torsdag 31 december 2015

Att (mens)värka sig ur 2015....

Vänner!!! Jag vet att ni är upptagna ikväll, och att detta inlägg kommer få ungefär nollkommanollnoll läsare. Det gör mig inget. Jag skriver ju ändå mest för min egen skull. Och lite för er. Men mest för min - för Fru Infertil är en person som fått lära sig att när tankar möter papper (eller som under de senaste 15 åren - det virtuella pappret) så händer det någonting. Ni som själva bloggar, känner säkert igen er. Man blir så tydlig för sig själv. Och kan ljuga när man själv vill, men då vet man också om att man gör det, i takt med att pekfingret träffar Delete ohälsosamt många gånger.

Så, till sanningen, eller i alla fall den sanning jag känner mig tillräckligt bekväm med er - och mig - att dela med mig av (och då är jag rätt bekväm ändå ;)):  Idag är det nyårsafton. Idag börjar allting om. Ånyo. Idag är på otroligt många sätt så mycket lättare, och svårare, än jul och ändå ligger de så obarmhärtigt nära varandra. Först ska vi bada i sorgerna över det som inte blev, sen ska vi bada i hoppet om det som komma skall. Och det inom loppet av en vecka. Men ändå är det någonting som händer inom en, på nyårsafton, håller ni inte med? Böcker som stängs. Nya som öppnas. Nu har vi facit. Nu vet jag vad jag önskade mig förra nyåret, vad jag hoppades då, vad jag lovade då, vad jag ljög om då, det vet jag sanningen om idag. Jag vet hur det blev. Och jävlar, vad jag inte visste någonting förra året, även om jag tyckte att jag led och hade lidit redan då. Det hade jag, förstås, men nu har jag mött nya nivåer, och även nya nyanser, av både mig själv och lidande. Jag har lärt mig ett och annat också om min egen styrka. Om vad jag mäktar med, när det krävs. Om vad jag önskar, behöver och faktiskt begär av andra. Det står tydligt för mig nu.

Nu, när jag (mens)värker mig ur 2015. Nu har jag bestämt mig. Detta gör jag inte ett nyår till. Vi har två ivf-försök till, och de kommer vi troligen hinna riva av under vårterminen, lite beroende på hur det går med frysförsök och annat. Ja, jag vet att det också kan bli plus men jag orkar inte tänka så. Jag måste göra en strategi om utifall det INTE blir det eftersom jag förra nyåret stod handfallen inför det. Jag hade en så enormt hög tilltro till IVF. Till IVF, och tid. Tid i sig. Tid kan göra mycket. Tid kan bygga, tid kan rasera. Nu ser jag, att den har gjort bägge.

Den har krävt, och den har givit. Den har raserat, och den har stärkt. Den har sållat agnarna från vetet, men det vetet som står kvar, gungar så gyllene vackert och starkt - och hell, jag var med i kvalitetskontrollen. Nu vet jag. Jag vet vilka som gick. Jag vet vilka som stod kvar. Jag vet också att jag stod kvar. Och jag är stolt.


Jag är stolt, och jag värker och blöder mig ur 2015 och jag lovar. Det kommer aldrig igen komma en nyårsafton när jag mår såhär. Nästa nyår, står vi i adoptionskö, är gravida, eller är föräldrar. Det finns bara de tre alternativen. Mannen och jag har redan skålat i champagne för det, så det är klappat och klart. Det finns vägar framåt.

Stigen jag ser är mörk, snårig, tung och skrämmande, men jag vågar och vill gå, ändå. För nu, ja just idag egentligen, tror jag att insikten egentligen drabbade mig på allvar. Jag har hela tiden trott att just min kris är så jävla speciell, att JAG är så jävla speciell och annorlunda, men jag har nu kommit fram till att, även om det är delvis sant, så finns också en annan sanning. Det är överjävligt att vara ofrivilligt barnlös, men när allt kommer omkring, är det "bara" en pissig livssituation bland många. Jag menar inte att förringa den, tvärtom, den är överjävlig och griper in i allt i ens liv. Man måste gå igenom så förnedrande utlämnande situationer. Ens identitet framtidstro hopp kärlek sexualitet vänskaper jobb ekonomi - allt sätts på prov. De utanför anar inte, de har fan inte ens en liten rats ass chance aning om vad jag genomgår på daglig basis, vad jag utstår, vad jag kämpar emot, och vad jag övervinner. Vad VI övervinner.

 Men även om så är fallet, så är livet långt. Det kommer att komma fler kriser. Hade jag inte haft denna, så hade jag haft nån annan. Och när jag löser denna, så kommer det att komma fler. Det är livet, helt enkelt. Och fördelen jag har gentemot så många andra, är att jag nu vet, på allvar, att jag bär. Jag bär, jag orkar, jag duger, jag kan. Min man likaså. Och en hel del kanelbullar kring mig gör detsamma. Och för det är jag tacksam. Ja, tacksam. Jag sörjer inte de jag förlorat, idag. Jag gläds åt dem jag vunnit. Åt alla strider jag stått inför, och klarat. Det är inget fel på mig. Jag förlåter mig.

Medan jag värker mig ur det här året, känner jag också det så starkt; jag förlåter och jag är tacksam. Större än så blir det kanske inte, så jag stannar här.

Jag stannar här, och jag önskar att ni finner tacksamhet och förlåtelse idag. Jag vet att ni lider, men om ett år har vi facit igen. Och vi orkar ett år till. 

söndag 27 december 2015

It has begun... IVF-behandling tagning 2

Så, mina vänner, julen är över, det klarade vi bra va? Hyfsat?
Och med det, har nästa fas i Fru Infertils liv inletts.  Min andra IVF-behandling är på g.

På juldagen, 25/12 2015 började jag med Suprecur, nässpray (länk till FASS).
Det var på min cykeldag 20, alltså 20 dagar sedan mensens första dag, och cirka sju dagar före nästa mens. Jag är alltså i min "Two week wait" samtidigt, då vi också såg till att få en chans på ägglossningen jag hade förra helgen.

Jag tar dubbel dos (det vill säga ett sprut i varje näsborre) tre gånger om dagen. Förväntade bieffekter är trötthet, depression (hahahahahahahahaha), och graviditetsliknande symptom (BAHAHAHAHAHAHA) såsom spända bröst, mensvärk mm. It´s a joy, I tell you. A joy.

Jag har redan nu hunnit börja fundera på hur snabbt eventuella biverkningar egentligen träder i kraft, och alltså vad som är "min" kropp, ren trötthet, vad som är premenstruella symtom (och ja, klart jag funderar på vad som är graviditetssymtom också..) samt vad som kan tillskrivas Suprecur. Någon av er som vet? Hur snabbt börjar nässprayen påverka kroppen, tror/vet ni?

Hur som helst, jag ska nu gå på denna dos till mitten av januari, minst, och sen fortsätter jag med halverad dos när jag börjat med injektionerna, så jag har en förhållandevis lång behandlingsperiod framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Arg, mest. Jag svär åt den där jävla sprayen. Slänger argt ner den i väskan. Önskar så jag hade ett "normalt" liv.  Jag är inte sjuk, så varför behandlas jag? Så tänker jag, och så tänker jag också, att jaja, jag får väl göra detta, det är vad som står till buds, jag har gjort det förut, jag kan igen.

Denna gång har jag ampat upp med besök hos psykologen bara några dagar innan jag började, och vi ska ha nästa träff när jag är i min nästa two week wait, det vill säga efter äggplock, befruktning, insättning och hela makapären. Det är många spända jobbiga steg nu på vägen fram dit. Förra gången var jag så oförberedd på allt, men nu vet jag, att vi har många checkpoints vi måste ta oss förbi, där var och en av dem är ett viktigt besked, inte bara beskedet gravid eller inte, utan allt fram till det.

Här kommer en "kort" sammanfattning på vad som behöver hända framgångsrikt, för att vi ska kunna gå vidare till nästa checkpoint, och vilken slags information vi får, när.

  • "Klimakteriet" - min kropp måste framgångsrikt försättas i klimakteriet, dvs all äggproduktion måste ha avstannat helt. Om den gör det, går vi vidare till:
  • Äggtillväxt - medelst injektioner en gång om dagen i magen säger vi till min kropp att börja producera en satans massa ägg. MEN, den får för allt i livet inte lossa några ägg, så vi håller den i schack samtidigt, genom att fortsätta med klimakteriemedicinen. Äggtillväxten kontrolleras via
  • Blodprov och /eller ultraljud för att kolla hormonnivåer och hur de ser ut. Nu kommer vi till nästa tricky tillfälle....
  • För att jag ska vara en kandidat för äggplock, måste jag ha MINST TRE äggblåsor i plockbar storlek, och det betyder att de måste vara minst 12mm i diameter. Helst ska de vara 20 mm för att vara riktigt bra. Om de INTE är i rätt storlek, tillräckligt många, så får jag antingen fortsätta med injektionerna, eller avbryta och börja om. Så länge det inte...
  • ...blir fel åt ANDRA hållet, dvs jag får för mycket hormon och blir överstimulerad. Det är ett läge som kan bli farlig och som kan rendera månader på sjukhus med vätskefylld buk och andra komplikationer. So we need to get it just right...
  • Så säg att vi har fått det just right, jag har mellan 5 och kanske 10 plockbara ägg, då först bokas jag in för ett äggplock, och detta kommer jag alltså få information om först då. 
  • Inför äggplock forceras en ägglossning fram genom den sista sprutan som tas, och som är en riktig cocktail av härliga hormoner som gör så att alla ägg lossas prick 36 timmar senare. Fast nu lossar de ju inte av sig själva då, utan läkaren är redo och plockar ut dem manuellt. 
  • Efter äggplocket - som vi då hoppas att vi har fått ut ägg via, för det kan hända att alla äggblåsor är TOMMA även om de är tillräckligt stora och tillräckligt många, och det vet vi inte förrän under själva äggplocket - sker då befruktning. Min man lämnar spermaprov samma dag och befruktning sker och vi åker hem.
  • 2 dagar senare kommer vi tillbaka för att göra en så kallad insättning. Det är alltså ett befruktat ägg som fortsatt dela sig i värmeskåp i två dagar, och vid det här laget kallas det ett embryo. Nästan alla som plockar ägg gör också en sån här kallad färsk återföring, i 96 % av fallen, så chansen är stor att vi kommer så långt, givet vi har ägg etc. Vid återföringen får vi också veta resten av information, dvs hur många ägg hittade de totalt, och hur många befruktades, och hur många delade sig och hur många var fit for the freezer. Överblivna braiga ägg fryses alltså in, för försök senare, om detta inte funkar. I cirka hälften av fallen går det att frysa in ägg. 
  • Och det är först NU egentligen, som it is all out of our hands. Nu åker vi hem, och gonar oss i två veckor, och inleder den så kallade ruvningen. Under ruvningen tillsätts ytterligare ett hormon, progesteron, för kroppen vet inte att den har ägglossat och behöver hjälp att förbereda för att ta emot ett embryo. Tre gånger om dan pillar man alltså upp en liten vaginaltablett, som, utöver att kladda som fan, ger....wait for it.... GRAVIDITETSSYMTOM!! Oavsett om jag är gravid eller inte hahahahaha, like I said, oh the joys!
  • Nå, 2 veckor senare vet vi tack vare ett helt vanligt hederligt graviditetstest, om embryot har stannat kvar och börjat utveckla sig, och det är då vi förhoppningsvis plussar... Sen inleds en helt annan process, men den är ett ämne för ett helt annat blogginlägg... När den här frun har kommit så långt.... 


