söndag 29 oktober 2017

Hur gick det sedan? Om Fru Infertils förlossning, amning och sömnbrist

//PASSUS:  NY LÄSARE?! Som dessutom är eller ska göra IVF? Kolla in Fru Infertils Ivf-skola! Som den veteran jag är har jag beskrivit allt steg för steg! Finns självklart många fler inlägg om allt möjligt barnlöshets/IVF-relaterat i den här bloggen. Nu när julen och nyår nalkas kanske mina inlägg om detta kan passa? Scrolla gärna tillbaka här till höger, sök och du skall finna, jag har allt; kändisar som gjort IVF, ordlista, hur man ska hantera när vänner blir gravida, etc etc etc!// 

Få bloggar slutar så abrupt som barnlöshetsbloggar har en klok kvinna en gång sagt till mig, och jag lägger i hennes mun att det också handlar om att de som äntligen slipper barnlöshetsträsket gärna ganska snart distanserar sig från det. De slutar att blogga, slutar att kommentera andra barnlöshetsbloggar, och kastar sig huvudstupa in i föräldraskapet med allt vad det innebär. Med all rätt. Att äntligen få vara en av alla andra. Få vara med. Att livet får fortgå. Det gör ont att ens skriva dessa ord, för det är just precis så det är. Mitt liv stod på paus, och nu har det satt igång igen. Med graviditeten som en slags väldigt skum och annorlunda och helt magisk mellanperiod, som idag känns som en dröm jag drömde en gång. Men så livet, som jag får lov att leva igen, med min man och min son och med allt framför oss.

"Jag längtar så efter..." säger vi och fyller i. När han ska sträcka ut armarna åt oss för att bli upplyft. När han kan prata. När han vill leka. Och samtidigt att vara i detta nu, och att njuta av det, ja herregud, hur GÖR man det, till fullo? Det stressar mig ibland.

Jag vill i alla fall återvända hit till bloggen och skriva några ord till. Jag vill inte bara leave you all hanging, om det är några kvar här, som fortfarande undrar hur det gick för mig. Och dessutom vet vi ju alla hur oerhört förtjust Fru Infertil är i sina egna ord :) Jag har inte lämnat barnlöshetsvärlden. Jag är kvar på instagram, och jag filar på mitt bokmanus, och jag har vänner irl som ivf:ar, och jag VILL inte glömma. Upplevelsen har för mig varit så livsomvälvande, så karaktärsomdanande, så den måste få leva kvar i någon form. Den är så stor del av mig, min man och vår son. Men nu är han här.

Så hur kom han hit? =) Hehe, jag hade tänkt skriva en förlossningsberättelse... Den blev FEM A4-SIDOR LÅNG! Alltså det går ju inte. Men jag får köra en shortis här på nåt vis tänkte jag. En slags summering, och så kan ju ni som undrar mer, om ni gör det, fråga, så utvecklar jag. OK?

  • Förlossningen tog ca 14-16 h, sen värkarbetet etablerades, och ett dygn ganska exakt från första värken till bebis kom.
  •  Förlossningen startade spontant med värkar var tredje minut på bf+10 (AJ KNOW! I went crazy!!!) men vattnet gick inte. Barnmorskan tog vattnet cirka 23 på kvällen (5 h innan födsel) 
  • Jag använde lustgas och epidural. Epiduralen fick fyllas på då den slutade verka i slutet på min aktiva fas som åxå var en tuff fas. Han tog tid på sig tränga ned i bäckenet - jag fick arbeta mig fram till utdrivningsfas i flera timmar från fullt vidgad. 
  • Jag upplevde ingen värkvila sista timmarna pga extremt ont i ryggen även mellan värkarna.
  •  Jag var mycket rörlig tyckte barnmorskorna, varierade positioner, stod på knä flera ggr, orkade själv dra upp mina ben mm i krystarbete. Jag tackar gravidyogan för detta. 
  • Varken jag eller min son var i någon fara någon gång. 
  • Det var inget kräk, bajs eller kiss. Ej heller tång, klipp, klocka eller snitt. Jag skadades inte. Endast fåtal ytliga stygn i yttre slemhinnor. Hela moderkakan kom ut utan problem och jag "återställdes" helt utan komplikationer. 
  •  Barnmorskan kallade min förlossning "en riktig drömförlossning". Jag hade en uska hos mig hela tiden. Vi bondande enormt. När hon gick hem kl 22 grät hon, hon kom rusande 10 nästa morgon när skiftet började. Jag minns hennes ögon, fasta blick, masserande händer. Blott 22 år.
  • Mannen riggade upp en ljusslinga i rummet o stämningen var lugn, kärleksfull o mysig. Jag pratade m all personal mkt, berömde, bekräftade. Vi har varit tillbaka med tackkort och choklad.
  •  Allt i mitt förlossningsbrev efterlevdes!
  • Min krystfas pågick i en timme.  Eftersom jag då redan haft värkar minst var tredje minut i snart ett dygn var orken typ slut. Jag minns "ring of fire" och jag minns de två sista värkarna som min son kom ut på. Jag minns mina första ord till honom. Jag minns hur jag kastade mig framåt, tryckte neråt framåt, höll andan, höll andan, höll andan, höll andan och aldrig ville andas igen. Så kändes krystvärken för mig, som att det var SKÖNT att hålla andan. Skönt och fasansfullt smärtsamt.
  • För ja, med allt detta UNDERBARA minns jag ändå smärtan som obeskrivlig. Jag vill inte skrämmas, och jag fattar jag är bortskämd med tanke på hur sjukt bra allt gick, men att inte få värkvila i princip alls på slutet var hemskt. Och ja det gjorde ont på sätt som inte går att beskriva riktigt, och kanske är det inte meningsfullt att så göra heller. En förlossning är en smärtsam grej för de allra flesta. Smärtsam, görbar, underbar.
  • Jag är omåttligt stolt över mig, så tacksam för mannen och personalen, o så sjukt glad jag fått uppleva att bära och föda fram ett barn. Blessed beyond words.  
Typ så nånting!

Så hur har det gått sen dess nu när det är cirka tre månader sen han föddes, och jag har varit mamma lika länge? Alltså. Ett par saker vill jag säga helt kort liksom. (OK ni känner mig, blir nog inte så kort ;))

Den första tiden var ju helt klart kaotisk. Hade jag fått göra om det igen hade jag gjort en del annorlunda. Alla härjar om att man ska ta det så jävla piano INNAN förlossning. Ptja, kan man väl. Jag dog tråkdöden som dessutom gick över tiden så mycket. Men snarare säger jag ta det lugnt EFTER förlossning. I mean it. Vi hade kalendern full och massa besök och en del folk som inte hade en aning om hur hantera en nyförlöst kvinna och problemet var att det hade ju inte jag heller, så jag tog en del emotionell stryk där inledningsvis som var helt omenat från vederbörande och helt onödigt för egen del. I efterhand hade jag markerat gränser tydligare. Av typen eh nej håll inte på o KRAMA  och KLÄM PÅ en nyförlöst kvinna utan att be om lov. Låter självklart men....

Så var ju detta med amning om en har lust/möjlighet att börja med det, också SJUKT SVÅRT i början men SJUKT LÄTT nu när allt funkar och med det jag vet nu hade ju första veckan kunnat bli så mycket enklare men hur veta det på förhand? Men med det jag vet nu, och detta hänger ihop med punkten ovan: Ta det chill, sitt i soffan, ät choklad, smörj bopparna och amma på. Typ så är mitt råd. 

Och nu till ett känsligt ämne indeed, som har varit ett RÖTT JÄVLA SKYNKE för mig i alla år. Sömnen. Alla dessa kommentarer som vi ju hatar som barnlösa, om att vi ska PASSA PÅ att sova, njuuuut av sovmornarna etc och det har man ju bara avskytt att höra eftersom man skulle byta in den där goa nattsömnen vilken dag i veckan som helst stående på ett ben sjungades Fader Abraham om man bara fick, mot en bebis. Så är man ju rätt sleep deprived som det är som ofrivilligt barnlös, efter några års behandlingar och depression och ångest sover man inte så bra längre. Man. Jag menar JAG. Men en och annan av er kanske känner igen er. Hursomhelst, nu har jag testat på det där med att inte kunna sova i tre månader. Jag vet att det är en liten lusfjärt tidsmässigt i mitt föräldraskap, så kanske är detta too soon att uttala mig, men jag gör det ändå. Här från andra sidan vill jag poängtera att den sömnlöshet jag upplevt nu är INGENTING mot hur utmattande det var att vara ofrivilligt barnlös. Nada. Sinch. Zilch.  Det går inte att jämföra, och bör egentligen inte jämföras. Jag förstår inte varför en del småbarnsföräldrar envisas med att göra just detta, tala om sömnen hela tiden. Jag tänker det är lite som att vara hästmänniska. Som jag iofs aldrig varit så jag vet inte riktigt vad jag uttalar mig om men min bild av hur det är att ha hästar är att man måste gå upp satans tidigt, även mitt i vintern, och gå ut i ett kallt jävla stall, eller vänta, nej helst CYKLAR man till ett kallt jävla stall som ligger mitt i obygden, det gör man tidig kall vintermorgon i mörkret, när duggregn gör snön blöt och näshåret fryser till is, typ så är vädret, och så in i stallet och mocka skiten ur stallet och sen ska man väl rykta hästarna eller vad man gör och så ska det bilas in hö och spridas ut. Och allt detta gör man, för man får allt det där underbara OCKSÅ. Man får rida på sin häst, närheten till sin häst, ömt stryka dess mule, right? Och hur ofta hör vi hästfolket klaga och gnälla på sina tidiga mornar? Eller det kanske de gör haha, vad vet jag, men de hästtjejer jag känner (för ja, det är oftast tjejer, asgrymma coola kickassbrudar som gör detta tunga svåra hästjobb (pun intended)) har iaf aldrig "klagat" eller ens tagit upp de här tunga bitarna. För det hör till. 

Och just så känner jag inför de tunga bitarna i föräldraskapet. Smärtan i ryggen, i vänster sida av nacken av för mycket snett bärande, att vara uppe mitt i natten, en ständig malande huvudvärk av för lite sömn, att oroa mig för hur han mår, att ha hans skrik i örat timmevis - ja det är klart jag upplever detta. MEN DET HÖR JU TILL! Och som jag suttit på den där pilatesbollen mitt i natten, gungat och vaggat och hört honom gråta och själv brustit ut i storgråt, av lycka. Jag får sitta här och gunga min gråtande son.  Jag är så tacksam. Det är så oändligt vackert. 

(Sen vill jag poängtera att det finns olika grader av sömnlöshet, de som har bebisar har olika bebisar, och vi är olika som människor och hanterar sömnbrist på olika sätt, och vi har olika möjlighet till avlastning etc, så ta nu inte ovan som en regel för alla människor eller att just din eventuella sömnbrist är fel och ful eller borde kännas "lättare" än vad den gör. Jag ville bara ta upp den här punkten för jag tycker att den i barnlöshetskretsar är återkommande, just hur det känns att alltid få höra om småbarnsföräldrars sömnbrist, och detta ÄR en barnlöshetsblogg, skriven av en fd barnlös mamma, så jag skriver fortfarande ur det perspektivet. Brasklapp slut.)  


En sista sak. Under alla mina år som ivf:are har jag hört en del ivf:are på andra sidan säga "kämpa på, det är värt det när barnet väl kommer". Den kommentaren har alltid fyllt mig med en viss tveksamhet. Det är nåt som har skavt. Som om min kamp bara blir värd det OM den lyckas? Jag menar, nu fick jag ju min son till slut, och det är ju då såklart att det är VÄRT DET. Herregud, vad är alternativet? "Det var inte värt det?!"

Men så tänker jag, om det inte gått vägen. Om vi inte fått vår son. Att vi kämpat "förgäves". Hade jag då sagt i efterhand "det var inte värt det"? Det har jag svårt att se. Det är värt det, oavsett hur det går, för det måste göras. Och varför måste det göras? För att hjärtat längtar och skriker. Men det är klart, nu spekulerar jag, i ett område jag inte har tolkningsföreträde i. Jag vet inte hur det känns att få ge upp drömmen om att bära och föda ett barn. Jag fick uppleva den till slut. Och det var just så underbart och fantastiskt som jag drömt. Ja herregud, almost provoking right, detta fairytale ending i denna blogg? Den ultimata lyckan. Men det är faktiskt så det är, och det känns viktigt att också uttrycka det. Att hedra det. Att stå rakt upp och ner och säga just det, att jag njuter så vansinnigt av att vara mamma. Kärleken spränger i mitt bröst och det är som att jag läker ihop. Det som gjorde så ont förr, gör inte ont nu. Bitterheten som släppt. Att se klart. Men med ett litet öga i backspegeln, då och då, för att veta varifrån jag kom. Varifrån han kom.


(Ps: Shout out till dig Carolin.  Fika nån dag? :) (Carolin = mamma i mammagruppen som visade sig, av tusen olika slumper och sannolikhetsgrader, är en läsare av denna blogg, och satte skillat ihop en cyklande kvinna i vecka 41 med kvinnan bakom denna blogg!)

tisdag 8 augusti 2017

Alltings början

Hur känns det? Hur var det att se din man hålla honom första gången? Hur kändes det att möta hans blick?

De frågorna ställde min vän till mig,  dagen efter att mitt livs dröm äntligen blivit sann. 

Mitt svar var, helt spontant och från hjärtat: "Kära vän, fanns det ord till det skulle alla världens sånger redan vara skrivna."

Jag har alltid varit en kvinna av ord men nu har de flytt mig. Allt jag kan säga är att det har överträffat allt jag tänkt drömt längtat fantiserat velat och önskat. 

