söndag 25 december 2016

Julstädning och guilt trips för barnlösa

Många är vi, som "firar" en barnlös jul, som får ont i magen av att tömma brevlådan vid blotta tanken på artiga hälsningar från "och så lilla Elsa och Herman och katterna förstås", de ljusblonda lintottar som bara blir gulligare och fler för vart år som går, och så facebook och instagram med pepparkaksbarn och lucior med kransarna på sned och förstås alla julklappar och jullov och Selmas jävla kalender. Det är så obarmhärtigt, dubbelt och grymt, denna högtid som innebär så mycket både smärta och hopp för oss, vi som står utanför. Och så dubbelheten i, att det är ju inte bara jävla vi som står utanför, eller som lider. VÄRLDEN lider. "Where does it hurt? Everywhere, everywhere, everywhere." (Warsan Shire) Och då ska man själv gå där i sin jävla skenheliga rättfärdiga själssmärta samtidigt som barnen i Aleppo ser sina mammor sprängas till döds, och äter gräs. Det går ju bara inte för sig, förstås, dessa livets kontraster, i våra trygga privilegierade soffor. Går det att sörja barnet som inte kommit, och gå upp i sin egen smärta, samtidigt som vi sörjer för barnen i Aleppo?

"Vi får lov att känna två känslor samtidigt" är en fras som upprepats i det Infertilska hemmet nu i flera år, ett löfte min man och jag gav varandra första julen, när allt gjorde sådär jävla ont fast ingen riktigt ville låtsas om det. Det var julen 2013 och vi hade försökt i åtta månader. Inte så där jävla panikartat, visst nej, men nog fan hade det känts mer comforting med en liten lussebulle i ugnen vid det laget. Så vi log och fejkade och kämpade och bet oss krampaktigt fast i det vi trodde oss veta var sant, men gav oss också i tillåtelse att både vara ledsna och lite oroliga. Man kan känna två motsatta känslor samtidigt. Nästa år, sa vi. Då, helt säkert, har vi en liten bebis.  Och vi packade upp julkulorna och vi packade ned julkulorna och nästa år när de skulle upp igen såg jag på dem med hat i blicken. Då, fanns inte vett eller skäl att låtsas längre. Då var katastrofen ett faktum. Då hade år 2014 bjudit på infertilitetsutredning på Sahlgrenska, och en lapp i IVF-kön. Då firades julen med lika tom livmoder som blick, skräckslagna inför år 2015, det gick inte att begripa, att vi, var en av dem, som...

Men det var vi, och the rest is history, för er som hängt med här. Denna jul är jag ensammare än jag någonsin varit. Infertiliteten har krävt ett högt pris, bland annat i sociala relationer, en del med så förvånande utkomster så jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig det. Jag och min man har t ex blockats (i all tystnad) från en vän på instagram, en babyshower jag fick följa på facebook utan att bli bjuden på, en annan dolde sin graviditet trots raka frågor och trots att vi diskuterat det flera gånger och trots att jag själv var öppen med precis allt, hon bara skickade ett mess att hon var (långt gången) gravid mitt i min tredje ivf och vår pågående (uppenbarligen falska) dialog, och hörde sen aldrig mer av sig. Med mera. Med mera.  0_o Såna här liksom URKNEPIGA grejer har hänt i mina relationer, och jag har bara stått med gapande mun inför dem.

Förstås är inte jag utan skuld, det begriper jag ju att mitt agerande har fingrar med i det här spelet, men jag kan inte komma ifrån det faktum, att det jag gjorde, det som liksom hände mig, var en sjukdom, som jag kämpat med allt jag kan emot, och jag har varit tvärrak och ärlig hela vägen, berättat om precis allt som hänt, och allt jag känt, och allt jag kämpat emot. Den som vänder sig ifrån mig, har vetat om att jag varit i mitt livs största kris, och att allt jag gjort, det som orsakat detta är det enkla faktum att jag varit LEDSEN. Alltså, for real. Har jag ljugit? Har jag varit otrogen med någons man? Har jag stulit?  Har jag ringt och skällt ut, har jag riktat elaka hårda ord?

Nej. Jag blev, ledsen. Vad händer när man blir ledsen? Jo, en tar inte lika stort ansvar för relationen som förr och en drar sig tillbaka och skyddar sig själv. Det är det som händer. Man blir inte lika kul, och inte lika självgående.  Det är vad jag gjort. Mycket medvetet. Och jag förstår att det ställer krav på omgivningen. Krav, jag uppriktigt trodde de skulle klara av. För jag har inte gjort det, bara. Jag har skickat chokladbud till gravida vännen när hon blev sängliggande, jag ställde till med stor fest och bjöd alla jag känner, jag har konsekvent och genomgående tackat för omtanke, förklarat varför jag blir ledsen, jag har liksom hela vägen ändå försökt att inte bli en total jävla douche bag. Det låter som ett avsnitt ur Skam, jag vet, men just symboliken i att den nyblivna mamman valt att klicka på "avfölj" och "blockera" på mig OCH min man.... Blir utanförskapet som barnlös så mycket tydligare än så? Herr och Fru Infertil. Persona Non Grata. Message received.


Just detta har jag ältat och ältat om igen med min psykolog, expert på barnlöshet. Många är de gånger jag suttit hos henne och störttjutit för det som hänt med mina vänner. Hon säger, att jag bara ska låta dem gå. Att fyra kraschade relationer INTE är mycket på fyra år, och att det tyvärr kommer med krisen. Det bara är så. Folk visar sina rätta färger. JAG visar mina rätta färger. Är jag stolt?

BAHAHHAHA. Alltså, jag hade fan ingen aning om exakt hur liten lortig larvig missunnsam avundsjuk svag och rädd jag är. Ja, jag ser vad jag själv skrivit ovan. Jag är lite för smart och har gått lite för mycket i terapi i mitt liv för att tro att jag ska komma undan med ovan. Jag vet. Jag ser precis vad som osar mellan raderna. För detta skäms jag. Ingen behöver egentligen hjälpa mig i att visa mig hur misslyckad jag är. Jag vet det redan. Jag fick vykortet. Men, där finns också något annat. Mitt i all patetisk självömkan finns något annat. Ett vrål från insidan. En ryggrad som rätar på sig. Jag. Är. Värdig.  Ändå. Jag. Duger. Ändå. Jag valde inte detta. Men, jag kan välja, vilka jag fortsätter att gå på vägen med. Vilka jag ringer upp, dagen jag orkar. Psykologen har sagt flera gånger, att släpp dem, så fort det knakar det minsta lilla ska jag bara släppa, och det har hon sagt utifrån att i de flesta relationer kommer det

A) faktiskt inte knaka - de flesta relationer klarar detta (true) men
B) OM det händer så hade det hänt ändå, det beror INTE på din barnlöshet (även om jag förstås gärna går dit och skuldbelägger mig själv, det är en del i barnlöshetsdiagnosen, att skuld- och skambelägga en själv.)

Detta hävdar hon och lägger till

C) blir det sårigt och snårigt så ska jag backa undan, det är inte min oreda att reda ut när jag själv inte har någon energi, men om jag bara milt backar undan och inte stimmar i detta, så finns alla möjligheter att återknyta senare i livet, när läget förändras, och att då göra det utan de skuldbelägganden och hårda ord som riskerar komma till ytan om vi "pratar ut".

Min instinkt i alla de här relationerna har nämligen varit att ringa upp och "prata ut" och hon har avrått mig med bestämdhet. Prata. Inte. Ut. Detta går emot allt jag nånsin lärt mig och allt jag nånsin gjort i en relation, JAG TAR ALLTID ANSVAR, vilket hon menar är själva skälet till att detta hänt i dessa relationer, eftersom mitt frånvaro av ansvar tolkas som elakhet, som ovilja eller som liksom angrepp. Vilket det förstås inte är.  Det är sorg. Bara. Så låt dem gå, tycker hon. Och ta tag i dem sen, om och när du vill, men gör det inte nu.  Hon är noga med att poängtera att vi har fått ut mycket av varandra, och att jag inte behöver tänka att de är dåliga vänner eller personer, utan bara sätta detta på kontot "shit that happens" och gå vidare. Så jag har lytt detta råd, och tänkt, jag säger inget, jag sårar ingen, jag backar stillsamt tillbaka och dealar med min skit, och så kan vi återknyta sen när vi står på mer jämlik mark och förlåta varandra då. Jag har sett det som en tyst överenskommelse, en kärleksfull handling, denna vår omsorgsfulla respektfulla ömsesidiga tystnad. (Så finns ju förstås, åtminstone inte tekniskt sett, något som hindrar DEM från att ringa upp och prata ut. Eller jo, nåt hindrar dem, helt uppenbart, och har hindrat dem länge. Jag vet bara inte vad...? Jag förväntade mig, helt uppriktigt, att de skulle komma efter mig, alla fyra. De gjorde motsatt. Gick längre bort. Det valet har jag mycket svårt att förstå.)

Hur som helst, med denna långa harang, ville jag bara ta upp det jävligt känsliga faktum som händer personer som går in i en kris, och det är vad som händer i de omgivande relationerna. De här fyra personerna tillhör vad som tidigare varit mitt absolut största och närmsta stödsystem, det är inte bekanta vi talar om, så det är klart att mitt liv har förändrats drastiskt, eftersom det uppträtt samtidigt med att jag själv dragit mig undan de flesta sociala sammanhang. Få är de personer, jag har orkat umgås med, före, under och efter IVF3. Fram till IVF3 gick det ändå hyfsat bra, men jag ser en stor skillnad i hur mycket jag orkat med under hösten jämfört med till exempel förra hösten. Jag har gått på minsta motståndets lag, ställt in allt jag inte omedelbart känner ger energi, och min nivå av "Fake it til u make it", vilket vanligen är SKY HIGH; är numera nere på noll. Nej, jag låtsas inte längre. Det finns det inget utrymme till. Men det som blivit kvar, efter jag sorterade bort allt det där fluffet på ytan jag kämpade så hårt för att upprätthålla, är urnära benstarka relationer och vänskapsband. Det är vänner som kommit närmre än närmst, som mitt skratt fortfarande klingar äkta och hjärtligt med, som jag reser på weekendresor med, som jag överraskar, som jag ringer och berättar goda nyheter, sämre nyheter, som jag skvallrar med, som jag messar fula miner, som jag shoppar med, tar långa vinluncher med, åker på spa med, tar söndagspromenader med, diskuterar deras dejter och sms-konversationer in i minsta detalj och peppar karriärdrag. Jag är fortfarande mig själv och det är så oerhört skönt att upptäcka. Jag tror att ni kommer upptäcka det med, efter att ni gjort den smärtsamma, men nödvändiga julstädningen.

