torsdag 19 mars 2015

Ältandet, (st)orkandet och äggutplockandet: Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv?

Ibland tappar jag fotfästet helt. Varför gör jag det jag gör? Varför har jag fattat de beslut jag har fattat?  Varför blev jag så fet? Varför gör det något att jag blev så fet? Har det någon betydelse alls? Vad händer om jag inte blir gravid? Detta år? Nästa år? Aldrig? Vem är jag då? Vem är vi då?
Mannen vill försöka försöka försöka och Fru Infertil hon vill... Ja, för mig hägrar horisonten och det förvånar mig att jag så snabbt testar tankarna om vad livet som barnlös kan innebära på längre sikt. Hur jag redan nu försöker tar beslut som går ut på att vi ska orka leva detta livet tills jag blir över 40 och mina friska starka ägg som vägrar bli befruktade skrumpnat och dött helt. (Fast psykologen säger att det här helt normalt.)

Att kliva ur barnträsket som vi nu har gjort har för mig inneburit ett rude awakening kan man säga. Jag ser 2014 som en dimma. Ett envetet närmst desperat träskande i samma jävla lera. ÄL, knulla, mens gråta, ÄL, knulla, mens, gråta. Hela år 2014. Och stora delar av år 2013. Och nu när 2015 inletts har det plötsligt för mig börjat bli dags att testa tankarna på ett delvis annorlunda liv, som har plats att rymma såväl liv som livlösheten.

Nu går vi ner i vikt, och försöker just nu inte få barn. Har just gått förbi min andra oförsökiga ÄL. Det känns... skönt. Och förvirrande. Jag är samma person jag alltid varit. Frugan utan kiddos. Men nu försöker jag inte få kiddos i denna sekund, vilket gör att jag nästan känner mig ovärdig. Vill jag verkligen då? Psykologen tröstar och säger "helt normalt" och "Det måste vara okej också för ofrivilligt barnlösa att också som alla andra testa tanken barn eller inte barn" Och ja, såklart. De flesta behöver aldrig drabbas av dessa avgrundsdjupa tankar, eftersom de får ett plus på ett par svajiga knullförsök. De kommer aldrig hit där vi är. Där barntanken tvingas ut och måste förpassas i ett "kanske. aldrig. någonsin". Och hur the show still must go on, och hur vi gör vad vi kan med de liv vi lever och de besked vi har eller inte har just nu.

För min del innebär det en stor fantastisk helt makalös äventyrsresa i början av november. Till ett malarialand som gravida avrådes att resa till. Men som denna fruga faktiskt KAN åka till. Ja sånt zinkadus har jag i allt elände. Vi är DINKS (double income no kids) (ej självvalt så, but still) och har alltså både tid och råd och _just_nu_ möjlighet att åka då vi _just_nu_ inte är gravida. Och _just_nu_ är det enda vi kan kontrollera just det faktum att INTE bli gravida.

VAD SKA JAG GÖRA??? Jag vill åka. Jag vill ha något fantastiskt underbart dramatiskt som jag vet med all säkerhet ska ske, som jag får njuta av, som jag kan kontrollera. Men detta krockar med barnlängtan.

Har också fått ett datum för Äggutplocket. Det stora dramatiska som allt inom IVF verkar kretsa kring. "Då plockar vi dina ägg" "När ska du plocka?" "Det är dags för äggutplock"

Fru Infertils kommande äggutlock är det tid för i vecka 33. Jag ska alltså börja med nässpray under min semester där jag tänkt vingla runt bland bögarna och draqqueensen på semesterorten på mina vingliga nya bambiben med en caprinha i handen.

Så jag ska alltså SVÄLTA SVÄLTA SVÄLTA

Sen SPRAYA SPRAYA SPRAYA

Sen SPRUTA SPRUTA SPRUTA

och sen....?????? suck....

Och så inte kunna åka på resan på grund av ett hopp, ett kanske, ett "jag vill". Min man säger vi kommer tycka det är mer värt om vi blir gravida. Ja, såklart. När en fått det en vill ha är det mer värt än allt. Det blir ens allt. I den hypotetiska framtiden där jag får ett plus skulle jag ställa in ALLT. En fyrkant med Jude Law, Matthew Mcconaughey OCH Jennifer Aniston, lätt.

(Alltså jag tror inte ni fattade signifikansen i vad jag just sa. Kolla här:)


Igår reagerade en vän med "Men du kan ju inte sluta försöka på grund av en resa".

Kan jag inte? Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv? Som att det faktum att jag vill åka på resan och kan tänka mig pausa barneriet så jag faktiskt kan boka den, skulle innebära att jag vill ha barn MINDRE helt plötsligt?! El inte vill ha barn alls el inte kommer få? Är hon helt jävla dum i huvudet? Hon har ju sett vad jag har genomgått  och ändå kommer den kommentaren. "Men du kan ju inte....." Så skuldbelagd jag kände mig i den stunden så det finns inte... Hon själv är ambivalent till barn och har alldeles nyligen bestämt sig för att nog börja försöka lite då och då, ett trevande försökande. Vad är det som gör att hennes försök kan vara trevande och sporadiska, men mina får inte vara det??