Fortsatt fin söndag tillönskas er!

torsdag 24 december 2015

Morgonjulgåva

Godermorgon på julaftonsmorgon mina sköna hönor! Hur mår ni idag? Fru Infertil mår helt okej, och är väldigt glad över vårt beslut att fira jul ensamma i år. Det är bara mannen och jag, och vi har klappar under granen, och hela kylen fylld av champagne. Jag vet att det är många som firar en vit jul nu på lite olika sätt. för barnens skull, och hurra för er men här finns inga barn, här finns bara en infertil fru och hennes infertila man and I wouldnt mind to be drunk rest of the year, don´t mind if I do, really. ;)

Men, hittills är jag bara full på kaffe och morgonens traditionella skinkmacka. Vi har redan hunnit dela ut morgonklapparna här, och ni som känt mig länge vet att jag alltid ger samma sorts gåva till mannen på morgonen. Ett julornament från Willow Tree, som gör små änglar med vackra budskap. Det har blivit svårare och svårare att välja budskap från år till år, särskilt som många handlar om familj. Barn som är på väg, små barn, lite större barn, flera barn, att vara pappa, att vara mamma, att vara morfar, etc etc etc. Så jag har stött på patrull, helt klart. Tills jag fann denna lilla sötnos, nedan. Så enkel och klar. "In loves embrace" heter den. Ja. In loves embrace. Där bor jag. Och med det är jag rikare än jag någonsin kunnat drömma om att vara.

God Jul på er idag, jag hoppas ni finner andhål och utrymme att få vara i fred. Jag hoppas ni finner råg i ryggen att säga ifrån till dumma kommentarer, jag hoppas ni inte skäms och går med spända käkar och brännande tårar bakom ögonen. Ni har rätt att finnas här ni också, med all smärta och längtan och lätt-trampade tår. So what om vi är lite extra känsliga!! Det hade vem som helst varit. Vad är det som gör att vi måste anpassa oss till hela omvärlden, men ingen till oss???
Nej, våga vara er själva i år, säger jag. Om det är ensamma på kammaren eller med hela tjocka släkten. Speak out.

"Vi är jätteledsna, för vi längtar efter barn, men kan inte få. Var varsamma med oss idag. Tack."

Skapa ert eget In loves embrace. Det finns mer kärlek och acceptans än vi vet om, tror jag, om vi bara vågar ge folk chansen. <3

(And if everything fails - I am here! Drunk here, but still here ;)) 


söndag 20 december 2015

Fru Infertils Juljour och De Barnlösas Jul

Medsystrar, medbröder, medqueers, mednormala, normalstörda, onormalstörda, funkisar och alla hens och trans och er utan vett och sans. Alla nämnda, ingen glömd?  Nu så tar vi ett djupt andetag och släpar oss igenom de fyra sista dagarna innan jul, och sen ytterligare nån vecka så att detta jävla SKITÅR kan ta slut. 

Fru Infertil fick utslag på ägglossningsstickan igår - så nu är det bebisverkstad här hemma igen. Hurraaaa :) Det betyder att jag ska testknarka och symptomkänna mig rakt ut ur det här året också, men det känns passande på något vis. Ett ärorikt slut på ett ohederligt ruttet år.

Min man och jag ska ha ett mellandagsseminarium har vi bestämt, då vi gör en strategi för nästa år. Det innehåller i värsta fall två IVF-omgångar. Det börjar i alla fall med en - så mycket vet vi.

Men före dess har vi det sista skälvande pyrande juleljushoppet att detta sista försök ska ta. Det gör det ju troligen inte, men för SPÄNNINGENS SKULL ladies, gents and hens, så gör vi ett försök. Just to spice things up ;) Det blir kanske ett hejdundrande fyrverkeri som avslutar året, då frugan ska ha mens ganska prick 1 januari.

Nå, jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på er också. Jag vet att ni lider. Och många av er ska nu ge er ut på vägarna för att möta tjocka släkten runt jul. Det kommer vara fullt av gravidtjocka och huvudtjocka personer och jag vill komma och rädda varenda en av er!  Bjuda in er till Fru Infertils mysiga lugna julafton, som jag firar ensam med mannen och alldeles för många flaskor champagne. Här hos Fru Infertil finns inga okänsliga kommentarer. Här finns ingen press och ingen känsla eller tanke som är ful. Här finns bara acceptans och kärlek.

Så, jag inrättar härmed en juljour. Jag kommer att finnas här, online. When in doubt, surfa in och sök rätt på Fru Infertil! Gnäll av er i kommentarsfälten, sök en peppig kommentar på Instagram, en snabb utväxling i facebookchatten, eller en mejlutväxling på gmail. I´ll be here, all through X-mas. (Ni hittar alla kontaktuppgifter i huvudet på den här bloggen)


Jag dedikerar denna jul till er, till oss, de ofröbara. Det är sista julen jag tillåter mig själv att tillägna detta. Nästa år, har detta fått ett slut, det lovar jag mig själv härmed. Men här och nu finner jag inget mer passande, inget värdigare, än att stå till förfogande och helt och fullt vältra mig i barnlösheten. Nej nej, ni kan vara lugna, jag kommer inte att sitta vid datorn eller mobilen varje vaken sekund och överge min man, rakt inte, jag ämnar bälga champagne och vältra mig i bonbons och presenter och självömkan, men som princip ska ni veta, att Fru Infertil finns här för er.

Jag firar en barnlös jul, och nu också i dubbel bemärkelse. Jag firar De Barnlösas Jul. 

Ni är välkomna, precis varenda en av er. <3


onsdag 16 december 2015

Hopp, avundsjuka och statistik

Goderafton mina trumslagare och hovrensare! Hur har ni det i julstöket? Nu lackar det verkligen, inte sant? Den här frugan har just satt upp julgranen, med bittra grymtningar som jag fick dölja för maken mellan glöggsipparna, medan vi lyssnade på It's the most wonderful time of the year... Vilket normalt sett är min favoritjulsång, för ja, det har varit the most wonderful time of the year för mig. Nu däremot, är det the most crappy time of the year för mig. Det är i termer av blöta strumpor i stövlarna, meets bad hair day meets månadskortet på bussen har gått ut och du upptäckte det först när du gick på och vakterna kliver på på nästa station. Ungefär så, bara så att ni ska få ett grepp om det. Om det var lite vagt, inledningsvis. Om det kanske inte har gått fram, att Fru Infertil numera är The Grinch och Uncle Scrooge combined.

Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.

Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?

Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....



Tadaaaaa! Fru Infertil!


Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....


Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!


Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:

MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?





Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.

Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"

 Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.

Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner.  Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.

Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!

Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.







onsdag 9 december 2015

Än en gång däran, systrar. Än en gång däran.

Så, nu är det klart. Det jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva utstå en enda gång, ska jag nu utstå igen. Jag måste läsa om mitt eget inlägg om äggplocket, tio tusen gånger, för nu är det jag som behöver pepptalket.

Ja, mensen kom. En hejdundrande ankomst på andra advent. Och ont gjorde den, denna gång. Ondare än jag någonsin haft förut. Det var som ett sorgen krampade i hela min kropp. Besvikelsen. Det förlorade hoppet. Men så vet ni ju, precis som Fru Infertil, att det går inte att gå runt och bära på förlorat hopp när en ska orka en IVF-behandling. Jag måste vara stark. Jag måste vara i form. Jag måste vara i balans. Så mycket balans det nu går att vara i, med hormoner rusande i hela kroppen, och tankar likt en tvättmaskin av ångest, runt runt runt.

Jag ska också göra en tuffare behandling denna gång. Högre dos av gonal-f. Längre tid på nässpray, för de hade inte tid med mitt äggplock förrän en vecka senare än sagt. Nåväl. Det är som att inget av det spelar någon roll. I am gonna do it, and I am gonna do it good. Jag är så satans stark så ni har aldrig sett dess like, ladies.

Jag är glad för den höjda dosen av gonal-f, som alltså är ett äggtillväxtstimulerade hormon. Förra gången fick jag "bara" 5 ägg, och förstås hoppas jag på fler denna gång. Av de 5 blev fyra befruktade, men bara två fortsatte att dela sig. Ett embryo sattes in, men blev tyvärr ingen graviditet. Det andra frystes in, och gav mig ett sådant obarmhärtigt hopp för vår andra chans, som skulle tippa statistiken till vår fördel och FUNKA. För, som ni vet, det funkade inte. Embryot dog vid upptiningen, och fick aldrig ens chans att bo i mig.

Det är en enorm investering att göra en IVF. Känslomässigt och fysiskt. Så det är klart att jag nu hoppas på fler chanser. Flera gyllene guldägg. Jag ska baka dem i starten på nästa år. Ett stort januarilass med ägg ska det bli. Jag vet nu vad 2016 har i sitt sköte. Så jag laddar, och avslutar detta år lugnt och stillsamt. Dragit ned på arbetstimmarna. Jag har berättat för mina chefer, tårarna kom, och de sa, ta det lugnt. Jobba hemifrån. Kom sent, och gå tidigt. Så, det gör jag. Året ut ska jag vila. Det kan jag lugnt göra, för gudarna ska veta att jag jobbat som en galning.

Sen är ett det go time.

Följer ni med? Jag behöver er!

måndag 30 november 2015

Känna efter lite extra...

GODERAFTON  mitt i adventsstöket mina små slocknade juleljus och utbrända stjärngossar. Hur har ni det i julstöket? Börjat fira ännu? X-mas-time är normalt Fru Infertils favorithögtid, men sedan barnlösheten trädde ikraft har julhatet eskalerat. Proudly introducing....:






Yeah, that´s me! 

