lördag 27 februari 2016

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också"

Ja, precis så stod det. Precis så stod det ordagrant i ett mess jag fick häromdagen av min mans barndomsväns fru.

Hon hörde av sig via facebook och frågade vänligt om vi kommit igång med någon ny behandling sen den förra som inte gick vägen i höstas. De står oss inte jättenära, sen de fick två barn har vi inte träffats så mycket, men det finns en stark och fin vänskap i grunden, hon och hennes man är smarta roliga människor man kan PRATA med, och då de själva var oförklarligt barnlösa i flera år och sen fick barn via ivf har jag känt ett starkare band med dem de sista åren, när vi själv hamnade i samma sits, även om vi inte träffats direkt mycket och inte diskuterat saken så mycket. Men hon har hört av sig nån gång och visat medkänsla och berättat om hur hon mådde när de gick igenom sin skit (som de dock inte var öppna med förrän efteråt), och det har varit fint och då har jag tagit den utsträckta handen.

Jag tog nämligen ett beslut för några år sen att berätta öppet om vad vi går igenom för vänner och familj, och har stått fast vid den linjen, men det blir bara svårare och svårare. Jag har skrivit tidigare i bloggen om nära vänner som bara POFF - lämnat mig. Och andra med klumpiga kommentarer (som jag iofs föredrar framför att bli ratad som om det vore nåt (mer) fel på mig.) Men denna klumpiga kommentar jag fick från henne i veckan var nåt helt annat än jag nånsin mött.

Jag berättade helt kort att vi redan gjort en behandling och att den inte gick vägen, och att det är tungt. Sen drog jag igång med lite andra uppdateringar om livet i stort, resor vi ska göra, hur det går på jobbet etc - det finns ANNAT i vårt liv än att vi är barnlösa, kan ni tänka? (Jo det vet jag att ni kan.)

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också, ni har ju ett fantastisk liv tillsammans du och mannen!!"

Så stod det. För att vara helt rättvis kom den meningen först efter pepp om att ivf har samma chans att lyckas varje gång (jag vet), en felaktig siffra om hur hög success rate ivf har (mkt högre än den verkliga men ok :)) och sen en fråga om vi tänkt adoptera. Sen kom då detta. 


Varför skriver hon så till mig? Varför ska vi fundera på hur viktigt det är med barn? Vi har funderat. Svar: VIKTIGT. The end. 

Don´t get me wrong, jag inser att det kan vara relevant att komma med ett sådant (oombett) råd. Om jag håller på med det här i tio år till, gör åtta misslyckade behandlingar, sjukskriver mig, förlorar kontakt med alla vänner och börjar lida av ohälsa. Då är det OK att komma med det rådet. Fritt fram! Av omtanke och kärlek kan man närma sig en sådan fråga till en person man står mycket nära, vet hur det landar, och finns där för att dämpa fallet. Men att häva ur sig det, som att det vore en kommentar bland många. Jag har väl rätt som alla andra att tycka att det känns viktigt att få barn? Att bli mamma? Jag önskar mig det. Jag vill det. Jag vill inte få det förminskat på det sättet, som att det är nåt jag bara kan eller kanske borde släppa. Två isättningar har jag gjort via ivf. Jag väntade i lugn och ro på landstingsförsöket. Jag går till jobbet, jag ordnar fester för vänner, åker på resor och lever mitt liv - vad jag kan se finns inga signaler på att jag låtit min barnlängtan "ta över" eller bli "för viktigt" eller hur hon nu tänker.


Jag skriver inte detta inlägg för att jag vill bitcha om hur överjävligt jävlig just denna person är. Jag fattar att det inte är illa ment och ibland bara säger man nåt och att jag inte måste ta allt så allvarligt. Jag tar upp detta som ett exempel, bland flera, på konstiga kommentarer jag får från min omgivning. Som liksom inte når upp till ens vanligt hederligt sans och vett. Som sargar och sårar och skär som en rostig kniv genom det jag byggt upp. Det jag håller fast vid. 