Rensa bort. Jag är seriös. Det gör ont, men efteråt blir det lättare. Och våga ta i. Åk inte på de där guilt-tripsen, varken emotionella eller reella, nu över jul, till släktingar/vänner som inte tar hänsyn till er. Säg att ni blir hemma, för att ni inte orkar, för att det är jobbigt att längta efter barn. NI FÅR. Man får rasa när man krisar, man får ta utrymme, man får backa hem och skydda sig. Ni kommer tillbaka! Ni behöver faktiskt inte låtsas eller ta hela ansvaret. Så fort tanken "jo men vi borde, jo men vad ska den och den säga" dyker upp - skippa skiten!  Ja, en del i er omgivning kommer tänka att "herregud, det var värst var Siri och Fredrik verkar ha det jobbigt med den där barnlösheten, kan de inte bara njuta av jul ändå, herregud, det är ju ändå barnens högtid, ska JAG behöva skämmas för att jag har barn, LITE kan de väl ändå anstränga sig...." So what? Låt dem tänka det. De kommer tänka det ÄNDÅ. Men de allra flesta, jag lovar, kommer säga "gud så bra att ni tar hand om er, att ni är tydliga med era behov, att ni sparar på krafterna nu så ni orkar" och vara uppriktigt glada för er. Också detta lovar jag. Prova. Ta Fru Infertils ord på saken, för jag har nu utövat denna taktik i snart tre år. Det har kostat, ja. Men det har också givit mig massor, och framför allt bevarat energin där den skall vara. Hos mig, min man, vår underbara familj och nära vänner. Svagare, och starkare, än någonsin. Och jag, jo jag må vara långsint, det är jag, men jag är också en kärleksfull person. Jag vet hur man förlåter. Jag har lärt mig att förlåta mig själv, och genom det kan jag också förlåta andra. Så jag gråter, och jag förlåter, i samma stund. Vi har lov att känna två motsatta känslor samtidigt. Vi har lov.


God  Barnlös Jul mina hjärtan <3


lördag 26 november 2016

Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

fredag 11 november 2016

To test, or not to test?

Jag gör det. Jag kör på. Jag kastar mig rakt ut. Fru Infertils IVF-skola tar sig nu an TESTANDET.

Ja, herregud... Vart ska jag börja?? Testandet är det enda -  och absolut viktigaste såklart  - som återstår i min ivf nu. Testandet är liksom kronjuvelen i varje ivf:ares behandling, eller barnlösas cykler överlag, förstås. Det finns en VÄÄÄÄLDANS massa åsikter och tyckandet och spekulationer i testvärlden också, precis som på alla andra områden i ivf-världen, så detta område är rakt inte förskonat. Låt mig först reda ut lite formalia, så vi alla är på samma ruta to begin with.

Såhärva, efter äggplock (alternativt ägglossning, det är ju samma sak, remember) görs i den bästa av världar en återföring av ett befruktat embryo (det sker i ett labb istället för i äggledaren) och på dag 2 alternativt dag 5 ska embryot återföras till ivf:aren och det sätts då smack på plats i livmodern. (Alltså på den plats där vårt parallella äggledarembryo är på väg.) Bägge skola de och måsta de implanteras, all on their own. Gör de inte det, mensas hela härligheten ut ca 10 dagar senare. Om de implanteras, dvs bäddar sig in i slemhinnan, kommer det inom väldigt kort utsöndra hcg, vilket kan uppmätas i urinen som tidigast ett par dagar efter.

Så, när ska man då ta det där förbannade graviditetstestet? Ja, om det tvistar de lärde, det går lätt att konstatera. När tar helt vanliga preggoförsökande sina graviditetstest? När tog du, om du är preggo? Höll du på att dividera med dig själv om att du skulle "härda ut" innan du fick testa? För så hålls det  på en hel del i ivf-världen. 

Kliniken sätter nämligen en så kallad "testdag" (eller som vi ivfare kallar det "officiell testdag" eftersom vi inte alltid efterföljer den). Det är dagen de tycker det gått tillräckligt länge för att undvika eventuella falska negativa/falska positiva (kemiska - mer om detta nedan) och det är dagen de vill att man ringer in och säger resultatet, så de antingen kan planera in ett VUL eller planera in nästa behandling. Eller i mitt fall, kiss (no pun intended) and byeeeee.... Testdagen ligger nästan alltid som allra minst 18 dagar efter äggplocket, dvs bim +4 där bim = två veckor efter äggplock. Så räknar ju de flesta, eller hur, två veckor efter ägglossning kommer mensen och gör den inte det är jag kanske preggo så då testar jag. Är jag asnyfiken kanske jag rentav testar en eller ett par dagar innan för de flesta graviditetstest på marknaden kan ju detektera väldigt låga nivåer av hcg. Från 4 dagar innan förväntad mens hittar ClearBlue Digital fler graviditeter än den missar. 3 dagar innan hittar den hela 90 procent!

Men, i stora delar av ttc-communityt finns en norm om att man ska "hålla ut". ÅH NEJ HELA 16 DAGAR KVAR TILL TESTDAG HUR SKA JAG HÅLLA UT????" Men... du måste inte hålla ut. Du väljer helt själv om du vill hålla ut eller inte. Jag lägger inga värderingar i vad man vill göra, folk är så olika, en del föredrar att få veta via mens att försöket inte gått, de vill leva i tron att de är gravida tills mensen överbevisar dem. (Under en stimulerad ivf kan det bli en jobbig historia eftersom Lutinus ofta försenar mensen). En del andra, som jag, kan inte tänka mig nåt värre än att plötsligt få mens, jag vill "kontrollera" min besvikelse och sorg och vara i mitt eget hem. Jag planerar så gott det går. Oavsett vad man föredrar så tycker jag iaf det är onödigt att betrakta testdagen som ett tvång, att tvinga sig själv att vänta om man inte vill. Det är en dag kliniken satt för sina rullar och kan vara en trygghet för den som testar, att veta att OK det som visas den dagen, det gäller. Det är alltså en rekommendation, men det är lika ok att följa den rekommendationen som att inte göra det. Vi är vuxna, vi får göra som vi vill :)

Som idag, är det för mig 10 dagar sedan ägglossning. Clearblue hittar strax över hälften av graviditeterna idag, så om jag inte får ett utslag är det ingen panik. Imorgon, på bim -3, blir det dock mycket mer av en rysare... Men, det funkar bra för mig, jag vill ha det såhär, jag har förberett mig, jag jobbar hemifrån, jag har utrymme för både sorg och hopp i helgen. Och så fort det kan anas hcg i min kropp, vill jag veta det. Jag har till och med införskaffat ännu känsligare stickor än normalt.

Så, vad är nackdelen med att testa tidigt då, whats to loose? Ptja, förutom att det kan visa negativt fast det egentligen är positivt och man kan ta ut en förlust i förskott (det är ju inte fool proof - jag vet att det finns dem som får utslag först typ dagen innan bebisen kommer ut etc, ni behöver inte skälla på mig i kommentarsfältet, klart det finns dem  som får hcg-utslag senare eller, om väldigt ovanligt - inte alls!) så kan man tyvärr också vara med om en så kallad kemisk graviditet. Det innebär att embryot påbörjar implantation och hcg i små mängder börjar sippra ut i systemet, men så avstannar det plötsligt innan implantationen är färdigställd och det blir alltså inte en graviditet. Däremot har urinen hunnit plocka upp den låga halten, och du kan få svaga streck i ett par dagar, kanske rentav ökar strecket i någon dag, för att sedan försvinna. Det hände mig i februari, efter min andra ivf-behandling. Jag fick utslag fyra dagar innan förväntad mens. Väldigt väldigt svaga, knappt synliga streck. Dagen innan förväntad mens hände det underbara slutligen. Clearblue Digital utropade GRAVID 1-2 veckor!

Dagen efter the bastard didnt wanna tell me shit m-f*cker. Så, jag hade alltså en så kallad kemisk graviditet. Jag hann förstås ringa mamma och gråta och surfa vagga. Så starkt är längtan. Jag utropade segern direkt. För fan efter allt denna skit kan jag väl för fan inte gå och räkna med missfall. Som ett mantra upprepade jag det där dygnet "majoriteten av alla streck blir bebis. Majoriteten av alla streck blir bebis".

Jag känner många vid det här laget som försöker bli gravida (vinkvink alla instavänner!! KYSS!) och den vägen har jag sett alla möjliga varianter av testande. Allt från poas addicts such as my self (Pee On A Stick-addicts) till dem som testar tidigast på testdag, hellre ännu senare, om inte mensen har kommit före dess. Och jag vill bara säga till er alla att ni är okej precis varenda en av er och slutligen:

May the lines be ever in your favor. <3

Med detta tar också Fru Infertils IVF-skola slut. Jag har inget mer att lära er när det gäller ivf:ande. Det kommer att komma ett samlingsinlägg där jag raddar upp alla inlägg ur skolan på raken så ni enklare kan läsa från början till slut, eftersom vi här börjar i slutet så att säga, och nytillkomna läsare måste bli jätteförvirrade.


Och så en annan sak. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag kommer att berätta om mitt testresultat här i denna blogg. Kanske på testdag. Kanske förr. Kanske - om det gått vägen - först efter någon milstolpe lyckats. Kanske skriver jag aldrig mer. Kanske misslyckas vi och jag köper ett trepack ivf:er och vi börjar om från början och jag bloggar som aldrig förr. Jag vet inte, just nu. Men så vet ni iaf <3

tisdag 8 november 2016

IVF-skola: Frysbeskedet

På den femte dagen sade Gud: Varde frysbesked. Och Gud såg, att det var....


