A better person...?

Tror ni det? Tror ni att vi blir det? Vi som kämpar, stångas, gråter, krampar, hoppas, grälar, ömsom lever i våra kalendrar, ömsom lever likt dagssländor; fångar skrattet i flykten och kärleken på perrongen. Blir vi "bättre" av detta? Får vi ut något av det? Lär vi oss något?

Jag har lärt mig så otroligt mycket om vänskap, och det gäller både sådant jag önskar att jag aldrig fått lära mig, och stora överraskningar till det positiva. Nöden prövar vännen, heter det, och de där gamla klyschorna heter väl som de heter av en anledning. Nöden har prövat vännen, och nöden har prövat Fru Infertil.

Jag tycker att jag har hanterat det hyfsat, men skulle en tro en del av mina vänner, de som fanns där men som inte är där längre, så har jag inte hanterat det särskilt väl alls. Antar jag att de tänker, när de rationaliserar sitt agerande och finner ut att det inte handlar om dem själva, utan ligger hos mig. Det kanske det gör också, jag vet inte.

Jag bränner in enorma mängder energi i mina nära relationer. De är ofta oerhört nära och öppna och starka och framför allt är det relationer där allting får lov att sägas.

What will not be said, will be wept, sa Sappho. Det sa hon bra. Så är det, tänker jag. En del tänker det motsatta, så ska en vara vän med mig så får en vara beredd på att... saker sägs. Jag säger, liksom jag skriver, det som är viktigt. Men jag är också enormt eftertänksam. I gräl backar jag undan och blir tyst. Jag undviker konfrontationer. Jag tänker på vad jag ska säga i det evinnerliga, eftersom ord bär enormt stor mening med sig för mig. Ord som sägs, tas inte tillbaka så lätt. Men för ord som aldrig sägs, finns ingen återvändo. Jag vill  säga det som är viktigt. När det sägs, finns vägar framåt. När allting tystnar, finns bara besvikelsen och ångern kvar.

Nu har det bränt till. Det har pyrt länge, glöden har gnagt i mitt innersta och falnad aska regnar omkring mig som svarta änglars tårar. Och här står jag så nu, och undrar om jag är en bättre människa, om jag har lärt mig något, om det finns något att vinna i detta Ingenmansland. Finns det en silver lining? Cause if there is, I want it.

Min man och jag har fått öva oss, och vi har fått säga saker vi är rädda för, och bli arga som faaaan för att raskt bara vifta bort ilskan. Vi vet att den inte är sann. Inte emot varandra. Gräl bär inte med sig samma mening längre. "Men SLÄPP det nu, är det verkligen viktigt!?" är en mening vi ofta säger till varandra, när vi grälar om livets oväsentligheter. Och oftast landar vi i, att nej... Det där var verkligen inte viktigt. För vi vet vad som är viktigt. Vi vet nu hur det är att leva i en ständigt pågående kris, och att skratta mellan tårarna.

Är vi bättre? Är jag bättre? Jag har förlorat nära vänner. Nej, inte förlorat. I take that back. Jag är besviken in i min själ på dem, bara. Kunde de inte bättre? Hade jag kunnat bättre? Ja, det tror jag att jag hade. Jag är ganska säker på att jag hade det, för jag har haft flera av dem gråtandes på min balkong över det som smärtar i deras liv. And yet, they are gone.

Och så har vi dem som är där. Som är kvar. Eller plötsligt har dykt upp. Närmre än nära än nånsin. Och jag glädjer mig, för att jag vågar släppa in, för att de vill komma in, för att det finns människor som bryr sig ända in. Och så vet jag ju såklart, på flera nivåer, att de som gått också bryr sig ända in. Kanske når de bara inte ända in i sig själva. Jag vet inte. Jag tycker inte att det är så svårt. Jag är inte så svår. Men jag har slutit mig.  Jag lade ut hela mitt värkande bultande innersta för dem alla att se, och sen lät jag dem som ville vara kvar och ville och orkade vara en del; vara kvar. Valet upp till dem. Jag önskar så att de förstått det. Att orken inte räckte till mer. Den räcker inte till att be igen, ringa igen, förklara igen, uppdatera om läget och vad som nu gått åt pipan. Det räcker bara åt dem, som själva ringer och frågar. If you don´t ask, I don´t tell. Jag orkar inte känna mig som en börda för andra, för min egen är tung som den är.

Så här sitter jag och slickar mina tassar och är sjukt sur på dem som är borta, men inte lyfter jag på luren för det.

Så, är jag bättre? Har jag blivit en bättre person?

I sincerely doubt that. Men jag gör vad jag måste för att överleva. Sparar energi till där den måste gå åt. Tar tacksamt emot energi varifrån den kommer. Och försöker att i alla lägen, aldrig aldrig aldrig ljuga vare sig för mig själv eller för någon annan. Det finns sanning här, för dem som orkar.

(Och jag inser, förstås, i sanningens namn, att de jag saknar tagit samma beslut. Energin behövs annorstädes. Jag är så ledsen, att jag inte är där.)

De ringde

Om de ringer...

Om de ringer, så ringer de för att säga att det inte blir någon embryotransfer idag.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ruva.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ta ett graviditetstest om två veckor, ett graviditetstest som hade cirka 30 procent chans att faktiskt visa plus.
Om de ringer, så ringer de för att säga att mina chanser på denna första IVF-behandling är slut.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag nu... ja, vad? Vad ska jag tänka, känna, göra, om det inte fungerade denna gång? All oro, alla tårar, alla sprutor i magen, all huvudvärk, alla sömnlösa nätter, alla känslor av panik, frustration och vanmakt, allt det jag genomgått de två år som lett fram till detta ögonblick och allt som jag satsade, av hela min kropp och min själ, för att kunna sätta in ett embryo, och nu ett till.