Han är här nu. Ingenting är sig likt och allt är som det ska. 

Vi stannar där för nu. Mitt livs kärlek ligger och smackar nosar myser och andas i min famn. 

Framme. Hemma. 

lördag 15 juli 2017

Ten days to touchdown

.... jo, nu börjar det faktiskt kännas nära. Som att det snart är dags. 10 dagar. 10 dagar är ganska prick vad jag haft framför mig under mina färska ruvningsperioder, då jag alltid dragit igång ett headspaceprogram på 10 dagar (meditationsapp) samma dag som transfer. Det betyder att programmet är klart på bim-2, vilket också betyder att jag då har mitt i princip korrekta svar. Så är det ju inte i detta fallet. Han kan bli ytterligare max 14 dagar sen, då sätts jag igång. Så, estimated time of arrival 0-24 dagar idag. Jag är inte sådär jätteotålig ännu, men klart att själva bf-datumet känns oerhört betydelsefullt. Alla andra datum efter det känns rent hypotetiska. Va, ska det komma en 26:e juli? Ska det bli augusti? Ska det bli jul i år? Allt kokar ner till detta enda datum. detta enda tillfälle då min son kommer, som jag väntat så på.

Nu såhär i slutet på graviditeten, när jag dessutom har semester, tar jag mig tid att reflektera. Den joyridegraviditet jag haft går nu upp för mig lite mer konkret. Den är ju snart slut, jag ska snart bjuda den farväl, och hur tacksam och storögt fascinerad jag än har varit, undrar jag om jag inte tagit mitt goda mående för givet. Det är som att jag litegranna vägrat må dåligt. Som att det är ovärdigt en graviditet jag längtat så efter. Och så fattar jag ju förstås att det går inte att styra alls och absolut inte ÄR på det viset. Och i början förbannade jag ju bristen på symptom nåt innerligt. Nu är jag tacksam. Jag mår bättre nu än i vecka 25 faktiskt. Då hade jag rätt ont av foglossningar ett tag, ont i höfterna, blygdfogden gjorde också riktigt ont. Jag har inte ont alls nu. Kanske ett resultat av att jag gått på gravidyoga en gång i veckan? Och tillsammans med 17 andra sjökor smekt mig på magen och andats i grupp? Eller bara ren röta? Jag vet inte, men jag vet att jag, mina hundra pannor till trots, är oerhört RÖRLIG. Jag tränar fortfarande yoga och vattengympa, och jag cyklar gärna. Swishar runt här i hamnen på min stålhingst och ser hur grannarna vänder på huvudena, inte varje dag i veckan man ser en höggravid kvinna på cykel? Jag känner mig mjuk och go i lederna och har för det mesta inte ont. Kanske något i ryggslutet om jag ligger platt fall och ska ta mig upp. Särskilt från golvet på yogan. Då kan ryggen protestera. Men oftast är det inget och ingen som protesterar. Jag går runt och är mjuk och rund och vacker och jag ler och skrattar mycket, skrattar mycket och ofta, numera så jag gråter, sådär tonårskiknar, jag kan inte minnas sist jag skrattade så jag grät (och ja, KISSAR PÅ MIG ja, bäckenbottenträning vad är det?!)

Jag sammanfattar också det jag åstadkommit professionellt denna vår och då jante inte är en vän till mig så kan jag konstatera, att jävlar vad jag är stolt över mig själv. Eller ja. Lite dumstolt sådär, för det var rätt crazymalayzi att steppa upp till chefsjobb mitt i pågående askrånglig organisationsförändring, ta mig an nytt stort projekt samt rekrytera tre personer under våren. Det var för mycket, priset jag fick betala var högt, stressnivåerna skyhöga och med ett ångestpåslag som fick mig att vakna kl 04.25 varje morgon. Men jag tog beslutet nyktert och medvetet att tacka ja till alla de här grejerna, med min mans och psykologs stöd, och vi alla visste vad det skulle kräva av mig att tacka ja, och vad viktigare är, vad det skulle kräva av mig att tacka nej. Ingen av oss har en kristallkula och det är ju omöjligt att sia kring vad som egentligen var bäst eller värt, men nu är det som det är, och jag har aldrig jobbat så hårt som denna vår, och nog märkte jag hur graviditetshormonerna gav mig en sämre kapacitet att hantera den press jag stod inför, och det var obra, ja. Men det var också bra. Och nu är det över. Och jag kan räkna hem mina bedrifter denna vår. Och jag är stolt.

Jag ser också vad som skett i mina relationer. Närheten till min man, framför allt. Herregud. Nyförälskelsen. Att inse varför vi valt varandra, på riktigt, och varför vi vill bli föräldrar. Jag vet hur det är att tappa siktet på det i ivf-tragglet. Fy fan. Där ska man försöka åstadkomma det andra bara ligger sig till efter en flarra rödtjut och en fnissig lördag, trots att fnisset för länge sedan lagt sig, storhulkande kan man sitta där en jävla mulen ägglossningstisdag i november, och veta, att man måste ligga, med en man som man just nu inte vill ta i med tång. Hur depressionen nöter ner en. Får en att tvivla, ska vi verkligen bli föräldrar, vi två, tillsammans? Ens va ihop? Fy fan vad det fröet av tvivel, som ju alla förstås har i varje sund relation nån gång, men som en ivf:are måste ta i på allvar om och om igen, kan riva sönder. För vi måste ju ta det livsomvälvande beslutet om och om igen. JA; vi vill ha barn och JA vi vill ha det tillsammans. Fast kroppen och sinnet och orken skriker nej. Att vara i den skiten så jävla länge, tre år för mig och min man, och sen få upp ögonen inför den man som jag nu ska ha barn tillsammans med. Herregud, vilken omställning. I höstas var vi faktiskt riktigt illa ute ett tag, den sista ivf:en tog så hårt på oss... Det tog några månader att vända. Men nu har det vänt, och det med besked, och bekräftelsen i att titta på min man och vara så jävla säker, och så jävla lycklig över att det är vi, och att just vi ska bli föräldrar till just vår son. Det går inte att beskriva i ord. Jag önskar er som kämpar i par denna upplevelse.

Och så närheten till min mamma. Jag är så lycklig och tacksam för detta. Mamma fyller 70 nu. Jag vet att jag inte kommer ha henne för evigt, och vår relation har i perioder varit urkass, men ungefär ett år in i barnlöshetsskiten hände nåt. Jag tragglade och förklarade och tragglade och skällde så nog har vi jobbat för saken. I början var det mycket "Det kommer, oroa dig inte" och "alla måste inte ha barn" och "det blir nog bra ska du se". Och jag skällde och grät. Sägifanhelvetesinteså!! Och tänk, det går att lära gamla mammor ivf! Mamma gjorde nån slags kovändning, jag vet inte när eller hur, men jag vet, att plötsligt var hon här. Tog tåget hit (fyra timmar) vid lite random tillfällen, som jag i efterhand vet inte var random. Hon var här under alla mina ruvningar. Bodde hos en släkting, fanns i stan, i närheten, tog en lunch med mig om jag ville, väntade på samtal och när det kom POFF dök hon upp. Stod här i mitt mörklagda septemberkök med nedrullade persienner och vände och vred på tester i skenet av köksfläkten. "Näe... det är nog grått...." sa hon om det spökstreck som framträdde och som fick mig att hoppas, men blått, det skulle vara blått och inte grått. Hon hade rätt. Det var grått. Om och om igen. Och hon fanns här, om och om igen.

Det är min mamma, och EN, ja, EN ENDA bästa vän som har fått höra alla mina sorgnojor. Som jag varit totalt ocensurerad inför. Som jag släppt ut det svartaste svarta inför. Hatet. Missunsamheten. Bitterheten. Rädslan. Nej, det räcker inte. Skräck. Barnlöshet sätter skräck i en. Så svårt att förstå utifrån, för vad är det egentligen som är så farligt? Inget har ju hänt, visst ledsamt att inte få barn, men inte FARLIGT?! Jo. Det är farligt. Livsfarligt. Det är en existensiell evig ensamhet, ett personligt fysiskt emotionellt sexuellt misslyckande, en totalkrasch ända in i de innersta skrymslena med diagnosen "FÖR EVIGT" stämplat. Vi orkar sörja i ett år, två, tre, åtta, men vi orkar inte med tanken för evigt. Och det är därför den gråa sörjan blir så omöjlig att kliva ur. Kombinerat med behandlingar och hopp och besvikelser, när till och med det som ska rädda oss, misslyckas, vilka blir vi då? Små lortar. Och den lilla lorten jag blev har jag bara vågat visa för min man, min mamma och en bästa vän.

Så finns det andra bästa och nära vänner, som fått se och höra mycket men inte allt, och som jag varit totalt beroende av, men där jag ändå satt upp ett slags skydd. Att inte utelämna mig totalt. Jag har skapat en ring av ensamhet runt mig, och den ringen har jag också märkt av under min graviditet. Jag ser den nu, när jag sammanfattar. De jag haft mest kontakt med, utöver ovan nämnde tre, under hela min efterlängtade graviditet, är andra i barnlöshetsträsket. Oftast sådana som varken orkat eller velat lyssna på mig och min glädje, självklart, vilket inneburit att jag inte delat med mig av den. Jag har varit nära ett mycket sent missfall, tröstat och lyssnat, trots att min egen skräck åt upp mig inifrån. Jag har peppat och följt med i otaliga ivf-försök hos såväl irl-vänner som instagramvänner. Skrivit oändligt antal kommentarer och mess mitt i nätterna, om förståelse, kram, jag vet, jag hoppas.... 

Jag har träffat andra gravida på gravidyoga och profylaxkurser, men inte kunnat relatera. Inte vetat vad jag ska säga när de tycker att graviditeten är så lååååång, så tung, så svår, eller när de talat om hur "svårt det är att fatta, har du fattat?!" frågar de mig med stora runda blå och NEJ JAG HAR FÖR I HELVETE INTE FATTAT vill jag vråla men jag har svarat vänligt undvikande, klätt på mig, gått hem.

Psykologen så. Ja. Alltså får jag ge er ett enda råd. Psykolog. Ge inte upp. Be om en redan innan ni börjar behandling medan ni ännu orkar, så ni har kontakten. Hon har varit helt ovärderlig för mig. Alla steg jag tagit, alla beslut jag tagit, alla tårar jag gråtit, alla frågor jag haft. I allt har hon varit där i över två år. Det är länge att gå i terapi, och det är länge att vara i en akut livskris, och med hennes hjälp har jag klarat den bättre än utan hennes hjälp. Hon har lugnat mig. Jag behöver inte hetsa upp mig för detta. Jag är normal. Normal i en gravt onormal situation. Jag behöver inte agera på något av det jag tänker eller känner under denna graviditet. Den är nämligen ett övergående tillstånd. Jag behöver inte ha en rosettpåmagengraviditet. Jag behöver inte göra någonting alls. Bara förlåta mig själv. Acceptera mig själv. Skydda mig själv.

Så, det har jag gjort. Jag har skyddat mig själv och kanske har muren blivit något för hög, men jag vet vem som ska få bo bakom den, vem jag skyddar, tillsammans med mig, och beslutet om vilka som får komma in framöver, fattar vi då. Tillsammans. Som familj.

söndag 25 juni 2017

Tankar inför förlossning

Jag väntar hela tiden på att en särskild sorts känsla ska infinna sig, men jag inser att det nog inte kommer att ske. Känslan av att NU, nu är det nära, nu kommer han snart. Jag har en app som räknar ner och har tänkt att när det är 100 dagar kvar, dååå ska det kännas nära, eller nähe, okej, då känns det säkert nåt annorlunda istället när det är FEMTIO dagar kvar och dagen kommer och dagen går och ingenting känns sådär förändrat mot dagen innan. Idag är det 30 dagar kvar. Jag trodde det skulle kännas nära nu, helt säkert. En månad på pricken tills hans beräknade födelsedatum. Så vet jag förstås att det säkert drar över tiden och att jag egentligen borde ställa in mig på 14 dagar senare så blir det inte så jobbigt att vänta men FUCK THAT säger jag. Jag har det gärna jobbigt att vänta på slutet, det är en del av upplevelsen och SOM JAG HAR VÄNTAT på denna bebis. Jag VILL känna den där riktiga otåligheten. Tyngden, smärtan, svårt att sova, svettigt, jag vill förbanna graviditeten, vråla att han ska komma ut, gnälla och klaga riktigt ordentligt. Be careful what you wish for, heter det ju, och ja jag vet, jag får säkert äta upp dessa ord, för det är säkert inget kul alls att må skit ens en kvart i slutet av graviditeten, men just nu vill jag få känna hur det känns. Hur det känns att vara så inihelvettas trött på nåt jag längtat så efter, och älskar så innerligt att få uppleva.

Hittills har min graviditet varit en riktig joyride. Min barnmorska sammanfattade den i min journal vårt förra möte. "Normal graviditet" skrev hon. Kan ni förstå? Allt detta, vägen hit, all jävla sorg och smärta och eländes jävla elände, och så sammanfattas allt i dessa två ord. Normal. Graviditet. Det ligger ju förstås ingen värdering i det, utan det är en rent medicinsk sammanfattning. Jag har inte haft några komplikationer. Jag har haft foglossning, halsbränna och sammandragningar vid stress. Helt normalt. Mitt blodtryck, järnvärde och socker är utmärkt, (trots att jag är en tjockis, take that!), jag sover gott på nätterna, jag har inte kräkts en enda gång, men mådde lite illa på bussen till jobbet i början och nu har det kommit igen på slutet. Jag följer den berömda "sf-kurvan" till punkt och pricka i mitten. Jag har en normal graviditet. Och så infernaliskt otroligt osannolikt övernaturligt magisk!