Men, on a different note (om vi lämnar hela juldiskussionen vs barnlöshet bakom oss, vilket vi ska för det är ämne för ett senare blogginlägg, stay tuned); nu är Fru Infertil mitt i smeten inne i FETWW: the Fabulously Extraordinary Two Week Wait!Och det är verkligen så härligt som ni just nu tänker er. (För er som är helt nya in i min blogg - och det vet jag att ni är med tanke på den ständigt ökande besöksströmmen - two week wait är tiden efter ägglossning och fram till förväntad mens, vilket är nästan exakt 14 dagar för de flesta livmoderbärare. Inte alltid och inte för alla, men typ alltid kommer mensen 14 dagar efter ägglossning, och därmed är de där två veckorna asjobbiga för oss att vänta ut när det gäller om vi har blivit gravida eller inte... Vi känner efter... lite... om en säer.....)

 "Åh, spände det inte till lite där?" "Mådde jag inte lite ovanligt illa nu efter morgonmaratonet med kaffe och snus och tom mage?" (I know u won´t judge...)  "Är det inte lite tidigt för mensvärk?"


Se för JO det är det! Det ÄR lite tidigt för mensvärk, men det är också helt omöjligt och framför allt ONÖDIGT att dra några växlar på det. För många är de månader som jag har känt mensvärk för tidigt. Extra spända bröst, lite mer illamående på bussen än vanligt, extra sur, extra glad.... Jag är som en pizza på lokala haket; EXTRA ALLT!


Och jag vet ju allt detta. Eder Fru Infertil är en utbildad högintelligent kvinna, som vet bättre än att BRYTA SIG IN I (ok this is not a proud moment) ett Clearblue Digital. Och ändå gjorde jag det. Jag har läst om, och i hemlighet hånat, galningarna på Familjeliv som bryter sig in i det digitala testet och börjar tolka streck.... Jag rev till och med upp ett litet sår på fingret i all min desperata iver... Ja, jag erkänner allt för er, intet döljer jag, för jag har intet att dölja. Bara mitt stora värkande bultande sår inuti, som är lika vackert och ömtåligt, som det är patetiskt och dumt. Jag vet. Tack vare mina tio tusen timmar i terapi kan jag se alla nyanser i detta, och jag kan och vill också erkänna all min litenhet för er, eftersom jag vet att någon av er kommer att läsa detta, och känna dig bara yttepyttelite mindre ensam.

So there. Fru Infertil känner efter. Tittar efter. Lite extra. Känner efter. Lite mer. Och jag förlåter och förbannar och accepterar och skäms över mig själv i samma sekund som jag gör det. Liksom jag gör med er. För ni har väl varit där, har ni inte? Varje månad, samma sak, för en oförklarligt ofrivilligt barnlös i en heterosexuell relation med en friskförklarad spermiebärare. Vi tror, och vi hoppas, för det KAN gå. SKA kunna gå. Även om vi vet, att hade det skullat gå, så hade det ju redan gått, så hindrar det inte det mest dyrbara lilla juleljuset av dem alla. Det pyrande tynande hoppet inombords.






Glad sista november, mina små hjärtan. Vi ses i december, och vi tar oss igenom det, tillsammans. <3



tisdag 24 november 2015

Let's talk about sex, baby!

Ja jäklarns mina vänner, nu har det verkligen bränt till i Fru Infertils hushåll. We are ON FIRE!

Ni har väl säkerligen själva erfarenhet av det minst sagt avstannande sexlivet en erfar när en är i bebisverkstaden? En djup livskris kan ju lägga en blöt filt över vilken libido som helst, men prova att krydda den med en styck VI MÅSTE (om ni är i en relation/sitatuion där bebis görs på det sättet alltså... iofs tror jag att libidon ändå inte är så jädra hög oavsett bebisverkstadsteknik) och se hur mycket ni känner för att rumla.

Så har det varit för hubby and me bra länge nu, och ärligt talat vet jag inte hur mycket barnlösheten numera beror på "det går bara inte" som på "det GÅR bara inte" - know what I mean?

Nu har vi i alla fall tagit tag i detta och efter ett krissamtal infört det gamla hederliga lördagsskjutet, i kombination med en riktig jädra STORSATSNING på denna ägglossning. Jag har kissat på stickor i det oändliga! Och såklart, bara för det kände min ägglossning för att vänta den här månaden. Den kom till slut, på dag ARTON, tack för den lelle smällkaramellen kroppajivvel. Och där hade vi redan legat och gängat som kaniner i fem dagar, HELT I ONÖDAN!! ;) ;)

Skämt åsido, klart det varit en grymt bra vitamininjektion rakt upp i solar plexus på vårt tynande sexliv, men framåt dag fem-sex där började det gå riktigt trögt... Sen kom den efterlängtande glada gubben, först igår morse, och då blev det ännu mer fart.... på NOJJANDET, that is!

Plötsligt började jag att undersöka detta med ägglossning PÅ RIKTIGT. Ni vet, inte bara det där med att typ efter två veckor, ligg varannan dag för där nån gång kanske det trillar ner ett litet ägg, utan mer på nivån; Vid EXAKT vilket klockslag släpper ägget?!?! Har det släppt än? Nu? Eller under natten? Är det för sent? Är det dött? Det kanske släpper först imorgon?!?! AAAAAAHHHH!

I vanliga fall är ju Fru Infertil er räddare i nöden så nu kanske ni alla väntar er att jag ska reda ut detta, och ge er en lektion i professionellt ägglossningsteori, men se det GÅR inte. Jag har läst på om LH-nivåer, folliklar som fylls och folliklar som släpps och temperaturer och flytningar och ägglivstid och spermielivstid och jag har rädat Familjeliv uppifrån och ner - hur jag än vänder mig har jag inte mer att komma med än, och nu vill jag parafrasera en underbar kvinna jag mött på Instagram som heter bennysmatte: LIGG PÅ!

Ja, mina vänner, ligg på bara, det är vad summan av den här morgonens äggröra blir. Ligg på för glatta livet för det är baske mig helt omöjligt att säga när det där ägget VERKLIGEN släpper och hur länge det lever och när bäst dag egentligen är. Två dagar före ÄL säger vissa. Samma dag som glad gubbe, säger andra. Dagen efter glad gubbe, ytterligare andra. Varannan dag, säger en tredje hop och VARJE JÄVLA MINUT NI BARA KOMMER PÅ TANKEN säger nu Fru Infertil. I am at my wits end.

Så, det är vad vi har gjort nu, om ni undrar varför jag inte har bloggat. Jag har legat :)

Och om ett par veckor ska vi alltså se vad denna storsatsning får för effekt. Och ja, jag vet. Det är bara 20 % chans. Men nu står det bortom allt rimligt tvivel. Mitt ägg är marinerat. Det är skumparty. Folk börjar ta av sig partyhattarna och däcka under soffbordet. Några dansar fortfarande på bordet. Ja alltså ursäkta my TMI (Too Much Information) men så har ni ju också valt att läsa den här bloggen. Det går bra att låta bli om en så vill.

Men  - det vill en ju inte, eller hur?! :D Stay tuned, om två veckor är det kissparty igen! (OK, to be perfectly honest, om typ en vecka ;))

torsdag 19 november 2015

Infertility encouragement wall of fame!

 Som ofrivilligt barnlös stöter vi på en jädra massa skitråd, inte sant? Fru Infertil har ju rentav satt samman en lista över de värsta saker ofrivilligt barnlösa får höra. Den kan ni läsa här Topp 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän.

Men - i konstruktivitetens tecken måste jag ju också lyfta på hatten och synliggöra alla de GRYMMA råd vi får under resans gång. Så, i detta inlägg ämnar jag spara på de små juveler jag springer på, och de juvelerna ramlar allt som oftast ur mina kära medsyskons munnar (fingrar) på instagram och i bloggar. Har du en sketig infertildag? Läs nedan! Och fyll på!!! Vad är det bästa råd du fått?
Jag vill tro att varje misslyckande stärker en i en position som kan vara avgörande längre fram i livet.

Orakel:
erixon_85 instagram.

Jag brukar fokusera på målet, känslan av att ha fått sitt barn. Då brukar känslan av att det var värt allt slit infinna sig och det blir lättare att hantera även denna stund. För mig funkar det att låna lycka från framtiden när jag inte kan hitta den i nutiden. Vi har pratat om adoption om vi inte lyckas på egen hand och det vilar en trygghet i att veta  att på något sätt kommer det ett barn till oss - och det kommer att vara exakt rätt lilla unge!
Orakel: sara_cecilia instagram

När jag ska förklara gör andra hur det känns att vara ofrivilligt barnlös brukar jag säga så här. Tänk att försöka få barn är som att klättra ett berg. Du börjar klättra men har ingen aning om hur långt det är till toppen. Vissa kommer till toppen snabbt, utan ansträngning. Ju längre du klättrar desto mer värker kroppen, det blöder och skaver. Ibland tappar man fotfästet och slår i hårt i marken. Man ligger där på marken och bestämmer sig för att börja klättra igen trots all alla ben i kroppen är brutna, man har blåmärken och sår överallt. När en nära vän blir gravid, som knappt börjat klättra, är det som att klättra förbi den men alla blåmärken, ge den en liten knuff så att den återigen tappar fotfästet och faller till marken och slår i hårt.

Orakel:
ulanderjo instagram
När dom där tankarna smyger sig på brukar jag påminna mig själv om att "ork" är en hard limit när det gäller infertilitet. Ungefär som styrka är för andra. Det finns en gräns för hur mycket man kan bära och när den gränsen är nådd så går det inte, inte ens lite, inte ens en sticka.
Orakel: mib0 instagram

 
UPPDATERAS!

lördag 14 november 2015

Att bli förälder - eller sluta önska mig att få bli förälder?

It's been a rough week, minst sagt, men nu tror jag att jag vädrar morgonluft. Eller i alla fall något som inte är unken källarmögelluft...