Om de ringer, så ringer de innan klockan 12 idag.

Och det finns inte ett enda dugg jag kan göra.

Photocred due to: http://quynh-vy.deviantart.com/art/Waiting-for-your-call-136801544 

För er som väntar.....

Nu sitter ni spänt vid era datorer va? Tuggar naglarna frenetiskt, kollar e-posten var tredje minut, sveper av dammet från fönsterbrädan i en slags desperat "nä men jag gör VISST nåt och sitter inte alls och väntar på besked"-insats? Hohooo joooo det vet jag nog allt att ni gör. Men då kan Fru Infertil härmed STOLT meddela att den runda cirkeln nu har börjat sjunga! 

Det var en nagelbitare in i det sista, ska jag be att få tala om. Denna morgons sticka visade negativt (liksom senaste veckan har gjort, och de kiss-stickor en kan ta på daglig basis som visar ett streck som ska bli lite starkare och starkare, dvs inte den stora glada cirkeln-sorten, har bara visat extremt låga utfall) vilket kändes helt apart för mig, eftersom hela min kropp sa det motsatta. Framåt eftermiddagen började det dessutom bli pinsamt tydligt att jag egentligen hade ägglossning. How u know, undrar ni? Well here goes, svarar jag, och TMI (too much information) är faktiskt inte mitt problem, det är ert, för dem som inte vill ha det kan sluta läsa ungefär N.U.

Ett av de första tecknen på att kroppen håller på att ägglossa är att det sticker till och molar litegrann runt äggledartrakten. Det känner nog de flesta ovulerande livmoderbärare igen. Men sen då? Jo sen kommer flytningtricket. Det blir mer och mer påtagligt eftersom det helt ändrar färg och form. I slutändan är det i princip a sure sign, eftersom ägglossningssekret är klistrigt och trådigt och väldigt distinkt. Men så har vi ju också det mer angenäma tecknet, om vi ska lämna sekretet bakom oss, vilket vi definitivt ska så moving on; en blir faktiskt lite småpilsk. För denna fruga är den där pilskheten rätt udda att uppleva, och kanske kan fler infertila stämma in i denna kör. Kroppen vill gänga, sinnet vill bara hänga. Det är en paradox. Så, jag har alltså varit och blivit pilskare och pilskare. Idag var det 14 dagar sen mens, och alltså den ultimata "min kropp är en klocka"-dagen. Men bara en tom rund ring på Clearblue imorse?! Nåväl, med det beskedet gav vi oss ut på dagens upplevelser. Fram till att jag började känna mig yr och febrig och ville åka hem. "Usch, jag håller nog på att bli sjuk" gnällde jag, tills jag insåg att det måste varit en febertopp, som ju också är ett klassiskt ÄL-tecken.

Så, åkte hem och...*drumroll*... kissade på en sticka kan ni tänka!! Eller ja, på och på, i en mugg (ett säkert tecken på att du är infertil by the way; du kissar oftare i en mugg än i toaskålen ;)) och tog inte bara ett utan två prover. Ett med den gladagubben och ett som indikerar starkare färg än teststrecket, dvs ett prov där ögonmåttet ska avgöra graden. Glada gubben ville inte sjunga, men se det ville teststickan som visade två starka fina streck. Panik! Am I, or am I not ovulating?!?!

Och ja, nu hör jag, om jag får lov att inflika en passus, att ni hånar Fru Infertil. Iaf ni som aldrig upplevt detta själva. Det är ok att ni gör det... eller näe, det är förresten inte okej, ska ni vara på min blogg så får ni faktiskt respektera mina upplevelser... Men jag fattar ändå att en och annan kan tänka att va fan, du tog ett ÄL-test imorse, leave it be u crazy, hur viktigt kan det vara?!

Jag fattar att ni tänker så, och det gjorde även jag innan och kommer kanske göra efter,  men här och nu, i detta nu, finns INGET viktigare än ägglossning och att ägglossningen upptäcks av mig i sekunden den infaller eftersom jag ska sätta in ett f-ing EMBRYO i min kropp, så känns det faktiskt ganska viktigt... Därmed var det ett enormt anti-klimax att min kropp skrek "Eeeeeeg is in da hooouuuuuuse!!!!" men min Clearblue-sticka sa: "Ne. Ne det är det inte. Icke, sa jag, icke!" Och teststickan sa: "Mjaemjomjä!?" Om jag bara släppt det hela och tagit ett test imorgon som sa ÄL, men fast det egentligen var idag, så hade jag ju missat en dag!

Min man tyckte inte det var ett stort problem. Jag är inte orolig, påtalade han. Det kommer imorgon, sa han. Det visar ju att det är på g, tyckte han. Vi kollar imorgon bitti, menade han.

Pfft.


Vänta, vi tar det igen.


PFFFT!!! 

Så kunde jag bara inte ha det. Så jag gjorde färskurin-testet istället, på nästa första möjliga kissnödiga känsla efter föregående test fast det egentligen ska gå fyra timmar emellan etc etc etc...  och så lade jag triumferande fram testet på köksbordet (med skyddshylsa, jag är väl ingen äckel-maja!).

