Känna efter lite extra...

GODERAFTON  mitt i adventsstöket mina små slocknade juleljus och utbrända stjärngossar. Hur har ni det i julstöket? Börjat fira ännu? X-mas-time är normalt Fru Infertils favorithögtid, men sedan barnlösheten trädde ikraft har julhatet eskalerat. Proudly introducing....:

Yeah, that´s me! 

Men, on a different note (om vi lämnar hela juldiskussionen vs barnlöshet bakom oss, vilket vi ska för det är ämne för ett senare blogginlägg, stay tuned); nu är Fru Infertil mitt i smeten inne i FETWW: the Fabulously Extraordinary Two Week Wait!Och det är verkligen så härligt som ni just nu tänker er. (För er som är helt nya in i min blogg - och det vet jag att ni är med tanke på den ständigt ökande besöksströmmen - two week wait är tiden efter ägglossning och fram till förväntad mens, vilket är nästan exakt 14 dagar för de flesta livmoderbärare. Inte alltid och inte för alla, men typ alltid kommer mensen 14 dagar efter ägglossning, och därmed är de där två veckorna asjobbiga för oss att vänta ut när det gäller om vi har blivit gravida eller inte... Vi känner efter... lite... om en säer.....)

 "Åh, spände det inte till lite där?" "Mådde jag inte lite ovanligt illa nu efter morgonmaratonet med kaffe och snus och tom mage?" (I know u won´t judge...)  "Är det inte lite tidigt för mensvärk?"


Se för JO det är det! Det ÄR lite tidigt för mensvärk, men det är också helt omöjligt och framför allt ONÖDIGT att dra några växlar på det. För många är de månader som jag har känt mensvärk för tidigt. Extra spända bröst, lite mer illamående på bussen än vanligt, extra sur, extra glad.... Jag är som en pizza på lokala haket; EXTRA ALLT!

Och jag vet ju allt detta. Eder Fru Infertil är en utbildad högintelligent kvinna, som vet bättre än att BRYTA SIG IN I (ok this is not a proud moment) ett Clearblue Digital. Och ändå gjorde jag det. Jag har läst om, och i hemlighet hånat, galningarna på Familjeliv som bryter sig in i det digitala testet och börjar tolka streck.... Jag rev till och med upp ett litet sår på fingret i all min desperata iver... Ja, jag erkänner allt för er, intet döljer jag, för jag har intet att dölja. Bara mitt stora värkande bultande sår inuti, som är lika vackert och ömtåligt, som det är patetiskt och dumt. Jag vet. Tack vare mina tio tusen timmar i terapi kan jag se alla nyanser i detta, och jag kan och vill också erkänna all min litenhet för er, eftersom jag vet att någon av er kommer att läsa detta, och känna dig bara yttepyttelite mindre ensam.

So there. Fru Infertil känner efter. Tittar efter. Lite extra. Känner efter. Lite mer. Och jag förlåter och förbannar och accepterar och skäms över mig själv i samma sekund som jag gör det. Liksom jag gör med er. För ni har väl varit där, har ni inte? Varje månad, samma sak, för en oförklarligt ofrivilligt barnlös i en heterosexuell relation med en friskförklarad spermiebärare. Vi tror, och vi hoppas, för det KAN gå. SKA kunna gå. Även om vi vet, att hade det skullat gå, så hade det ju redan gått, så hindrar det inte det mest dyrbara lilla juleljuset av dem alla. Det pyrande tynande hoppet inombords.

Glad sista november, mina små hjärtan. Vi ses i december, och vi tar oss igenom det, tillsammans. <3