Jag har fått stress-symtom igen. Det händer mig ibland. Käkarna spänns. Inte på natten säger tandläkaren, men på dagarna känner jag hur det börjar dra och sen drar det lite mer och till slut är hela käken helt stenhård. Och sen sätter det sig i huvudet. Och så blir jag stressad för att jag känner det i huvudet, och så spänner jag mig ännu mer. Suck. Vin gör saken både bättre och sämre. Bättre för att jag slappnar av i käken när jag tar ett glas, sämre för att jag får huvudvärk dagen efter av vinet. Så det är bara att välja ;)

Livet för en ofrivilligt barnlös handlar inte bara om barnlöshet, förstås. Det förstår ju vem som helst, och kanske särskilt ni som själva är i det. Allt annat rullar på som vanligt. Vi har familjer, vänner, liv, med helt vanliga kriser och konflikter. För Fru Infertils del låter kortlistan som följande: mina egna föräldrar har separerat i höst och sålt mitt barndomshem. Nästa helg far jag dit och säger hejdå till huset. Det är redan tömt. Vi får se hur det känns. Min mans föräldrar går igenom en helt egen mastodontkris med en sjukdom som smärtar. Två av mina nära vänner har "brutit" med mig känslomässigt. Eller jag med dem. Jag vet inte. Det blev knorvigt när jag blev infertil. Och så har vi min allra bästa bästis som nu är i vecka sex, och som är så hysterisk över sin egen graviditet och nojar över grejer så hon fått söka psykolog. Och jag försöker stötta så gott jag kan. Vilket jag förstås inte kan. Julen är på inrullning och Fru Infertil bantar för att ha så lågt BMI som möjligt när nästa IVF drar igång, vilket den gör på julafton. Kul jul...

Ja, jag vet också att världen brinner och i morse väckte min man mig 06.15 och sa "Det har hänt nåt fruktansvärt i Paris!!!" Det går inte att ta in. Mina egna sorger och problem tynger mig och jag funderar så mycket på vad det innebär att vara människa. Jag vill så gärna släppa på ilskan och bitterheten, lämna den bakom mig, och låta det som komma skall komma, and meanwhile; fokusera på att göra världen till en bättre plats. Tänk om jag kunde det? Med all min kapacitet, pengar och västerländska vithet.

Det är vad jag vill.

Men vad gör jag?

Tog just ett långt ljuvligt bad och drack ett glas vin. Nu står min man i duschen och lyssnar på Volbeat och sjunger med. Ljusen är tända och vi ska ha datenight. Vi ska till en närliggande tapasrestaurang, och gudarna jag inte längre tror på ska veta att jag är tacksam för det jag har. Jag är också innerligt arg för det jag inte har. Jag känner mig satt i mitt eget slags undantagstillstånd och bara jag kan ta mig härifrån. Är barn en mänsklig rättighet? Nej. Värme, trygghet, mat och vatten är det dock. Och allt detta har jag. Och ändå är jag så oerhört oerhört olycklig...

Jag vet inte vad jag vill mest ens. Bli förälder- eller sluta önska mig att få bli förälder? Det är just nu det senare som gör mest ont. (No, I wont use the M-word.... it hurts to much. I never use it.)

Vad gör mest ont för er? Förstår ni hur jag menar när jag försöker skilja på de tu? Jag har alltid vetat att jag ska bli förälder. Jag är för BRA för att inte vara förälder till någon ;)Men det vore så sjukt skönt att sluta hoppas.

onsdag 28 oktober 2015

A better person...?

Tror ni det? Tror ni att vi blir det? Vi som kämpar, stångas, gråter, krampar, hoppas, grälar, ömsom lever i våra kalendrar, ömsom lever likt dagssländor; fångar skrattet i flykten och kärleken på perrongen. Blir vi "bättre" av detta? Får vi ut något av det? Lär vi oss något?

Jag har lärt mig så otroligt mycket om vänskap, och det gäller både sådant jag önskar att jag aldrig fått lära mig, och stora överraskningar till det positiva. Nöden prövar vännen, heter det, och de där gamla klyschorna heter väl som de heter av en anledning. Nöden har prövat vännen, och nöden har prövat Fru Infertil.

Jag tycker att jag har hanterat det hyfsat, men skulle en tro en del av mina vänner, de som fanns där men som inte är där längre, så har jag inte hanterat det särskilt väl alls. Antar jag att de tänker, när de rationaliserar sitt agerande och finner ut att det inte handlar om dem själva, utan ligger hos mig. Det kanske det gör också, jag vet inte.

Jag bränner in enorma mängder energi i mina nära relationer. De är ofta oerhört nära och öppna och starka och framför allt är det relationer där allting får lov att sägas.

What will not be said, will be wept, sa Sappho. Det sa hon bra. Så är det, tänker jag. En del tänker det motsatta, så ska en vara vän med mig så får en vara beredd på att... saker sägs. Jag säger, liksom jag skriver, det som är viktigt. Men jag är också enormt eftertänksam. I gräl backar jag undan och blir tyst. Jag undviker konfrontationer. Jag tänker på vad jag ska säga i det evinnerliga, eftersom ord bär enormt stor mening med sig för mig. Ord som sägs, tas inte tillbaka så lätt. Men för ord som aldrig sägs, finns ingen återvändo. Jag vill  säga det som är viktigt. När det sägs, finns vägar framåt. När allting tystnar, finns bara besvikelsen och ångern kvar.

Nu har det bränt till. Det har pyrt länge, glöden har gnagt i mitt innersta och falnad aska regnar omkring mig som svarta änglars tårar. Och här står jag så nu, och undrar om jag är en bättre människa, om jag har lärt mig något, om det finns något att vinna i detta Ingenmansland. Finns det en silver lining? Cause if there is, I want it.

Min man och jag har fått öva oss, och vi har fått säga saker vi är rädda för, och bli arga som faaaan för att raskt bara vifta bort ilskan. Vi vet att den inte är sann. Inte emot varandra. Gräl bär inte med sig samma mening längre. "Men SLÄPP det nu, är det verkligen viktigt!?" är en mening vi ofta säger till varandra, när vi grälar om livets oväsentligheter. Och oftast landar vi i, att nej... Det där var verkligen inte viktigt. För vi vet vad som är viktigt. Vi vet nu hur det är att leva i en ständigt pågående kris, och att skratta mellan tårarna.

Är vi bättre? Är jag bättre? Jag har förlorat nära vänner. Nej, inte förlorat. I take that back. Jag är besviken in i min själ på dem, bara. Kunde de inte bättre? Hade jag kunnat bättre? Ja, det tror jag att jag hade. Jag är ganska säker på att jag hade det, för jag har haft flera av dem gråtandes på min balkong över det som smärtar i deras liv. And yet, they are gone.

Och så har vi dem som är där. Som är kvar. Eller plötsligt har dykt upp. Närmre än nära än nånsin. Och jag glädjer mig, för att jag vågar släppa in, för att de vill komma in, för att det finns människor som bryr sig ända in. Och så vet jag ju såklart, på flera nivåer, att de som gått också bryr sig ända in. Kanske når de bara inte ända in i sig själva. Jag vet inte. Jag tycker inte att det är så svårt. Jag är inte så svår. Men jag har slutit mig.  Jag lade ut hela mitt värkande bultande innersta för dem alla att se, och sen lät jag dem som ville vara kvar och ville och orkade vara en del; vara kvar. Valet upp till dem. Jag önskar så att de förstått det. Att orken inte räckte till mer. Den räcker inte till att be igen, ringa igen, förklara igen, uppdatera om läget och vad som nu gått åt pipan. Det räcker bara åt dem, som själva ringer och frågar. If you don´t ask, I don´t tell. Jag orkar inte känna mig som en börda för andra, för min egen är tung som den är.

Så här sitter jag och slickar mina tassar och är sjukt sur på dem som är borta, men inte lyfter jag på luren för det.

Så, är jag bättre? Har jag blivit en bättre person?

I sincerely doubt that. Men jag gör vad jag måste för att överleva. Sparar energi till där den måste gå åt. Tar tacksamt emot energi varifrån den kommer. Och försöker att i alla lägen, aldrig aldrig aldrig ljuga vare sig för mig själv eller för någon annan. Det finns sanning här, för dem som orkar.

(Och jag inser, förstås, i sanningens namn, att de jag saknar tagit samma beslut. Energin behövs annorstädes. Jag är så ledsen, att jag inte är där.)




tisdag 27 oktober 2015

De ringde

Om de ringer...


Om de ringer, så ringer de för att säga att det inte blir någon embryotransfer idag.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ruva.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ta ett graviditetstest om två veckor, ett graviditetstest som hade cirka 30 procent chans att faktiskt visa plus.
Om de ringer, så ringer de för att säga att mina chanser på denna första IVF-behandling är slut.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag nu... ja, vad? Vad ska jag tänka, känna, göra, om det inte fungerade denna gång? All oro, alla tårar, alla sprutor i magen, all huvudvärk, alla sömnlösa nätter, alla känslor av panik, frustration och vanmakt, allt det jag genomgått de två år som lett fram till detta ögonblick och allt som jag satsade, av hela min kropp och min själ, för att kunna sätta in ett embryo, och nu ett till.

Om de ringer, så ringer de innan klockan 12 idag.

Och det finns inte ett enda dugg jag kan göra.

Photocred due to: http://quynh-vy.deviantart.com/art/Waiting-for-your-call-136801544 

lördag 24 oktober 2015

För er som väntar.....

Nu sitter ni spänt vid era datorer va? Tuggar naglarna frenetiskt, kollar e-posten var tredje minut, sveper av dammet från fönsterbrädan i en slags desperat "nä men jag gör VISST nåt och sitter inte alls och väntar på besked"-insats? Hohooo joooo det vet jag nog allt att ni gör. Men då kan Fru Infertil härmed STOLT meddela att den runda cirkeln nu har börjat sjunga! 

Det var en nagelbitare in i det sista, ska jag be att få tala om. Denna morgons sticka visade negativt (liksom senaste veckan har gjort, och de kiss-stickor en kan ta på daglig basis som visar ett streck som ska bli lite starkare och starkare, dvs inte den stora glada cirkeln-sorten, har bara visat extremt låga utfall) vilket kändes helt apart för mig, eftersom hela min kropp sa det motsatta. Framåt eftermiddagen började det dessutom bli pinsamt tydligt att jag egentligen hade ägglossning. How u know, undrar ni? Well here goes, svarar jag, och TMI (too much information) är faktiskt inte mitt problem, det är ert, för dem som inte vill ha det kan sluta läsa ungefär N.U.

Ett av de första tecknen på att kroppen håller på att ägglossa är att det sticker till och molar litegrann runt äggledartrakten. Det känner nog de flesta ovulerande livmoderbärare igen. Men sen då? Jo sen kommer flytningtricket. Det blir mer och mer påtagligt eftersom det helt ändrar färg och form. I slutändan är det i princip a sure sign, eftersom ägglossningssekret är klistrigt och trådigt och väldigt distinkt. Men så har vi ju också det mer angenäma tecknet, om vi ska lämna sekretet bakom oss, vilket vi definitivt ska så moving on; en blir faktiskt lite småpilsk. För denna fruga är den där pilskheten rätt udda att uppleva, och kanske kan fler infertila stämma in i denna kör. Kroppen vill gänga, sinnet vill bara hänga. Det är en paradox. Så, jag har alltså varit och blivit pilskare och pilskare. Idag var det 14 dagar sen mens, och alltså den ultimata "min kropp är en klocka"-dagen. Men bara en tom rund ring på Clearblue imorse?! Nåväl, med det beskedet gav vi oss ut på dagens upplevelser. Fram till att jag började känna mig yr och febrig och ville åka hem. "Usch, jag håller nog på att bli sjuk" gnällde jag, tills jag insåg att det måste varit en febertopp, som ju också är ett klassiskt ÄL-tecken.