Nu avslöjade jag ju redan i ingressen vad resultatet blev, men ni ser väl, ni inser ju nu, hur OLIIIIIIIDLIGT spännande det var och ni kan nog bara ana med vilken EMFAS jag triumferande ryade rakt ut i luften:

JAG SA JU DET! JAG VISSTE JU DET! JAG KÄNNER MIN KROPP!!

Indeed I do! :D

Nu har jag ringt till kliniken och berättat de gladeliga nyheterna. Efter många om och men och en otroligt spännande rysare på slutet så ägglossar frun änteligen. Och snart, snart, snartsnartsnartSNART, går vi in i nästa fas. Nu har min kropp gjort sitt.

 Nu, lelle lelle gullige snödroppe, är det din tur...

Life on a (pee) stick

Detta är mitt liv just nu. Kom igen ägglocka, ring, time is running OUT! Jag väntar på ägglossning så att jag kan sätta in min lilla tvådagars snödroppe som väntar i frysen på Kvinnokliniken. Och allra allra helst hade jag ju sluppit göra det en arbetsdag eftersom det förstås finns annat i livet för oss infertila och eftersom det ganska ofta inte samarbetar med våra kroppar och LH-nivåer. Det är det jag letar efter nu. LH-stegring som det heter. Och varje morgon kissar jag på en jävla pinne, sitter i spänd förväntan och letar efter en ring med två prickar och en böjd banan under. Ett jäkla smiley face. Och är det inget smiley face så är det bara en tom ring. Tomt. Så jädra förnedrande, denna jakt på en uttryckssymbol som passar sig bättre för toddlers. How about en helt enkel indikator som säger JA eller NEJ? Vad säger ni om det, kiss-sticke-utvecklare?!

Men hur som så har nyllet ännu inte brustit ut i ett brett leende vilket betyder att jag idag missade chansen att göra återinförseln nu till helgen. Det kommer att bli i nästa vecka. Det viktigaste är ju egentligen att det ska bli av, ALLS, förstås, men det funkar inte att leva på det sättet. Att vara tacksam för att jag ens har chansen, att anything goes och inget annat spelar någon roll. Så fungerar det inte. Infertila har liv som alla andra och i just mitt liv ligger alldeles för mycket viktiga jobbgrejer i starten på nästa vecka, som jag verkligen inte har lust att sjukskriva mig från. Dels för att jag vill vara med, dels för att jag kommer få ett helsicke efteråt för att ta igen det, då nya tider som måste bokas. Det är ledningsgruppsmöte och planeringsdag för hela gruppen på ett konferenscenter. Jag hinner inte ut dit och tillbaka för införseln. Så, helst skulle jag ju nu se att det blir på onsdag i nästa vecka, men då kommer en annan aspekt in.... Jag vill göra detta NU! Jag orkar inte vänta! Tålamodet hos infertila är iofs på toddlers-nivå, come to think of it, så den där smiley face kanske inte är så dumt anpassad ändå...

Så, mitt liv på en kisspinne. Det bidde inget idag heller, så imorgon går jag upp, kissar på en pinne, letar efter en smiley face, och försöker sedan att gå till jobbet med värdigheten i behåll.

UPPDATERAD: Oumbärlig ordlista för de ofröbara

Vänner! Låt oss bryta utanförskapet inom vår tappra barnlösa skara! Låt oss överbrygga gränser, jag minns hur det var när jag som nybakad obakbar ugn först började söka mig till mer information och andra som visste bättre, och då kom jag att springa på så himla många ord och förkortningar och begrepp som jag inte förstod. Och då kände jag mig ju jääälans dum och skam och skuld har vi ju nog av - am I right, ladies, gents and hens? Plus, det är säkert någon här och googlar och nosar för att den har en ofröbar vän eller släkting och då kan det vara bra att veta i vilken värd den infertila befinner sig och vad orden betyder, om och när de kommer ur en strid ström. Fast oftast håller vi nog de här orden för oss själva, skulle jag tro. Oh well,

Fru Infertil ska nu av mitt hjärtas stora godhet och visdom sätta samman en en ordlista! Nominera gärna in fler ord och RÄTTA MIG om jag har fel. I know this is sensitive areas.... Men jag tänker ta mig an dem som jag tar mig an det mesta här i livet, med en nypa humor, en skopa mod och ett helt lass med kärlek.

Att försöka få barn

TTC / TTC1 
TTC är engelska för Trying to conceive och är också en vanlig tagg på instagram där många av oss hänger.  TTC1 betyder att det är första barnet som vi kämpar för, TTC2 står för vad som också kallas sekundär barnlöshet, dvs ettan kom, men tvåan dröjer.  TTC är ett helt community online kan en säga, och vi kallas också för ttcsisters (i de fall vi identifierar oss med kvinnligt kön).

BIM samt BIM +1, +2, + 3 /  3 osv...
BIM står för Beräknad Icke-Mens och är en viktig dag i infertilitetskretsar eftersom det står för den dagen då mensen är beräknad och när graviditetstest visar i princip 100 % garanterat vilket resultat det blivit denna månad. BIM +3 betyder att det är tre dagar sen mensen skulle ha kommit, BIM -3 betyder att det är tre dagar kvar tills mensen är beräknad.  För oss ofröbara kretsar mycket i våra liv kring den här dagen och vi frågar ofta varandra vilken BIM-dag som ett plus borde ha visats, om det var ett plus, och ofta knarkar vi lyckohistorier på Familjeliv.se av typen "Jag visade minus varje dag fram till BIM + 21, dååå kom pluset och nu har jag både en knoll och en tott här i min famn". Såna där historier gör oss riiiiktigt glada för då kan vi hålla hoppet uppe, om än så bara ett litet tag till. Även om vi vet, att ett plus skulle med största sannolikhet dyka upp på BIM-dagen, eller mycket nära därefter.