Det är viktigt för oss att få barn. Vi gör vad vi kan för att nå dit. Och i det, önskar jag mig lite hänsyn och varsamhet. 


Avslutningsvis, till er, lite varsamma ord som hjälpt mig ibland ;


LEAD, Kindly Light, amid the encircling gloom
          Lead Thou me on!
The night is dark, and I am far from home—
          Lead Thou me on!
Keep Thou my feet; I do not ask to see
The distant scene—one step enough for me


John Henry Newman 

10 kommentarer:

  1. Alltid så välskrivna och flerdimensionella inlägg. En fröjd (nåja, grav överdrift) att vara infertil i ditt sällskap!
    Under mina barnlöshetsår (nu ofrivilligt syskonlös) blev jag som allra mest sårad av en nära vän som också längtat länge och gått igenom ivf för att få barn, men lyckades före mig. Det kanske lätt blir så att en sänker garden lite när någon också varit ofrivilligt barnlös, att en omedvetet litar på att hen ska förstå. Och visst, vi infertila har en hel del gemensamt och igenkänningsfaktorn kan vara hög oss emellan kring behandlingshelveten och det här cykliska sorgeförloppet. Men, vi har också stora individuella olikheter i både hur våra erfarenheter av barnlösheten ser ut och hur vi hanterar sorgen och förhåller oss till andra. (Jag har läst massa barnlöshetsbloggar, men kan räkna på en hand de som jag kan identifiera mig med.) Och en del människor glömmer också (i alla fall till synes) väldigt fort hur det är att vara där en en gång varit men inte längre är. Under min andra vända nu, med syskonlängtan, har jag hård hud, jag väntar mig inte förståelse från någon (sorgligt kanske), eller jag orkar liksom inte släppa in någon närstående alls i detta, igen. Redan innan vi själva ens vågat överhuvudtaget närma oss tanken på att försöka göra syskon hade jag hört hundra berättelser om folk som fått första barnet via ivf och sedan bara spontanploppat ur sig både tvåan och trean. Jag vill bara inte höra mer, för jag måste igenom helvetet igen.
    Må det bli barn nu, din nästa insättning, mitt detta försök. Nu inte sen. Och att väntan och längtan ska bli så kort och dräglig som möjligt.
    Happy lördag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Maya, nu var det typ sjunde gången jag klickade in på ditt användarnamn för att hitta en blogg....

      Tror du har helt rätt i att vi sänker garden för andra i samma sits, o jag har åxå sett alla möjliga varianter på hur de hanterar det som varit i vår sits och sluppit den. Det konstigaste är att den värsta kommentar jag nånsin fått är den ovan, o det är åxå av den enda person jag känner privat som fått barn via ivf... Så ja, jag väntade mig annat....

      Hur går det för dig?!

      Kram

      Radera
    2. Jag bloggar inte. Bara irrar runt lite på din blogg och ibland några fler (hade en annan sån period under vår långa resa till barn nr 1. Jag reggade väl mitt användarnamn då i nån vända, när jag just kommentarsfältspratade mycket :)

      Det gick tyvärr åt helvete, dvs inte gravid. Och inget fryst (det har vi heller aldrig fått under fyra tidigare ivf:er, så det var inget jag väntat mig - men blev såklart besviken ändå). Vi har köpt ett trepack, så det är bara att börja om från noll. Men fy vad överjävligt detta är. Det har jag kommit ihåg, men ändå inte helt... Det bara går inte att föreställa sig vad det innebär psykologiskt, när en inte är mitt i det. Men jag håller ihop så långt. Kram och tack för fin läsning och mindre ensam kamp

      Radera
    3. Åh, så ledsamt att det inte gick vägen =( Fasiken!! O nej, det går inte att föreställa sig, kanske är det tur på sina vis annars hade man nog inte gjort om det igen... Å ivf är en upprepningsbehandling, som mina läkare påtalar för mig, om och om igen... Så trixet är ju helt uppenbart att finna vägar för att orka..