Så, åkte hem och...*drumroll*... kissade på en sticka kan ni tänka!! Eller ja, på och på, i en mugg (ett säkert tecken på att du är infertil by the way; du kissar oftare i en mugg än i toaskålen ;)) och tog inte bara ett utan två prover. Ett med den gladagubben och ett som indikerar starkare färg än teststrecket, dvs ett prov där ögonmåttet ska avgöra graden. Glada gubben ville inte sjunga, men se det ville teststickan som visade två starka fina streck. Panik! Am I, or am I not ovulating?!?!

Och ja, nu hör jag, om jag får lov att inflika en passus, att ni hånar Fru Infertil. Iaf ni som aldrig upplevt detta själva. Det är ok att ni gör det... eller näe, det är förresten inte okej, ska ni vara på min blogg så får ni faktiskt respektera mina upplevelser... Men jag fattar ändå att en och annan kan tänka att va fan, du tog ett ÄL-test imorse, leave it be u crazy, hur viktigt kan det vara?!

Jag fattar att ni tänker så, och det gjorde även jag innan och kommer kanske göra efter,  men här och nu, i detta nu, finns INGET viktigare än ägglossning och att ägglossningen upptäcks av mig i sekunden den infaller eftersom jag ska sätta in ett f-ing EMBRYO i min kropp, så känns det faktiskt ganska viktigt... Därmed var det ett enormt anti-klimax att min kropp skrek "Eeeeeeg is in da hooouuuuuuse!!!!" men min Clearblue-sticka sa: "Ne. Ne det är det inte. Icke, sa jag, icke!" Och teststickan sa: "Mjaemjomjä!?" Om jag bara släppt det hela och tagit ett test imorgon som sa ÄL, men fast det egentligen var idag, så hade jag ju missat en dag!

Min man tyckte inte det var ett stort problem. Jag är inte orolig, påtalade han. Det kommer imorgon, sa han. Det visar ju att det är på g, tyckte han. Vi kollar imorgon bitti, menade han.

Pfft.


Vänta, vi tar det igen.


PFFFT!!! 

Så kunde jag bara inte ha det. Så jag gjorde färskurin-testet istället, på nästa första möjliga kissnödiga känsla efter föregående test fast det egentligen ska gå fyra timmar emellan etc etc etc...  och så lade jag triumferande fram testet på köksbordet (med skyddshylsa, jag är väl ingen äckel-maja!).

Nu avslöjade jag ju redan i ingressen vad resultatet blev, men ni ser väl, ni inser ju nu, hur OLIIIIIIIDLIGT spännande det var och ni kan nog bara ana med vilken EMFAS jag triumferande ryade rakt ut i luften:

JAG SA JU DET! JAG VISSTE JU DET! JAG KÄNNER MIN KROPP!!

Indeed I do! :D

Nu har jag ringt till kliniken och berättat de gladeliga nyheterna. Efter många om och men och en otroligt spännande rysare på slutet så ägglossar frun änteligen. Och snart, snart, snartsnartsnartSNART, går vi in i nästa fas. Nu har min kropp gjort sitt.

 Nu, lelle lelle gullige snödroppe, är det din tur...



torsdag 22 oktober 2015

Life on a (pee) stick

Detta är mitt liv just nu. Kom igen ägglocka, ring, time is running OUT! Jag väntar på ägglossning så att jag kan sätta in min lilla tvådagars snödroppe som väntar i frysen på Kvinnokliniken. Och allra allra helst hade jag ju sluppit göra det en arbetsdag eftersom det förstås finns annat i livet för oss infertila och eftersom det ganska ofta inte samarbetar med våra kroppar och LH-nivåer. Det är det jag letar efter nu. LH-stegring som det heter. Och varje morgon kissar jag på en jävla pinne, sitter i spänd förväntan och letar efter en ring med två prickar och en böjd banan under. Ett jäkla smiley face. Och är det inget smiley face så är det bara en tom ring. Tomt. Så jädra förnedrande, denna jakt på en uttryckssymbol som passar sig bättre för toddlers. How about en helt enkel indikator som säger JA eller NEJ? Vad säger ni om det, kiss-sticke-utvecklare?!

Men hur som så har nyllet ännu inte brustit ut i ett brett leende vilket betyder att jag idag missade chansen att göra återinförseln nu till helgen. Det kommer att bli i nästa vecka. Det viktigaste är ju egentligen att det ska bli av, ALLS, förstås, men det funkar inte att leva på det sättet. Att vara tacksam för att jag ens har chansen, att anything goes och inget annat spelar någon roll. Så fungerar det inte. Infertila har liv som alla andra och i just mitt liv ligger alldeles för mycket viktiga jobbgrejer i starten på nästa vecka, som jag verkligen inte har lust att sjukskriva mig från. Dels för att jag vill vara med, dels för att jag kommer få ett helsicke efteråt för att ta igen det, då nya tider som måste bokas. Det är ledningsgruppsmöte och planeringsdag för hela gruppen på ett konferenscenter. Jag hinner inte ut dit och tillbaka för införseln. Så, helst skulle jag ju nu se att det blir på onsdag i nästa vecka, men då kommer en annan aspekt in.... Jag vill göra detta NU! Jag orkar inte vänta! Tålamodet hos infertila är iofs på toddlers-nivå, come to think of it, så den där smiley face kanske inte är så dumt anpassad ändå...

Så, mitt liv på en kisspinne. Det bidde inget idag heller, så imorgon går jag upp, kissar på en pinne, letar efter en smiley face, och försöker sedan att gå till jobbet med värdigheten i behåll.

lördag 17 oktober 2015

UPPDATERAD: Oumbärlig ordlista för de ofröbara

Vänner! Låt oss bryta utanförskapet inom vår tappra barnlösa skara! Låt oss överbrygga gränser, jag minns hur det var när jag som nybakad obakbar ugn först började söka mig till mer information och andra som visste bättre, och då kom jag att springa på så himla många ord och förkortningar och begrepp som jag inte förstod. Och då kände jag mig ju jääälans dum och skam och skuld har vi ju nog av - am I right, ladies, gents and hens? Plus, det är säkert någon här och googlar och nosar för att den har en ofröbar vän eller släkting och då kan det vara bra att veta i vilken värd den infertila befinner sig och vad orden betyder, om och när de kommer ur en strid ström. Fast oftast håller vi nog de här orden för oss själva, skulle jag tro. Oh well,

Fru Infertil ska nu av mitt hjärtas stora godhet och visdom sätta samman en en ordlista! Nominera gärna in fler ord och RÄTTA MIG om jag har fel. I know this is sensitive areas.... Men jag tänker ta mig an dem som jag tar mig an det mesta här i livet, med en nypa humor, en skopa mod och ett helt lass med kärlek.

Att försöka få barn

TTC / TTC1 
TTC är engelska för Trying to conceive och är också en vanlig tagg på instagram där många av oss hänger.  TTC1 betyder att det är första barnet som vi kämpar för, TTC2 står för vad som också kallas sekundär barnlöshet, dvs ettan kom, men tvåan dröjer.  TTC är ett helt community online kan en säga, och vi kallas också för ttcsisters (i de fall vi identifierar oss med kvinnligt kön).
BIM samt BIM +1, +2, + 3 /  3 osv...
BIM står för Beräknad Icke-Mens och är en viktig dag i infertilitetskretsar eftersom det står för den dagen då mensen är beräknad och när graviditetstest visar i princip 100 % garanterat vilket resultat det blivit denna månad. BIM +3 betyder att det är tre dagar sen mensen skulle ha kommit, BIM -3 betyder att det är tre dagar kvar tills mensen är beräknad.  För oss ofröbara kretsar mycket i våra liv kring den här dagen och vi frågar ofta varandra vilken BIM-dag som ett plus borde ha visats, om det var ett plus, och ofta knarkar vi lyckohistorier på Familjeliv.se av typen "Jag visade minus varje dag fram till BIM + 21, dååå kom pluset och nu har jag både en knoll och en tott här i min famn". Såna där historier gör oss riiiiktigt glada för då kan vi hålla hoppet uppe, om än så bara ett litet tag till. Även om vi vet, att ett plus skulle med största sannolikhet dyka upp på BIM-dagen, eller mycket nära därefter.

ÄL
I barnlöshetsfloran är ÄL också ett oerhört viktigt ord, det står för Ägglossning och är alltså den tid i månaden vi har chans att få till en riktig lyckoträff.  Att hålla koll på ÄL, när det är på ingång, när det pågår, är såklart sjukt viktigt, och till vår hjälp har vi ägglossningsstickor som en kan kissa på hemma, temperaturmätningar samt att det går att hålla koll på flytningarnas konsistens (yes, u heard me... Det är bara att börja känna efter....). En del känner det förstås också på den ökade lusten, men med åren brukar den tyna bort och till slut står vi där (iaf vi som försöker spontant i en heterosexuell relation) och har sex två gånger i månaden. 1 dag innan ÄL och på ÄL-dagen. Typ. Oh, the joys of infertility....

LH 
LH står för luteiniserande hormon och är det hormon som mäts när kroppen ägglossar. Det kallas ibland för LH-stegring och är det hormon som mäts med dessa stickor vi kissar på i tid och otid.

Lutealfas
Står för tiden mellan ÄL och BIM

Att utredas

AMH
Under en infertilitetsutredning kollas ofta AMH-nivåerna, och det är det hormon som kollar kvinnans äggreserv. AMH sjunker med tiden, till slut går vi in i klimakteriet.  

POS (prematur ovarialsvikt, ibland felaktigt kallat för tidigt klimaterium) yttrar sig i utebliven menstruation. Ibland kan detta rättas till, ibland inte, beroende på orsak. 