ÄL
I barnlöshetsfloran är ÄL också ett oerhört viktigt ord, det står för Ägglossning och är alltså den tid i månaden vi har chans att få till en riktig lyckoträff.  Att hålla koll på ÄL, när det är på ingång, när det pågår, är såklart sjukt viktigt, och till vår hjälp har vi ägglossningsstickor som en kan kissa på hemma, temperaturmätningar samt att det går att hålla koll på flytningarnas konsistens (yes, u heard me... Det är bara att börja känna efter....). En del känner det förstås också på den ökade lusten, men med åren brukar den tyna bort och till slut står vi där (iaf vi som försöker spontant i en heterosexuell relation) och har sex två gånger i månaden. 1 dag innan ÄL och på ÄL-dagen. Typ. Oh, the joys of infertility....

LH 
LH står för luteiniserande hormon och är det hormon som mäts när kroppen ägglossar. Det kallas ibland för LH-stegring och är det hormon som mäts med dessa stickor vi kissar på i tid och otid.

Lutealfas
Står för tiden mellan ÄL och BIM

Att utredas

AMH
Under en infertilitetsutredning kollas ofta AMH-nivåerna, och det är det hormon som kollar kvinnans äggreserv. AMH sjunker med tiden, till slut går vi in i klimakteriet.  

POS (prematur ovarialsvikt, ibland felaktigt kallat för tidigt klimaterium) yttrar sig i utebliven menstruation. Ibland kan detta rättas till, ibland inte, beroende på orsak. 

Att genomgå en infertilitetsbehandling

FL
Fertilitetsläkare - det behöver såna som oss :)

IVF
IVF-behandling är nog den mest välkända behandlingen mot infertilitet, även om många går igenom insemineringar före dess. Det har lite att göra med vad infertiliteten beror på, parets kön etc. Men IVF är alltså In Vitro Fertilization, populärt kallat provrörsbefruktning, eller provrörsbarn, vilket åtminstone jag tycker är inte så lite nedlåtande. Där tycker vi ju alla olika förstås, men för egen del tycker jag det är viktigt att poängtera att befruktningen må ske utanför kroppen, men själva bebben bakas ju i kroppen, efter befruktningsögonblicket startar nämligen samma process som om befruktningen skett inuti kroppen. IVF-behandling går det att googla på om en är nyfiken på hur det går till, eller läsa vidare här nedan så kommer nog typ alla delar med :)

CD
Cykeldag, eller Cykle day, håller IVF.are koll på ska ni tro. Det är dödsviktigt för oss, eftersom en IVF-behandling sätter en inte igång hur som helst, och det är heller inte samma för alla. Det är olika saker ofta som ska hända på lite olika cykeldagar. Ibland ska vi börja med nässpray, ibland med sprutor, ibland ska vi börja leta efter ägglossning, ibland ska vi ta graviditetstest.

Kort och långt protokoll
Vi är ju alla olika, som sagt, och därför behöver vi olika sorters behandlingar. Sammanfattningsvis kan en säga att en IVF-behandling tar, i teorin, sex veckor. Let me break it down for you, uterus carriers:

2 veckor nässpray (Suprecur t ex, tas ofta 1 gång i vardera näsborre, 2 gånger om dagen)
2 veckor injektioner (Gonal F eller Menopur t ex, tas 1 gång om dagen), simultant med nässpray (ofta halverad dos)
2 veckor väntan på BIM och graviditetstest (under denna period tas ett progesteron för att förbereda kroppen för graviditet - kallas ibland "proggisar" (Lutinus, t ex) och tas 2-3 gånger dagligen vaginalt.

Så summa summarum är detta alltså det långa protokollet, som ofta sätter igång på cirka CD 20, beroende på hur lång menscykel en normalt sett har, de vill sätta igång detta efter din vanliga ägglossning, för att stänga av kroppen ordentligt inför nästa. Detta kallas nedreglering.  Du börjar alltså med nässpray och stänger av kroppen, innan du går vidare till fas 2, då du börjar med injektioner och sätter igång äggproduktionen, detta kallas också stimulering - medan du ännu har kvar nässprayet för att se till att kroppen inte får för sig att fyra av de där äggen i förtid. För sen kommer nämligen the main event, givet att allt gått som det ska och som en smäck, vilket det typ aldrig har, kroppar är kroppar och gör olika, så ofta får en stanna längre på nässprayet, eller längre på sprutorna, eller avbryta hela mankemanget för äggen blev alldeles för många (kallas också för att du är lättstim, dvs lättstimulerad, motsatsen är svårstim, dvs svårstimulerad) - the main event är alltså när vi tar själva ägglossningssprutan: Otrivelle. Det är en superdos som fyrar av äggen och som ger en väldigt exakt respons och måste tas på ett exakt klockslag, så att de sedan kan plocka ut äggen på exakt rätt tidpunkt.

Det korta protokollet är precis som det långa, minus den inledande nässprayen. Ibland går en nämligen rakt på injektionerna. Det har att göra med lite olika saker, till exempel din menscykel (om den är väldigt kort till exempel).