Det är alltså en månad kvar idag. En månad. 30 dagar. Jag har köpt en sprillans ny preggopillerburk för en månad som jag öppnar idag, och som jag kan räkna ner dagarna för varje pillerpar jag tar.

Vi har förberett oss för förlossning så gott vi kan. Vi har gått föräldrakurs, varit på Östra sjukhusets förlossningsföreläsning samt en profylaxkurs på Hagabadet. Vi har tittat på En unge i minuten och diskuterat under tiden, pausat, resonerat. Vi har kollat på alla videos på Preglifes bb-skola, och jag läser just nu Föda utan rädsla och har läst merparten av Att föda. Jag har gått en gravidyogakurs och legat och visualiserat och smekt mig på magen en dag i veckan, och efter en gravidmassage köpte jag tre tillfällen till som jag ska nyttja från och med i morgon. Jag ska börja på gravidvattenjympa en dag i veckan nu på slutet.  I mobilen ligger alla avsnitt av Förlossningspodden och väntar, kanske ska jag inte lyssna på alla, jag är inte intresserad av att ta del av jobbiga förlossningsupplevelser utan ämnar bara ta del av positiva. Mannen och jag har planerat allt som ska med i väskan, skrivit en "plan för latensfasen" på uppmaning av bm och också försökt att så realistiskt som möjligt föreställa oss olika scenarier och känslolägen och vilket slags stöd jag vill ha i olika faser. Till exempel: om jag blir rädd, säg detta, om jag blir arg, säg detta. Vi har bestämt en gemensam målbild som vi ska visualisera och vi har sparat ner en massa låtar i Spotify att ha om andan faller på. En av dem har vi beslutat att spela som första låt när han är född. Tårarna strilar nerför mina kinder varje morgon på väg till jobbet när jag lyssnar på den.

Jag ska strax börja skriva mitt förlossningsbrev. Jag är själv lite förvirrad och förvånad över min egen inställning till förlossningen. Ni som följt mig här vet ju att jag inte direkt är en filbunke när det kommer till fysiska ingrepp. Jag är KÄNSLIG, har en låg smärttröskel och har reagerat mycket starkt på alla ingrepp och mediciner hela vägen. Jag väntade mig att jag skulle vara livrädd för förlossningen. Det kommer säkert, särskilt när det drar igång, när första värken drabbar mig och skrämmer slag på mig, helt säkert, jag är beredd på det och gör mig inga illusioner. Illusioner vet vi ivf-are bättre än att nära.  De har raserats med all tänkbar kraft för oss så många gånger. Vi vet att det inte blir som vi tänkt oss, det blir VÄRRE, och med den inställningen går jag in i denna sista månad och förlossning. Inte som ett tänkt negativt mantra, utan som en realistisk inställning till att livet kan komma med en skopa skit rakt över mina förväntningar och planer vilken dag som helst. En inställning som inte gjort mig negativ och deppig. Tvärtom. Den har givit mig förmågan att njuta av nuet och vara tacksam för det jag har. Så tacksam, men också så beredd på, att vilken dag som helst kan allt jag trodde vara sant vända och tas ifrån mig, eller bli på ett helt annat sätt än jag trott.

Så, jag väntar mig inte att förlossningen ska bli enkel, blott baserat på det faktum att jag idag inte är rädd. Men jag noterar min frånvaro av rädsla, och förundras över den. Den går rakt emot min självbild. Jag är snarare peppig. Ser fram emot upplevelsen. Kanske inte födandet i sig, men jag ser fram emot att ha det bakom mig. Att ha fött barn. Att ha fått barn. Jag vill ju bara ha honom, här hos mig, och jag vill ha gjort allt det där som hör till. Jag vill känna hur en värk känns. Eller trehundra. Jag vill vara i ett förlossningsrum. Jag vill suga i mig den där lustgasen as if my life depended on it. Jag vill se in i min mans ögon, känna honom stryka mig över ryggen, höra hans "lugn, tung, andas", hans enkla rena kommandon vi har bestämt. Han får inte stryka mig över håret, det vet han att jag hatar, över ryggen är okej, vi har övat. Jag vill inte ha honom bakom mig, han ska vara framför mig, jag vill se honom. Jag ska ta all jävla smärtlindring de rekommenderar mig. Barnmorskan pep överförtjust när jag på frågan "hur tänker du om smärtlindring" svarade "jag tänker lyssna på vad personalen säger". Det var rätt svar tydligen, enligt min barnmorska. Och jag menar det. Jag har fan ingen jävla aning om nånting, jag tänker att personalen vet, och om de tycker att jag behöver en ryggmärgsbedövning så baserar de ju det på åratal av erfarenhet, så för all del. Sätt en. Och tycker de att det är dags för snitt och sluta kämpa, så absolut, be my guest. Deliver my son safe and sound. Det är allt jag önskar. Och jag vet, att det inte är en liten önskan.

Jag kan fortfarande inte tro det. Magen stor och rund och 30 dagar kvar och jag ska få en son och jag kan inte tro det. Jag har förstått att känslan aldrig kommer att infinna sig. Den där känslan av att det är snart, snart. Det hör till, att känna som att det aldrig kommer att hända, för all visualisering, planering till trots, så går det inte att föreställa sig eller göra sig redo för det som ska hända.

Bring it on. Jag har aldrig varit mer (o)förberedd i mitt liv.

lördag 20 maj 2017

Den mest magiska tid

Detta är i sanning den mest magiska tid jag upplevt, alla kategorier. Det finns inte ord att beskriva det med, men ändå vill jag försöka. Vill spara, vill förklara, vill för alltid veta hur det kändes när det väl blev, jag som spenderat flera år i den här bloggen på att försöka sätta ord på hur evinnerligt eländigt det känns, när det inte blir. Jag har skrivit om hur det är att vara gravid efter IVF, och jag tror att min graviditet på många vis skiljer sig från andras, eftersom jag i sanning vet, hur det är att tro att man aldrig någonsin ska få... Dessutom är jag präglad av vad jag närmst kan beskriva som posttraumatisk stress, en kris som snurrade runt mellan chock och sorg, chock och sorg, i flera år, som aldrig fick gå till bearbetning och som därför bearbetas nu, med den växande magen. Jag är mentalt svag, och starkare än någonsin, på samma gång. Så, det är klart att denna graviditet inte varit rosenskimrande, i termer av hur mycket och tidigt jag vågat njuta och tro, och hur mycket sårade känslor och ärr och sår och varbölder som liksom skavt på hälen under tiden, minnen som gör så ont, tid och relationer jag förlorat. Allt denna kris krävt; det finns det starka vittnesmål om i den här bloggen, på mitt instagram och på många många fler ttc-forum.

Ensam är jag inte, även om barnlöshetskrisen, att faktiskt möta, på riktigt, att kanske aldrig någonsin få bli förälder, den sortens existensiella ensamhet, liknar inget jag mött, och nu när jag stirrat i dess fula ansikte så länge, vill jag säga några helt oredigerade ord om hur det är att ha sluppit besten. Jag säger inte vunnit, eller besegrat, och jag har svårt för uttrycket "I beat infertility's stupid ass" och motsvarande, ungefär som uttrycken "besegrade cancer"/"vann över cancern". Anledningen är att det är så individuellt fokuserat, alla de som inte vinner över cancern då, är det att betrakta som en personlig förlust? Har de som blir fria från cancer gjort något annat, bättre, än dem som inte gör det? Nej, det anser inte jag, och därför uttrycker jag mig inte i termer av att jag personligen har besegrat eller vunnit över infertiliteten. Det mildrar iofs inte det faktum att jag är SATANS STOLT över mig själv. Men det är en annan sak, än att jag faktiskt till slut hade rövens jävla röta. Så är det med det. Och med den brasklappen, u know how I love my brasklapps, går jag vidare till ett ohemult vältrande i graviditetsbliss. För att spara, för att minnas, för att dela. Är du inte i den formen idag, eller i år, eller någonsin; sluta läs nu. Med kärlek /Fru Infertil



Den mest magiska tid

Det första jag gör när jag vaknar är att ställa mig upp och se mig i spegeln. Där är den. Magen. Klotrund. Vacker. Så vacker. På mig. Som en helt naturlig förlängning av mig själv. Jag tycker inte ens den är särskilt stor. Jag inser att den inte är så stor som den ska bli, och att mycket kommer hända nu sista tio veckorna (!!!!!!!!!!!), men inte desto mindre är det en 31-veckorsmagge, och jag tycker den knappt märks, eller känns. Så van vid den, fast den är helt ny. Så naturligt att bära den, fast den kommit till på ett i vissa ögon "onaturligt" vis.

Varenda morgon när jag åker med bussen till jobbet, börjar tårarna trilla. Glädjetårar. Jag lyssnar på min spellista på Spotify. Nya låtar, till en ny tid. Nu lyssnar jag oftast på min nya spellista "Välkommen Satans Jävla Skitunge" som jag ska ha på förlossningen. Jag visualiserar hur det ska bli att möta min son, till Queens "Under pressure", Salt n Pepas "Push it" och Queen Latifas: "Mama's good to you".

Flera gånger om dagen, ja kanske i timmen, i minuten?, tänker jag på att jag är gravid. "Tänk att vi blev gravida" är nog den mening som hörs oftast i det Infertilska hemmet numera. Vi är så jävla lyckliga min man och jag. Han har alltid varit en omhändertagande typ, och vår relation är i mycket baserat på det faktum att jag är bra på att ta emot, och han är bra på att ge. En oslagbar kombo, inte sant. Och detta menar jag verkligen, alla är verkligen inte bra på att ge, men alla är inte bra på att ta emot heller. Jag har en helt oslagbar talang i att ta emot. Try me ;)

Mannen har verkligen visat helt nya nivåer av att ta hand om under våra svåra år, men jag vill verkligen betona, att det var INGENTING, mot hur han har tagit hand om mig sen vi blev gravida. Den självklara omtanke han har om mig slår allt jag varit med om, någonsin. Han curlar mig, går framför, röjer undan saker i min väg så jag aldrig ens behöver möta dem, det är småsaker, och stora saker, och saker mittemellan. Det är "åh gud vad VACKER du är!!!" säkert 20 gånger om dagen, eller varianter, att jag är sexig, eller titta på magen, eller så söt, eller hur kan du vara så fin?! Och det är lappar i kylen på smörpaketet "jag älskar dig" och det är överraskningshämtning på jobbet en regnig dag, och det är favoritsaker i skafferiet hela tiden, framlagda myskläder, ärenden han gör åt mig, RUBBET. Jag fattar inte hur han gör det, han måste spendera halva sin tid med att fundera ut vad han kan göra just nu för att underlätta för sin fru. Men jädrar så bra han gör det och oj vad jag märker det och oj vad jag njuter. Det är underbart. Allt jag vill och behöver, ger han mig. Även det, jag inte ens själv tänkt ut.

Vi ska vara föräldralediga tillsammans i höst. Vi har förberett ekonomin, bor kvar billigt, skalar inte upp boendet, utan skalar istället upp tiden vi är med vår son, tillsammans. Trångt, vi tre, i lilla tvåan. I can't wait. Båda ska jobba lite deltid, men resten är vi tillsammans. Det var aldrig ens en diskussion, folk jag berättar för ser lite chockade ut, va båda, hur kom ni fram till det? Well... hur kunde vi inte komma fram till det, tänker jag.

Jag längtar tills jag får möta min son, samtidigt som jag inte vill att den här tiden ska ta slut Jag surfar barnkläder och mammakläder samtidigt. Vill fortfarande klicka hem söta mammaklänningar, fast jag vet, att tiden för mammakläder snart, så snart är slut. Men jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill gå här med min vackra mage för alltid. Känna förändringarna i min kropp, se den förändras i spegeln. Stor. Tung. Fogarna värker och jag som redan varit rund är nu rundare, ja som barbamamma ser jag ut, på ett ungefär. Så jävla häftigt. Smärtan är häftig till och med, ja hur knäpp är jag, jag vet, men det är på nåt vis skönt när det gör ont i höfterna, när det gör ont vid blygdbenet och musklerna och ligamenten kring magen stramar. När jag inte riktigt kommer upp ur soffan utan måste pusta och stånka. Jag överdriver det, hjälp mig upp älskling, piper jag, fast jag orkar själv. Det är bara så underbart att få en hjälpande hand av min man, för att jag är gravid. Jag kissar hela tiden, och skrattar jättemycket åt det. HAHA nu får du stanna igen, jag måste kissa, tjuter jag förtjust i bilfärder. Och även mina mörkaste jobbigaste stunder, njuter jag av, på ett märkligt vis. När jobbpressen fullständigt tagit slut på mig och min numera begränsade mentala kapacitet och fysiska energi, när jag rasar hem och nästan gråter av trötthet, hör jag en röst som är lite glad ändå, jag är gravidtrött, trött för att jag är gravid, måste vila för att jag är gravid, säger rösten till mig, vaggar mig till ro, så jag somnar i soffan, med min man pysslande i köket, han brukar preppa all mat och vänta med att steka eller göra nåt annat som låter, tills jag vaknat, och då kör han igång med full fart, och middagen ställs fram framför mig inom tio minuter.

Jag är så jävla jävla gravid, här hemma. Inte med andra. Jag pratar inte om graviditeten, går jättefort med flit, fortare än jag orkar, när jag går med kollegor på lunch. Är som att jag liksom vill vara aloooof ice queen med alla andra, men här hemma, drar jag på i full skala.