Ser ni nu, ni tvivlare, att IVF sannerligen är en jävla skit-bergochdal-bana? Man väntar och väntar och väntar och väntar och inget händer och sen POFF; en asdramatisk actionrulle. Nu är vi inne i halvlek, kan man väl säga på ett ungefär,  i ruvningen that is, och då kommer ett mycket spännande meddelande på storskärmen. FRYSBESKEDET. Frysbeskedet får man veta efter eller på dag 5, då de befruktade äggen har stått i ett värmeskåp tills nu. Detta kallas att "odla" eller "odla vidare", vilket får det att låta som en plantskola, vilket jag tycker är helt sjukt onödigt dehumaniserande, men kanske är det vad som krävs, jag menar, hur skulle jag annars hantera mina 19 förlorade embryon, som först delat sig, och sen slutat, eller "avstannat" som det heter på IVF-språk och "dött" som det heter på känslomässigt språk. "Livet uppstår när spermie möter ägg"-förespråkare eller fundamentalistiska "pro life"-are ska nog inte delta i sådana här aktiviteter, det låter onödigt blodtryckshöjande.

Aaaanywho, på femte dagen kollar embrylogen till dem och hur de mår och om någon har klarat nästa väldigt dramatiska utvecklingssprång, att bli en blastocyst. Det är först efter cellerna har blivit en blastocyst som implantationen kan starta, så redan där finns ett väldigt tydligt utrensningssystem. Kommer inte embisen hit, så hade den med STÖRSTA sannolikhet (veta kan man ju förstås aldrig) inte gått vidare inne i livmodern heller. Så på något vis är det ju också ett sätt att vara realistisk/skonsam mot dem som ska ha dem tillbaka, och inte utsätta dem för en massa försök i onödan, utan faktiskt bara återföra de embryon som redan visat att they got what it takes.

Well, för oss lite äldre damer som inte har hela äggstockarna sprängfyllda med glada ägg är den här leken inte så himla skoj (finns ju fler som leken inte är så skoj för, förstås). Vi hormonerar ihjäl oss, får ut typ 5-8 ägg, varav 1 sätts tillbaka och 0 går till frysen. Typ. Det är vanligare att man INTE får till frysen än att man får det, om man kollar hela statistiken. Frysförsöken gör ju också att hela behandlingen känns mer worthwile, på samma insats kan du få allt från liksom 0 försök (för ja, det händer att man inte kan återföra ett enda embryo, inte får ut ett enda ägg, inte har en enda bra spermia) till typ.. well sky is the limit, jag har sett amerikanska unga IVF:are på insta med 14 blastocyster i frysen. Hade jag haft 14 extrachanser i frysen så hade jag kanske varit mer inclined att ge mig ut på den här resan.

Men nu har jag ju inte det.

Det blev inget till frysen. Jag ringde igår, och fick beskedet. Egentligen kommer det hem ett brev från Sahlgrenska med beskedet, men jag vill inte ha ett jävla julkort med "DU HAR NOLL ÄGG I FRYSEN HA EN BRA DAG". Jag ville prata med en människa. Som i det här fallet var en totalt ointresserad cynisk jävla person där som svarade i telefonen som kallt gav mig beskedet och sa att jag fick ringa detta nummer om jag har frågor och sen sa hon "ja nu vet du det i alla fall". Jag hade ringt fel nummer tydligen, till ordinationen istället för rådgivningen. Eller om det var tvärtom. Jag vet inte. Men det var fasansfullt. Det var som att hon underrättade mig om att mitt paket inte kommit. Så. Tjoff. Försök imorgon igen.

Så vart lämnar nu detta mig? Jag har genomfört tre behandlingar, och i denna min sista fick jag inget till frysen.

 Tre behandlingar långa protokollet är en enorm mental, fysisk och själslig investering.  Ja, ni vet ju, ni har ju följt mig här, eller har ni inte? Har vi någon gammal räv här som tårögt blinkande minns Fru Infertils första IVF?
 

Men nu har ja alltså facit. Hur gick det med mina tre behandlingar? Det blev alltå fem insättningar totalt av det. Femman ruvar jag på nu. Om inte detta tar, så betyder det att allt Sahlgrenska kunde kasta på mig med hela sin f-ing samlade expertis, inte bet på mig. Scratching und alles. Det betyder att jag skrivs ut från Sahlgrenska. Det betyder att jag måste hitta ett sätt att hantera det. Det betyder inga potentiella syskonförsök i framtiden.

 IVF3 och denna ruvning har INGA likheter med min första IVF inser jag nu. Eller ens andra. Jag tittar nu avundsjukt på ni som bara gör första eller andra behandlingen, ni som har alla chanser framför er. Tänk, när jag var i den sitsen, så underbart fylld av hopp, även om jag inte såg det så då. Well, man saknar kossan när båset är TOMT på riktigt, kan jag tala om. Jag trodde jag var förtvivlad, tom, håglös, modlös, rädd. Och det var jag ju också. Jag visste bara inte att det fanns en källare, där under botten av brunnen. Och jag fattar ju nu, att det finns ännu fler våningsplan av skit under där jag står nu. Det har jag ju alltid vetat, i teorin. Nu ser jag dem framför mig. Hissen har plötsligt fler knappar, under entreplan kom en källare, så en parkering och så -4, -5, -6..... I evighet?

Att stirra trean i vitögat, och att göra klart henne utan frysförsök, är så emotionellt krävande så jag har stängt av. Jag grät inte igår. Jag gick tillbaka till kontoret och avslutade arbetsdagen. Det går inte att börja hantera, så som jag förklarat innan, förrän man har hela beskedet klart. Och jag är fortfarande med i matchen. Detta darrande lilla sista embryo på plats i min livmoder. Det har jag kvar. 

Vi får ta vad jag gör sen, om jag kommer dit. Det scenariot vågar jag inte ens tänka på. Vem blir jag då?

söndag 6 november 2016

IVF-skola: Läskiga Lutinus!

Så har turen kommit till ett av de sista inläggen i denna min IVF-skola! Sorgsamt, va? Nu är sannerligen tiden att börja be om önskeinlägg om ni har några teman ni saknar eller inte tycker att jag utrett tillräckligt tydligt, för tiden börjar ta slut! 

På min egen lista står att jag ska skriva
  • detta inlägg om Lutinus (som jag ju gör nu, as we speak, så att säga :)), 
  • ett inlägg om alla remedys och tips om hur man ska leva, äta, göra, träna/inte träna etc och hur batshitcrazy man blir när man ivf:ar/ruvar, 
  • ett inlägg om att tolka tecken under ruvning 
  • och så finalen, ett inlägg om graviditetstest/"tjuvtesta"(HATE that phrase!!!)

... och sen är det tänkt att snippsnappsnut, sen är IVF-skole-sagan slut.

Det känns på något vis som att jag samtidigt håller på att göra ett bokslut i den här bloggen... Jag har ju en idé om att skriva en bok och har gjort min innehållsförteckning och skriver också dessa inlägg med planen att de ska bli beståndsdelar till boken, samt har sparat ner ALLA inlägg jag skrivit i denna blogg till en gigantisk wordfil. Det ni. Men jag vet inte, kanske är det för att jag snart har bloggat mig rakt igenom tre hela ivf-behandlingar långa protokollet, frysförsök und alles. Kanske är det för att jag snart inte har mer att säga om detta. Kanske är det för att jag inte vågar tänka tanken om vilka slags inlägg det blir, om graviditetstestet visar minus. Kanske är det för att jag liksom inte ser någon framtid ens, efter testet. Det är som att tiden tar slut därefter. Det måste bli plus, något annat finns inte. Prognosen för frysta embryon ser dålig ut, så det är inget jag räknar med, jag får besked imorgon... Vilket jag eventuellt skippar, vet inte om det gör mig gott att ta det beskedet mitt under ruvning...

Hursomhelst, nu ska vi inte dröja oss längre i Fru Infertils navel, även om jag vet att det är ett ställe vi alla ÄLSKAR att vara i, utan nu ska vi istället kasta oss RAKT UT i Läskiga Lutinus-landet!


Läskiga Lutinus är alltså en liten rackare som består av 100 PROCENT PROGESTERON och som förs in vaginalt i kroppen tre gånger om dagen. Mjaja, men vad är det för jobbigt med progesteron då?? (näsvis röst) piper en och annan oinsatt. Näe, inget särskilt speciellt jobbigt alls.. Det är bara en DUNDERKUR AV PMS-HORMON THANK YOUR  NARROW ASS VERY MUCH!

Såhär säger Fass om VANLIGA biverkningar från Lutinus:
  • Huvudvärk
  • Spänd buk (svullen buk)
  • Buksmärta
  • Illamående
  • Livmoderkramper

"Vi har bara kul nästan jämt, nästan jämt!" (*sjunger studentvisa*) Jag har strukit under de biverkningar jag själv känner av ovan. Skojsigt nog så är ju just illamående, förutom att vara jobbigt, också preggsymtom numero uno vilket ju gör det hela extra skojsigt. Spänd buk/svullen buk och buksmärta har jag tyvärr episka proportioner av, dagen efter äggplocket (dvs dagen efter jag börjat med hästkuren av Lutinus) svällde magen upp till en tunna, som jag sagt innan, och gjorde hemskt ont. Jag var helt återställd igår, på lördagen, dvs jag hade ont i tre dagar/nätter i streck.  Jag blev löjligt glad igår när jag mådde bra, helt sjukt hur mycket smärta tar över hela psyket... Och jag behöver ju liksom den lilla lilla energi jag har över till att överleva dagen efter fem veckor intensiv hormonkur inklusive två mycket smärtsamma ingrepp (scratching också, remember?) Så, magont kan dra nåt gammalt av sig. Exempelvis mina gamla oknullade lakan.

Men, vad är då detta elände till för? Jo, i normalfallet tar man Lutinus efter äggplock eftersom kroppen inte vet om att den har ägglossat eftersom ägglossningen tvingades fram av Oemotståndliga Ovitrelle, minns ni? så måste man tillföra progesteron som annars produceras normalt i livmoderbärares cykler efter ägglossning. Progesteron förbereder kroppen för graviditet och får den att tro att den är gravid, varje månad, tills den kommer på att den inte är det, och straffar bäraren genom att dra sig samman tiotusen smärtsamma gånger och klämma ur sig slemhinnan som väntat på ett embryo. Så går det till, månad ut och månad in, minns vi från våra biologilektioner i åttan, right? (Har aldrig fattat det där fullt ut förräns nu 0_o De borde ta in en IVF:are för att förklara kvinnans månatliga cykel!) Så, vi tillför alltså progget själva, och det i en kropp som fortfarande är helt hög på Ovitrelle i cirka 10 dagar efter sprutan togs. Det är en härlig cocktail, som man går och väntar på graviditetstest i.