Att genomgå en infertilitetsbehandling

FL
Fertilitetsläkare - det behöver såna som oss :)

IVF
IVF-behandling är nog den mest välkända behandlingen mot infertilitet, även om många går igenom insemineringar före dess. Det har lite att göra med vad infertiliteten beror på, parets kön etc. Men IVF är alltså In Vitro Fertilization, populärt kallat provrörsbefruktning, eller provrörsbarn, vilket åtminstone jag tycker är inte så lite nedlåtande. Där tycker vi ju alla olika förstås, men för egen del tycker jag det är viktigt att poängtera att befruktningen må ske utanför kroppen, men själva bebben bakas ju i kroppen, efter befruktningsögonblicket startar nämligen samma process som om befruktningen skett inuti kroppen. IVF-behandling går det att googla på om en är nyfiken på hur det går till, eller läsa vidare här nedan så kommer nog typ alla delar med :)

CD
Cykeldag, eller Cykle day, håller IVF.are koll på ska ni tro. Det är dödsviktigt för oss, eftersom en IVF-behandling sätter en inte igång hur som helst, och det är heller inte samma för alla. Det är olika saker ofta som ska hända på lite olika cykeldagar. Ibland ska vi börja med nässpray, ibland med sprutor, ibland ska vi börja leta efter ägglossning, ibland ska vi ta graviditetstest.

Kort och långt protokoll
Vi är ju alla olika, som sagt, och därför behöver vi olika sorters behandlingar. Sammanfattningsvis kan en säga att en IVF-behandling tar, i teorin, sex veckor. Let me break it down for you, uterus carriers:

2 veckor nässpray (Suprecur t ex, tas ofta 1 gång i vardera näsborre, 2 gånger om dagen)
2 veckor injektioner (Gonal F eller Menopur t ex, tas 1 gång om dagen), simultant med nässpray (ofta halverad dos)
2 veckor väntan på BIM och graviditetstest (under denna period tas ett progesteron för att förbereda kroppen för graviditet - kallas ibland "proggisar" (Lutinus, t ex) och tas 2-3 gånger dagligen vaginalt.

Så summa summarum är detta alltså det långa protokollet, som ofta sätter igång på cirka CD 20, beroende på hur lång menscykel en normalt sett har, de vill sätta igång detta efter din vanliga ägglossning, för att stänga av kroppen ordentligt inför nästa. Detta kallas nedreglering.  Du börjar alltså med nässpray och stänger av kroppen, innan du går vidare till fas 2, då du börjar med injektioner och sätter igång äggproduktionen, detta kallas också stimulering - medan du ännu har kvar nässprayet för att se till att kroppen inte får för sig att fyra av de där äggen i förtid. För sen kommer nämligen the main event, givet att allt gått som det ska och som en smäck, vilket det typ aldrig har, kroppar är kroppar och gör olika, så ofta får en stanna längre på nässprayet, eller längre på sprutorna, eller avbryta hela mankemanget för äggen blev alldeles för många (kallas också för att du är lättstim, dvs lättstimulerad, motsatsen är svårstim, dvs svårstimulerad) - the main event är alltså när vi tar själva ägglossningssprutan: Otrivelle. Det är en superdos som fyrar av äggen och som ger en väldigt exakt respons och måste tas på ett exakt klockslag, så att de sedan kan plocka ut äggen på exakt rätt tidpunkt.

Det korta protokollet är precis som det långa, minus den inledande nässprayen. Ibland går en nämligen rakt på injektionerna. Det har att göra med lite olika saker, till exempel din menscykel (om den är väldigt kort till exempel).

ÄP
ÄP står för äggplock, eller ägguttag, och i IVF-kretsar blir det där en ganska vanlig term att slänga sig med. "När ska du plockas?" "När har du plocket?" "På mitt första plock..." etc. Det chockade mig en del i början men nu svänger jag mig vant med detta ord och tycker det låter rätt coolt. Äggplocket sker efter att kvinnan stimulerats med de hormoner som nämnts ovan, som gör att äggen tokväxer och mognar typ samtidigt, så att vi i den bästa av världar får flera ägg att befrukta i det beryktade provröret = fler chanser.

ICSI
Mikroinjektion eller intracytoplasmatisk spermainjection (ICSI) är en injektion av spermien direkt in i ägget, vilket används då mannens spermier har låg sannolikhet att själva kunna penetrera ägget. Det är alltså business as usual med IVF-behandling, men en annan teknik tillämpas för att befrukta ägget. Vid en ordinarie IVF släpps spermier och ägg ihop och så sker the magic den vägen. Så ICSI är alltså a different kind of magic...


ET
ET betyder embryotransfer och är det som sker, i den bästa av världar (det får en reda på oftast samma dag som återförseln skall ske), efter två alternativt fem dagar i "provröret" då embryot visar sig hyfsat suget på att fortsätta dela sig. Detta kallas också "färsk återföring", till skillnad från nedan frysta återföring. Oavsett om det gått två eller fem dagar sker återinförseln på samma sätt. Embryot förs in i livmodern med en liten plastkateter, och efter detta ögonblick är kvinnan alltså gravid. Eller potentiellt gravid. (Vad vi ruvare (läs nedan) gillar att kalla PUPO; Pregnant Until Proven Otherwise hehe)  Det som ska hända nu är att embryot ska fästa. Gör det inte det, så kommer mensen som ett brev på posten cirka 12 dagar senare. Och där går vi i spänd väntan på vår BIM som ser likadan ut på ett sådant här IVF-försök som i "vanliga" fall....

FET
Det är inte alltid IVF-en lyckas, ve och fasa, men har en tur får en ju ut många ägg på sitt äggplock, och som dessutom blir befruktade. Om de blir det, går det att frysa in dem. "Har två i frysen" kan du stöta på här och där. Det är faktiskt ganska ovanligt (eller ja 50/50) att en får embryon att frysa in i verkligheten, men när en googlar runt verkar det som att det är supervanligt att ha frysen sprängfylld med härliga små embryon att klicka in i kroppen vid första bästa ögonblick. Det är alltså embryon som fryses in nota bene, inte bara ett ägg. FET står för Frozen Embryo Transfer och är precis som ET, fast det ska tinas upp först. (Och klara upptiningen - vilket de inte alltid gör :()


RD Ruva/Ruvning 
Så, IVF-behandlingen är klar, äggplocket kirrat och befruktningen har skett och vi har gjort vårt ET. Då kan en tycka att det är dags att pusta ut. Najje. Tyvärr inte. Nu börjar ruvningen. Folk talar om detta på olika sätt, Fru Infertil tyckte det var HEMSKT, andra tycker det är mysigt och här finns lika många olika känslor som det finns människor och inget är rätt eller fel. Ruvningen är alltså tiden då vi väntar på att embryot ska fästa och en graviditet ska utveckla sig. Dvs egentligen exakt samma tid som spontanförsökande människor har mellan ägglossningen och fram tills mensen har kommit. En känner efter, undrar och väntar... I dessa fall VET vi dock med 100 % säkerhet att det sattes in ett embryo, och det vet en ju normalt sett inte. Så börjar the agonizing wait, i vissa kretsar kallad The 2 Week Wait och taggen 2WW kan stå för Second World War eller 2 week wait, beroende på hur en ser det... RD står för Ruvardag och är det sätt vi mäter och håller koll på hur långt in i ruvningen vi är. RD12 betyder att det är 12 dagar sen vi gjorde vårt ET eller FET (nu börjar ni hänga med, inte sant? :)) och att det är BIM -2 ungefär. I en normal värld hade vi nämligen haft mens 14 dagar efter ägglossning - ser lite olika ut beroende på cykel men oftast är det faktiskt 14 dagar. Graviditetstestet brukar en i IVF-sammanhang ta först 3-5 dagar efter BIM, och detta för att vara helt säker på resultatet. Ruvare beter sig dock lite olika, en del testar varje dag, en del testar inte alls för mensen hinner komma, etc.

UL
Står för ultraljudsundersökning och detta är vi som ivf:ar väldigt vana vid. Vi gör det typ hela tiden: för att kolla så att nässprayet funkat och att vi gått in i "klimakteriet", för att kolla så att sprutbehandlingen kickat igång vår äggproduktion ordentligt, för att räkna äggen, eller för att räkna......

Follikel/Folliklar
.... om en så vill. En follikel är den äggblåsa som innehåller äggen. I bästa fall. Det händer att de är tomma, och det märker en inte förrän en gör själva äggplocket.

IVF:process in conclusion: 
Du kan alltså under en IVF ha behandlat dig med nässpray och gått in i klimakteriet (och gjort UL för att bekräfta detta), sprutat dig i magen så att äggen börjar växa till sig (och gjort blodprov och UL för att bekräfta detta), vid ett UL bekräftas ha 9 folliklar, men bara 7 som mäter över 20 mm i diameter (vilket är kravet för hur stort ägget ska vara för att de ska plocka det/använda det vid IVF). Så får du ta en ägglossningsspruta 2 dagar innan ditt ÄP för att säga till äggen att nu är det baske mig dags att lätta,  och sen när du väl fått ut de 7 äggen ur dina 9 folliklar vid ditt ÄP, kan det hända att endast 5 a dem blir befruktade, och så på dag 2 har bara 2 fortsatt dela sig. Och i så fall är det ett av dessa embryon som blir en så kallad färsk återföring och den andra fryses in för en senare FET. Lite så, går det till. På en höft alltså.  Men du kan lika gärna få 20 folliklar, 20 ägg, 20 embryon och hela frysen full av nya försök. Om du är på en privat klinik, that is. I Landsting får du 1 färsk återföring och max 3 frysta, per IVF-behandling.

VUL
Står för vaginalt ultraljud och sker genom en liten scanner som förs upp i vaginan. Detta görs oftast för att upptäcka graviditeter (eller missfall :(.....) väldigt tidigt, fram till cirka vecka 7-8.

När det skiter sig....

MF
Usch, så är det så mycket hemskt som kan hända också. Vad vi utsätter oss för!! MF står för missfall och det vet vi väl alla vad det är? Risken är lika hög för IVF:are/infertila som för alla andra. Klart det kan finnas högre risker pga sjukdomstillstånd och annat, men som generell princip - ingen går säker. Så efter vi gjort våra eventuella IVF:behandlingar börjar samma sketoro som för alla andra. Ska jag klara mig till vecka 12, 20, 40 - efter jag gått igenom years of hell för att ens få chansen att börja oroa mig? Mmmm...

MA
MA står för Missed abortion och är ett missfall som kroppen inte upptäckt och det kan därför ta en tid innan det märks.

Utomkvedshavandeskap är när ett befruktat ägg fastnar i äggledaren.  Ett befruktat ägg som fastnat utanför livmodern kan inte utvecklas. Du behöver oftast opereras eller få läkemedel, även om ägget ibland sköljs bort i ett missfall.