Jag är oförklarligt barnlös, ägglossar som en klocka och min mans sperma är top quality.  Det ska gå, tids nog, är den samlade medicinska vetenskapen överens om. Jag är 33 år. Jag är inte mer fertil i augusti än i november. (Fast nog mer fertil i sommar än nu, jag är sakta men säkert på väg ner under BMI 30 vilket är magisk gräns för fetma. Målet är BMI 26.)

Samtidigt bara skär det i mig, tanken på att pausa försök till November. Vad fan, ska vi aldrig bli föräldrar, ska vi aldrig få komma dit?


Detta är Fru Infertil:





fredag 6 mars 2015

När gräset är grönast hos Fru Infertil

De senaste åren har jag inte bara sett en efter en ploppa ur sig ”hoppsan-barn” (ett roligt uttryck jag precis lärde mig på en IVF-blogg) till höger och vänster, nu har de börjar separera också, de heterosexuella 30+-paren, tjoff kom två barn i rask takt och nu är relationerna helt i kras. 

Min man och jag däremot har genomgått ett under av parterapeutisk utveckling och lärt oss kommunicera om svåra tunga mörka skamliga ospännande osexiga ämnen.

Tuffa småbarnsår? För lite sömn? För lite sex? HAHAHAHAHA BRING IT OOOOOOOON säger jag, det kommer inte vara mer än en fis på tvären för oss, med tanke på det vi redan gått igenom.

Den sortens kris ett barnlöst par går igenom är relationshärdande och jag bara dånar när jag hör de gräl mina vänner med barn går igenom och vilka larviga grejer de är oense om, och hur de tvivlar på sina relationer, det är som att de själva har blivit barn när de får barn, eller var de barn redan innan? Ja inte vet jag men detta oändliga tramsiga tjafs vuxna människor emellan som jag får lyssna till, ofattbart. Vi pratar alltså om par som plötsligt får problem med, på fullaste allvar, att de inte kan enas om vems sovmorgon det är, vem som diskat mest och vem som får mest egentid. Och detta blir alltså GRÄL?!?!  Helt unbelievable! (Jo, jag har läst Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" och tusen andra varianter på temat,  Fru Infertil har en magister i genusvetenskap thank u very much så detta är en expert som talar ;)  Jag vet att med barnen kommer ojämställdheten in i heterosexuella relationer (eller ja, den var ju där till att börja med, men den förstärks) så jag är då rakt inte utan en strukturell förståelse av vad som pågår i dessa människors liv. What baffles me, är att de själva inte fattar det, och vad värre är, inte gör ett jädra dugg åt det, utan går rakt in i heterofällan, han börjar spela tv-spel  - hon blir hans morsa (klyschan!)  - de slutar kommunicera och så går de isär.)

Min bokklubb har skitit ur sig 5 barn under de fem år vi bokklubbat, och det har varit intressant att följa växande magar i takt med krympande relationer. På våra träffar får jag numera lyssna till deras tvivel, och hur de försöker övertyga sig själva närmst desperat med "eller ställer jag för höga krav? gräset är kanske inte grönare på andra sidan? Jag borde kanske nöja mig? Han är ju så snäll?"

Hur de låter det faktum att de haft sån sanslös röta så de fått barn, vara det exakt just det faktum som pajar deras relationer, det är helt beyond me.

Men men, jag tröstar mig med att när jag och min man får vårt otroligt efterlängtade barn, så är vi bägge SÅ redo, och vi står så starka. Jag funderar ALDRIG på om gräset är grönare på andra sidan. För att vara ofröbar är det en jävligt fruktsam matta, let me tell ya. 

Jag vet att jag har fått Hollands alla tulpanträdgårdar, och jag ska ingenstans.

måndag 2 mars 2015

Fru Infertils alla uppdrag och utmärkelser

Ni har väl inte missat att Fru Infertil gjort ett fantastiskt och bejublat gästspel på Endometriousforum Sverige?!  I fredags publicerades mitt inlägg om barnlöshet EXKLUSIVT för Endometriosforum så vill ni läsa mitt inlägg om ett ämne som är hemligt ;) så raska klackar nu raka vägen över dit och njut! Jag kan avslöja att Matt Damon är med, så bara en sån sak!

Fru Infertil gästbloggar om ofrivillig barnlöshet

Och när ni ändå är igång får ni såklart mer än gärna hjälpa till med att göra Fru Infertil ännu mer världsberömd (tror det är några i Vetlanda som ännu inte hört talas om mig, t ex?) .Vill ni jag ska gästblogga hos er, släng iväg en fråga!

En annan bra idé är att gå till Fru Infertils facebooksida och gilla och dela den facebook.com/fruinfertil. Och så finns jag på både Instagram och Twitter på fruinfertil som användarnamn och jag kan varmt rekommendera bägge kontona. På Instagram t ex får ni en sneak peak på hur Fru Infertil har belönat sig själv MONUMENTALT för att jag klarat 1 vecka på pulver, och på Twitter har jag det roligaste mellokommentarskontot i världen. Ni hör ju!