Så här ser kalaset ut:





Den vita pinnen används för att föra upp Lutinus på plats, man drar ut den lilla plutten längst ned, sätter fast tabletten, för in den, och så trycker man på lilla plutten, så ramlar Lutinus ur.

Lutinus är en smetig kletig liten gegga som renderar att man mitt i all annan värdighet, behöver gå med trosskydd 24/7... Jag tror vi stannar där, let's not paint you a too vivid picture... Ooops, too late.. ;)

Nu vet ni allt ni inte visste att ni inte ville veta om Lutinus.

 - Fru Infertil, alltid till er IVF-tjänst.

fredag 4 november 2016

Efter äggplocket & återföring

Allra käraste ni! Känner ni, som jag, att vi nu är så nära slutet? Oavsett vilket slut det blir, så är det skönare att ha något att förhålla sig till än att ha det osäkra framför sig. Jag är färdig. Det är.... som man säger, fullbordat. 

Efter äggplocket åker man hem och vilar. Och så väntar man i två dagar. Det är två väldigt väldigt skumma dagar att vänta och en existensiell kris. Kroppen känns tom, medan magen värker och tankarna snurrar. Hur mår de där borta i värmeskåpet, äggen? Blev de befruktade? Delar de sig? Det är väldigt ovanligt att inte få ett embryo tillbaka dag två (eller dag 5 som vissa kliniker väljer), men det händer, och då jag fick färre ägg denna gång (bara sex!) var jag jättenervös att något skulle gå fel. Plötsligt har mina ägg blivit gamla och sura och vill inte bli befruktade, tänkte jag. Så small det till i magen. Inte första dagen, då vaggade ja mest runt och ojade mig, jag blödde en hel del färskt blod (med en hel del menar jag typ en kvarts mens, dvs inte så mkt, but still, not a fun place to bleed from...) men i övrigt mådde jag bra. Värre var det sedan på onsdagen. Hela magen svällde upp som en TUNNA (bildbevis på mitt instagramkonto @fruinfertil) och vad värre var, gjorde JÄTTEONT. Jag har problem med magkatarr i perioder och detta kändes som tidernas värsta katarr. Det hände efter äggplock två också, i januari. Då hade jag 11 ägg och då var svullnaden och smärtan kvar i en vecka. Jag fick sjukskriva mig, så illa var det, och jag sjukskriver mig ALDRIG! Så kom den tillbaka i onsdag och jag blev livrädd, men var beredd denna gång så åt bara snälla saker och inte så mycket och skippade kaffet.

Att mentalt försöka förbereda sig för en återföring, vara positiv och yr och glad för att man klarat det jag klarat, samtidigt som hela kroppen värker, är inte lätt. Så när återföringsdagen kom, igår, var jag mest ledsen och lättirriterad. Jag gick till jobbet, som ligger nära sahlgrenska, eftersom jobb gör att tiden går snabbare. Om det inte blir någon återföring, dvs om alla har dött, så ringer de samma dag senast 12. TASKIGT va?

Jag fattar inte varför de har det systemet. Det lägger ytterligare extrem press på personer som redan mår mentalt mycket dåligt. Så jag kunde koppla av först klockan 12, och det är också då man inte får gå och kissa mer. Jag har tagit den rekommendationen lite lightly det sista eftersom jag är en sån satans TRANSFER-VETERAN numera, men ajaj, vid en av frysåterföringarna  våras fick jag begripa varför det är bra att vara kissnödig... Det puttar upp livmodern i bra läge så de kommer åt. Så nu denna gång höll jag på att SPRICKA i blåsan, och magen var som en ballong, haha jag var som en sån där barnleksak som står på en stor rund mage och bara snurrar runt. Vobble vobble.

Återföringsprotokollet ser väldigt likt ut äggplocksprotokollet. Minus all smärta. Det är samma rum man byter om i och väntar i, samma kläder man får byta om till med löjlig mössa och tossor och mannen har en konstig röntgenrock på sig, och samma rum som äggplocket gjordes i. Det vill säga the very chair jag för två dagar sen låg och SKREK i, ska jag nu bli "pupo" i (Pregnant Until Proven Otherwise som vi kallar det i ttc-communityt (Trying To Conceive).) Det är rätt så skumt att vara i rummet men under så annorlunda omständigheter. Ingen rädsla. Eller jo, men mest sådär skräckblandad förtjusning.

Det börjar med att man sätter sig på de där torra tråkiga pinnstolarna med doktorn och embryologen. På ett litet runt bord står en dator och därifrån läser embryologen upp våra resultat. Vi fick MYCKET mer info denna gång än tidigare gånger, jag vet inte om det beror på att de ändrat sina rutiner eller att vi helt enkelt varit med i matchen längre och är såpass rutinerade nu så att detta inte längre är höljt i  dunkel längre. Vi kan en hel del om celler och fragmentering. Om jag till exempel jämför med såna som gör sina första IVF:er som jag följer på instagram så kan jag se mig själv för ett år sedan, i dem. Hur man liksom bara åker med som i en enda stor flodvåg. Hur man är rädd men ändå lite förtjust för man är ändå någonstans övertygad om att det kommer funka nu. Man har ju kämpat så länge för att komma dit. Så man ber om bilder på lilla embryot och tar kort utanför återföringen och tänker att det ska in i bebisens pärm. Helt normalt, men jag tar fan inga bilder längre, kan jag tala om. En bitter gammal ivf-hagga som bara vill veta hur cellerna har delats.

Så det fick vi veta, och sen görs återföringen. Embryologen suger upp embryot i en vätska som läkaren sen sprojtlar på plats  i livmodern. Klart. Alltså bokstavligt. Precis så går the miracle of life till i IVF-sammanhang. Första återföringen grät jag för att jag var så rörd, nu var jag ju gravid. PAH! Inga tårar denna gång, men väl en känsla av avslut. Vi klarade det!

Från första nässpraysprutet den 7 oktober till att ha ett embryo på plats i min livmoder 3 november. 

Nu ska naturen göra sitt. Ödet. Om embryot inte har de rätta inneboende egenskaperna så kommer det  inte klara sig. Det är egentligen redan förutbestämt. Det ska bara hända. Om cirka två veckor vet vi hur det gick. Eller ja, två veckor efter ägglossning, vilket i IVF-sammanhang är äggplocket. Precis så "enkelt" är det.

Jag tar fortfarande medicin som jag nämnde innan. Lutinis som man för upp i fitty tre gånger om dagen. Lutinus ger gravidsymptom, så jag vet bättre än att tolka tecken denna femte vända. Det betyder inte att jag inte KOMMER tolka tecken haha, det är helt omöjligt att undvika det.


Bestämmelser efter äggplock:
  • inte bada eller sexa på 14 dagar (pga infektionsrisk) 
  • lev som vanligt 
Och sen är ju resten upp till var och en. En del lever som gravida, jag har till exempel en vän som inte äter grönmögelost eller nåt som kan ha listeria i sig efter återföringen. Det kan jag tycka är att ta i. Sen vet jag dem som fortsätter snusa/röka/dricka vin som vanligt hela vägen fram till bekräftad graviditet, och det kan jag också tycka är att ta i.  Själv landar jag mitt emellan. Jag vill inte bli crazy-ruvar-person, mer än nödvändigt, och ni ska bara veta hur lätt det är att ramla ner i den fällan. Börja tro att man kan kontrollera och styra detta, äta kosttillskott maniskt, gå på akupunktur, äta ananas (googla pineapple och ivf så är ni in for a ride :))... Så jag har tidigare gånger ätit vad fan jag vill, och jag har också druckit alkohol men aldrig mer än vid 2 tillfällen under en ruvning och aldrig mer än 2 glas per gång. Där går min gräns och var och en får bestämma själv.  Vad det egentligen handlar om är att man ska sluta med allt som man tror att man kommer noja över senare, det är det rådet jag iaf lever efter. Det vill säga, tror du att du kommer älta den där biten grönmögelost du åt dagen efter återföring under nio månaders graviditet, eh, låt osten ligga! Det kommer inte göra någon skillnad kring om du blir gravid eller inte.

Det är så mycket skuldbeläggelse i ivf-sammanhang, och tyvärr skuldbeläggs vi av andra kvinnor som inte har en susning om vad det innebär att leva det här jävla livet år efter år. "JAG hade i alla fall inte riskerat nåt om JAG inte kunde bli gravid" är en kommentar jag läst alltför många gånger på Familjeliv, t ex och det handlar då om allt från att inte ta en Pepsid till att inte träna till att inte flyga INNAN MAN ENS JÄVLARIDET HAR EN BEKRÄFTAD GRAVIDITET.

Det är så jobbigt för mig, som övertygad feminist, att märka att jag också själv ibland trallar in i skuldbeläggelse-kören, att jag själv sätter upp regler och bestämmelser för hur jag som kvinna "ska" bete mig för att "förtjäna" att bli mamma, jag ska "offra" tillräckligt mycket och gärna med ett LEENDE medan jag harmoniskt smeker mig över lella återföringsmaggen. ÅHHHh för den här lelle bebben gör jag VAD SOM HELST, att avstå från ett glas vin är INGENTING.



Suck. Jag vägrar. Eller, försöker vägra. Att avstå från ett glas vin är som att avstå från livet självt, det är ett grymt självplågeri att leva som gravid, när hela psyket mantrar "du är inte gravid det har inte funkat fan du måste börja om det funkade inte du har inga försök kvar fan hur ska du göra blir det privat nu eller orkar du nu eller hur blir det med julen fanfanfanfan"

Så, med det sagt, IKVÄLL TAR JAG MIG ETT GLAS VIN!

Med kärlek, er favoritfru <3

tisdag 1 november 2016

It is done! Äggplock avklarat!

Marvel must have forgot a superhero and gaddamit grrrl, it's me! Jag har nu gjort mitt tredje och sista plock på Sahlgrenska! HUR COOL ÄR INTE JAG?! Jag tror inte att jag känner någon som är så fräck som jag helt enkelt.

