Hon hörde av sig via facebook och frågade vänligt om vi kommit igång med någon ny behandling sen den förra som inte gick vägen i höstas. De står oss inte jättenära, sen de fick två barn har vi inte träffats så mycket, men det finns en stark och fin vänskap i grunden, hon och hennes man är smarta roliga människor man kan PRATA med, och då de själva var oförklarligt barnlösa i flera år och sen fick barn via ivf har jag känt ett starkare band med dem de sista åren, när vi själv hamnade i samma sits, även om vi inte träffats direkt mycket och inte diskuterat saken så mycket. Men hon har hört av sig nån gång och visat medkänsla och berättat om hur hon mådde när de gick igenom sin skit (som de dock inte var öppna med förrän efteråt), och det har varit fint och då har jag tagit den utsträckta handen.
Jag tog nämligen ett beslut för några år sen att berätta öppet om vad vi går igenom för vänner och familj, och har stått fast vid den linjen, men det blir bara svårare och svårare. Jag har skrivit tidigare i bloggen om nära vänner som bara POFF - lämnat mig. Och andra med klumpiga kommentarer (som jag iofs föredrar framför att bli ratad som om det vore nåt (mer) fel på mig.) Men denna klumpiga kommentar jag fick från henne i veckan var nåt helt annat än jag nånsin mött.
Jag berättade helt kort att vi redan gjort en behandling och att den inte gick vägen, och att det är tungt. Sen drog jag igång med lite andra uppdateringar om livet i stort, resor vi ska göra, hur det går på jobbet etc - det finns ANNAT i vårt liv än att vi är barnlösa, kan ni tänka? (Jo det vet jag att ni kan.)
"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också, ni har ju ett fantastisk liv tillsammans du och mannen!!"
Så stod det. För att vara helt rättvis kom den meningen först efter pepp om att ivf har samma chans att lyckas varje gång (jag vet), en felaktig siffra om hur hög success rate ivf har (mkt högre än den verkliga men ok :)) och sen en fråga om vi tänkt adoptera. Sen kom då detta.
Varför skriver hon så till mig? Varför ska vi fundera på hur viktigt det är med barn? Vi har funderat. Svar: VIKTIGT. The end.
Don´t get me wrong, jag inser att det kan vara relevant att komma med ett sådant (oombett) råd. Om jag håller på med det här i tio år till, gör åtta misslyckade behandlingar, sjukskriver mig, förlorar kontakt med alla vänner och börjar lida av ohälsa. Då är det OK att komma med det rådet. Fritt fram! Av omtanke och kärlek kan man närma sig en sådan fråga till en person man står mycket nära, vet hur det landar, och finns där för att dämpa fallet. Men att häva ur sig det, som att det vore en kommentar bland många. Jag har väl rätt som alla andra att tycka att det känns viktigt att få barn? Att bli mamma? Jag önskar mig det. Jag vill det. Jag vill inte få det förminskat på det sättet, som att det är nåt jag bara kan eller kanske borde släppa. Två isättningar har jag gjort via ivf. Jag väntade i lugn och ro på landstingsförsöket. Jag går till jobbet, jag ordnar fester för vänner, åker på resor och lever mitt liv - vad jag kan se finns inga signaler på att jag låtit min barnlängtan "ta över" eller bli "för viktigt" eller hur hon nu tänker.
Jag skriver inte detta inlägg för att jag vill bitcha om hur överjävligt jävlig just denna person är. Jag fattar att det inte är illa ment och ibland bara säger man nåt och att jag inte måste ta allt så allvarligt. Jag tar upp detta som ett exempel, bland flera, på konstiga kommentarer jag får från min omgivning. Som liksom inte når upp till ens vanligt hederligt sans och vett. Som sargar och sårar och skär som en rostig kniv genom det jag byggt upp. Det jag håller fast vid.
Det är viktigt för oss att få barn. Vi gör vad vi kan för att nå dit. Och i det, önskar jag mig lite hänsyn och varsamhet.
Avslutningsvis, till er, lite varsamma ord som hjälpt mig ibland ;
LEAD, Kindly Light, amid the encircling gloom |
Lead Thou me on! |
The night is dark, and I am far from home— |
Lead Thou me on! |
Keep Thou my feet; I do not ask to see |
The distant scene—one step enough for me John Henry Newman |