Det är en så magisk tid. Hur sätter man ord på den? Jag har försökt. Jag älskar det. Jag älskar det, älskar det, älskar det, och det enda molnet på min så blå himmel, är att jag med största sannolikhet aldrig får uppleva det igen. Det får mig att njuta än mer. Det vackraste, vackraste, vackraste jag upplevt. Jag blir fortfarande enormt provocerad av folk som "klagar" på sin graviditet, eller värre, sina barn. Det har inte gått över än, det gör säkert det med tiden, en dag sitter väl jag och gnäller och pustar och stånkar över sömnlösa nätter och griniga ungar. Helt säkert så. Men inte nu. Nu, tycker jag bara att jag vunnit den högsta vinsten en människa kan uppnå, och in i min djupaste själ, i lilla lilla rummet längst inne, det rum som i höstas klämde ur sig den jobbigaste text jag skrivit "Brev till mitt ofödda barn" ur den platsen vill jag säga









Oj. Herregud. Den platsen hade inga ord. På riktigt. Den kan inte formulera något om detta. Mer än det som står ovan. Det rummet var helt tyst. Väntade i stum förundran. Det är nog inte färdigt än, som sonen jag bär, väntar det, på att bli redo.

måndag 17 april 2017

Gravid efter IVF

Nu var det ett tag sen vi hördes, även om ni som följer mig på instagram förstås hör av mig mycket oftare. Det är svårt för mig att skriva. Som att jag kommer in och petar på era sår. Hej hej, här var det jag med nagelfilen igen, tänkte bara komma här och *pet pet, rafs rafs*. Så känns det, litegrann. Någon skrev till mig "det finns inga bloggar som upphör så plötsligt som ivfbloggar" och det har jag haft i åtanke. Är min slut nu, nu när bebis sprattlar i magen? Det känns inte så. Det känns som att jag har mer att säga, men jag behöver tid för att formulera det. Förstå det. Och boken sen då, boken. Som ligger så ofärdigt färdigt på mitt skrivbord. Vi tar den sen. För nu tar vi det jag ville berätta idag. Jag vill berätta ett och annat om hur det är att vara gravid efter IVF. För mig.

Om utanförskapet, som kvarstår, men - nota jävla bene - det är ett numera självvalt utanförskap. För nu får jag ju vara med. Och OJ vad jag får vara med. Och vill, förstås, orkar. Det ska ju också sägas, att jag inte haft den minsta lilla energi över tidigare för att ens höra talas om andras bebisar. Oställda frågor och undvikna samtal. Nu orkar jag ju. Men vill? Nja.

Jag ska försöka ta några olika exempel så ni förstår hur jag menar, för det är subtila grejer liksom. Och det hänger nog ihop lika mycket med att jag är förändrad, jag är inte som andra gravida, som det hänger ihop med min vilja att skydda min omgivning. Livrädd att göra en ofrivilligt barnlös i min närhet illa. För jag vet hur den bomben slår ned och trasar sönder, en sekunds obetänksamhet.

Till exempel, jag kom aldrig ut riktigt sådär pang på jobbet som gravid. Berättade för några, men till slut fick chefen berätta för resten, när mitt föräldravikariat gick ut offentligt för andra att söka och kollegorna började undra. Och jag har aldrig någonsin, och kommer aldrig, stått i fikarum och diskuterat min graviditet. Ibland börjar någon fråga hur jag mår, och jag hör hur det liksom är ett gravid-hur-mår-du? till skillnad från ett vanligt hur-mår-du? Det är ett sånt där hur-mår-du där jag förväntas dra igång med hela halsbränna, sparkarna, sömnen, foglossningen.... som jag inte vill dra igång med. Jag vill inte diskutera graviditet, inte ens min egen hårt efterlängtade, bland andra random folk i ett fikarum. "Bra" svarar jag kort,  "läget själv då?"

När jag berättade detta för en vän, tvåbarnsmor, som själv aldrig behövt kämpa blev hon nästan lite provocerad av detta. Men herregud du har ju all RÄTT att prata om din GRAVIDITET utbrast hon bestört. Men det handlar inte om det. Om jag har rätt eller inte. Jag vill inte. Varken för egen eller andras del. Jag vill inte sitta och prata om det med människor som inte vet vad jag gått igenom. Kan inte obehindrat vältra mig i det med dem. Uppfylla barnnormen som om det var nåt jag bara fick och alla bara får. Det går inte. Och jag ser det inte som en uppoffring eller nåt jag berövar mig själv, som min vän tycktes tro "Nu är det ändå din tur att njuta". Öh ja. Men sen när måste det där njutandet isf ske på andras jävla bekostnad? Och varför måste jag prata om nåt så privat som hur jag mår i min graviditet vitt och brett i ett fikarum, när ingen låtsades om eller ställde frågor om hur det var när jag ivf:ade, eh? Fast de visste om det? No thanx.

Eller det där konstiga grattis:et till graviditeten, som jag heller aldrig begripit. Hört från en kollega häromdagen (efter sedvanligt grattis): Jahaaa du... Då börjar åren i gruvan nu då.

Hrm. Vad tror ni er favoritfru svarade? Näe, jag kunde förstås inte svälja den där. Reptilsnabbt kom det ut, tack och lov vänligt och med ett leende, att du, de där åren i gruvan har jag gjort. Och sen förklarade jag kort, utan att bli för privat, att det var jobbigt att uppnå graviditeten, och att för mig börjar det goa nu, och att uttalanden om gruvor nog är relativa sett mot vart man befunnit sig innan.

Det tog en bra stund innan hen fattade, hen stirrade på mig en lång stund och svamlade lite, och sen skämdes hen resten av dagen, och då jag är jävla chef på jobbet inser jag att jag egentligen inte ska hålla på och göra mina medarbetare skamsna, jag får ju vara varsam, men jag är en människa som alla andra, och ska man säga nåt till en människa man inte känner att nu börjar typ ett jävla helvete för dig, så får man kanske vänta sig ett svar. Av Fru Infertil iaf.

Jag hade bekanta hemma för en tid sedan. Vänners vänner, fruar till mannens ingenjörskonsultkollegor. De där som vetat genom åren vad vi genomgått, eftersom jag själv hade nån slags jävla bekännelsediarré första åren och pratade vitt och brett om mitt kämpande, jag trodde det skulle dämpa skammen och ensamheten (it didn't) och berättade därför pedagogiskt och gärna om vad jag stod inför, vilket många tackade och berömde mig för, hur "stark" jag var och "de flesta pratar inte om det här, gud så skönt med en som faktiskt berättar". Nu i efterhand fattar jag ju varför jag var den enda mänska de nånsin träffat som berättat nåt så privat för dem, då de bara lyssnade till min story, fyllde i sina nyfikenhets- och kunskapsluckor, bara för att aldrig igen gå ner för det hålet och höra efter hur det var nu. Jag trodde att det var något jag kunde berätta om, som vi kunde prata om igen, en svårighet jag stött på som folk gör ibland i livet, av typen, svårt att få jobb, längtar efter att träffa en partner, kommer inte in på utbildningen jag vill. Men detta var nåt helt annat, har jag upptäckt, och den skam jag ville omgivningen skulle hjälpa mig med, blev nu bara ett enormt sår jag bjudit in bekanta att se, ett sår jag inte kunde låtsas om att jag inte hade, någonsin igen, för varje gång vi setts, har jag ju stått där. Barnlös. Sårbar.

Dessa skulle jag nu ha hemma i mitt eget hem, på en fest min man ordnade åt en annan vän. He is a doll. I am not. Och tvåbarnsfruarna skrek i falsett av glädje för min graviditet, vilket ju verkligen var rart och vilket jag förstår, det är klart att det blir en supergrej att få vara med om, när nån efter fyra år äntligen kommer där med magen. Det är en fin story att ta hem till parmiddagskretsarna, att ni vet där paret som inte kunde få, NU ska de ha, och på det sättet blir min man och jag, helt ofrivilligt, en del i statistiken som kanske är det som får folk att säga/tro/bete sig som att ivf är nåt jävla random botemedel mot barnlöshet som ska kirra den lilla biffen och att man därför inte behöver hetsa upp sig så mycket när man inte får till det. Den bild jag mött från vissa när jag berättat om min sits, alla stories om vänner de har som "inte heller kunde få, men sen gjorde de ivf." *förnumstig nick för där var sagan slut* Men jag, och ni mina vänner, vet att den där jävla sagan tar inte slut med IVF. Iaf inte direkt och verkligen inte för alla och bara vägen TILL ivf är ju ett jävla härke bara den i sig, väntetiden, utredningarna, tårarna, skräcken, sommarstängt.

Nu är jag en pinne i den statistiken, för väldigt få följde med min man och mig ner i hålet. Stod bredvid oss. Såg vad kampen krävde. Nu är vi bara en sunshinestory för alla andra, och jag är så obekväm i det. Vill inte vara det. Inte bara det. Har så svårt att bara sitta där och stråla som en sol i all "faran är över" eftersom ingen ju visste hur alarmerande den där jävla faran var. Hur verklig den var. Hur den sargade och slet och åt allt som kom i dess väg. Och nu förväntas jag sitta och fira med bekanta, och stråla ikapp med solen, över hur snippsnappsnut min saga är slut.


Och detta har verkligen inget att göra med min förmåga att njuta av att jag är gravid. Alltså, det är som att fåglarna kvittrar inne i mitt bröst. Det är som att Harlems alla jävla gospel choirs flyttat in. Det är som att ha ett solarium innanför ögonlocken, ett aldrig slocknande ljus, en obeskrivlig energi och high on life. Jag är så jävla jävla glad. Jag njuter så oerhört av att vara gravid. Jag njuter av att längta efter honom och jag njuter av att baka honom. Att skydda honom, hålla honom varm och ge honom energi och att prata med honom som om han fanns, för det gör han, hans mamma är jag redan, ja sen länge. Förlossningen jag trodde jag skulle frukta kan jag bara se fram emot. Hahahahaha ja jag fattar att den lilla längtan kommer gå över och att jag kommer bli hit by reality real hard, men för nu känns det så. Förlossningen är en del i vår relation, det är när han är färdig och känner sig trygg och klar, då jag gjort mitt fysiska jobb klart, och det vet bara han och då ska jag välkomna honom. Det går inte att beskriva denna känsla jag bär med mig, och att dessutom få bära med mig den och slippa vara så jävla olycklig, jag har vunnit högsta vinsten två gånger om. Som lakritsglass med lakritssås. Som en rök efter ett riktigt bra shag. Som en iskall öl i solen, just när solens strålar börjar hetta igen, efter ett dopp. Fan, släng in en snusajävel på den åxå så blir bilden komplett. Så är det att vara gravid.

Att vara gravid efter IVF, det är att veta vad en har, och vad en hade kunnat förlora för alltid. Och det fyller mig med en ödmjukhet inför det liv jag bär, och en omsorg om alla er som fortfarande kämpar, som gör att jag inte kan lämna barnlöshetsvärlden. För evigt TTC.





(Idag är det 99 dagar kvar till hans beräknade födelsedatum.)




lördag 18 mars 2017

Berätta-listan (och andra listor för att dämpa ångest och överleva IVF)

Mina högt ärade och älskade läsare, som fortfarande hänger här efter all denna tid (har vi någon här som hängt med riktigt länge?) - nu har det blivit dags för Fru Infertils högt skattade BERÄTTA-LISTA!

Alltså jag vet att det är sjukt, jag är lite sjuk, IVF:andet har gjort mig a little bit crazy, och jag har i perioder behövt spalta upp och skriva upp allt möjligt, som en coping strategy. Psykologen har också givit mig det rådet, när det blivit riktigt tungt, till exempel "skriv upp en plan för semestern" när jag var skitnervös över den, eller "bestäm hur julen ska vara" när hela julhärket seglade upp som en stor våt ångestfilt framför mig. Det handlar egentligen om att reglera sina egna förväntningar, eftersom det oftast är dem som ställer till det. Så inför en viss Malta-semester hade vi regeln att jag fick jobba/surfa ostört fram till kl 12, t ex, och vi bestämde också andra saker, som hur många steg om dagen vi skulle gå och hur vi skulle reda ut om vi tyckte olika om saker (frugan har veto ;)). I de flesta fall låter mannen mig bara bestämma och skriva ned vad jag vill och hur jag vill ha det. Vi bestämde till och med vad vi skulle äta på julafton och vilken dag vi skulle handla vad och laga vad och vilken film vi skulle se. Jag hade så mycket ångest, men när det blev bestämt och nedskrivet fick jag kontroll på det. Så, jag vill ge er detta råd också. Det har verkligen hjälpt. Låt inte saker vara outtalade svävande moln, få ned dem på papper, säg dem rakt ut, kom överens, vädra. De blir mindre på ett papper framför er. Hanterbara.

Första tiden efter ivf:en var jag så hysterisk så jag gjorde en egen månadstabell där jag skrev upp mina besök på VUL, bm, viktiga fester och möten jag skulle klara av samt då julplanerna. Det var ett sätt att ta mig igenom första månaden, och jag ser på den där tabellen nu med tårar i ögonen. Jag hade också en HCG-tabell över hur snabbt HCG i snitt ska stegra, och antecknade när mina egna Clearblue slog över till 2+ etc, i relation till snittlistan (Do not do it. Seriously.)

Så, varför inte en berätta-lista? Det var så mycket tankar och känslor, så jag ville veta vem som visste att vi var gravida, och när vi sa det till hen. Jag ville också ha en totallista över alla som SKULLE få veta. Eller RÅKADE få veta (i min mans fall, som i vecka 14 turned in to a true blabber mouth och började berätta för ALLA HAN TRÄFFADE att han skulle bli pappa :D:D:D - bless him!)