Ni kan ju enkelt döma av det faktum att jag redan är här och skriver, att det gick briljant. Briljant så tillvida att det inte var överjävligt jobbigt som mitt förra plock var. Plock nummer 1 gick hur bra som helst och jag tror att jag kom undan med blotta förskräckelsen, gång nummer 2 var sen tyvärr alltså jättejobbigt, och flera har de timmar varit då jag analyserat varför det blev så. Primärskälet tror jag är att de inte riktigt lyssnade och väntade in mig på plock 2. Smärta är en sak, men när folk bara gör på utan att prata med en eller kolla så man är med, och som dessutom rätt vad det är kommer med en jävla lustgasmask i nyllet på en som man bara hyperventilerar/skriker rakt in i, för man är skräckslagen, och ingen väntar in att den ska hinna värka eller man ska hinna vänja sig. Sist gång blev jag så förbannad på barnmorskan som skötte drogerna och sa till mig ANDAS! ANDAS I MASKEN sjutusen ggr sistgång, så jag slet av mig masken enkom för att kunna säga till henne att det är väl förfanimig en mänsklig reaktion att andas, jag har ju inte SLUTAT direkt?!?! Men hyperventileringen kunde jag inte göra något åt. Nej fy fan. Jag har faktiskt inte skrivit om plock två här så ingående för jag vill inte skrämma någon. Men plock 3 kan jag ju berätta om, och hejaheja så bra det gick :) Alla visste att jag var dörädd, så alla tog sig tid med mig. Och med "ta sig tid" vill jag ändå betona att hela klabbet var över på 17 min, från att jag kom in i rummet och pratade med labbteknikern till att jag gick ut på mina egna ben igen. Så det behöver INTE ta längre tid att vänta in sina patienter, hör ni det nu vårdpersonalen? Jag fattar att det är era jobb, men att typ köra in det lugnande INNAN man kör upp en grov jävla bedövningsspruta upp i underlivet på en svullen skräckslagen ivf:are - det är väl inte för mycket begärt?!


Denna gång var det inte för mycket begärt. Alla i rummet (tre stycken -fyra med min outstanding man) skötte sig EXEMPLARISKT! Till och med arga läkaren som jag egentligen inte gillar (han gjorde min förra frysåterföring och log inte mot mig en enda gång... ) tyckte jag gjorde ett utmärkt jobb. Han satt snällt nere vid mitt blottade sköte och väntade på att Linda skulle skjuta in först lugnande, sen morfin, sen lustgas så jag fick ta det innan det börjat göra ont (weee, what a ride!!!!) och SEN säger hon till läkaren, att du, NU kan du börja! Först efter hon sett i mina tokdrogade ögon att det var okej.

OK; sen är ju inte ett äggplock smärtfritt. Klart jag gapade lite. Vid bedövningssprutorna (de gör ont)  samt vid några av punkteringarna på vänster sida. På höger sida måste min äggstock sitta bra till, för där kände jag INTE ALLS när han tog blåsorna. Coolt va?


Jag är SÅ stolt över mig själv!!!

Här kommer lite bilder från dagen:


Först ut min harmoniska kaffekopp med tända ljus imorse kl 06.30. Bredvid ligger vårt behandlingsprotokoll, jag ville säkerställa så vi inte missat något. På lappen står till exempel att man inte får äta något sen midnatt dagen innan och bara får dricka klara drycker på morgonen, samt att man inte får ha några smycken på händerna under plocket.





Här nedan är den obligatoriska sängbilden till vänster, med en skymt av sexy operation outfit (jag var lite småhög på Stesolid när jag tog den) och en bild på hur sängarna ser ut på Sahlgrenskas äggplocksavdelning. Ja, man delar alltså rum och får dra små skynken mellan sig. Här ligger man innan man plockas, då de till exempel sätter en kateter i armen för att få in the good stuff under plocket, samt vilar och fikar efteråt. Den första sängen var min, för vi kom först idag :)








Och så slutligen, en supermysig brunch som min man ordnade till mig när jag kom hem!


Personalen var i chock över att jag kunde åka hem så snabbt med tanke på hur mycket drugs jag fått i mig, jag var hemma redan kl 10 i morse och plockades alltså 08.30-09.00 :) Däremellan hann jag vila, fika (man måste vänta 15 min innan man får äta), kissa (också obligatoriskt innan man får åka hem), klä på mig och ha ett möte med barnmorskan om vad som händer nu....

För ja, vad hände nu, eller sen?  Efter brunchen la jag mig tillrätta i soffan hemma och började titta på en lagom dålig äventyrs/ungdomsfilm - det hör till. Denna gång blev det Narnia och jag somnade som en stock! Det är vila hela dagen som gäller, jag småblöder lite vilket är rätt onajs men inte farligt, och jag har lite molande ont som mensvärk och vaggar fram lite som en gammal gubbe typ, men annars är jag helt ok. Jag har också redan dragit in ytterligare en hormoncocktail, det är som sagt ingen hejd på härligheterna i IVF: Lutinus, en leten geleklump typ som man kör upp i underlivet. Mmmmmm.... Dessutom består Lutinus av 100 % pms-hormon progesteron. MMMM!!! Praise the Lord!

Nu möter mina äggisar spermisarna från min man. Eftersom vi gör ICSI möts de en och en, mannens absolut bästa spermier väljs ut och möter mina ägg. Om två dagar får vi komma in igen och göra en återföring. HÖGST TROLIGAST alltså, om inte alla dör, men så får man ju inte ens tänka. Klart vi ska få tillbaka! Fram till dess ska jag fortsätta ta Lutinus, vilket jag också gör sedan hela ruvningsperioden ut.

Denna IVF börjar alltså behandlingsmässigt gå mot sitt slut. På torsdag får jag tillbaka, och på måndag får jag veta om jag fick några till frysen. Och så om cirka två veckor från nu, får jag förstås veta, det viktigaste av allt....

Vill ni veta mer hur jag har det bakom kulisserna rekommenderar jag att ni joinar de 400+ som följer mig på instagram. :)

Tack för allt ert stöd och pepp! Nu ska jag återgå till soffläge!

måndag 31 oktober 2016

IVF-skola: Oemotståndliga Ovitrelle och äggplocket närmar sig

Vi har kommit till den dagen, så långt har vi kommit mina vänner, så att jag ÄNTLIGEN sitter här på min enda medicinfria dag i hela cykeln, dvs minst 6 veckor. Det känns som att skolka!

En IVF-behandling är så skum, för den går i vågor. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER NÄSSPRAY!!! Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER BLODPROV/INJEKTIONER/ULTRALJUD/BESKED OM ANTAL/BESKED OM DATUM/SISTA SPRUTAN/ SISTA NÄSSPRAYEN/OVITRELLE/ÄGGPLOCK/LUTINUS/ÅTERFÖRING/RUVNING.
Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer ingetSen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget..... Inget, förutom KÄNNA EFTER PÅ BRÖSTEN VAR TREDJE MINUT, ANALYSERA FLYTNINGAR OCH GO OUT OF ONES FUCKING MIND. Och, not to forget: PEEING ON TEN THOUSANDS PREGNANCY TESTS.

Typ så kan man beskriva en IVF-behandling om man vill. Varsågoda alla kliniker där ute!

Men, nu är jag alltså inne i den nästsista fetstilta svängen och tog sista dosen nässpray igår vilket var en jävla treat ska jag säga efter att ha tagit den varje dag tre gånger om dagen i fyra veckor! Det är ett tag, eller hur. Och så tog jag ju sista Gonal-f i lördagskväll, det skrev jag ju om här. Och det slog mig också att jag mått betydligt bättre denna helg än förra. Men no wonder! Jag har halverat nässprayen och tokat upp östradiolnivåerna, tro fan att jag mår bättre!!! I någon mening borde jag må sämre, för jag är egentligen rätt nere över mina "futtiga" sju äggblåsor. Ja, jag veeet, det är fler än noll. Och definitivt on the "safe side" för återföring. Men on the little low side för att fylla frysen med härliga chanser, eftersom knappt en tredjedel av embryona vill bli blastocyster. I snitt. Men, det går inte att kontrollera det, och på det sättet är det mycket skönare efter besked än före. Det blir vad det blir, och morgon checkar jag och min man in på Sahlgrenska för att genomföra mitt tredje plock. Så är det.


Men hallihallå, jag glömmer mig! Jag måste ju säga ett par korta ord ändå i min IVF-skola som nu alltså nått Oemotståndliga Ovitrelle!

Oemotståndliga Ovitrelle ser ut, och fungerar, precis som en Gonal-f, med skillnad på ett par saker: Färgen, Ovitrelle är läckert bajsturkos, medan Gonal-f är livräddningsröd. Och det andra som skiljer är att Ovitrelle är matad med prick 250 enheter, och den ska man ta, oavsett vad man heter eller hur många folliklar som är på g. Sprutt in med hela sketen. Det tredje som skiljer är att Ovitrelle därför inte har några andra siffror än max i sitt lilla snurrfönster som vi väl minns från Gonalen, ni vet där man ser vilken dos man ska ta? Där finns bara en massa snedstreck på Ovitrelle, ända tills du tickat upp i taket då den vackert visar sin fulla potential, 250 units GODDAMMIT! Slutligen kommer en väldigt viktig skillnad, där Gonal-f ska tas inom rätt timme på nåt vis (och det finns säkert lite svängrum här) så ska Ovitrelle tas på fucking MINUTEN de ber om. Det finns säkert nån liten grad för svängning här, på minutnivå, men inte mycket. Man plockas EXAKT 36 timmar senare. Eller okej, inleder plock. Och är utplockad 36 timmar och 12 minuter senare, typ. Plocket går ju fasansfullt fort, egentligen.

Så snurrivutta upp till 250, enheter, och ta sprutan på samma sätt som du har tagit dina tidigare Gonal-f, och du är golden! Biverkningar då? Ja, Ovitrelle ger tyvärr också biverkningar, det slapp vi inte undan. Det är lite olika för alla, men för mig får jag asont i brösten och det sitter tyvärr i större delen av ruvningen sedan, vilket ju också gör att IVF:ares favoritsysselsättning "Tolka Tuttarna" blir en lite märklig sysselsättning för mig. Det andra Ovitrelle gör är, och nu måste ni verkligen hålla er för skratt för denna är verkligen helt BRILJANT, det är en sadistisk liten jävel in IVF-HELL som tänkt ut den här skiten, moahahahahaha: Ovitrelle ger positiva graviditetstest!! Phhhhhfffffhahahahahahahah! I upp till tio dagar ger Ovitrelle alltså utslag, så tidigare testare göre sig icke besvär, och dessutom om man har väntat sina 10 dagar blir man ju ändå helt dumihuvudet dag 11 och dag 12 och bara HJÄLP VAD TROR NI KAN DET VARA OVITRELLEN SOM GER PLUS FORTFARANDE ELLER ÄR JAG GRAVID HJÄÄÄÄÄLP?!?! Om jag fått en tia för varje gång jag sett den uppdateringen på instagram så hade jag kunnat betala nästa ivfrunda privat utan problem!