ÄP
ÄP står för äggplock, eller ägguttag, och i IVF-kretsar blir det där en ganska vanlig term att slänga sig med. "När ska du plockas?" "När har du plocket?" "På mitt första plock..." etc. Det chockade mig en del i början men nu svänger jag mig vant med detta ord och tycker det låter rätt coolt. Äggplocket sker efter att kvinnan stimulerats med de hormoner som nämnts ovan, som gör att äggen tokväxer och mognar typ samtidigt, så att vi i den bästa av världar får flera ägg att befrukta i det beryktade provröret = fler chanser.

ICSI
Mikroinjektion eller intracytoplasmatisk spermainjection (ICSI) är en injektion av spermien direkt in i ägget, vilket används då mannens spermier har låg sannolikhet att själva kunna penetrera ägget. Det är alltså business as usual med IVF-behandling, men en annan teknik tillämpas för att befrukta ägget. Vid en ordinarie IVF släpps spermier och ägg ihop och så sker the magic den vägen. Så ICSI är alltså a different kind of magic...


ET
ET betyder embryotransfer och är det som sker, i den bästa av världar (det får en reda på oftast samma dag som återförseln skall ske), efter två alternativt fem dagar i "provröret" då embryot visar sig hyfsat suget på att fortsätta dela sig. Detta kallas också "färsk återföring", till skillnad från nedan frysta återföring. Oavsett om det gått två eller fem dagar sker återinförseln på samma sätt. Embryot förs in i livmodern med en liten plastkateter, och efter detta ögonblick är kvinnan alltså gravid. Eller potentiellt gravid. (Vad vi ruvare (läs nedan) gillar att kalla PUPO; Pregnant Until Proven Otherwise hehe)  Det som ska hända nu är att embryot ska fästa. Gör det inte det, så kommer mensen som ett brev på posten cirka 12 dagar senare. Och där går vi i spänd väntan på vår BIM som ser likadan ut på ett sådant här IVF-försök som i "vanliga" fall....

FET
Det är inte alltid IVF-en lyckas, ve och fasa, men har en tur får en ju ut många ägg på sitt äggplock, och som dessutom blir befruktade. Om de blir det, går det att frysa in dem. "Har två i frysen" kan du stöta på här och där. Det är faktiskt ganska ovanligt (eller ja 50/50) att en får embryon att frysa in i verkligheten, men när en googlar runt verkar det som att det är supervanligt att ha frysen sprängfylld med härliga små embryon att klicka in i kroppen vid första bästa ögonblick. Det är alltså embryon som fryses in nota bene, inte bara ett ägg. FET står för Frozen Embryo Transfer och är precis som ET, fast det ska tinas upp först. (Och klara upptiningen - vilket de inte alltid gör :()


RD Ruva/Ruvning 
Så, IVF-behandlingen är klar, äggplocket kirrat och befruktningen har skett och vi har gjort vårt ET. Då kan en tycka att det är dags att pusta ut. Najje. Tyvärr inte. Nu börjar ruvningen. Folk talar om detta på olika sätt, Fru Infertil tyckte det var HEMSKT, andra tycker det är mysigt och här finns lika många olika känslor som det finns människor och inget är rätt eller fel. Ruvningen är alltså tiden då vi väntar på att embryot ska fästa och en graviditet ska utveckla sig. Dvs egentligen exakt samma tid som spontanförsökande människor har mellan ägglossningen och fram tills mensen har kommit. En känner efter, undrar och väntar... I dessa fall VET vi dock med 100 % säkerhet att det sattes in ett embryo, och det vet en ju normalt sett inte. Så börjar the agonizing wait, i vissa kretsar kallad The 2 Week Wait och taggen 2WW kan stå för Second World War eller 2 week wait, beroende på hur en ser det... RD står för Ruvardag och är det sätt vi mäter och håller koll på hur långt in i ruvningen vi är. RD12 betyder att det är 12 dagar sen vi gjorde vårt ET eller FET (nu börjar ni hänga med, inte sant? :)) och att det är BIM -2 ungefär. I en normal värld hade vi nämligen haft mens 14 dagar efter ägglossning - ser lite olika ut beroende på cykel men oftast är det faktiskt 14 dagar. Graviditetstestet brukar en i IVF-sammanhang ta först 3-5 dagar efter BIM, och detta för att vara helt säker på resultatet. Ruvare beter sig dock lite olika, en del testar varje dag, en del testar inte alls för mensen hinner komma, etc.

UL
Står för ultraljudsundersökning och detta är vi som ivf:ar väldigt vana vid. Vi gör det typ hela tiden: för att kolla så att nässprayet funkat och att vi gått in i "klimakteriet", för att kolla så att sprutbehandlingen kickat igång vår äggproduktion ordentligt, för att räkna äggen, eller för att räkna......

Follikel/Folliklar
.... om en så vill. En follikel är den äggblåsa som innehåller äggen. I bästa fall. Det händer att de är tomma, och det märker en inte förrän en gör själva äggplocket.

IVF:process in conclusion: 
Du kan alltså under en IVF ha behandlat dig med nässpray och gått in i klimakteriet (och gjort UL för att bekräfta detta), sprutat dig i magen så att äggen börjar växa till sig (och gjort blodprov och UL för att bekräfta detta), vid ett UL bekräftas ha 9 folliklar, men bara 7 som mäter över 20 mm i diameter (vilket är kravet för hur stort ägget ska vara för att de ska plocka det/använda det vid IVF). Så får du ta en ägglossningsspruta 2 dagar innan ditt ÄP för att säga till äggen att nu är det baske mig dags att lätta,  och sen när du väl fått ut de 7 äggen ur dina 9 folliklar vid ditt ÄP, kan det hända att endast 5 a dem blir befruktade, och så på dag 2 har bara 2 fortsatt dela sig. Och i så fall är det ett av dessa embryon som blir en så kallad färsk återföring och den andra fryses in för en senare FET. Lite så, går det till. På en höft alltså.  Men du kan lika gärna få 20 folliklar, 20 ägg, 20 embryon och hela frysen full av nya försök. Om du är på en privat klinik, that is. I Landsting får du 1 färsk återföring och max 3 frysta, per IVF-behandling.