Ett skäl till berätta-listan var förstås för att jag ville ha koll på vilka vi var tvungna att berätta för att det skitit sig. Ja, hemskt jag vet, men för er, full disclosure. Jag trodde inte det skulle gå vägen, och vill ha full koll på de närmst sörjande. OK, så listan goes as follow (namnen utbytta)

  • Nära IVF-vän irl, Bästa bästis genom storm, Mamma o pappa, svärmor o svärfar: v 5
  • Mannens bästa vän (min paris-vän) och bästa bögbästisen: v 6
  • Nära jobbvän, en av bröderna: v 7
  • Mannens bror: v 8
  • Min bästa bror med fru, Mannens chef, min chef: v 10
  • Min lillebror, min storasyster, mer bekanta vänner vi var ute åt middag med: v 11
  • Min chef nr 2, nära vän i annan stad: v 12
  • Bloggen: v 16
  • Bredare bland nära vänner, brett på mannnes jobb: efter KUB (v 13) och ca v 18
  • Brett på mitt jobb (utöver chef och de tre kollegor jag berättat för): v 19-20
  • Fd bästis nära vän (en av dem som gick, men har hört av sig igen!): v 20

Så fram till KUB visste 24 enskilda personer om vår nyhet. Efter det och fram till RUL hann vi involvera ca 30 personer till och då räknar jag med kollegor och släkt och sånt. Efter RUL har vi messat såna som inte bor i samma stad som vi främst och som det känns konstigt inte vet. Även om jag hade en tanke om att folk som hör av sig kan ju få veta att vi är gravida - alla vet ju vi ivf:ar så enligt logiken "jasså du visste inte? Vi sa vi berättade direkt för såna som hörde av sig o frågade hur vi mådde o hur det gick i ivfandet under dessa månader så jag får anta du helt enkelt inte hört av dig till oss för att fråga det på 9 mån då?" Men så där tänkte jag främst i början. Sen började tack och lov bitterheten få stiga åt sidan och vi har kunnat förlåta dem som inte hört av sig. Folk gör så gott de kan.Detta är skitsvårt. I get it. Eller, jag börjar get it. Ge mig tid.
Men  så apropå berätta-listan ovan så var det alltså så att den allra allra första vi berättade för, var min nära ivf-vän irl som jag nämnt här innan. Vi har ivf:at exakt samtidigt två gånger och det var inte bra, att vara så nära i datum och få så olika resultat. Hon gravid, jag inte. Sen fick hon missfall TYVÄRR samtidigt som jag misslyckades med ivf2. O så har vi hållt på, varvat varandra. Gjort försök. Så min tredje ivf skulle vi gjort EXAKT samtidigt igen, så den sköt jag fram en cykel.  Det slutade med att jag plussade mitt i hennes pågående smärtsamma missfall. Hela grejen var så jävla sjuk och hemsk. Men jag berättade för henne, först. 

Sen förstås föräldrarna och några vänner jag är supernära och träffar liksom dagligen eller hörs ofta med. Bögbästisbeskedet blev lite annorlunda än vad jag tänkt mig. Jag förstår att han är dubbel gentemot detta, vi har kunnat prata om det, att han önskar mig lycka men heck, klart han helst har kvar mig som rolig skumpavän man kan åka på spa och resa med, inte som snorig småbarnsmorsa. Also this, I get. Men klart han ändå önskat oss att lyckas, och han gratulerade med en lugn och tveksam ton. Så upplevde jag att de flesta reagerat faktiskt, iaf dem vi berättat för innan ödesdigra vecka 13. Lite tveksamma. Glada, men liksom, som att de behövt fundera på vad vi just sagt. Kanske lite chockade, vilket ju är intressant för såna som vet hur jävla hårt vi försöker impregnera oss, normalt vet man ju inte det om sina vänner, men i detta fall borde det ju inte komma som en överraskning. Men det har det verkat göra. En del har jag känt att de nästan avskrivit oss. Det skulle aldrig gå. De tittar på mig med nya ögon. Jag blir en annan. Särskilt med kvinnor som själva fått barn har jag sett denna blick. Jag är nu en av dem. Får vara med. Relaterbar. Det har nästan gjort lite ont. Jag är samma person. Eller inbillar jag mig bara?


Så vill jag berätta specifikt om ett annat av beskeden, som är ett minne som för evigt nästlat sig in i mitt hjärta. Jag vill skriva ut det för att aldrig glömma. 
Min "bästa bror och hans fru" som jag skriver. Ja lite konstigt uttrycka det så kanske men jag har sjutusen bröder i olika åldrar och såklart kommer man närmre vissa av sina syskon än andra. Denna har den goda smaken att ha gift sig med en fantastisk fru, och de har också klämt ur sig tusen underbara ungar. Vi är nära dem, hälsar på i deras sommarställe på somrarna, de kommer hit och får massa mat och vin, vi går på Liseberg med deras barn, vi ringer när det är nåt etc. Hans fru klev in som den storasyster jag redan hade men tydligen behövde en till när jag var 15 och har alltså varit en enormt viktig vuxen för mig, även om jag nu inser att hon var ju bara 20 då när vi träffades haha, jag tyckte hon var STOR.
Dessa två har varit nära i vår process. Gråtit med oss. För oss. Min bror var faktiskt den första familjemedlem jag på riktigt släppte fram min sorg för. Det tog emot så enormt för mig att sätta ord på detta i början, och jag minns ett telefonsamtal sommaren 2014 (försökt i lite över ett år, just gjort första utredningsbesöket och lämnat blodprov) då han frågade lite casual hur det är, och jag plötsligt grät. "Markus, vi kan inte få barn. Vi försöker och försöker men vi får inte barn. Vi har varit på Sahlgrenska." Det bara rann ur mig, Helt oplanerat och helt utan att jag visste hur ont jag hade eller hur rädd jag var. Jag insåg det, när jag talade med honom. Trygg. Sen dess har han och hans fru varit med oss, även om de inte fattat, och även om de nog inte hört av sig så ofta, så har de varit tillgängliga, visat att de finns, och inte ryggat för det svåra. Hängt kvar i luren i obekväm hulkande tystnad. När jag inte fått luft för att gråten tar över. Så har han suttit där, min bror. Tyst. Jag gråter när jag tänker på det. Min son ska få hans namn i andranamn. Det är redan bestämt sen länge. Fast han vet det inte.
Nå, dessa två skulle vi alltså berätta för. Så laddat. Hur. När? Jag ville ju förstås berätta DIREKT. Och de visste vi gjorde ivf3, dock ej på dagen för äggplock och annat men de kan ju räkna och vet att processen tar sex veckor från start till slut. Och dessutom skulle vi träffas under denna period, vi träffas sällan bor så långt isär, men denna period träffades vi av en slump två helger i rad. De var här först på nån mässa och helgen därpå åkte jag hem för att gå på brorsans jävla 40årsskiva med hela jävla familjen och alla deras vänner. Brorsan är partypeeps, liksom jag och min man, och jag brukar alltid hålla roliga tal eller sjunga upp en sång eller göra nån gimmick på såna stora fester. Denna gång orkade jag inte. Jag ruvade, och hade fått vår första lilla strimma på stickan, men vi var fyra dagar innan bim. Komma dragande med ett bim-4-plus på hans 40årsfest?! Stimma upp hela familjen i detta?! Nä. Jag gick runt som i en dimma, drack alkoholfritt, åkte hem tidigt, skyllde på ivfmigrän. Träffade mamma morgonen efter och sa inget till henne heller, detta var alltså i vecka 4.... Hon har sagt i efterhand att hon såg det i mina ögon, vem vet...  

Så jag sa inget. Och sen var det hjärtljudsVUL och jag SKULLE ju säga efter det, men kom mig inte för. Jag visste jag skulle träffa dem i nyår, vecka 11 och ville SÅ GÄRNA få berätta det live. Efter alla dessa år. Så jag knep över själva VUL-veckan (första hjärtljudet i vecka 8) men sen ändrade jag mig förstås och ville berätta, men då kom jävla blödningen och då blev jag LIVRÄDD och så höll jag på i två veckor. Tills jag en dag, detta var veckan innan jul och vi skulle alltså ses om ca 10 dagar, bara bestämde mig. Nu ringer jag. Jag vill de ska veta och jag har ingen bra plan för hur. Alla drömmar om ultraljudsbilder som skulle gömmas under kaffekoppar eller inslagna paket som visar sig vara en liten babybody med "världens bästa morbror" bara gled undan. Jag ville dela. Och ville dela nu. Detta var samma dag som läkaren sagt till mig "NÄSTA jul blir den bästa någonsin" och fylld av detta besked, ringde, jag. 
Han stod i en kassa och betalade, sa han. "Stör jag, ska jag ringa senare?" "Du stör aldrig, hur är det?" Tårarna började rinna och jag hulkade fram "Jag ringer för att säga att vi är gravida. Det funkade. Vi är i vecka 10". Han lät chockad. "Så roligt. Nej men det är ju verkligen roligt. Vad underbart. Underbart asså" på bred småländska. Hans fru var i en klädbutik sa han, jag letar efter henne, där är hon, vill du? Jag sa ja och gav henne genast beskedet i luren. Hon blev så glad och började först ställa en massa detaljfrågor. Hon lät nöjd åt vårt hjärtljud, som hon frågade om först, sen antalet millimeter, och sen började det bli tyst i luren efter ett tag och jag undrade vad som pågick... "Hall... hallå...?"

 "Vi bara gråter. Markus och jag står och störttjuter här på Lindex" hulkade hon fram till slut. Det var, trots allt, det BÄSTA sättet att berätta på för dem, där de stod mitt i julhetsen på Lindex med kassarna fulla. Jag grät. De grät. Och hon var så SÄKER på att allt skulle gå bra. Tre ultraljud där tillväxt är som det ska, och hjärtljud och vecka 10, då går det bra. Det är HUNDRA PROCENT utbrast hon. Det är det inte, det vet både hon och ni och jag, men det var skönt att få skratta i den lyckan en stund. Sitter graviditeten bra och tre läkare sagt allt ser bra ut, då kommer det en bebis. Sa hon. Och jag vågade tro, i alla fall för en kväll, och grät så stora glädjetårar så tröjan blev våt.

Så gick det alltså till när jag berättade för min bästa bror och hans fru, och det är hittills mitt viktigaste och mest laddade besked. Det blev så perfekt det bara kunde bli, utan planer eller bilder eller bodysar. För det handlar ju inte om hur. Det handlar om ATT. ATT få berätta. Äntligen. Jag önskar er alla, era egna berättahistorier, och - should you need them - ta hjälp av en berätta-lista. <3






torsdag 23 februari 2017

Mellan VUL och KUB

(Spoiler: Roll upp i era soffor med te och filt, eller praliner och rödtjut till ert snortjut, för detta EPISKA inlägg råkade bli fyra A4 långt! 0_o)


Det är många förkortningar i ivf-land, det vet vi alla om eller hur? Er favoritfru står ju alltid på er sida redo att reda ut saker och ting, och har därför AGES AGO rett ut allt i Fru Infertils Oumbärliga Ordlista för Ofröbara.   Det är bara att raskt bege dig till den om du tycker alla förkortningar är svåra. Vad du däremot INTE finner i den är massa preggoförkortningar, men se, de finns ju också! Bm, bf, kub, rul, sfmått, to mention a few. Vi tar dem vad det lider, tycker jag, men just idag ska fokus riktas mot en väldigt speciell tid i Fru Infertils liv. Tiden mellan VUL och KUB. Närmare bestämt, tiden mellan vecka 8 och vecka 13, eller i mitt fall vecka 7+0 och vecka 12+2 för att vara graviditetstidsmässigt korrekt och mellan Advent-Lucia-FUCKINGJULAFTONOCHNYÅR med alla dess jävla sorger och längtan och minnen och laddningar, och för första gången någonsin gå under denna period och vara helt preggo, men liksom också helt NYPREGGO.

Och detta då, att vara just nypreggo, det beskriver ju även helt vanliga preggos som jätteomtumlande och de är jättenervösa för missfall och allt möjligt. Så omsätt de vanliga nojorna till ungefär gånger tvåhundratusen, som en ivf-are har det, som redan varit igenom sju svåra år och sjutton sorger och redan är helt förkrossad, känslomässigt utmattad, emotionellt dränerad och socialt och mentalt och professionellt nedsatt.. Och så kan du fundera på hur det är att vara nypreggo. Uppnått den där drömmen, som inte bara är en fantastisk dröm i sig, utan vad jävla viktigare och vackrare var för mig åtminstone den där första tiden var; SLIPPA FUCKING IVF-HELL. Det i sig var liksom mycket mer omtumlande och livsomvälvande att ta in än det faktum att jag var gravid och skulle bli mamma, kanske. Det senare var och är för abstrakt. Men det första, jag ivf:ar inte längre. HEEEELL YAAAAASSSS!!!!!!! DET kunde och har jag tagit in, hurrahurrahurraHURRA!

Så, jag var alltså nypreggo, i vecka 8, och mådde toppen. Helt utmärkt. Jag var så uppe i varv så jag gick ner i vikt, jag vaknade 04.25 varje dag och jobbade som en tok, hade hur mycket energi som helst. Så symptomen då, symptomen? Kände jag att jag var gravid? Well. Mina bröst var ömma varje dag, det hade de ju varit sen jag körde upp en jävla massa äggtillväxtstimulerande hormon i kroppen, men det som var annorlunda här då var kanske att det inte gick över. Sen fick jag som ett lätt lätt tryck i halsen, som jag beskrev det. Över brösten. Värre när jag åkte buss och bil. Lite lättare när jag ätit. Såhär i efterhand förstår jag förstås att det ju var graviditetsillamående, som vissa dagar faktiskt var rätt ILLA kan jag tillstå nu i backspegeln, men men, det fattade jag liksom inte då. Det var som att jag inte kunde ta in att jag var gravid och kände av det. Jag förnekade dessa känslor och var skiträdd varje dag för att jag "inte kände nåt". JAG HAR JU INGA SYMPTOM vrålade jag varje dag till min man, medan jag klämde hysteriskt på brösten och la till "förutom att bopparna gör lite ont, eller kanske gör de ont, är de större tycker du, tycker du det??" frågade jag och slet av tröja och bh och mannen, som brast ut i ett stort nöjt flin, fick sig en rejäl avhyvling "SÅ JÄVLA OMOGEN DU ÄR SKIT I ATT DET ÄR MINA BRÖST DU KAN VÄL HJÄLPA MIG!!!"