FLER??
You like this? Vad har jag missat? Låt mig veta, och förklara gärna också!!








söndag 11 oktober 2015

Månadens mensfest!

För något år sedan lanserade jag idén om en mensfest för min man. Eftersom det alltid är en sån sjuuuuk jävla sorg när mensen kommer, ville jag försöka koppla den till något positivt. Så, låt oss ha ett party, deklarerade jag! Mensen är här, HURRAAAA!

Det funkade, sådär. Årets mest patetiska party, skulle jag tillstå, där vi satt och försökte le mot varandra mellan tårarna mitt i en brakmiddag och hetsköpt fesljummen akutkyld champagne.

Hur i helsicke ska en förhålla sig till det där egentligen? Hur gör ni?

För tre veckor sedan fick bekräftat att IVF:en inte fungerat och slutade med Lutinus. (Lutinus är det progesteron ivf:are pillar upp vaginalt 2-3 ggr om dagen. I en normal cykel tillverkar kroppen eget progg, det är det hormon vissa av oss är överkänsliga mot och blir PMS-bitches-from-hell (HAND UPPRÄCKT!! ;)), och det är progget som förbered kroppen för en graviditet. När den sen märker att det inte bidde en bebis kör den ut skiten i ett härligt mensflow. Mvh Dr Infertil)   Samma kväll började blödningen.

Det var svårt för mig att veta vart jag är i cykeln och när allt skulle komma igång igen eftersom förra cykeln vart så stimulerad, men jag började med ÄL-stickor (ägglossningsstickor - ps, kolla in min Oumbärliga ordlista för de ofröbara, om det blir för mycket mumbojumbo här!) och detekterade LH-ökningen dag 12 efter blödningen startat. Det vanligaste är att mensen kommer 14 dagar efter ÄL, även om små variationer finns, så jag räknade ut att min nästa mens skulle komma som nu på tisdag.

Det gjorde den inte. Den kom med buller och bång igår kväll under min och min mans härliga datenight. Bara sådär, som på ett litet härligt surprisebesök, HAR NI FEST UTAN MIG?!?! Nä men se så kan vi ju inte ha det...

Så, med det vart den här månadens förhoppningar och drömmar redan över, som på the wink of an eye, och jag kan stolt räkna ihop föregående cykel till nätta 23 dagar. Det är all time low, så jag antar att kroppen fick sig en liten knäpp efter alla hormoner.

Men så det POSITIVA då? Eftersom vi infertila är proffs på att se the silver lining är det väl klart att det finns något att fira också? Jajedå. Nu är det dags för FET, Frozen Embryo Transfer. Vi fick två embryon av IVF:en. Ett som sattes in direkt, och så ett som ligger och väntar på oss i frysen.

Nu börjar alltså jakten på ägglossningsstickan igen, och vid nästa utslag kommer vi få genomlida det härliga upptiningsväntandet... Mmmm ni förstår det är ingen HEJD på spänningsmomenten i IVF:er! Det är underlag för vilken actionrulle som helst!

Såhär, när jag får utslag på stickan ska jag ringa kliniken som då bereder akuttid för mig för isättning av det tre dagar senare. Embryot är 2 dagar i frysen, och ska sättas in i min kropp tre dagar efter ägglossningen, så vi hamnar i fas, lilla Snödroppen och jag. MEN, här kommer det riiiiktigt mumsiga förstår ni, de märker bara om embryot överlevt upptiningen SAMMA DAG, av naturliga skäl.

Om det INTE klarat upptiningen så ringer de mig, med cirka två timmars varsel.  Om det klarat upptiningen, så ringer inte telefonen alls, och jag kan åka dit. Så, jag ska återgå till tonårens dagar, ni vet när en satt vid telefonen och testade om den verkligen funkade, bad en vän ringa för att se om det gick fram, i väntan på att det där spanet skulle ringa och dejta en. Fast omvänt då. Jag ska vänta på en telefon som med förhoppning INTE ringer. Och sen ska jag inleda tvåveckorsväntan till graviditetstestet, vilket gjorde mig HELT crazybananas sistgång. Och om det inte fungerar.... så är det back to ruta ett och börja om med en ny IVF-behandling. Nummer två av de tre vi får.

Så, det är vad månadens mensfest innebär för mig. Vad innebär den för er?

lördag 10 oktober 2015

Sång till Barnlösa

Vad ska jag göra? 
Ibland, ganska ofta, slår det mig. Det där onämnbara, ogreppbara, oförståeliga, att livet faktiskt är mitt, att det är fritt, och att jag haft jordens jävla rövröta som fötts till de förutsättningar jag har gjort. Jag har alla förutsättningar. Jag är intelligent och har en utbildning (två, aamof), jag har en bra karriär vilket ger en bra lön, jag har en stöttande partner och stabila lyckliga hemförhållanden, jag äger min bostad (ok, en del av den iaf, banken resten hehe) jag har inga fysiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar, jag har ett mycket stort socialt nätverk och flera begåvningar varav skriva bara är en. I´ve got it all.

Jag har bara inte.. en bebis. Jag är inte mamma. Jag orkar inte ens skriva de orden fler gånger än en, jag skriver dem väldigt sällan, för det gör alldeles alldeles för ont. Så vi nöjer oss såhär: Jag är utan.

Men paradoxen är, att jag med detta utan, också är med en stor frihet. Jag har en flexibel arbetsgivare som jag kan prata med, dessutom, och som helt säkert skulle ge mig ett halvår - ja rentav ett ÅRs tjänstledigt, om jag bad om det vackert.

Så - vad ska jag göra? Jag kan egentligen göra vad som helst. The sky is the limit! Eller okej... sååååå rik är jag inte. Vi har en slant tillgängligt på banken och det är allt. Efter det, har vi inget, men det är ju ungefär tusen gånger mer än de flesta andra  i detta land har, och en miljon gånger mer än en stor del av jordens befolkning har, och dessutom är vi vita, hetero (somewhat iaf) funktionsdugliga medelklass-akademiker. Vi kan bounce back from just about anything..

Så igen - vad ska jag göra? Jag kan göra nästan allt. Jag kan ta tjänstledigt och bo ett halvår och träna yoga på Filippinerna. Jag kan utforska Nya Zeeland och bo i varje hobbit-gryt. Jag kan lära mig spela piano. Jag kan gå i kloster. Jag kan stanna till på en strand och sen stanna till lite till. Eller vad med detta, jag kan ta lite paus då och då, gå ner till att jobba 75 % och spendera fredagarna på det spa jag har medlemskap i, eller bara läsa böcker och slappna aaaaaaav...

Men - jag gör inget av detta. 
Jag gör inget alls av det. Jag jobbar som f-n, eller iaf minst 100% och jag fortsätter prestera på minst hög nivå. Jag åker inte på några weekends, för jag vet inte om jag ska göra ivf då, eller föra in ett embryo då, eller vara deppig då, eller kanske blivit spontangravid då? Jag har pausat allt. Och jag har på ett sätt aldrig varit mer levande i nuet, än just nu. Paradoxalt jag vet, men jag är verkligen här och nu och två veckor framåt. Och så är jag i evigheten, i att det aldrig går. Samtidigt. Sjukt paradoxalt.

Så, vad göra? Pausa allt? 
Säga nej tack till nästa ivf (det har jag ju rätt att göra) och skjuta fram den till typ mars nästa år, och ta nov-feb tjänstledigt, och sälja frukt på en strand i Thailand till dess? Läsa franska i Paris? Klättra i Himalaya? Gå i tjänst hos en tibetansk munk?

Vad hade du gjort?
I detta enda liv, vi har att leva? För kanske, det kan ju rentav vara så, är detta en väldigt lång period i mitt liv. Kanske ska jag göra detta "alltid", eller som minst till biologin säger ifrån. Det är sjukt frustrerande, att inte veta om jag har 10 dagar eller 10 ÅR kvar av detta att spela på. Det är ett undantagstillstånd, som undantar allt i mitt liv. Men säg, ja tänk, att jag ska göra detta i sex år till, säg att om sex år smäller det till, vad ska jag ha gjort av dessa sex år till då? Det är just DET som skrämmer mig, och som jag tror skrämmer alla oss infertila.

Såg en bild på instagram häromdan. What scares you the most? It scares me the most, to be exactly here, in one years time..,


Precis. Just så. Jag kan tänka mig att vara PRECIS var som helst på jordens yta om ett år... Bara jag slipper vara exakt just precis här....

lördag 3 oktober 2015

Infertilitetsresan i änglabilder - så firar ofröbara jul

Kom i kontakt med en annan infertilitetsinstagrammare igår angående jultider och barnlöshet. Hon har försökt lika länge som jag, och har också samma jobbiga känsla runt jul. Jag tror att det är många av oss som känner så, att julen är extra tuff. Dels för att det förstås är och ska vara barnens högtid så våra familjesammankomster blir väldigt barncentrerade, och dels för att sociala medier totalt överflödas av söta lucia- och julbilder. Det är pepparkaksbak och tomtenissar och paket och utanförskapet blir så gapande stort.

Fru Infertil har sedan många år tillbaka tagit en egen jultradition. Vi firar själva, mannen och jag, oftast med ett besök hos vänner på kvällen, eller om en vän kommer till oss. Vi har det lite så i våra kretsar, många singlar och kompisar som av olika skäl inte vill eller kan fira med sina familjer, så vi skapar vår egna lilla brokiga familj runt jul.

Det har varit min räddning. Jag planerar julafton exakt som jag vill ha den, och i många många år har det varit en underbar tid för mig... Tills barnlösheten kom in i bilden. Här är ett av många exempel på det.