VUL
Står för vaginalt ultraljud och sker genom en liten scanner som förs upp i vaginan. Detta görs oftast för att upptäcka graviditeter (eller missfall :(.....) väldigt tidigt, fram till cirka vecka 7-8.

När det skiter sig....

MF
Usch, så är det så mycket hemskt som kan hända också. Vad vi utsätter oss för!! MF står för missfall och det vet vi väl alla vad det är? Risken är lika hög för IVF:are/infertila som för alla andra. Klart det kan finnas högre risker pga sjukdomstillstånd och annat, men som generell princip - ingen går säker. Så efter vi gjort våra eventuella IVF:behandlingar börjar samma sketoro som för alla andra. Ska jag klara mig till vecka 12, 20, 40 - efter jag gått igenom years of hell för att ens få chansen att börja oroa mig? Mmmm...

MA
MA står för Missed abortion och är ett missfall som kroppen inte upptäckt och det kan därför ta en tid innan det märks.

Utomkvedshavandeskap är när ett befruktat ägg fastnar i äggledaren.  Ett befruktat ägg som fastnat utanför livmodern kan inte utvecklas. Du behöver oftast opereras eller få läkemedel, även om ägget ibland sköljs bort i ett missfall.

FLER??
You like this? Vad har jag missat? Låt mig veta, och förklara gärna också!!

Månadens mensfest!

För något år sedan lanserade jag idén om en mensfest för min man. Eftersom det alltid är en sån sjuuuuk jävla sorg när mensen kommer, ville jag försöka koppla den till något positivt. Så, låt oss ha ett party, deklarerade jag! Mensen är här, HURRAAAA!

Det funkade, sådär. Årets mest patetiska party, skulle jag tillstå, där vi satt och försökte le mot varandra mellan tårarna mitt i en brakmiddag och hetsköpt fesljummen akutkyld champagne.

Hur i helsicke ska en förhålla sig till det där egentligen? Hur gör ni?

För tre veckor sedan fick bekräftat att IVF:en inte fungerat och slutade med Lutinus. (Lutinus är det progesteron ivf:are pillar upp vaginalt 2-3 ggr om dagen. I en normal cykel tillverkar kroppen eget progg, det är det hormon vissa av oss är överkänsliga mot och blir PMS-bitches-from-hell (HAND UPPRÄCKT!! ;)), och det är progget som förbered kroppen för en graviditet. När den sen märker att det inte bidde en bebis kör den ut skiten i ett härligt mensflow. Mvh Dr Infertil)   Samma kväll började blödningen.

Det var svårt för mig att veta vart jag är i cykeln och när allt skulle komma igång igen eftersom förra cykeln vart så stimulerad, men jag började med ÄL-stickor (ägglossningsstickor - ps, kolla in min Oumbärliga ordlista för de ofröbara, om det blir för mycket mumbojumbo här!) och detekterade LH-ökningen dag 12 efter blödningen startat. Det vanligaste är att mensen kommer 14 dagar efter ÄL, även om små variationer finns, så jag räknade ut att min nästa mens skulle komma som nu på tisdag.

Det gjorde den inte. Den kom med buller och bång igår kväll under min och min mans härliga datenight. Bara sådär, som på ett litet härligt surprisebesök, HAR NI FEST UTAN MIG?!?! Nä men se så kan vi ju inte ha det...

Så, med det vart den här månadens förhoppningar och drömmar redan över, som på the wink of an eye, och jag kan stolt räkna ihop föregående cykel till nätta 23 dagar. Det är all time low, så jag antar att kroppen fick sig en liten knäpp efter alla hormoner.

Men så det POSITIVA då? Eftersom vi infertila är proffs på att se the silver lining är det väl klart att det finns något att fira också? Jajedå. Nu är det dags för FET, Frozen Embryo Transfer. Vi fick två embryon av IVF:en. Ett som sattes in direkt, och så ett som ligger och väntar på oss i frysen.

Nu börjar alltså jakten på ägglossningsstickan igen, och vid nästa utslag kommer vi få genomlida det härliga upptiningsväntandet... Mmmm ni förstår det är ingen HEJD på spänningsmomenten i IVF:er! Det är underlag för vilken actionrulle som helst!

Såhär, när jag får utslag på stickan ska jag ringa kliniken som då bereder akuttid för mig för isättning av det tre dagar senare. Embryot är 2 dagar i frysen, och ska sättas in i min kropp tre dagar efter ägglossningen, så vi hamnar i fas, lilla Snödroppen och jag. MEN, här kommer det riiiiktigt mumsiga förstår ni, de märker bara om embryot överlevt upptiningen SAMMA DAG, av naturliga skäl.