Proud moments in ivf and preggolife as always...

Två dagar efter vårt första VUL då vi såg hjärtat ticka hade vi tid hos en helt vanlig barnmorska på vårt lokala MVC. Sahlgrenska vinkade oss farväl efter det där ultraljudet, vi skrevs ut for ever, en tisdagsförmiddag i tidig december, då solen stod lågt och ljus och vi förvirrat åkte och åt lunch på pastahak tillsammans, fast jag tog fisk för fisk är nyttigt när man är gravid, konstaterade vi, sen åkte vi åt varsitt håll och jobbade resten av dagen. Jag minns den inte.

Men jag minns två dagar senare, vårt första besök hos en barnmorska, och mitt huvud snurrade vilt och nervöst runt i väntrummet, där det bara satt en massa stora svullna magar, det var allt jag såg, överallt, och de var ensamma där, kvinnorna, medan jag och min man var där, tillsammans. Bleka. Vi kallades in till min barnmorska Christina som ser ut ungefär som teskedsgumman. En liten snäll vithårig tant, eller ja, hon är säkert inte en tant, hon är säkert typ 60, men i mitt huvud är hon en välvillig liten tant med mjuka händer. Hon var SÅ varsam med oss.  Jag tog ett djupt andetag och berättade allt. Alla jävla ivf:er och all sorg och rädsla och att jag inte fattar detta, varför jag är här, är det inte för tidigt, vad vill ni mig???

Hon ville mig lite olika saker. Mest prata om alkoholvanor, så jag antar att de tidiga besöken helt enkelt är ett screeningssätt för att man upptäckt i forskning, säkert gissar jag, att ju tidigare man fångar in missbrukare, desto bättre prognos. För det var ingen annan info där på det besöket som var akut eller viktigt eller vad jag ska säga. Hon skrev in en massa saker i datorn och bokade massa nya datum med mig, och gav mig tiotusen fula kopierade papper, på bäckenbottenövningar, mellanmålsförslag (gurka med böndipp) och kostrekommendationer. Jag fick en bok också "Vänta barn" hette den, och hade en bebis på omslaget. "Den är bra" sa hon "läs den". Den, och alla papper jag fick, ligger fortfarande i ett skåp. Så fick jag ytterligare nåt papper, ja jag vet till denna dag inte vad det där, som jag ska ta med till FÖRLOSSNINGEN PÅ ÖSTRA när jag föder barn. Alltså hallå, vadå, föder barn, vem jag??? Mitt huvud snurrade runt i rummet, undrade om tantan blitt rent tokig.

Mötet var för tidigt för mig. Och jag blev så ledsen inombords för att jag inte bara kunde ta till mig att jag var gravid. Hej, nu får jag vara med i den här världen, här vi lyckliga blivande mammor sitter i väntrum och träffar rara barnmorskor med mjuka händer... Den världen. Den kändes främmande för mig. Som att jag inte förtjänat att vara där. Som att den var för andra, inte för mig, som tvingat fram min egen graviditet, fått den som i smyg, nån kanske tittade bort, jag skulle ju egentligen inte få bli gravid, men jag ramlade genom maskorna och snart skulle nån komma på mig. Så kände jag då, och känner ofta fortfarande. Nån kommer upptäcka att ett embryojävel fäste sig, knacka på min dörr och säga "Nähe du Fru Infertil, det har tyvärr skett ett misstag. Det där embryot skulle egentligen i soporna, det får du allt lämna tillbaka".

 Barnmorskan såg hur nervös jag var, och bokade in ett vaginalt ultraljud till (man får inte titta utanpå magen förrän senare i graviditeten, typ framåt vecka 12) hos dem, och deras läkare var inne på tisdagar och jag fick ett om två veckor, då jag skulle vara i vecka 10. Det tackade jag för, en sådan lättnad, även om jag visste med mig att jag skulle boka privat privat privat privat vid första minsta lilla orospust. No shame. Fy fan vad jag väntat och oroat mig och stått ut. No more. Finns det ett svar, finns det ett bot på min oro, så tar jag den. Jag har levt så länge utan.

Så vi åkte därifrån åt varsitt håll och på bussen fällde jag nån tår, för jag tänkte på alla mina vänner, eller numera före detta vänner, som fått barn sista åren, som inte berättat om sina graviditeter för mig förrän vecka 13-14, dolt dem, mitt i all min sårbarhet och varje detalj om mina frysförsök och svarat nej på raka frågor, så har de ändå varit gravida. Lallat fram i sina graviditeter, utan att säga nåt till mig, och jag insåg att de ju måste varit på ett sådant MVC-möte. Fått sitta där. Entitled. Värdiga. Och jag, så grå och ful och bortvald och ovärdig. Det gjorde mig ännu mer besviken på dem. Hela den här upplevelsen har faktiskt gjort det, paradoxalt nog. En skulle kanske tro det är omvänt, right. Att när Fru Infertil själv blir gravid kommer hon förstå, varför vi betett oss på detta vis, hur svårt det varit att tro på graviditeten, att berätta för andra, och särskilt berätta för andra barnlösa... Well TOO BAD det blev tvärtom hörrni, jag har ÄNNU mindre förståelse nu.

Jag vet precis hur det är att vara rädd. Jag har varit där ni är, gånger tusen. Och jag har berättat för mina vänner, inklusive en av mina bästa vänner som just gjorde ivf 4 bara tre veckor före mig, och som fick sitt blödande jävla fruktansvärda missfall någon vecka efter jag plussat, och åkte in och ut på sjukhus med misstänkt utomkveds i flera veckor. Henne ringde jag till samma dag jag plussade. Innan jag ringde mamma faktiskt. Först av alla. Varför? FÖR ATT JAG INTE ÄR ETT JÄVLA SVIN, that's why. I allt har vi berättat för varandra vad vi står i. Vad vi står inför. Inte en dag tänker jag gå runt i ett yrt preggobliss, och keep her in the dark. Hon förtjänar verkligheten. I allt som är så svårt att hantera blir det omäktigt att bära, när det som är runt en visar sig vara på ett annat sätt än jag trott, är min erfarenhet. En måste ha förutsägbarhet, i det mest centrala av allt: ärligheten i de närmsta relationerna. Dem vi står på. Utan dem, rämnar allt. (Naturligtvis frågade jag henne innan hur hon ville göra. Om hon ville veta eller inte. Hur hon ville veta. Så "enkelt" är det att hantera såna här situationer. Den som är i överläge frågar den som är i underläge hur den personen vill ha det, och den personens önskningar styr, i den mån det går att uppfylla. Vilket det ju rimligen typ alltid gör.)

(OK, paus. Ja, jag ser att jag är bitter och besviken på en del av mina vänner. Jag vet det. Ni vet det. Jag har skrivit om det så många gånger så jag väl inte bör behöva denna brasklapp egentligen, men jag tar den ändå: Jag fattar att det finns två sidor. Jag fattar att det inte är lätt. Jag fattar att alla gjort vad de kan utifrån sina förutsättningar. Jag fattar att jag inte är felfri. God knows, I get it. I mitt huvud är jag som en schweizisk hålost. Läcker ur mina fel och brister och håligheter som ett såll.)

Efter barnmorskebesöket kom så ett par tysta veckor, när jag bara skulle vara tidigt preggo. Under denna period var det advent, lucia, middagar med ledningen och julfester. Det var, som jag beskrivit innan, ingen lätt period. Jag strök runt barerna och viskade fram att jag ville ha alkoholfritt, smusslade med egna flaskor i handväskan och gjorde mig till ett jävla åbäke. Onödigt kan jag ju se nu, fast jag minns med ett leende.  Men värst av allt, episkt värst alla kategorier, var en händelse bara fyra dagar efter mitt första hjärtslagsultraljud. Det är lördagkväll. Jag säger till mannen att jag känner lite molvärk och det är väl bra, det ska man ju känna, när livmodern växer. "Ja oooj va molvärk ikväll, verkligen" säger jag nöjt och vaggar ut på toa som en sjumånaderspreggo i all min preggighet. Och vad möter mig väl där?

Ja. Ni vet vad som möter mig där.

Blod. 




Det är blod på toapappret. Och jag tror att det värsta av allt, som jag än idag sörjer så och blir tårögd av, är att min absolut första tanke var "JAG VISSTE VÄL DET".

Första känslan var som ett inre "lugn" nästan, som en inre visshet, det kom som en magkänsla. Ja, såklart ska jag blöda. Såklart är jag inte gravid. Såklart är detta över. Så jävla ivfskadad är jag, så låg är min tilltro till min kropp, till livet, ödet, slumpen, till att jag ska få vara i denna värld och möta motgångar visst, men en del framgång också, så skadat är det. Det var brunt på pappret. Inte rött, tack och lov. Men för sent för nidblödning, den är innan förväntad mens, och vid detta laget var jag i vecka 8, remember? Snart i vecka 9. Jag bläddrade i kalendern. Om jag inte hade ivf:at så hade detta varit ganska prick min tid för förväntad mens (ivf skjuter ju fram det). Och jag visste att småblödningar är vanliga i graviditeter. Särskilt i början när allt växer och slemhinnorna är sköra. Och jag pillade ju fortfarande upp min  bästa hatkompis Lutinus, vid det här laget bara två gånger om dagen på grund av att man ska trappa ner och lägga av, vilket jag veheeerkligen inte ville. Fy fan. Jag ville ta lutinus till förlossning. Så det kunde va min vän Lutinus som fick det att blöda. Men hur veta. Och hur hantera. Allt frös. Jag frös. Min man, frös litegrann. Sin vana trogen riddaren, näje, lite brunt blod, äsch, är väl inget, är ingen fara.

Jag fick kämpa emot allt jag orkade att åka till gynakuten. Måste våga tro. Måste hålla lugnet. Måste vara sansad. Inte göra värre. Rabblade i de nästan två dygn det tog till jag fick tag i Sahlgrenska. Jo jag ringde dit, till reproduktion kan ni tänka, fast jag var utskriven och egentligen  i den vanliga mödravårdens ömma barm. Såhär i efterhand, lite rart, inte sant? Och tragiskt. Jag ringde den enda plats jag känner, som behandlat mig i flera år, jag var hos er för en vecka sen och fick se ett litet pickpickpick, men nu blöder jag, snälla kan ni hjälpa mig, vad ska jag göra? "Ja... egentligen ska du ringa din MVC... och det finns inget vi kan göra här, du kan komma in och allt ser okej ut, men så kanske du får missfall imorgon, vi kan inte veta". Jag ville slå henne genom telefonlinjen, riva ur hennes tunga ur luren. Hatade henne intensivt, men älskade henne sen intensivt när hon efter en "vänta ett tag" kom tillbaka i luren och sa, du vet du vad, vi har någon lucka idag, kan du komma halv tio? Så slipper du oroa dig.

Jag kunde kyssa henne. Jag fick träffa Dr Ali, min gamla kompis, och så varsam, så varsam, så vänlig, så respektfull och öm. Det blöder inte längre. Allt ser bra ut. GLÖM. BLÖDNINGEN. spände han ögonen i mig. GLÖM. DEN.


Jag glömde den inte, men livet gick vidare och nu hade jag ju bara en vecka fram till mitt redan inbokade VUL på MVC i vecka 10. Så jag hankade mig fram den där veckan, räknade nätter varje kväll "nu har jag bara fem sov kvar, sen får jag titta igen, nu har jag bara fyra sov kvar, sen när jag vaknar är det.."

På MVC fick jag så träffa en läkare, som hade en student med sig, det händer faktiskt rätt ofta, och jag brukar involvera studenterna och prata med dem och låta dem känna och göra vad de vill, men denna stackare ignorerade jag totalt. Klamrade mig fast vid läkaren, som var överläkare och el bosso över MVC och verkade erfaren as hell. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och gav mig massa extrainfo, förutom millimetrar och annat så berättade hon om hur min graviditet satt, att jag hade en spänd fosterhinna vilket tydde på rätt mängd vatten, att det såg proportionerligt ut, att allt jag ser just nu, som jag kan se just nu på NÅGON, är perfekt. Så var hennes lugnande ord. Och jag grät. Och nu var det nästan jul, om bara ett par dagar. "Ska jag få vara gravid över jul, är det sant? Det kommer bli den bästa julen någonsin" hulkade jag fram.

Så sa hon orden jag aldrig kommer att glömma. Hon log varmt, såg mig rakt i ögonen och sa lugnt, men bestämt, som en vis gammal spåkvinna:

Nej. NÄSTA jul blir den bästa julen någonsin.

Jag firade jul. Gravid. Jag somnade till Kalle Anka. True story. Lyckligt. Och jag firade nyår, med min bästa storebror vars 40-årsfest jag berättade om i föregående inlägg, gravid. Däremellan gjorde jag ytterligare ett ultraljud privat, en vecka senare, i vecka 11, för jag stod inte ut med tanken på att tro att jag är gravid på nyår, sen inte vara det. Men det var jag.