Det är en märklig känsla att ta den sista sprutan. Den är så definitiv. There is no turning back. Nu släpper dem. Och jag måste lägga mig i den där stolen imorgon bitti, pumpas upp till taket med pedalen och till himlen med morfinet - I SINCERELY HOPE!!!, och bara genomföra skiten.

Mannen då, vad ska han göra? Jo han får äran att framföra vår snygga Audi A6 (hans 40-årskris...) hela vägen till Sahlgrenska, lulla ner en våning under plocket och runka i en burk. Det är hans insatser imorgon. Spermierna ska egentligen blandas med mina ägg, men just vi har fått göra ICSI eftersom mannens spermier av outgrundlig anledningar har varit prima skinka vid alla andra tillfällen än mitt första äggplock. Då var de såpass kassa så de helt oplanerat fick svänga om till mikroinjektion medelst ICSI. Det innebär att de plockar ut en enskild spermie med en nål, och för in den i ett av mina ägg. Detta resulterade till exempel i att vi vid förra plocket fick 10 befruktade ägg av 10 möjliga, vilket är sjukt bra. Och alla levde dag 2. Dag fem fanns bara 2 kvar dock... så funkar det, alla embisar vill inte leva på.

Hursomhelst, mannen ska alltså lämna in sina spermier till ICSI på tisdag morgon och så ska alla mina ägg, som jag då hoppas är MINST sju (alla äggblåsor har inte ägg i sig! Jag vet såna som haft 14 äggblåsor och varit döglada, men bara fått ut två ägg själva plockdagen. U never know, IVF is a very exciting actionrulle som jag sagt hela tiden, inte sant?!) få en leten spermie i sig och så ska de läggas i ett värmeskåp och så får jag återse en av dem på torsdag eftermiddag, som då får sätta bo i min scratchade livmoder. The Itchy and Scatchy show kommer alldeles snart att inledas!

Det är imorgon det. Men först, händer inget. Idag händer bokstavligen talat, inget.

söndag 30 oktober 2016

Min sista Gonal-f, ett par ord om jämställdhet, och ett injektionsschema för er!

Det känns konstigt att skriva. För jag vet ju inte om det är sant. Men det är sant för nu i alla fall, och jag har alltså tagit min SISTA spruta Gonal-f. Inte min sista spruta i denna IVF; jag har avfyrningscocktailen kvar att spruta in ikväll, remember, but still, den sista äggtillväxtstimulerande sprutan är tagen!

Can I get an Amen?

Så, ska vi då ta och sammanfatta mina biverkningar och allmänna mående på denna hormoncocktail?

Låt oss köra en kort recap
  • 7 oktober - start Suprecur nässpray tre gånger om dagen två fjutt per gång = totalt 6 doser om dagen.
  • 21 oktober - start Gonal-f injektioner en gång om dagen, dos 250. Nässpraydosen halveras
  • 29 oktober - sista dosen Gonal-f tas, dvs totalt 9 tillfällen. (Tidigare IVF:er har jag tagit 10 tillfällen, men å andra sidan en lägre dos, så den berömda summan av den här vidriga kardemumman blir säkert typ samma.)

De biverkningar jag då vill åberopa är
  1. ångest/depression/nedstämdhet/humörsvängningar/sömnstörningar som primär bieffekt - the struggle has been real!!!
  2. huvudvärk kommer på andra plats
  3. magkatarr/ont i magen som en jobbig trea
  4. möjligen mild mild andfåddhet och illamående stundtals, bara så jag kunnat ana och egentligen inte lidit av, men jag har märkt det.
Så ska man ju ha i åtanke att jag tagit Suprecur även under hela Gonal-f-doseringen, så vad som är vad vet vi ju inte.

Men, nu är alltså den delen av min tredje IVF-behandlingen över. No more Gonal-f. Men jag tänkte bjucka er på en liten treat. Dels så att ni kan ooooha och aaaaha och känner avundsjuka på att jag krattat hem en så särdeles skön man, som tar det ansvar han kan som medbehandlare i denna skit. Jag menar, jag skulle aldrig för mitt liv säga att det är "VI" som gör hormonbehandlingen. I live and breath jämställdhet men COME ON, detta är i min kropp och min kropp only och det är JAG som gör hormonbehandlingen. Så är det med den saken, och eftersom jag är totalt uppröten i den här skiten får han ta ansvar för allt annat som han kan ta ansvar för, dvs han sköter allt hushållsarbete (jag menar, det allt!), han sköter också att ta fram och förbereda all medicinering för mig. I övrigt sköter jag medicinbiten, jag är tex den som har all kontakt med Sahlgrenska, kanske säger sig självt, men hos oss tar vi inte det för givet utan vi uttalar det som en reell insats jag faktiskt gör, precis som vi uttalar min mans insats att hålla koll på all matlagning, till exempel. Det är också en insats i vår IVF.

But, and it's a big butt, han gör ju för sjuttonsjävlar också en ivf-behandling, det vill säga all känslomässig investering, all hopp och oro är ju lika stort hos honom, även om han inte har det som levd fysisk verklighet så är det klart att också han är med i alla twists and turns i behandlingen, och han vill ju ha bebis lika mycket som jag, minst! Därför är vi väldigt noga med att båda två behöver känslomässigt stöd, och vi behöver det på lite olika sätt. Ett problem är t ex denna klassiker, jag vill överhuvudtaget inte bli petad på för min kropp är som en fiolsträng och känns redan helt invaderad, jag vill däremot prataprataprata.... Mannen min, vill bara gosagosakramasgosakramas, och helst inte säga ett enda ord om detta om han fick välja. Match made in fucking IVF-hell! Tack och lov är ju perioden ganska kort, även om den känns som en evighet på insidan, så tar hela konkarongen sex veckor från start till plus/minus. Det är något att minnas när det känns som värst. Det är snart slut. OCH, vi har bestämt att mitt ord gäller. Vad jag behöver och vill, är det som är normen hos oss, för det är jag som fysiskt ska klara av detta, ON TOP OFF att jag mentalt ska klara det. Och det, tycker vi är jämställdhet. Man måste ju utgå från de olika belastningarna/förutsättningarna och titta på dem, inte bara stirra sig blind på en total som ska delas lika.

Med det sagt, här är en grej som min man har kokat ihop och tagit ansvar för, för att underlätta ivf-livet för sin fru, och oh my det har verkligen hjälpt! När man tar sina injektioner krävs ofta a bit of matematik, jag har inte nämnt det innan men det kan ni säkert räkna ut att om jag tar 250 och 250 och 250 och 250 ur en 900-enhetsspruta så kommer det inte add upp... Då och då måste man ta två sprutor. Och det är inte det lättaste i världen att helt stressad och rädd hålla på att räkna ut det, det är som att man får ivf-gröt i hjärnan och inte kan lösa en enkel ekvation. Så min man har ställt upp nedan i excel så att jag kan följa på pricken:



Ser ni så fint han har fixat? Och så går han in och justerar när dosen justeras. Ovan är ett par dagar gammal så där har han ännu inte justerat att min dos sänktes till 200 den 29:e, men ni fattar poängen, eller hur? Där kan jag alltså enkelt utläsa när jag ska öppna en ny spruta och vilken dos det ska vara. Som ni ser har jag behövt ta två sprutor vid två tillfällen.

Så det där var lite inspo om du som läser är en partner och inte vet hur du kan hjälpa till, utöver att ta hand om ALLT där hemma plus inse att det inte är du som utgör tolkningsföreträdet (the fact that I got married is a mystery to me?!? Ser ni hur självisk och kallhjärtad jag är?!?). Du kan göra ett schema likt ovan, till exempel, och det behöver ju inte vara i Excel utan kan vara ett fint papper som på kylen, eller en påminnelse i den gemensamma kalendern som poppar upp med inställd dos, eller vad sjutton som helst. Gör som Herr Infertil, använd er fantasi. (Och ja, han är som ett barn. Ballonger?!?!?!?)

Lycka till!

torsdag 27 oktober 2016

Delmål: ULTRALJUD (och nu vet vi hur många blåsisar frugan har!)

Alltså ni är ju bara för GÖLLIGA! Tack vare det rungande bifallet på föregående inlägg så uppdaterar jag DIREKT.

Idag var jag på mitt SISTA ultraljud på Sahlgrenska!!
 - Vi ses aldrig igen då, sa jag till doktorn innan jag gick.
 - Joho! sa hon. Jag ska göra ditt graviditetsultraljud!

Jag fnös bara till av ren och skär Eh, aint never gonna happen, men kände att jag blev glad ändå.

Nå, hur många folliklar hade du då??? undrar ni förstås helt hysteriskt nu.

Well, låt mig säga som såhär:





Och såhär:


Eller varför inte, såhär:



Man kan också uttrycka sig på detta viset:


Eller  lite mer romantiskt och skirt, på detta vis:


 Denna senare bild var faktiskt rätt udda, för förstår ni, de första bilderna skickade jag till min man för att skoja till det om vår skörd, och då svarade han med kakbilden. Jag fnissade till av den, och googlade snabbt rätt på min första referens som dök upp i huvudet på denna vår associationslek: sju sorters blommor under kudden på midsommar! Jag fick massor med träffar på (googlade på "sju sorters blommor") och valde den jag tyckte såg vackrast ut. Klickar på "spara som", sparar ner till datorn, och går till Messengerfönstret jag hade öppet med min man och väljer fotosymbolen. Precis när jag ska klicka på Skicka, så poppar det upp en bild från min man i chatten. Gissa vilken. Alltså, exakt vilken. På pricken. Så, med det vet vi nu vad vi har att göra med. Sju små vackra sommarblommor som har chansen att komma och hälsa på oss sommaren 2017.