Om det INTE klarat upptiningen så ringer de mig, med cirka två timmars varsel.  Om det klarat upptiningen, så ringer inte telefonen alls, och jag kan åka dit. Så, jag ska återgå till tonårens dagar, ni vet när en satt vid telefonen och testade om den verkligen funkade, bad en vän ringa för att se om det gick fram, i väntan på att det där spanet skulle ringa och dejta en. Fast omvänt då. Jag ska vänta på en telefon som med förhoppning INTE ringer. Och sen ska jag inleda tvåveckorsväntan till graviditetstestet, vilket gjorde mig HELT crazybananas sistgång. Och om det inte fungerar.... så är det back to ruta ett och börja om med en ny IVF-behandling. Nummer två av de tre vi får.

Så, det är vad månadens mensfest innebär för mig. Vad innebär den för er?

Sång till Barnlösa

Vad ska jag göra? 
Ibland, ganska ofta, slår det mig. Det där onämnbara, ogreppbara, oförståeliga, att livet faktiskt är mitt, att det är fritt, och att jag haft jordens jävla rövröta som fötts till de förutsättningar jag har gjort. Jag har alla förutsättningar. Jag är intelligent och har en utbildning (två, aamof), jag har en bra karriär vilket ger en bra lön, jag har en stöttande partner och stabila lyckliga hemförhållanden, jag äger min bostad (ok, en del av den iaf, banken resten hehe) jag har inga fysiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar, jag har ett mycket stort socialt nätverk och flera begåvningar varav skriva bara är en. I´ve got it all.

Jag har bara inte.. en bebis. Jag är inte mamma. Jag orkar inte ens skriva de orden fler gånger än en, jag skriver dem väldigt sällan, för det gör alldeles alldeles för ont. Så vi nöjer oss såhär: Jag är utan.

Men paradoxen är, att jag med detta utan, också är med en stor frihet. Jag har en flexibel arbetsgivare som jag kan prata med, dessutom, och som helt säkert skulle ge mig ett halvår - ja rentav ett ÅRs tjänstledigt, om jag bad om det vackert.

Så - vad ska jag göra? Jag kan egentligen göra vad som helst. The sky is the limit! Eller okej... sååååå rik är jag inte. Vi har en slant tillgängligt på banken och det är allt. Efter det, har vi inget, men det är ju ungefär tusen gånger mer än de flesta andra  i detta land har, och en miljon gånger mer än en stor del av jordens befolkning har, och dessutom är vi vita, hetero (somewhat iaf) funktionsdugliga medelklass-akademiker. Vi kan bounce back from just about anything..

Så igen - vad ska jag göra? Jag kan göra nästan allt. Jag kan ta tjänstledigt och bo ett halvår och träna yoga på Filippinerna. Jag kan utforska Nya Zeeland och bo i varje hobbit-gryt. Jag kan lära mig spela piano. Jag kan gå i kloster. Jag kan stanna till på en strand och sen stanna till lite till. Eller vad med detta, jag kan ta lite paus då och då, gå ner till att jobba 75 % och spendera fredagarna på det spa jag har medlemskap i, eller bara läsa böcker och slappna aaaaaaav...

Men - jag gör inget av detta. 
Jag gör inget alls av det. Jag jobbar som f-n, eller iaf minst 100% och jag fortsätter prestera på minst hög nivå. Jag åker inte på några weekends, för jag vet inte om jag ska göra ivf då, eller föra in ett embryo då, eller vara deppig då, eller kanske blivit spontangravid då? Jag har pausat allt. Och jag har på ett sätt aldrig varit mer levande i nuet, än just nu. Paradoxalt jag vet, men jag är verkligen här och nu och två veckor framåt. Och så är jag i evigheten, i att det aldrig går. Samtidigt. Sjukt paradoxalt.

Så, vad göra? Pausa allt? 
Säga nej tack till nästa ivf (det har jag ju rätt att göra) och skjuta fram den till typ mars nästa år, och ta nov-feb tjänstledigt, och sälja frukt på en strand i Thailand till dess? Läsa franska i Paris? Klättra i Himalaya? Gå i tjänst hos en tibetansk munk?

Vad hade du gjort?
I detta enda liv, vi har att leva? För kanske, det kan ju rentav vara så, är detta en väldigt lång period i mitt liv. Kanske ska jag göra detta "alltid", eller som minst till biologin säger ifrån. Det är sjukt frustrerande, att inte veta om jag har 10 dagar eller 10 ÅR kvar av detta att spela på. Det är ett undantagstillstånd, som undantar allt i mitt liv. Men säg, ja tänk, att jag ska göra detta i sex år till, säg att om sex år smäller det till, vad ska jag ha gjort av dessa sex år till då? Det är just DET som skrämmer mig, och som jag tror skrämmer alla oss infertila.

Såg en bild på instagram häromdan. What scares you the most? It scares me the most, to be exactly here, in one years time..,


Precis. Just så. Jag kan tänka mig att vara PRECIS var som helst på jordens yta om ett år... Bara jag slipper vara exakt just precis här....

Infertilitetsresan i änglabilder - så firar ofröbara jul

Kom i kontakt med en annan infertilitetsinstagrammare igår angående jultider och barnlöshet. Hon har försökt lika länge som jag, och har också samma jobbiga känsla runt jul. Jag tror att det är många av oss som känner så, att julen är extra tuff. Dels för att det förstås är och ska vara barnens högtid så våra familjesammankomster blir väldigt barncentrerade, och dels för att sociala medier totalt överflödas av söta lucia- och julbilder. Det är pepparkaksbak och tomtenissar och paket och utanförskapet blir så gapande stort.

Fru Infertil har sedan många år tillbaka tagit en egen jultradition. Vi firar själva, mannen och jag, oftast med ett besök hos vänner på kvällen, eller om en vän kommer till oss. Vi har det lite så i våra kretsar, många singlar och kompisar som av olika skäl inte vill eller kan fira med sina familjer, så vi skapar vår egna lilla brokiga familj runt jul.