Den första jul jag firade med min man köpte jag en liten gåva i en kyrkbutik i Utrecht. Det var den sötaste lilla juldekoration jag sett, och jag ville att han skulle ha en sådan. Jag hittar ingen bild på den, men konstnären berörde mig så, att jag nästa år letade rätt på en onlinebutik och köpte ännu en liten dekoration i samma serie och gav till min man på julaftonsmorgon. Traditionen var inledd och året därpå samma sak. Så kom vi till året vi skulle gifta oss, och då slog jag på stort. Här är dekorationen han fick av mig:


Den heter "Promise Cake Topper" och är egentligen en tårtdekoration. Till denna figur medföljer en liten pappskylt med texten "Hold dear the promise of love". Vi hade den inte på vår bröllopstårta, utan istället står den på hans nattduksbord. Så kom alltså året vi skulle gifta oss och även försöka få barn. Det bidde ingen bebis det första året, men det bidde jul och nu vart jag helt säker på att det skulle bli en bebis nästa år. Varför skulle det inte? Så här är morgonjulklappen jag hittade åt honom:


 Den heter "Dance of Life" - för det var ju vad vi skulle möta detta år, helt säkert. Denna figur har med sig budskapet: "Dancing... twirling the magical miracle of life". Lite kaxigt, inte sant, men vi infertila ombeds ju hela tiden att tänka positivt, och tro att det ska gå etc, annars kan vi typ jinxa våra egna kroppar eller hur det nu förväntas gå till. Så han fick en Dance of Life och den tindrade tappert i vår julgran det året. Och ännu ett år kom och ännu ett år gick och detta var året vi inledde och avslutade infertilitetsutredningen. Det tog från april till oktober att utreda allt klart och resultatet kom: Oförklarligt. Det borde gå. Gå ner i vikt - det kan hjälpa, men kämpa i övrigt på. Vi blev så omtumlade av det beskedet där i oktober så vi inte ens bad om att bli ställda i IVF-kön utan gick hem och tänkte att jahapp, vi kör på. Två månader senare, slutet av november, efter att frugan gått in i en mörk depression insåg vi att det var korkat tänkt av oss. Mannen ringde läkaren som kort konstaterade att Visst, jag flyttar på er lapp till kö-högen. Så strax innan vi firade advent så visste vi, att nu går vi in i ett år där vi står i IVF-kö. Så blev det, för oss. Och julafton kom och detta år hade jag INGEN lust att fira jul. Jag ville ställa in skiten. Vi ställde inte ens upp granen. Men tradutioner är traditioner, och en gåva fick han, som jag detta år överlämnade med tårar i ögonen. Proudly introducing:

The Angel of Hope




På detta vis startade vi alltså år 2015. Med en ängel av hopp. En infertilitetsresa satt i andra sorts bilder, om en så vill, från det gryende pyrande fnittrande bröllopsparet med alla drömmar och förhoppningar framför oss, till en liten timid stillsam ängel, med ett bräckligt litet ljus i sin hand, som hon kupar handen över för att skydda från regn, blåst och storm. Hon står på mitt nattduksbord. Figuren har texten "Each day, hope anew"och så försöker jag också möta varje morgon.

Och detta är sant, en morgon stötte jag till henne så hon for i golvet, och ljuset for nästan av helt. Jag fick försiktigt böja det tillbaka på plats, det sitter fast just by an inch... Så poetiskt, va, som hoppet självt.


Och här står vi nu, och juldekorationerna börjar poppa upp på IKEA och ännu en jul kommer att komma och gå, men vilken ängel ska han få? Jag har redan span på den ängel han ska få när vi blivit gravida och det finns flera fantastiskt vackra för alla faser vi ska gå igenom. Om vi bara kommer igång, någon gång...

Ps - Denna fantastiska produktserie heter Willow Tree. Och nej, jag får inte provision. I wish!


Att tillhöra normen... och att inte göra det

Nyanställd på jobbet: "Alltså på lunchen tänkte jag på hur otroligt tvåsamhetsnormativa ni är här.... Jag som bara känner att "dööööh  jag är singel tonårsmorsa och vill aldrig ha en partner igen" reagerar verkligen på pratet om sambo och äktenskap och annat....Trodde ni skulle vara mer medvetna här!"

Fru Infertil: "Ja, det har du verkligen rätt i... Det är väl lite som med "skomakarens unge" med tanke på att vi jobbar med normkritik... Vi tror vi är så himla bra så vi anstränger oss inte ens för att göra upp med en av de starkaste normerna... Så bra att du påpekar detta! Det är verkligen sant!"

Nyanställd på jobbet: "Jag funderade på om jag skulle säga nåt men jag är ju så ny så jag sa inte ifrån... Tänkte mest att just här behöver vi ju inte oreflekterat återskapa de här normerna..."

Fru Infertil: "Helt sant, jag har tänkt samma sak.... För vi har............... också en väldigt stark............. barnnorm här.......Det pratas mycket om barn och......"

Nyanställd på jobbet: (avbryter) "Ja men om folk vill prata om barn får de väl göra det, DET har aldrig stört mig i alla fall!!"

Fru Infertil: "0_o"

End scene.

lördag 26 september 2015

Hur öppna är ni med er barnlöshet?

Nämen se goförmidda mina små knallpistoler och tuggummiautomater, hur är läget med er denna ljuvligt soliga infertila lördag? 

På förekommen anledning har jag börjat fundera på detta med öppenhet gentemot omgivningen. Till att börja med är det ju ingen hemlighet att jag inte har knattar, det syns ju, så på det sättet är jag helt öppen. Men när det gäller det faktum att jag gärna vill ha barn och länge har försökt få barn är jag inte lika öppen. Dels på grund av att omgivningen tyvärr ofta är illa informerad om barnlöshet och därför går och bär på en massa myter och föreställningar, som jag måste skjuta ner likt heliumballonger ideligen. POFF POFF - det blir inte mycket till samtal och lagom till att vi är på ungefär samma kunskapsnivå är frun så utmattad så det inte finns mycket tid eller plats kvar till ett känslomässigt utbyte. Utan där står jag kvar, tömd på information och tålamod, och har just lagt 20 minuter på att utbilda vederbörande i barnlöshetens vedermödor och irrvägar och samtalet har kommit att handla om faktabaserat procent hit, förklaringar dit, istället för ett genuint samtal om mående och hanterande. Oh well.

Det andra skälet till att jag inte är så öppen gentemot omgivningen är att jag... ja let´s face it..... Jag skäms. Det är en djup inre smärtsam längtan vi talar om, en oförmåga, att inte räcka till, att inte duga, och där står jag med all min otillräcklighet, skräck och förtvivlan stämplad i pannan. Åh, som jag längtar till den dagen vi får barn, inte bara för det uppenbara (föräldraskapet) utan för att jag då vitt och brett ska deklarera och berätta allt om den helvetestillvaro som barnlösheten och infertiliteten innebär. Men just nu, så orkar jag inte.

Inledningsvis var jag helt öppen. Månad efter månad, fest efter fest. Sen började jag bli rädd. Och ungefär då började det bli svårt att vara så öppen. Det blev för privat. Att bära mitt inre djupa bultande sår inte bara på insidan, utan också på utsidan. Alltför självutlämnande. Jag vill inte vara med och bidra till tystnaden kring barnlöshet men jag är det ändå, för jag orkar inte mer/annat.

Annat än denna blogg då, som blev min räddning. Allsköns skit sorg och elände har jag vräkt ut mig här och på mina sociala medier-konton. På instagram kanske särskilt, där jag bildsatt mitt liv. Anonym, för att det är skönt att få vara det. Anonym, för att bekanta inte ska få veta allt jag tänker när de säger saker eller när saker händer eller saker jag upplever, för det är inte alltid "sant" det jag tänker och känner. Ni mina små tomma frögurkor vet vad jag menar med detta, de där svarta tunga tankarna vi egentligen inte står för, den där bitterheten och avundsjukan och missunnsamheten som egentligen inte är vi. Som är en konsekvens av att själen läcker tårar och filtret är borta. Huden är tunn, så tunn och därunder finns bara smärta. Det vet vi ju. Men det vet ju inte DE!

Och därför har jag valt att vara helt anonym.

Nu har det visat sig att jag inte riktigt är det, trots allt. Två personer har lagt ihop ett och champagne och räknat ut vem jag är - och förmodligen fler än dem, även om ingen mer har sagt nåt. Det kan jag kanske inte räkna med heller. Och helt uppenbart har jag inte varit så clever i att sopa igen mina spår så mea culpa etc etc.

Men nu är jag ambivalent, förstår ni. Jag menar, det är ju verkligen inga statshemligheter detta. Och "egentligen" är det ju inget att skämmas för. Men här hade jag ju tänkt berätta om exempelvis nästa frysförsök och andra saker jag går igenom behandlingsmässigt, och nu känns det lite... Ja men lite konstigt, eftersom det innebär att vänner/bekanta till mig kommer att veta typ mitt testdatum, som inte ens min bror eller närmsta vän vet om. Och utan att jag kommer veta att vederbörande vet.

Det känns inte så lite funky. Men jag har ändå bestämt mig för att skita i det. Det är inte jag som oanmäld tassar runt i en väns privatliv - så det lella dåliga samvetet behöver ju inte jag bära på utan det kan ju de eventuella personerna bära på helt själva, och så fortsätter jag bära på den börda jag själv har att bära. Rättvist så.

Hur har ni gjort? Berättar ni för folk? Inre krets? Yttre krets? Checkar in på sjukhuset på facebook? Vad funkar bäst/sämst tycker ni?

I mitt fall vet hela inre kretsen, det vill säga familjen och ett tiotal vänner, och så ett par i semiyttre krets, säg en tio till kanske. Och så vart jag "tvungen" att involvera chefer och närmsta kollegor, då jag har en yrkesroll som innebär att jag inte med lätthet bara kan poff försvinna på sjukhus hela tiden, och jag jobbar så pass nära en del folk och har så mycket möten hela dagarna så det märks när jag är i obalans.

Vilket jag varit sen typ 2013 så det vart en nödvändighet ;)

Så berätta, hur öppna/slutna är ni? Ni kan vara helt anonyma! :P

torsdag 24 september 2015

För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!

Nu, på special request kommer det så äntligen: Inlägget frun önskar att jag själv hittat när jag desperat googlade runt i rädsla inför mitt eget. Ni behöver veta ett par saker angående mig och rädsla dessförinnan. Jag är väldigt kreativ, och har därmed god fantasi. Mina terapeuter har längst vägs gång påtalat detta som både en styrka och en svaghet. Vi nojiga ängsliga människor är inte överdrivna och svaga, vi har bara jävligt bra inlevelseförmåga och en kapacitet att tänka ut och leva oss in i tänkbara scenarier. Det gör oss illa, men är också bra. Så grunden är att detta är a good thing. Mmmkay? 

Moving on...

Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt. 

Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together. 

En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt.  Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men  att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem. 

Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen. 

Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!! 

 Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart. 

Råd till dig som står inför plocket:  Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er: 

DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."

Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre. 

En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart! 

Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna! 

Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...


Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!! 

onsdag 16 september 2015

Fru Infertil finns på facebook!

Halloj! Ni har väl inte missat att Fru Infertil finns på Facebook https://www.facebook.com/fruinfertil 
Där är det riktigt gott att vara må ni tro! Där går det också att snabb-chatta med Fru Infertil, eller lämna en liten mer personlig rad på meddelanden, och då blir jag så innerligt glad så mitt lilla frysta embroy tindrar till därborta på Sahlgrenska ;) Så, hasta hasta! Vi ses där!