Angående min fortsatta medicinering

 Hoppsan, jag glömde mig! There is more, förstås. Igår efter blodprovet sänktes min dos från 250 till 225 enheter. Jag ska nu ta 225 enheter ikväll torsdag samt imorgon fredag. På lördag sänker jag den lite ytterligare till 200. Och då är de lagom färdigbakade äggena för sen på söndag kväll tar jag the big fire off Ovitrelle, som gör att de akutmognar och lossar exakt 36 timmar senare, där jag ligger på äggplocket. Den fiffiga kan nu räkna ut min äggplocksdag och kan alltså börja förbereda champagnebudet.

onsdag 26 oktober 2016

Delmål: BLODPROV

Nämen se godkväller mina små nyfnikna livmodersgluttare! Här blir det utdelning för er som är inne och kollar till mig OFTA, för se POFF så har det hänt nåt i IVF-stimmet och nu är en sådan gång!

Sist vi hördes hade jag precis initierat stimuleringen med Gonal-f, och det funkar som så vet ni att de vill att man ska hålla på med det i några dagar, och sen ska man komma in på blodprov. Eller låt mig rätta mig, alla kliniker och landsting gör olika, en del vill att man kommer på VUL (vaginalt ultraljud, dvs som ett vanligt ultraljud fast vaginalt, dvs med en mojäng, dvs.... not so comfy), en del vill att man kommer på blodprov, en del gör både och och den del gör två av samma. Här på Sahlgrenska blir det först blodprov, sedan VUL, ofta dagen eller två dagar efter blodprovet. Det man kollar med blodprovet är hur höga nivåer av Östradiol man har i blodet, vilket är det äggtillväxtstimulerande hormon som man skjuter i sig. Det man sedan vill kolla på det vaginala ultraljudet är antal och storlek på äggblåsor, så man vet när man ska plocka dem.

Mitt blodprov imorse var vid 08-tiden, och sen ska jag ringa på eftermiddagen för att få resultat, vilket jag gjorde. Då har en doktor (alltid olika, nu var det dr Ali, nämensehurra, honom träffade jag ju en gång 2014!!) kollat på ens värden och ordinerat ev förändring i dosen. Min dos gick ner från 250 till 225, och jag ska komma in på ultraljud imorgon.

Jag är SÅ NERVÖS för imorgon! I mitt liv är ivf:en just nu som värsta actionrullen. Jag fattar att det ser rätt odramatiskt ut från utsidan, jaha, ett blodprov, jaha, ett gynbesök. Men nej, det är liv eller död. Det är antal ägg, antal chanser. Varje gång jag gör nåt på sjukhuset är också en risk för att få veta att något inte funkat. Så varje delmål kommer alltid med en väldig suck av lättnad efteråt, även om den största sucken av lättnad är efter ett framgångsrikt äggplock. Och den ultimata sucken av lättnad vet vi ju alla vad den är... Men herregud, det finns väl inte en ivf:are i världen som orkar hålla på och fantisera om potentiell graviditet, nej hujedamig, här är det hormonnivåer och ANTAL ÄGGBLÅSOR som gäller.

Imorgon får jag, och även ni om ni är snälla och make some noise down below dvs i kommentarsfältet, u know how I like my back scratched :P, veta hur många äggblåsor jag har, och hur stora de är. Och förstås. När äggplocket blir.

Ik.

söndag 23 oktober 2016

Fru Infertils IVF-skola del 5: Goa Gonal-f (och om hur det är att göra sin sista IVF)

Yessss, nu är det alltså dags för detta efterlängtade inlägg om Gonal-f som jag utlovat. Gonal-f har en syster som heter Menopur (liksom nässprayet Suprecur har en syster som heter Synarela) så det kan hända att en del av er injicerar en annan medicin, eller en kombination, men Gonal-f är hursomhelst ett mycket vanligt stim-medel i ivf-behandlingar.

Gonal-f levereras i en ask med en förifylld injektionspenna och en sjuhelsickes massa nålhattar.




















Det första en ska göra är att ställa in dosen. Den har du fått av din läkare, dvs hur mycket du ska skjuta in. Sprutan har 900 enheter totalt. Min dos är 250 enheter. Maxdos man får ta är 450 enheter. Dosen räknas ut beroende på din ålder och äggstocksreserv, och i någon mening vill man ju ha så låg dos som man kan komma undan med eftersom det aldrig är bra att köra in mer än nödvändigt. Min första IVF hade jag 175 enheter och då fick jag "bara" fem ägg. Gången efter ökade de till 250 och då fick jag ut 11 ägg. Men nota bene, det går INTE att tjata sig till en högre dos och tro att behandlingen blir bättre då. Läkarna vet, och första gången måste de testa och se hur just du reagerar, så gråt inte över låg Gonal-f dos är mitt budskap!

I allafall, för att ställa in dosen så finns ett liiiiitet litet fönster där man ser en siffra. Den står på 0 när inget är ifyllt. Vrid på det röda vredet till höger. Då "tickar" sprutan medan siffrorna valsar runt i lella lella fönstret. I mitt fall tickade det alltså upp hela vägen till 250.

 


















 OK, din spruta är nu laddad. Dags att sätta på kruthatten. Då tar man sig en liten nålhatt, river av skyddshölset (men låter den gröna plastmojängen sitta kvar) och skruvar på hatten i änden av pennan. Den fastnar med ett litet behagligt klick.

















Voila! Nu är det dags att sticka sig! Slå ett öga på injektionspennan och make sure att det inte är några stora luftbubblor i vätskan. Små bubblor är ingen fara, men en stor blobb ska man pressa ur luften för. Det har aldrig hänt mig att det varit stora bubblor i. Tvätta av området först, nyp tag i magfettet, en rekommendation är snett nedanför naveln och våga ta tag i fettet om du har nåt och dra ut det litegrann, så kan du sätta sprutan i den spända huden. Variera vänster och höger varannan dag, så du inte sticker dig i samma område. En del tycker bäst om att stå upp men jag sitter alltid ned.

Att sätta sprutan är alltid lite nervöst tycker jag. DET GÖR INTE ONT. Faktum är att det inte känns alls. Men mentalt är det ju en jävla resa förstås att köra in en nål i sin egen kropp och injicera sig med nåt skumt jävla ämne, klart det är, och även om det är tredje gången för mig nu så har jag inte vant mig. (Det KAN göra ont, om du träffar en nerv, då kan det svida lite.)

Hursomhelst, när du kör in nålen behöver du köra en liten vals:
  1. håll injektionspennan så att det lilla fönstret med siffran tittar på dig
  2. för in nålen hela vägen
  3. håll tummen på injektionsknappen och tryck LÅNGSAMT ut, siffrorna kommer börja snurra neråt mot 0 i takt med att vätskan pressas ut
  4. när det står 0 i rutan, räkna till 10. Håll fortfarande tummen nedtryckt, dvs släpp inte trycket
  5. för ut nålen, med tummen fortfarande nedpressad. Klart!

Så, hur ser då denna big and scary needle ut?
Well, Fru Infertil gör er aldrig besvikna, här kommer den med referensobjekt!






Well I beg your f-ing pardon att flaskan är tom numera, don't judge me!  ;)


Injektioner tar man en gång om dagen, ofta på kvällen runt 21. Du väljer tidpunkt själv. De flesta tar injektioner mellan 8-12 dagar beroende på hur äggen mår. Jag ska på blodprov nu på onsdag morgon för att se hur mycket Östradiol jag har i blodet. Jag tror att jag sedan får göra ultraljud antingen torsdag eller fredag för att kolla hur mycket de har vuxit. Sistgång fick jag justera ner dosen efter blodprovet eftersom jag hade farligt höga värden av Östradiol, så kanske händer det denna gång också. Å andra sidan har jag gått upp i vikt denna vända.

Om IVF 3  - sista gången


Ja, denna jävla vikt och IVF-hets. Jag pallar inte. Det är en evig kamp detta, och på ett lite allvarliga tema så är verkligen denna min tredje ivf så jävla mycket jobbigare än de tidigare. Jag gråter ofta, är helt sjukt nere och arg och rädd och ledsen, vill inte göra nåt och har tappat allt hopp. Jag vet att det är helt normalt, jag går hos psykologen på repro som stöttar mig, men det är fanimig helt ovärdigt att må såhär. Jag vet inte vem jag själv är längre. Ännu mer udda blir det av en av Gonal-fs biverkningar.

Om jag var en torr öken nyss, så är jag sedan jag satte första sprutan en löpande jävla kissemurra numera. MJAO! Hela kroppen skriker DO ME DO ME DO ME! Hjärnan väser "kan nån lyfta den här gråa våta filten så jag kan plocka ut huvudet ur min egen röv" och hjärtat har flytt till andra sidan årsskiftet och lämnade en lapp med orden "Vi ses höggravida i april, annars inte alls. See ya!!"

Så är det, och värre ändå, och det går inte ens riktigt att sätta ord på det. Jag hade tänkt skriva ett inlägg och förklara hur och varför denna sista IVF känns annorlunda, men det går inte riktigt. Behandlingen är ju same same, och det är ju en sak, men det är inte behandlingen i sig som är tuff, även om det förstås inte är en lek att vara i klimakteriet och överproppad med äggstimulerande samtidigt (för ni ska ju inte tro för en sekund att man får släppa sin bästa vän sura Suprecur, ICKE!). Men det är inte behandlingen som tär, utan den existensiella livskrisen.

Allt det där jag kämpat så hårt för att dölja ända sedan det här helvetet började för över 3 år sedan, allt jag förnekat, förträngt och förljugit i hopp om att jag aldrig nånsin ska behöva hantera, ni vet det där ni som gör ivf första eller andra gången tycker att ni nosar på men sen släpper som en het potatis,,,, mmmm ni vet DEN lella härliga geggamojjan av ångest, den går inte att sopa under mattan längre. Den är mitt köksgolv. Jag vadar i den på daglig basis. Den låter sig inte bli lämnad ohanterad längre, för det som tidigare var ett scary potentiellt framtidsscenario, är nu mitt nu.

Det kan mycket väl bli så, att jag inte blir gravid. Någonsin. PÅ RIKTIGT. Alltså, på riktigt. Jag har börjat släppa in den tanken nu, på allvar. Inte kanske eventuellt oj va scary jag backar ur från den här tanken nu. Utan BAM. Rakt i hjärtat. Där står jag och svajar nu.