Ultraljudet i vecka 11 fick jag göra på magen, för första gången. Helt otrolig känsla. I en mjuk skön säng, med en fin tvskärm framför mig, på mjuka bolstriga kuddar, låg jag på en privat klinik och fick behålla min värdighet, drog ner byxorna lite. Åååååh, jag säger ju det, SOM ALLA ANDRA MÅSTE HA HAFT DET?! Vet det, ni som gör ultraljud och är spontangravida, vilken oändlig lyx det är att få ligga på rygg och slippa bresa ovärdigt, att ligga på en säng och få titta på en skärm, på sitt eget lilla liv. Vilken sagolik upplevelse. Magiskt. Bara en sån sak, som kanske många tar för givet, uppskattar jag något oändligt. Jag är besatt av den känslan. Men detta ultraljud hände något jag var HELT oförberedd på. På den svarta skärmen syntes den välbekanta halvmånen, som väl är moderkaka eller livmoderkant eller vad det kan vara, det vita stora runda, sen kommer den lilla svarta cirkeln, som är själva livmodern med fostervattnet, och så däri, är den lilla blobben, den lilla Knorten, jag kallade den i början, för den var bara en liten knort... Men vet ni, nu var det ingen Knort. Det FÖRSTA jag såg, var en liten figur som såg ut att böja ryggen uppåt i en spänd båge, ta spjärn med sina ben, och sprattla sig uppåt, som barn gör i vatten när de ligger på rygg, kanske. Hen sprattlade. Mitt barn rörde sig. Jag stortjöt. Helt oförberedd. Jag förstår nu att de gör det, små foster. Övar sig i spattiga totalt okontrollerbara rörelser. Och det var nog inga perfekta ben och perfekta bågar eller spjärn heller, det är bara min hjärna som pusslat ihop den bilden, men så minns jag det, och i den sekunden fick Knorten ett nytt arbetsnamn: Sprattel. (Utöver Satans Jävla Skitunge, som är hens artistnamn for ever.)

Sprattel bodde nu alltså mig och sprattlade, kunde jag konstatera. Eller snarare, bodde hen i tv-skärmen på de kliniker jag gick till. Inte i mig. Jag mådde fortfarande utmärkt. Inga cravings, inget att kaffe smakade illa, inget illamående (trodde jag som sagt), ingen värk, inget puststånkstön. NADA. Jag mådde bättre än nånsin och var gravid, strax i vecka 12. Den ödesdigra missfallsveckan, när den var över skulle missfallsrisken sjunka drastiskt.... har vi just lärt oss i mitt föregående inlägg inte alls stämmer... Men så kändes det ändå. Vecka 12 blev så laddad för mig: Var laddad även för de vänner jag berättat för, som trots de visste detsamma som jag blev lättade när vecka 12 var över.

I vecka 12-13 skulle jag så göra KUB. Det står för Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Blodprovet tog jag på MVC i vecka 10, så det var inskickat i rullarna på förhand. När jag tog blodprov fick jag åxå veta mina värden. Jag har nojat jättemkt eftersom jag är rund och inte lever särskilt hälsosamt, men voila; vikt HAR inte det samband med hälsa det utmålas, mitt järnvärde, socker och HB var helt episkt bra. Barnmorskan såg lite chockad ut rentav. Och jag tar inga andra tillskott än folsyra, så det så! Hursomhelst, KUB var det ja. Så blodprov taget, och det andra är då ultraljud, där de ska räkna ut sannolikheten för att barnet föds med en av tre kromosomfel, varav Downs syndrom är det mest kända. Detta kallas att göra fosterdiagnostik, och är helt valfritt. Jag ger mig inte in i en etisk diskussion nu - jag vill bara konstatera att vi valde att göra KUB. Så ultraljudet gick till "som vanligt" vid det här laget, fast hon mätte mycket mer. Och detta var förstås på ett nytt ställe ja, inte på MVC och inte på privatklinik, så många britsar jag legat på i Göteborg och stirrat fånlyckligt på Sprattel, ni anar inte!!! Jag berättade också allt för denna läkare om min historia, men det hade jag inte behövt, det hade min underbara barnmorska skickat med i min journalanteckning så det visste läkaren redan. Sååå ömsint och förstående.

Hon tittade och berättade och mätte ALLT och redan på ultraljudet kunde hon säga att nackspalten, som är det som mäts i denna vecka på fostret och tillsammans med andra faktorer (moderns ålder t ex) räknas ut till en sannolikhetssiffra för vissa sjukdomar, och på en gång konstaterade hon att DEN ligger normalt, så den kommer inte ge utslag åt något negativt håll. Hon såg också att min moderkaka låg i framvägg, det vill säga framtill på magen, vilket jag blev besviken över, det betyder att jag förmodligen kommer känna sparkar och rörelser senare :(. Men stor och fin var den, allt var perfekt. Och vad skönare var, inne på kontoret kunde hon säga vår siffra nästan direkt, och jag andades ut i en lååååång suck. Och nej, för mig är inte Downs syndrom en katastrof på något sätt, även om det förstås finns variationer på den och andra kromosomsjukdomar som kan vara väldigt allvarliga, så finns det för mig inget som skulle rendera ett avbrytande av graviditeten. Det skulle isf vara sjukdomar i termer av där livsdugligheten är noll. Och ett sådant besked fick vi inte. Vi fick ett bra besked, och min vana trogen grät jag. Och fick två bilder i handen. Den mest sötaste lilla ultraljudsbilden.


Och det var här jag fattade, tror jag. Eller liksom, det är ju dessa bilder på KUB en del lägger ut på facebook & instagram. Det gjorde jag INTE kan jag tala om. Och kommer inte göra heller. Men det är ju efter det skedet, folk börjar berätta för andra att de är gravida. Goes public. En del väntar till RUL i vecka 18-20 men min erfarenhet är att i mina kretsar säger folk det i vecka 13-14. Som mina bästisar har gjort. Två nästan identiska sms har jag från dem, ett år isär- De berättar att de gjort sitt ultraljud, just har eller ska gå in i vecka 14 och allt ser bra ut och då och då kommer en bebis. Utan ett ljud om deras graviditeter innan, har jag fått dessa som liksom TVÄRSÄKRA sms efter KUB. Det kommer bebis, fuck you go to hell, typ. Har det känts som.

Och nu hade jag ett eget sådant besked. Inte bara ett sådant besked, jag hade ju dessutom både av slump och vilja tittat till Sprattel VARJE VECKA sen vecka 8. Perfekt tillväxt. Allt klippar och klappar och växer och ser ut som det ska. Världens mest kontrollerade bebbe.


Men jag, jag skrek inte budskapet över taktopparna. Jag ringde ingen. Ingen utom mamma. Och jag berättade inte för någon. De jag ville berätta för, mina NÄRA vänner, min familj, mina trupper, (min chef, haha, efter vårt meltdown förra våren har hon ju snäppt till sig totalt, så hon fick veta i vecka 9 redan :)) hade alla fått veta vid lite olika tillfällen mellan vecka 4 och 10. Oftast på tisdagar, för tisdagar var dagen jag bytte vecka och gjorde ultraljud. Så föll det sig. Och var det fredag hade jag redan börjat noja för näst veckas ultraljud, tänk om Sprattel dött. Så då väntade jag några dagar till, sen tog jag nästa person på listan. (Oh yes, there is a list!! Den heter "Berätta-lista"!!)

Efter mitt KUB, gick jag in i vecka 14 och insåg att nu är jag som "alla andra". Nu ska jag egentligen känna mig säker på att det kommer en bebis. Det kommer. En bebis..? Kommer? Kommer det... en bebis? Till... till mig? Eller, till vem? Till mig? Jag? JAG är gravid? Du menar alltså att JAG - är GRAVID... och inte bara gravid utan gravid i vecka... FJORTON?! Är jag i vecka... FJORTON nu säger du? Och har gjort ultraljud och allt ser bra ut och det kommer bebbe?


Så höll jag på. Håller jag på. Fortfarande. Fast nu säger jag "I vecka nitton nu... NITTON nu? Och det kommer bebis... säger du?"

Och DET, mina vänner, var berättelsen om Fru Infertils tid mellan VUL och KUB.


Stay tuned för nästa rafflande inlägg som kommer handla om... *drumroll*----




Fru Infertils BERÄTTA-LISTA! Hur var det att berätta? Vilka berättade jag för? Och när? Och hur?


Stay tuned i Sveriges mesta fd-ivf-blogg! 

fredag 17 februari 2017

Har du någonsin väntat på att få se ett hjärta slå?

Ja... Jag hade ju nu tänkt berätta om tiden fram till vårt första VUL (Vaginala ultraljud) jag skrev om i förra inlägget. Eller, första och första. Jag har ju gjort typ 48 VUL under mitt ivf:ande. VUL-staven ser ut ganska exakt som en minimum sized dildo/massagestav, och den för läkaren alltså upp i murran där du ligger i din gynstol och bresar värdigt.

Men gravid-VUL-et, det är nåt HELT annat det. Det kan knappt nämnas på samma dag. Det går ju till på samma sätt, men här letar du inte efter äggblåsor eller kollar slemhinnor. Här söker du liv. Förstår du? LIV. (Nej, inte i existensiell mening och nej jag har inte blivit abortmotståndare. För MIG är det naturligtvis ett LIV vi talar om, redan i embryoform. Rent medicinskt finns andra definitioner och förstår är det inte ett liv i den meningen för en person som inte eftersökt det skedda vid tillfället, eller har andra skäl till att inte betrakta det som liv. I get it. Men orkar inte prata om aborter nu, utan nu vill jag prata om det LIV jag skulle få se på en skärm i vecka åtta.)

Det är lite olika när man får gå på sitt VUL, det sägs att hjärtat börjar slå vecka 6-7. Om det inte gör det, om det inte finns ett litet flimmer på skärmen i vecka 8, men det kan finnas ett foster som börjat utvecklas men avstannat i något skede. Det kallas MA, missed abortion, graviditeten har avstannat men kroppen har inte fattat att den har det. Det är ett grymt grymt spratt. Så det finns alltså en massa nygravida överlyckliga ivf:are som fått sina plus och gått vidare i sina graviditeter och mått illa och inget blod hurra hurra, som får åka in på sina VUL bara för att höra att det inte finns något hjärta, och så får de ta tabletter för att blöda ut det liv de trodde de bar. SÅ hemskt. Det händer tack och lov bara en minoritet, men det kan hända vem som helst....Därför är första VUL:et så jädra viktiga för ivf:are, det är då vi får veta om vi är gravida "på riktigt". De flesta spontangravida gör ju ultraljud först i vecka 12-13 om ens då, om de gör KUB, eller väljer att gå privat ändå, eller erbjuds av en snäll MVC att få titta. Det är därför man talar om missfallsrisken som sjunker efter vecka 13. Egentligen handlar det främst om att eftersom så många går på UL då, så har man tillförlitlig statistik först då. Missfallen kan egentligen ha skett som MA redan i vecka 6, men upptäcks alltså först vecka 13. Det är alltså inte så att det sker en magisk utvecklingsgräns vecka 13 och att missfallsrisken sjunker exakt då, men det är då vi har ett statistiskt underlag. Så detta med att stimma med att inte berätta för nån förrän vecka 13 pga då ska magiskt missfallsrisken vara borta stämmer eg inte. Har du sett ett hjärta slå tidigare så har du redan klått den högsta missfallsrisken. Sen kan allt hända ändå, förstås.... Hur som helst... Det är alltså bland annat därför detta VUL är så laddat för ivf:are, och vi erbjuds detta för att våra läkare behöver veta om en graviditet pågår, eller om allt avstannat och vi måste börja om med en ny behandling. Grymt  och tidsmässigt onödigt låta oss gå och vänta och tro på nåt som inte är, right? Efter detta ultraljud skrivs man ut från reproduktionsmedicin. Då säger de kissie byebye, lycka till, och vi hänvisas till MVC som alla andra. Det är alltså inga övriga kontroller eller special treatment för ivf:are, våra graviditeter är precis som era. Det är bara denna första koll som görs. Och den kan förstås vem som helst göra, privat.

För att vara på säkra sidan släpper Sahlgrenska inte in någon förrän 7+0, dvs när sju fullbordade veckor gått. Kommer man tidigare finns (en liten) risk att hjärtat inte börjat slå ÄN; men man går hem helt förtvivlad och tror all is lost. Så det är ju av barmhärtighet man måste vänta... But then again... detta jävla väntande... SOM jag har väntat..... Slå upp TÅLAMOD i en ordbok och du ser en bild på de tappra själarna som sitter i reproduktionsmedicins väntrum.

Så, jag väntade på VUL, i tre veckor. Och vad gjorde jag då dessa tre veckor? Hur mådde jag? Vet ni, jag letade just i Fru Infertils gigantiska elefantminne och fann en enda sak: TV:s testbild.

Jag minns inte!! Blankt!

Men, tack och lov finns ju mitt instagramkonto och där kan jag nysta mig fram till vad jag gjorde, och vad jag tänkte på, eller vad jag låtsades tänka på medan jag gick upp i bitar.

Jag vet att jag var helt LYRISK första veckorna. Manisk liksom, nästan hyper. Jag gick ner 2-3 kilo i vikt utan att ens tänka på det, åt nästan inget, sov nästan inget, jobbade som fan, hade HUR mycket energi som helst. Det var inte så mycket närvaro av plus som gjorde mig så infernaliskt glad, det var frånvaron av minus. Jag vet hur det känns att bearbeta minus. Jag var så jävlajävla glad att slippa det. Nog gladare för det än att jag typ var gravid. För det där med att vara gravid, det var alldeles för abstrakt. Så jag firade att jag typ inte ville poke a rusty spoon in my eyes var tredje minut.