      Radera
  2. Två ivf försök är verkligen inte mkt i det stora hela, även om det känns så!! Trust me ;) först efter sex färska ivf försök kanske man ska fundera. Förstår att du tog illa vid dig! Hade jag med gjort!! Så klumpigt. Klart du önskar bli mamma och ni föräldrar, annars hade man ju aldrig gjort detta.... Jag gjorde fyra och ( tre färska och ett fryst) och det var på tredje färska det funkade! Nu är jag gravid i v 19 ( 18+6), fortfarande rätt overkligt ibland! Men ångrar inte en sekund alla behandlingar. Kämpa på! Vill sprida lite hopp.... 70% av alla par som gör ivf lyckas på tre färska ( sen kan fler lyckas efter det, ibland krävs fler färska som sagt) Hoppas det snart är din/ er tur!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Näe, jag tycker inte det känns så mkt med våra två försök heller. Eller jo, att ha genomgått två hela behandlingar för "ynka" två försök känns väl häftigt, men vi har ju faktiskt två försök i frysen som vi nu väntar på att vi ska orka göra.

      Stort grattis till graviditeten och tack för ditt stöd!

      Radera
  3. Att vissa kan vara så klumpiga. Det gör mig så ledsen. Känner för dig och hoppas att du lyckas nästa IVF. Klart du vill ha barn. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och den sorg som sjukdomen innebär kan närmast jämföras med att förlora en närstående eller drabbas av en dödlig sjukdom. Det känns sorgligt att din vän glömt bort och säger så klumpiga saker. Jag har själv hört det ena och det andra. Senast igår tog en äldre släkting mig på magen och frågade om det inte är dags att skaffa smått nu. När jag svarade nej och försökte springa undan så hen att jag ju börjar bli gammal (30 år). Att vi försökt länge vet hen inte. Det startade en enorm sorgreaktion som jag kämpar att ta mig upp ur. Jag har även arbetskollegor som säger att det måste finnas en mening att vissa inte får barn. Deras gener kanslr inte är bra. Samt att det är fel att "mixtra" med kroppen eftersom ofrivilligt barnlösa inte bör få barn - de kandra ju adoptera... att det är mycket svårt att adoptera bryr de sig inte om. Jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma bort och aldrig kommer bete mig på det sättet om jag mot förmodan kommer få barn i framtiden. Hoppas att du får ditt barn snart fina du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar. Och så fruktansvärt att höra om din släktings agerande. Jag förstår inte vad som går genom huvudet på folk, att så fort det handlar om barn så är det plötsligt everybodys business?! Men allra allra mest illa berörd blir jag av dina arbetskollegors prat. Ursäkta låter som värsta rasbiologiska resonemanget?! Huuu hur står du ut? Jag vill bara komma med mina starka armar och fiska upp dig ur den miljön, vilka människor. GRRR!!

      Radera
  4. Jag försöker tänka tillbaka, och inser att jag nog också ställde jääävligt dumma frågor innan jag fattade bättre (typ innan 25). Innan vi försökte bilda familj och ingenting hände. Nu känns det sjukt att jag var så dum och oförstående. Så jag försöker ha överseende med folk. Men de överträffar ta mig fan sig själva med klumpiga kommentarer varje gång! Folk kan liksom inte sätta sig in i smärtan det innebär, de lyckas inte ens föreställa sig. Hittills har jag nog knappt fått en vettig reaktion? Börja inte babbla om att det med hundra procent säkerhet kommer funka på nästa försök, att alla kan få barn via IVF, att man ju alltid kan adoptera, att man kanske ska uppskatta att man inte kan få barn och hitta andra värden i livet istället, att barn är jobbiga..... Säg bara "jag är ledsen för er skull, det måste vara så tufft. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar sig för er". Typ så enkelt bara. /Anna, www.nouw.com/bergochdalvana

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna, tack för din kloka kommentar - hittade din blogg nu o har lämnat en kommentar hos dig :)

      Radera