Det enda jag med säkerhet vet, är att det blir bättre. Eller nej, rättelse. Det kommer bli lite värre först. Ruvningen är babianrumpa. Men efter ruvningen, även om det är negativt då och noll i frysen, så kommer jag paradoxalt nog må bättre då än nu. Så funkar hjärnan, så funkar kris- och sorgbearbetning. Med fokus på "bearbetning". Man kan inte hantera förrän man har nåt att hantera. Och just nu har jag inget att hantera, bara den tunna tunna tråden mellan allt och inget, död och liv, hopp och förtvivlan, där jag nu står. Och allt, vadfanbeskesomhelst, är bättre än detta.

Och det är därför det är så jävla tungt att IVF:a. Själen, hjärtat, anden, vad ni nu vill kalla det, kan nämligen inte hjälpa det. Den laddar för seger. Den putsar sina fjädrar, dammar ur boan ur byrålådan och gör sig redo. För aldrig någonsin är man närmre, än när någon sätter in ett befruktat fint embryo i ens kropp, ett embryo som redan visat att den vill och kan växa, den har delat sig fint flera gånger, och nu ska den bara göra det där lilla sista. Hänga sig fast. Och det är precis vad jag gör. Hänger mig fast, om så på en skör skör tråd, med ögonen hårt stängda, hänger jag mig fast i relingen på det här stormbrutna skeppet på virvlande hav.


Än slank hon hit, och än slank hon dit.....





torsdag 20 oktober 2016

Officiell klimakteriekärring inställer sig!

Woop woop! Morgonens arla blodprov på Sahlgrenskas reproduktionsenhet bekräftade det vi alla redan visste; Fru Infertil är en redig klimakteriekärring!! :D :D :D

Skämt åsido, nedregleringen har alltså fungerat alldeles utmärkt, JAG ÄR I KLIMAKTERIET - dvs all äggproduktion har totalt avstannat - vilket betyder att jag nu för tredje gången går raka spåret vidare i behandlingen in i nästa fas; Äggtillverkningen. Vi ska spruttla på dem som bara satan.

MEN, den påbörjas först imorgon, så stay tuned för ett ingående inlägg om injektioner i magen med hormonmedicinen Gonal-f! 

onsdag 19 oktober 2016

IVF ur min mans perspektiv: Att göra "smärtfria" undersökningar

Då var det dags igen. Dags att dra igång vår sista behandling. Vår sista behandling.

Vår.

Eller?

Jag är ioförsig inte direkt superdeltagande. Eller är jag det.

- Jooo klart du äär! Älskling du är en jätteviktig del i detta!

 - Ok. Jaaa ja ok jo klart jag älskling. Älskling klart jag är en jätteviktig del i den här delen av vår behandling. Vår.

Jojo för det va ju MIG dom precis bad att ta en liten undersökning….  Om det varit det, hur hade dialogen sett ut då?

- Gör ingreppet ont? (Hade ju jag helt rimligt frågat…)

- Vad menar du? Vill du inte ha barn? Vill du verkligen HA barn? Är du verkligen lämplig som pappa när du ställer en sådan fråga? När man blir pappa behöver du kunna utstå alla varianter av smärta och självkontroll. Det måste du väl förstå!?

 - Va? Vem jag? Joo jag tror det. Jag är ganska övertygad om att jag faktiskt kunna vara just det… Men, vaddå gör det väldigt ont?

 - Neeej nej….  En del patienter beskriver ett milt obehag…..  det kan kännas som en lätt pungspark bara.
 - En pungspark?? 0_0

 - Tjatar du inte lite väl mycket nu?


 -  Är det bara en liten lätt pungspark, eller ja du vet en sån där ganska jobbig?

 - En lätt skulle jag säga att som flesta beskriver det som.

 - Ah ja alltså många beskriver denna del av behandlingen som lätta pungsparkar?

 - Du kanske skulle sluta gnälla.


Jaaja ok ja men då lägger jag mig här och särar på benen. Så du duktiga superläkare veeerkligen kommer åt. Tacksamt lägger jag mig här.  För man vill ju liksom inte vara en dålig pappa…eller typ kanske-nångång-pappa…


För att få känna mig lite värdig i denna del så har ni såklart lite goa hållare och kalla instrument som gör att ni verkligen kan komma åt och få till den där jättebraiga behandlingen som jag bara investerat 2 år av mitt liv för att bli en del av. Gräv bara lite i skrevet. Och en liten lätt pungspark och förnedrande undersökningar kan man ju stå ut med. Efter 2 år bör man ju stå ut med det lilla extra…. Om man nu VERKLIGEN vill ha en bäbis.


Eller?


Vafan.


Fan vad jag hatar det här.


Men min fru är fantamig den mest fantastiska, smartaste, starkaste, vackraste och mest fantastiska oavsett hur vi tar oss igenom detta jävliga fucking skit. Oavsett älskling. Du är så jävla bäst.


Oavsett.




[Den här texten är skriven av min man, proudly introducing the world's greatest husband!!! "Oavsett" är ingraverat i våra vigselringar, utifrån  "Come what may". ]

lördag 15 oktober 2016

Över halva tiden på Suprecur and I don't wanna poke my self with a rusty spoon in the eye any longer

Sådärja! Det gick ju snabbt och smidigt! *NOT*
Det tog alltså ungefär över halva tiden på Suprecurperioden innan min kropp justerade in sig till dessa nivåer. Idag är dag 9 på kuren. Den värsta depressionsmattan har nu blåst över. Missförstå mig rätt, det är fortfarande mörkt och trött och sömnstörningar och lågt på energi, men det är inte det där stora svarta meningslösa längre. Jag har inte haft några svettningar heller, snarare får jag stora "frysningar", börjar plötsligt huttra och får gåshud över hela kroppen. Vet inte om det är en biverkning eller bara oktober... :P

Nu är det de sista skälvande dagarna innan mens, och jag kissar på graviditetsstickor som en besatt, och förnedrar mig där jag vänder på prover i dagsljus i fönstret, tar kort med mobilen, lyser med ficklampa.

Åh, IVF, Förnedring äro ditt namn!

Det bara är så, det går inte att stå emot. Och förstås ser jag alla nyanser av spökstreck på mina stickor. Det hör till. Den förestående mensen bultar i bröst och livmoder och bör anlända imorgon, om den inte blir ett par dagar försenad av Suprecuren. Det ska bli skönt när den kommer, för först då kan jag på allvar ställa mig in på nästa fas i behandlingen. Det är detta som är så himla svårt att förklara för en utomstående, även om jag många gånger försökt förklara för IVF-first-timers att det där "nä men jag tycker faktiskt inte det är så jobbigt" troligen snart kommer att vändas till ett hysteriskt utbrott när första sprutan sätts, eller när första VUL:et är gjort. Det bara är så, först när man kommit till nästa steg eller nästa nivå, inser man hur man har hållt andan, och hur rädd man har varit, och då kommer det. Så jag har haft många förvånade damer på Instagram som inte förstått varifrån känsloutbrottet på sprutdag1 kommer ifrån. Jag vet :) Jag gör detta för tredje gången nu, så jag är fan som en gammal bitter ivf-hagga vid det här laget.

Just nu är jag alltså fortfarande in denial mentalt. Min kropp tror att den är gravid, ända tills mensen kommer. Då kommer min kropp och därmed min hjärna fatta att jag faktiskt gör IVF och ska ta en massa sprutor, och inom kort göra ett satans äggplock och sen göra den överjävliga ruvningen.

Men det om det, först då. Just nu njuter jag av att den värsta depressionen har gått över, att det är lördag och att jag idag ska orka träffa en vän på stan. Tänker dricka ohemula mängder Chablis och beställa in en redig räkmacka, och försöka mitt bästa att låtsas att allt är som det ska. 

tisdag 11 oktober 2016

IVF-skola del 4: Biverkningar Suprecur

Åh, so it begins... Mmmmmyyyyssss. I förra inlägget beskrev jag de initiala biverkningarna från Suprecur men det var tydligen bara en försmak av vad som komma skulle, efter fem dagar på Suprecur. Ja, för nu kom den. DEPRESSIONEN.

Den är så jävla lömsk, för den nästlar sig in och tar över allt. Som en grå filt lägger den sig, och inte vart som helst, utan över självkänslan. Sense of self worth. Sense of purpose. Sense of... point. Liksom.

Jag känner mig fullkomligt meningslös. Jag gör inget särskilt bra. Jag är den sämsta frun, vännen, kvinnan,  jag tränar inte, jag äter inte nyttigt, jag yogar inte i soluppgången, jag har inte förtjänat att bli mamma men det var väl tur för jag kommer ju ändå aldrig bli det, jag har sumpat alla mina chanser och allt är över och vart fan har jag gjort av de senaste tre fyra åren av mitt liv, lika bra jag skiljer mig, mitt äktenskap är livlöst och dött och handlar bara om bebis, och jag är en så jävla dålig vän så ingen vill vara med mig längre och dessutom är jag satans dålig på mitt jobb. Och har ont i brösten. Och sover dåligt. Och second guessar precis varenda grej jag gör. Jag ringer ingen längre för vem fan vill umgås med mig.... 


Exhausting. Completely exhausting. Jag vet att det är hormonerna men det hjälper inte. Det rullar in och tar över allt. Så jag åker hem från jobbet, tar på mg pyjamasen och binge-tittar på Netflix. Vad annat kan jag göra? This too shall pass. Men Suprecur kan som fan helvetes dra åt samma helvete som den här barnlösheten kan göra. Där kan de mysa ihop, spawns of Satan.


(Ps, väckte mig själv av ytterligare en mardröm. Jag bodde i ett kvarter där det fanns en galen granne, en ung kvinna som gav sig på personer helt random på nätterna och hade ihjäl dem med kniv och slag. På dagstid var det dock safe, så när mannen och jag skulle på bio men vände halvvägs för att jag behövde byta skor (som drottningen!) och passa på att kissa, så tänkte vi att det skulle vara lugnt. Han väntade utanför, och där jag satt i bästans ro och kissilurade gled dörren upp. Och där stod hon, med en kniv. Fullt redo att attackera mig. Som sagt, den som gillar analyser kan ju dra igång om hen vill, but this one goes without saying...Nähe? Scared of a threat while peeing, are we? A little bit afraid of the bathroom, really? *trött och ironisk smiley*)