukt ovanligt. Och har du inte blivit det, trots att du "borde" så finns det inte så jädra mkt du kan göra åt saken.  Du kan hålla "normalvikt" (vad nu det är, det kan vi ta i ett helt annat inlägg men jag pratar alltså ganska extrema variationer, inte fem eller tio kg åt endera hållet) och lägga av med rökning och eventuell annan överanvändning av starka droger. Men that´s pretty much it. Ett råd de flesta redan följer i sitt vanliga leverne faktiskt. (Och gör du inte det, så klandrar jag dig inte. I know how hard it is... Som sagt, ett annat inlägg om hela viktgrejen...)

Men, något du definitivt inte blir mer gravid av, är att sticka nålar på valfria ställen i kroppen. Ja, nu kommer jag till poängen. Akupunktur. Jag kastar mig rakt ut. För att jag vill och kan och du kan sluta läsa nu om det är så att akupunktur på olika sätt ligger dig väldigt varmt om hjärtat eller är ditt nästa steg i behandlingen eller vad det nu kan vara, som sagt, jag vill verkligen inte kränka någon. So consider your self warned, here goes:


Akupunktur är ett satans RAPPAKALJA när det kommer till infertilitet. Det gör mig pissed off på helt nya nivåer.

 Det har haft viss påvisad effekt när det gäller smärtlindring och stressreducering av olika slag, men ingen vet om effekten kommer av nålarna i sig eller av det faktum att man möter en människa som bryr sig om en, frågar hur man mår etc. Men som vi alla (?) vet, har stressnivåer inte med infertilitet att göra. Det kan påverka libidon förstås, som i sin tur kan påverka chanserna för bebis, jag menar gängar du inte blir det ju inga barn (om du är i en heterorelation), men i sig har inte stress någon påvisad effekt för graviditetschanserna.

Akupunktur har noll och ingen påvisad effekt för att bli gravid. Däremot finns många akupunkturkliniker som marknadsför sig själva på det sättet. Hej, kom hit, vi kan behandla infertilitet. Att det där inte är olagligt är beyond me. Desperata kvinnor på gränsen till sammanbrott lägger all sin tillit och hela sin plånbok till konsulter som sticker nålar på valda ställen, och tror att det skall hjälpa dem. De betalar dyra pengar för att så göra. Det gör mig så ledsen. Sen finns det såklart dem som gör akupunktur, och blir gravida, och sen skrålar ut sitt budskap. Jag har själv fått tipset från välmenande kvinnor ett onämnbart antal gånger. Och jag vill inte kränka eller vara taskig eller put them down, så jag säger det inte till dem direkt, men jag säger det här: Slump. Rat´s ass chance. Det hade gått ändå. För ingen nämner ju alla de där tillfällena de gör akupunktur men INTE blir gravida.


Believe u me. OM akupunktur verkligen hade varit en verksam modell, så hade era läkare skrivit ut det direkt. SNACKA billigare och snabbare och sparat lidande på att köra lite nålar i kroppen direkt, istället för dyr utredning, dyr ivf etc. Nej, det finns ingen konspiration eller hemligt österländskt vetande som västerländska medicinen vägrar ta in. Det finns bara pengakåta personer som utnyttjar dig.


Shame on you alla akupunkturkliniker som marknadsför att ni kan behandla infertilitet. Hade jag orkat hade jag listat each and every one of you här på denna blogg. Sluta genast. Ni utnyttjar redan svaga och desperata människor som provar vad som helst för att komma framåt.





SÅ. Nu har Fru Infertil rutit och hon har rutit rejält. Jag har funderat och sparat på detta inlägg länge. Nu är tiden.

Över och ut, från en fru som alltid är på er sida <3

Till dig som kommer

Jag älskar dig mer än livet
och har givit dig så många namn
Jag tar din existens för givet
men har aldrig hållt dig i min famn

Jag har sjungit dig vackra sånger
Och stilla vaggat dig till ro
Outsägligt många gånger
har hoppet vunnit över tro

Du är blott en tanke och fantasi
Jag hör dina andetag i vindens sus
och fast ingen sans ligger däri
har du ett eget rum i vårt hus

Så otjänlig och bar är jorden
där ditt frö är tänkt att gro
Men mitt hjärta upprepar orden
Här är du trygg, här får du bo

För det kommer en dag våra blickar
för första gången får kontakt
Jag hör hur sekundvisaren tickar
men över min längtan har den ingen makt




Till dig som kommer, av Fru Infertil