Men sen hände ett par andra grejer, ser jag nu i min kalender och insta. Egentligen ingår asmycket roliga resor i mitt jobb, som jag får välja rätt fritt bland. Ja, jag har ett helt störigt bra jobb. Och dessutom får jag lönepåslag precis hela tiden i takt med mer ansvar. Usch det är nästan löjligt, nu pratar vi om nåt annat. Jo just ja, att jag slutat resa senaste åren. (Så lyxigt har jag det åxå, så jag bara kan säga, näe, skicka Ester istället. Och Ester blir döglad för hon får åka till Budapest. Och jag har stannat hemma, med mina jävla stickor och kisserior. Men va-faaaan, vi skulle ju prata om nåt annat än mitt skryt. Sorry.) Men just i denna jävla gråa novembermånad 2016 hade jag faktiskt två tjänsteresor. Inget extravagant på något sätt, men bägge var med kollegor och bägge var 2-3 nätter. Och när en reser på det sättet är det väldigt svårt att komma undan fördrinken i hotell-lobbyn, mingelglaset vin som ingår på the conference reception när någon lokal kör sjunger Lucia, etc. Och detta med MATEN, alltså jag smäller av, jag har fortfarande inte koll på vad jag får och inte får äta så jag äter typ inte nåt, jag ringde helt HYSTERISKT till min man där i vecka, tog kort på menyer och vrålade på facebook att VAD FAN KAN JAG VÄLJA?!? Och han stackarn hade ju nåt helt annat för sig, ja jesus. Jag fattar att det ju var totalt överdrivet och vrickat men denna sköna värld var så ny för mig, förstår ni väl, så rädslan att få ett gram mögelost innanför läpparna tog över allt. Jag är i vanliga fall en samlad, påläst och liksom sansad person. Men det fick jag totalt överge. Jag minns en flygplats jag stod på med en lyxig räksmörgås på tallriken som jag just betalat 225 kronor för, och så fick jag totalt hjärnsläpp; ÄR RÄKOR TILLAGADE eller RÅA?!?!?!? Så fick jag googla och till slut hittade jag att råa räkor är gråa. De rosa som vi äter är kokta.


JAMENVAFAN GIVEMEABREAK, jag VISSTE inte det!?!? Och prova själv tänka snabbt och rationellt med kollegan i ena flåsörat och räkmackebiträdet i andra flåsörat och så ÄRJAGGRAVIDSKAJAGBLIMAMMATOGDETFUNKADEDET som en fucking gospelkör som tar över alla andra försök till tankar. :D ;) Men men, nu vet vi alla, att räkor går utmärkt att käka som gravid. Rosa. Varför nån nu skulle äta råa....... Vi går vidare va? (Ja, jag ska ta mig fram till själva VUL:et, eller kanske ska jag det, jag hoppas det, vi får se!)

Jag var alltså på dessa tjänsteresor och kämpade med mitt att dölja mitt ickedrickande - jag är annars en rätt flitig drickare. Låter lite sjukt när jag skriver ut det så men vaffan, jag älskar att ta ett glas champagne och att välja goda viner till maten och jag är inte above att stanna till på en vacker uteservering på vägen hem från konferensen för att chilla i eftermiddagssolen med en kollega och gå igenom dagens händelser. Jag gillar mina kollegor, de gillar mig, och jag är gärna hela sällskapets ursäkt till lite extra guldkant när vi är iväg tillsammans. Och nu skulle jag plötsligt ducka allt sånt. Inklusive vara konstig med maten. En annan, i efterhand, rolig händelse jag minns är när vi skulle beställa pizza och jag fick panik på att försöka reda ut huruvida den konstiga osten som var på verkligen BUBBLAT i pizzaugnen eller inte. Vissa mögelostar är ju ok att käka, så länge de varit upphettade TILLS DE BUBBLAR. Åh.. fuck off will ya?!

Så de där veckorna fram till VUL minns jag, om jag minns nåt, som en dimma av hjärtat i halsgropen så fort jag var bland folk och skulle äta/dricka, och totalt crazy rofyllt bliss när jag var hemma med min man. Det där pågick i kanske två veckor. Sen kom den sista veckan. Då kom den. SKRÄCKEN.


Jag visste att den skulle komma, jag har sett den komma för andra gravida. Även spontangravida som inte ens kämpat för att bli gravida går ju igenom detta, så att vi som redan är totalt pajade mentalt av all vår kamp och alla våra sorger blir upphöjt till tusen rädda för att mista det vi nyss kanske fått, är inte konstigt. Inte desto mindre har jag tyckt det varit ASJOBBIGT att se andra ivf:are bli skiträdda för att förlora barnet. Som att de plötsligt mår SÄMRE än innan. En del har skrivit att "oron sen jag blev gravid är VÄRRE än det jag upplevde innan." Well to each its own, jag tänker inte ta ifrån någon dess upplevelse, men för egen del och mark Fru Infertils ord här: Det finns INGEN oro eller rädsla som är VÄRRE än jävla barnlöshetshelvetet. Kanske skillnad på hur länge man är i skiten och hur många försök man måste göra, visst gör man "bara" en ivf och lyckas på första försöket så kanske jämförelsen när med att oron efteråt är värre än innan, vad vet jag, men för min del är detta så TOTALT olika livssituationer. En ska inte jämföra smärta jag vet, men jag vill göra det en liten stund när det gäller mig själv och verkligen betona; ja, jag blev scared as fuck att förlora barnet. Nej, det var inte värre än att vara ogravid. Jag var ju gravid. Jag var på andra sidan. Att förlora något jag har, med alla odds i ryggen att faktiskt få ha kvar det, var mycket mycket lättare att hantera än rädslan, den totalt lamslående vanmakten i, att kanske aldrig någonsin få.... och med alla de oddsen i ryggen åxå, tyvärr, efter flera ivf:er pekade det ju i den riktningen.... Fy fan.

Nä, moving on. Det jag vill säga är, att klart jag blev jätterädd sista veckan fram till VUL. Min maniska lycka vändes till ett maniskt ältande. Lever det? Lever det? Lever det?

Vi hade en liten krissituation faktiskt när vi skulle boka ultraljudstiden. När en plussat får en ju ringa en sköterska och berätta det, remember att jag nämnde det i förra inlägget? Min man och jag ringde tillsammans och hade sköterskan på högtalare och kalendrarna redo. Hon föreslog tid och min man och jag undersökte och bekräftade. Jättebra. Redan 7+0 och första tiden, 8.30. Hurra! Att vakna och bara få åka in, så skönt. Vi la på. Men appappapp - var det NOVEMBER, sa min man, jag skrev in tiden i December?! Meeeeen. Alltså skilsmässan var nära. HUR I HELVETE KAN DU INTE HA RÄTT MÅNAD UPPE DITT JÄVLA ÄGGSKALSHUVUD?!?!?! VI SKA BOKA DEN VIKTIGASTE TIDEN I VÅRA LIV!!!!


Men så var det, karln hade haft fel månad uppe och den aktuella dagen för vår tid hade hans jobb deras månatliga avdelningsfrukostmöte inbokat. Min man är gruppchef och brukar väl ibland hålla nån dragning där, alltså jag vet inte, jag var ett veritabelt frågetecken, HALLÅ PRIO!?!??! Han brukar normalt inte vara så särskilt karriärhungrig så vad fan spelar att missa ett jävla frullebullemöte för roll? "Har du nån roll på mötet?" "Näe inte vad jag vet." "Ska du presentera nåt? Säga nåt? Reda ut nåt? Händer det nåt om du inte är där..?" "Nä... men det är väl bra om jag är där...." "Eh jo men... det är alltså vårt ultraljud vi just bokat. Se vår bebis hjärta slå för första gången nånsin. Vill du flytta på den tiden för ett frukostmöte?" "Ja men de hade ju fler tider lediga samma förmiddag sa hon ju, vi kan väl bara ta det senare" "JO men ta det senare, då menar du alltså att du ska gå upp på morron, klä på dig kostymen och liksom ÅKA TILL JOBBET klockan halv åtta för att dricka kaffe och käka fralla på jobbet, och SEN ska du och jag åka på ultraljud för att se om vår bebis lever? Är det så du menar?" "... Ja.....?"


Alltså jag pallar inte. Jag var nära att utföra harakiri på karln. Och det vet jag knappt hur man stavar. Jag insåg förstås att jag kunnat säga blankt nej. Too bad, denna tid har vi nu. Men jag orkade inte vara den sortens fru, det var vår lyckligaste morgon hittills när vi fick ringa in vårt plus och ett gigantisk gräl var på ingång, jag backade ur och bara sa till honom att ring du och boka om tiden då. Var så ledsen inombords, besviken för att han inte ens kunde ha rätt månad uppe när vi bokade in ett så viktigt möte, och sen besviken för att han hade helt fel jävla prioriteringar.

Så tog jag upp detta med psykologen senare tillfälle, varpå hon sa att hans reaktion egentligen var en helt vanlig stressreaktion. Att när man blir stressad och förvirrad flyter allt som snurrar i ens huvud upp till samma viktighetsnivå. Det var därför han inte kunde skilja på ett jävla avdelningsmöte och vårt VUL.

Vår tid blev först 10.45. Jag är i hemlighet fortfarande arg på honom för detta, för att han tvingade mig gå och vänta hemma en hel jävla förmiddag extra för sitt jävla meningslösa frukostmötes skull. Han åkte 7.15 och kom tillbaka typ 8.40 redan. Men där och då kunde jag ju inte vara arg. Jag var i upplösningstillstånd. Jag minns inte morgonen direkt. Jag tror att jag satt i köket och facebookade med en vän om nåt helt annat, ingen visste om vår tid, inte ens mamma. Eller om jag jobbade. Eller surfade kläder. Jag vet inte. Mannen satt i vardagsrummet i soffan, och jag vet att jag gick ut dit vid nåt tillfälle på morgonen, och då såg jag att han grät. Han var så rädd.

Jag hade redan gråtit av rädsla flera gånger tidigare den veckan, så denna morgon var jag mer känslomässigt redo. Utmattad, blank. Han bearbetar på andra sätt än jag. Han hade mått helt okej hela veckan "KLART HEN LEVER", men så när det verkligen var dags blev han skräckslagen och grät, medan jag blinkade och stirrade torrt på honom, där jag stod och borstade naggarna och gjorde mig klar att åka. Det är precis som när vi skulle på vårt allra första utredningsmöte på Sahlgrenska, april 2014. Jag hade gråtit i veckor innan. Han började gråta på bussresan in.

Men så blev klockan 10, och vi beslöt att åka in. Det tar bara 10 minuter, men så ska vi ju ha parkering, och så skulle vi checka in i receptionen och sen sitta där och vänta. Så vi satte oss i bilen och for in. När vi kom till väntrummet började min puls skena, och vi båda grät. De var försenade dessutom, så vår 10.45-tid kom och gick. 11.15 blev vi inropade till slut, och den extra halvtimmen var mer än vad jag kunde bära. Jag ville bara rusa därifrån. Jag var fortfarande arg på min man i den stunden förresten, då jag visste att vi ju redan hade kunnat ha detta klart. Varit där 8.30 och ute 8.45. En konstig känslomässig tankebana att älta för mig just den stunden, men så var det.




..... Nu börjar orden ta slut... Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har inte riktigt ord för vad som kom sen. Låt mig illustrera med att beskriva en bild, den säger som bekant mer än tusen ord.




Vi tog kort på oss utanför entrén innan vi gick in i huset.
Den bleka förmiddagssolen skiner på oss. Man ser varje linje och fåra i min mans ansikte, hans ögon svullna och röda. Han håller om mig. Jag har snörpt ihop munnen till en liten arg ring, och hytter med pekfingret åt kameran, och säger "NU SKÄRPER DU DIG DIN SATANS JÄVLA SKITUNGE".

Inom timmen efter att den bilden togs, tog vi en helt annan bild. Rödgråtna och blanka med tusen och åter tusen gnistrande stjärnor i våra ögon, pekar vi bägge på en fryst bild på en skärm. Läkaren och sköterskan lämnade oss och drog för skynket, där vi först grät tysta stora varma tårar i varandras famn, och jag sen yrt snubblade upp för att ta på mig byxorna. En sån sak bara. Att klä på sig efter att man fått se, det helt otänkbara, ogreppbara. Det där flimret på skärmen. Så litet, omöjligt för våra otränade ögon att uppfatta utan läkarens vana pekande finger. Så ska man göra en så rudimentär sak som att klä på sig trosor och byxor och ställa sig upp och titta på sin man, och den där skärmen, och vadå, är det så, är det vi, hur...? Så vi tog ett par bilder och snurrade runt lite, yra, vilsna, förvirrade.

Och jag kan knappt titta på de två bilderna idag ens. En före-bild, en efter-bild. Jag tänker att jag kanske publicerar dem i min bok. Eller håller jag dem för evigt för mig själv.

Men nu har ni fått vara med en stund, och jag har fått sätta ord på, hur det var för mig och min man, att vänta på att få se ett hjärta slå... Tack för att ni ville dela detta med mig. Det kändes fint. <3

Och jättejättejättejättejobbigt att berätta....  För det är klart att det var en underljuvlig helt fantastisk lättnad att få uppleva detta, men nu när jag återupplever det så känner jag så starkt, att det är egentligen inte så särskilt rosenskimrande som det lätt kan beskrivas eller framstå som. Det är rått, naket, grått, svårt, tungt. Det är trasiga sorgsna personer som längtar och längtar och älskar och vill så innerligt gärna....  Sen att det gick vägen, herregud, alltså HERREGUD, men vägen dit, så lång, så svår. Jag vill inte bidra till något jävla "ivf-sen snippsnappsnut-så var sagan slut"-myt. Det var och kommer nog alltid att vara det absolut svåraste jag någonsin genomgått. Så bortom skämten och de råa räkorna och lyckorusen vill jag nog ändå betona det.

Det var en tung tung tid. Jag har så många sår i mitt hjärta. Men vet ni. De håller på att läka. Och det kommer att bli bra.