Det har varit min räddning. Jag planerar julafton exakt som jag vill ha den, och i många många år har det varit en underbar tid för mig... Tills barnlösheten kom in i bilden. Här är ett av många exempel på det.

Den första jul jag firade med min man köpte jag en liten gåva i en kyrkbutik i Utrecht. Det var den sötaste lilla juldekoration jag sett, och jag ville att han skulle ha en sådan. Jag hittar ingen bild på den, men konstnären berörde mig så, att jag nästa år letade rätt på en onlinebutik och köpte ännu en liten dekoration i samma serie och gav till min man på julaftonsmorgon. Traditionen var inledd och året därpå samma sak. Så kom vi till året vi skulle gifta oss, och då slog jag på stort. Här är dekorationen han fick av mig:

Den heter "Promise Cake Topper" och är egentligen en tårtdekoration. Till denna figur medföljer en liten pappskylt med texten "Hold dear the promise of love". Vi hade den inte på vår bröllopstårta, utan istället står den på hans nattduksbord. Så kom alltså året vi skulle gifta oss och även försöka få barn. Det bidde ingen bebis det första året, men det bidde jul och nu vart jag helt säker på att det skulle bli en bebis nästa år. Varför skulle det inte? Så här är morgonjulklappen jag hittade åt honom:

 Den heter "Dance of Life" - för det var ju vad vi skulle möta detta år, helt säkert. Denna figur har med sig budskapet: "Dancing... twirling the magical miracle of life". Lite kaxigt, inte sant, men vi infertila ombeds ju hela tiden att tänka positivt, och tro att det ska gå etc, annars kan vi typ jinxa våra egna kroppar eller hur det nu förväntas gå till. Så han fick en Dance of Life och den tindrade tappert i vår julgran det året. Och ännu ett år kom och ännu ett år gick och detta var året vi inledde och avslutade infertilitetsutredningen. Det tog från april till oktober att utreda allt klart och resultatet kom: Oförklarligt. Det borde gå. Gå ner i vikt - det kan hjälpa, men kämpa i övrigt på. Vi blev så omtumlade av det beskedet där i oktober så vi inte ens bad om att bli ställda i IVF-kön utan gick hem och tänkte att jahapp, vi kör på. Två månader senare, slutet av november, efter att frugan gått in i en mörk depression insåg vi att det var korkat tänkt av oss. Mannen ringde läkaren som kort konstaterade att Visst, jag flyttar på er lapp till kö-högen. Så strax innan vi firade advent så visste vi, att nu går vi in i ett år där vi står i IVF-kö. Så blev det, för oss. Och julafton kom och detta år hade jag INGEN lust att fira jul. Jag ville ställa in skiten. Vi ställde inte ens upp granen. Men tradutioner är traditioner, och en gåva fick han, som jag detta år överlämnade med tårar i ögonen. Proudly introducing:

The Angel of Hope

På detta vis startade vi alltså år 2015. Med en ängel av hopp. En infertilitetsresa satt i andra sorts bilder, om en så vill, från det gryende pyrande fnittrande bröllopsparet med alla drömmar och förhoppningar framför oss, till en liten timid stillsam ängel, med ett bräckligt litet ljus i sin hand, som hon kupar handen över för att skydda från regn, blåst och storm. Hon står på mitt nattduksbord. Figuren har texten "Each day, hope anew"och så försöker jag också möta varje morgon.

Och detta är sant, en morgon stötte jag till henne så hon for i golvet, och ljuset for nästan av helt. Jag fick försiktigt böja det tillbaka på plats, det sitter fast just by an inch... Så poetiskt, va, som hoppet självt.


Och här står vi nu, och juldekorationerna börjar poppa upp på IKEA och ännu en jul kommer att komma och gå, men vilken ängel ska han få? Jag har redan span på den ängel han ska få när vi blivit gravida och det finns flera fantastiskt vackra för alla faser vi ska gå igenom. Om vi bara kommer igång, någon gång...

Ps - Denna fantastiska produktserie heter Willow Tree. Och nej, jag får inte provision. I wish!

Att tillhöra normen... och att inte göra det

Nyanställd på jobbet: "Alltså på lunchen tänkte jag på hur otroligt tvåsamhetsnormativa ni är här.... Jag som bara känner att "dööööh  jag är singel tonårsmorsa och vill aldrig ha en partner igen" reagerar verkligen på pratet om sambo och äktenskap och annat....Trodde ni skulle vara mer medvetna här!"

Fru Infertil: "Ja, det har du verkligen rätt i... Det är väl lite som med "skomakarens unge" med tanke på att vi jobbar med normkritik... Vi tror vi är så himla bra så vi anstränger oss inte ens för att göra upp med en av de starkaste normerna... Så bra att du påpekar detta! Det är verkligen sant!"

Nyanställd på jobbet: "Jag funderade på om jag skulle säga nåt men jag är ju så ny så jag sa inte ifrån... Tänkte mest att just här behöver vi ju inte oreflekterat återskapa de här normerna..."

Fru Infertil: "Helt sant, jag har tänkt samma sak.... För vi har............... också en väldigt stark............. barnnorm här.......Det pratas mycket om barn och......"

Nyanställd på jobbet: (avbryter) "Ja men om folk vill prata om barn får de väl göra det, DET har aldrig stört mig i alla fall!!"

Fru Infertil: "0_o"

End scene.